Skövde 48-timmars 2010

Jag kommer ihåg orden jag skrev i bloggen från förra årets tävling: "Hur galen är man på en skala 1 till 10 om man anmäler sig till ett 48-timmars samma år som man just börjat med ultradistans".

Sedan dess har jag verkligen fastnat i ultraträsket och konstaterat att inte blir man mindre galen när man väl är där.

Mina vänner säger ofta att jag är knäpp. Speciellt en (MM) som står mig nära och dessutom är utbildad och praktiserande psykolog. Så jag har alltså expertutlåtande på mitt sinnestillstånd! Då kan man inte göra annat än utbrista HURRA! För kännetecknande för duktiga ultradistansare är just att de är lite udda och egna. Knäppa helt enkelt.

---

Jag ställde som sagt upp i 48-timmars i Skövde förra året. Då handlade allt om att se, lära och känna på. Jag försökte förstås komma påläst i ämnet och förberedd efter bästa förmåga. Jag hade med en minutiöst detaljerad plan. Där fanns mål och delmål, belöningar och variation men jag hade förbisett en hel del.

Då som nu var min klubbkompis Liselott Guest (Lisse) med och tävlade. Vi gjorde horribla misstag 2009. Nu ett år senare var det upp till bevis. Hade vi lärt oss något?

Jodå. Av den detaljerade planen fanns intet. Vi hade nu inte siktet inställt på på finska rekordet (trot eller ej men det sa förra årets plan!). Lisse och jag hade inför den här tävlingen faktiskt bara utväxlat ett par Facebookmeddelanden där vi konstaterade att vi båda hade samma mål - att uppnå 161 km dygn 1 och 100 km dygn 2. Tufft men genomförbart.

Jag sammanstrålade med Lisse och faktiskt också med Staffan Åkerblom (KUL, Uppsala osv) för en lunch före tåget ned till Skövde. Staffan lät sig inte övertalas att följa med pga att ny cykel lockade (jag har viss förståelse för det).


Jag har kört bil några gånger till Skövde. Gör inte samma misstag. Tråkigare väg står inte att finna och många timmar tar det. På tåget mötte vi Kristina Paltén som skulle debutera på 24-timmars. Tåget swischade iväg i ett huj. Bekvämt och tidsbesparande. Knappt han man skjälpa i sig restaurangvagnens kaffe förrän vi var framme.

Kristina och Lisse kamperade ihop på hotell Prisma medan jag valt det mer värdiga och K-märkta Hotell Billingen (just K-märkningen tycker jag passar min image bättre).

Vi checkade alltså in på våra respektive etablisemang och sammanstrålade sedan med Torill, Reima, Peter och en hoper andra löpare för en gemensam middag. Den avnjöts med god aptit. De som tror att pasta- och vitargouppladdning är nödvändig för att nå bra resultat får ignorera nedanstående bild.


Peter skjutsade oss för proviantering på ICA Maxi och därefter till våra hotell. Väl där gällde det att få till sömnuppladdningen. Jag verkar visst ha börjat komma in i panterstadiet med att vakna innan tidningsbudet kommer. Bastu brukar göra susen och Billingens var uppvärmd. Öl inhandlades i receptionen. En hink vatten på aggregatet brände gott. Efter den tvagningen tog det mig inte mer än några minuter att slumra in och få till 9 timmars skönhetssömn.

Efter en bastant hotellfrukost fick jag lift med Lena A till Södermalms IP (jo, den heter så för att Skövde har huvudstadskomplex). Här fanns stora delar av Team Fakta. Förrutom Lisse och mig också Annica Johansson som liftat ned med Ulla och Peter Lembke. De tre skulle springa 24-timmars. Stefan Manning såg ruggigt vältrimmad ut sedan vi sågs senast i Esbo. Sigvard Koplimäe var här. Torill förstås som ville vinna RM på 24H men också göra en bra distans på 48H. Magdalena och Fredrik Elinder i sina Hässelbylinnen. Boel de Geer som nyligen tog hem damsegern i Gax Trans Scandinavia 247 km! Familjen Hällstorp agerar som ett team och Åsa skulle satsa friskt på 24H. Från Danmark kom Sören Raarup och Rene Vang Hansen, båda stora favoriter.


Zingo Andersen som jag träffat på Full Moon Race tänkte jag blir ett tufft hot på 48H. Stefan Lindvall skulle nöja sig med 24 timmar, bra. Kristina Paltén såg väldigt laddad ut inför start. K-G Nyström dök upp barfota.

Startskottet gick och jag tänkte att finns det något bättre sätt att tillbringa en fredagkväll och en lördagkväll än på en 400-meters tartanbana? Nä, självklart inte. Här skulle det njutas löpning hela helgen.

Jag hade misstänkt att Lisse tjuvtränat hela sommaren uppe i Ö-vik och gjort allt vad hon kunde för att mörka sin form. Samtidigt tänkte jag att hon nog skulle kunna lockas att falla i den vanliga fällan och springa för fort i början och därmed bli ofarlig resten av tävlingen.

Så min taktik var att gå ut så löjligt långsamt att varken Lisse eller någon annan skulle vilja hänga i mitt lusiga tempo. Det funkade faktisk och kändes riktigt bra. Jag lullade mest runt och snackade med de överiga löparna. Varven tickade på och jag fixade en maradistans före första riktningsbytet. På de här banlöpningarna byter man ju löprikting med jämna mellanrum och på 400-metersbana är det var 6:e timma som gäller.

Eftersom vi 48-timmars startade samtidigt med 24-timmarslöparna så var vi nästan 50 pers ute på banan. Jag hade ingen tanke på att ha koll på övriga löpare utan körde mot mitt eget mål att göra minst 161 km (100 milse) på första dygnet. Det kändes genomförbart.

Förra året var ett av de största misstagen att Lisse och jag sprang i ösregn. Dessutom precis efter att vi bytt till torra kläder! I år hade jag bestämt mig för att i stället gå i depå om det började regna. Jag tänkte inte springa alls om det fanns risk för genomblöta skor.


Regnmolnen hängde hotande över oss. Första skuren kom sent på redagskvällen. Jag följde min plan och gick in till luftmadrassen för att vila. Jag var egentligen inte trött men tänkte att vila behövs förr eller senare. Regnet var ihärdigt. Det strilade på länge. Jag började nästan känna mig stressad. När smattraded på taket avtog något gick jag därför ut, drog på mig en lammulsströja och ett regnställ och började röra på mig så smått. Kollade lite på monitorn och konstaterade att Lisse låg en bra bit före mig. Hon hade trotsat regnet. Men jag var egentligen inte orolig. Jag hade ju vilat mig i form.


Regnet avtog. Jag sprang på i mitt planerade tempo. jag körde på ett schema som sa att jag skulle fixa 4 maror (168 km) inom 24 timmar. Då hade jag lite marginal om det skulle komma mer regn. Och det gjorde det. Egentligen var det nog regn i mer än 6 timmar första dygnet. Jag sprang ändå men gjorde korta stopp när det vräkte ned som mest.

Lisse började se sliten ut. Hon promenerade mest och det gick långsamt. Jag tyckte synd om henne. På något sätt känner jag ansvar för att se till att hon inte gör alltför grova taktiska missar.

Vid vändningen som vi gjorde strax före slutskottet för de som sprang 24-timmars så hade jag gjort 162 km. Delmålet var uppnått. Vi som sprang 48 tim fick även ett officiellt 24-timmarsresultat. Under tävlingen tänkte jag inte så mycket på den placeringen. Här fanns ju några som satsade på enbart 24-timmars och så en landslagslöpare som Fredrik Elinder som visserligen skulle springa 48 timmar men borde se till att ta en pallplats på 24H. Det gjorde han men i efterhand visade det sig att jag kom 4:a. Det var nog tur att jag inte visste om det för då hade kanske tävlingsdjävulen flugit i mig och jag hade kört på ännu hårdare.

Jag gick alltså nöjd i depå. Duschade och klädde om till nya torra kläder. La mig för att vila en stund. Lisse kom instapplandes och sa att det kändes kört. Stela och svullna fotleder. Hon ville ge upp, alternativt vila lite och sedan ut och prova igen. Jag sa att hon behövde ta ett längre break. Jag tänkte 2-3 timmar men vågade inte föreslå det för då hade hon kanske gett sig ut igen. Så jag sa att låt oss vila en och en halv timma. Jag satte mobiltelefones larm på det. Hon däckade på min luftmadrass. När telefonen larmade så förlängde jag helt enkelt tiden med en timma. Lisse rörde knappt en fena och protesterade inte.

När vi väl kom ut var Lisse som en ny människa. Hon struttade på bra. Inte lika fort som i början av tävlingen men jämnt och stabilt .Varvade med promenad. Själv sprang jag ganska OK. Vädret tog en hel del på psyket men vi hade 6-timmarslöparna som sällskap. Jag kämpade på upp emot mitt tidigare personbästa 187 km. Det visste jag ju att jag skulle slå men det segade. Jag kände mig frusen och gick upp till stadiumköket för att värma en kopp med nudlar. 6-timmarslöparna gick imål och kom strax upp för sin prisceremoni. Det var trevlig stämning där och jag stannade nog längre än nödvändigt.

Det var kallt att komma ut på banan igen men nu sprang jag för att slå mitt tidigare PB och sedan närma mig 200-kilometersnoteringen. Det borde gå utan problem men tröttheten satte in. Jag provade taktiken att gå var 5:e varv för att skapa lite variation men det kändes ännu sömnigare. Jag provade på att göra som Sigvard Koplimäe. Alltså gå och sova samtidigt. Det var vingligt men framför allt oerhört långsamt. Mitt psyke klarade det inte. Jag gav upp strax innan 185 km och gick in till luftmadrassen igen. Jag skickade ett uppgivet SMS till MM och sa att jag nog inte klarar av att hålla ihop det här.

Jag somnade till men vaknade av ett SMS-pip. MM svarade med ett peppande meddelande att jag borde upp och springa igen. Det var ju inte så många timmar kvar. Rätt tänkt! Jag gav mig en halvtimmas sömn till och sedan ut på banan igen. Jag stapplade ut runt 01:30. Det duggregnade. Inte många löpare var ute nu. Jag kollade på monitorn och såg att Lisse promenerat på bra. Hon låg 2 km före mig. Det oroade mig inte. Jag tänkte att jag skulle fixa 5:e maradistansen. Här på natten till söndagen sprang jag nog som bäst. Jag passerade 200 km (500 varv) med lätthet. Min 21:a mil var förmodligen min snabbaste i loppet. En bit under 55 minuter. Jag gjorde 211 km (5 x mara).

Eftersom sömnpausen gjort så gott tänkte jag att jag ville se till att vara så utsövd att jag skulle kunna springa på i bra fart ända till slutskottet. Jag tyckte att 250 km kändes som ett rimligt mål och jag hade alltså 40 km kvar. Om jag gav mig själv 5 timmar att klara det på så borde jag fixa det utan problem. Tänkt och gjort gick jag alltså och la mig igen. Den här gången som en rent taktisk manöver.

7:00 på söndagsmorgonen vaknade jag alltså men tog god tid på mig och kom nog inte ut på banan förrän 07:30. Där ångade Fredrik Elinder på i full karriär. Magdalena Elinder stod vid sidan och sa att han nog hoppats på att jag försovit mig. Fredrik hade själv legat och myst i sin varma sovsäck i hela 9 timmar. Nu hade jag en i det närmaste ointaglig ledning och en 3:e-plats att bevaka.

Jag kände mig hur pigg som helst. Jag började springa och hade svårt att hålla nere tempot på 6 min/km. Jag gjorde ett antal varv i 5:40-fart men det kändes ändå väldigt stabilt. I vissa ögonblick var jag snabbast på banan. De två danskarna Sören Raarup och Rene Vang Hansen hade en ledning jag inte kunde göra något åt och Fredrik Elinder skulle jag nog kunna hålla stången.


Som den tävlingsmänniska jag är så skippade jag nu all fokusering på slutdistans för att istället helt försvara min bronsplats. Det kändes oerhört mycket mer motiverande att tänka på det än att samla kilometrar. Jag sprang alltså med lätta steg och njöt av tillvaron. Vädret stabiliserades så vi hade sol på södagsförmiddagen. Jag strippade av mig till korta tights och t-shirt för att skapa fartkänsla. Det funkade fint. Jag hade ett säkerhetsavstånd på 35 varv till Fredrik på morgonen. Han tog in några av dem men jag tyckte att jag kunde svara utan problem.

Jag sprang på tills jag passerade 240 km (600 varv) strax före kl 11:00. Där hade jag räknat ut att det egentligen inte fanns något hot längre mot min 3:eplats. Jag slog av på tempot, promenerade, småpratade med K-G Nyström och med Team Fakta-medlemmarna Annica Johansson och Ulla+Peter Lembke som kommit för att se upplösningen. Jag belönade mig med ett par muggar lättöl, tog telefonen och ringde upp familj och vänner, tog foton av mina medtävlande och hade en allmänt avslappnad sista timme på banan.


Jo visst blev det en bronsplats. Turen och omständigheterna var på min sida. Men faktum var att jag nog gladde mig mest för Lisse som ihärdigt kämpade på till sista minuten och därmed tog hem segern i damklassen. Vi har sprungit många tävlingar ihop och brukar verkligen inte ha med toppstriden att göra men den här gången tror jag att vi båda maximalt utnyttjade våra lärdomar från förra årets 48-timmars och det gav utdelning. Snudd på full pott skulle jag säga.


Vi hade en kort prisceremoni och frossade på pizza med god aptit. Efter det fick jag skjuts av Lena M Johansson (Tack Lena) tillbaka till hotellet. Där däckade jag för resten av eftermiddagen. När jag vaknade till på kvällen var jag vrålhunglig igen. Benen var lite stela men inte värre än att jag klarade en liten shoppingrunda. Man upptäcker nya sidor hos sig själv genom löpningen. Jag fick "cravings" precis som en gravid kvinna och fann att jag plötsligt hade plockat åt mig en Carnegie Porter och en stor påse chips i affären. Jag köper annars aldrig chips och porter har jag nog inte druckit sedan 1984. Denna sparsmakade kvällsmåltid passade dock bra att avnjutas i bastun.


----

Förra årets blogg handlade alltså om lärdomar och misstag att passa sig för. Det är kanske därför rätt att här göra en liten rekapitulation med tips för den som aspirerar på ett bra 48-timmarsresultat:

- Sömn före loppet: Absolut. Het avgörande och stor skillnad mot förra året.

- Ta höjd för oförutsedda händelser, var flexibel, vänta ut kraftiga regn: Ja, jag anpassade mig t.ex helt efter störskurarna och ångrar inte den taktiken.

- Håll fast vid den egna planen i loppets tidigare delar. Låt dig inte påverkas av ställningen gentemot andra löpare: Klockrent. Jag lät mig inte alls påverkas av andra löpare utan höll ett riktigt snigeltempo första maradistansen i loppet. Det hade jag massor igen för senare.

- Håll ordning på den personliga utrustningen: Mja, här har jag en del kvar att jobba på men stor förbättring mot förra året.

- Träna promenad (fysiskt) och träna löpning på natten (mentalt): Det här ville jag egentligen göra men fick aldrig tid och tillfälle för det. Synd.

- Dela in loppet i 6-timmarsperioder: Jo, det tänkte jag på hela tiden. Förra året kom riktningsvändingarna som en överraskning varje gång. Nu var de en del av den taktiska planeringen.

- Lägg in en eller två längre sovpauser i planeringen: Det hade jag gjort och var därför inte stressad över de långa sovpauserna under loppet.

- Ta med egen mat som du vet funkar: Det här är lite av mitt signum. Jag springer en ultra i månaden och har gjort en grej av att vara självförsörjande på mat. Jag är den ende jag känner bland ultralöpare som har en lång obruten svit av tävlingar utan magproblem.

- Om du fryser efter vila, spring fort tills du får upp värmen: Så är det. Här kan man tillägga att spring gärna i yllertröja, extrabrallor och regnställ efter ett stopp så kommer värmen desto fortare. Sedan är det ju bara att skala av sig kläderna eftersom.

- Jämn fart men spring stundtals lite fortare för att aktivera alternativa muskelgrupper: Jo, det funkar faktiskt. Jag gjorde det här på så sätt att jag sprang några varv med snabba löpare i deras tempo och småpratade med dem. Det kändes faktiskt riktigt bra för kroppen.

- Nöt på och rör dig hela tiden framåt under så stor del som möjligt av de 48 timmarna: Nej! Men jag tror att det är nödvändigt för att nå världselittider. Mitt resultat den här gången kom sig i mångt och mycket av de taktiska längre pauserna jag gjorde. Lisse valde istället att stå på benen så mycket som möjligt och gjorde en bra distans på det, men inte fullt så långt som jag kom.