onsdag 19 februari 2014

Extrainsatt: Smak för motion

Jag skulle egentligen väntat till efter Espoo 24H med nästa blogginlägg men måste publicera ett kortare presstopp.

Professor Lars-Magnus Engström avled nu i januari 2014. Jag nämnde honom i förra inlägget som inspiratör till mina vidare funderingar kring idrottsintresse, prylhysteri och varför just långdistanslöpning blivit populär de senaste åren.



Lars-Magnus Engström var professor i idrottspedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, professor emeritus vid Stockholms universitet och knuten till GIH. Han är främst känd för en longitudinell studie av svenskars idrottssvanor. Den påbörjades 1968 med syfte att undersöka ungdomars inställning till skolämnet gymnastik, det som nu heter Idrott och hälsa.

2000 femtonåringar deltog. Gruppen följdes sedan upp regelbundet fram till 2007 då deltagarna hunnit fylla 53 år. Det är en unik studie som även uppmärksammats internationellt. Parallellt genom åren har Engström varit delaktig i en rad andra undersökningar kring motion och idrott.

2011 kom en ny utgåva av Engströms “Smak för motion – Fysisk aktivitet som livsstil och social markör”. Boken uppmärksammades av media. I TV-programmet “En bok, en författare” intervjuar Gabriella Ahlström Lars-Magnus Engström. Programmet är tillgängligt på urplay fram till 24/3 2014 så passa på....




Engströms slutsatser går emot den rådande uppfattningen att de som fortsätter idrotta in i medelåldern gör det för att de tidigare varit idrottsaktiva som unga. Engström visar istället att det är högre utbildning och position i samhället som har betydelse. En aktiv fritid är ett livsstilsval som markerar status. Engström säger också att det stora flertalet svenskar rör på sig allt mindre. Idrott och motion har blivit exklusivt, en social markör för bättre bemedlade.

Intressant men också kontroversiellt eftersom regeringen, riksidrottsförbundet och andra slår sig för bröstet och säger att svenskar motionerar i allt större omfattning. I SCB:s årliga levnadsförhållandeundersökning (ULF) definieras motion till att man går en rask promenad 30 minuter per vecka. Engströms undersökningar visar istället (och inte förvånande) att vi totalt sett rör oss betydligt mindre nu än förr. Då gick eller cyklade man till och från jobbet utan att kalla det för motion. Idag tar man sig istället med bil eller kollektiva färdmedel, även till gymmet för att promenera 20 minuter på löpband och registrera det som träning. 

I Regeringens omtalade Idrottslyft satsas 500 miljoner årligen på idrottens förbund och föreningar. Det motiveras med antagandet att om fler ungdomar knyts tidigt till idrottsrörelsen så anammar de en aktiv livsstil som följer med upp i åldrarna. Engström visar att den kopplingen knappt existerar och definitivt inte gynnas av den tidiga specialisering som idrottsrörelsen driver.

Engström menar att motionsintresset bland medelålders istället är ett livsstilsval kopplat till position och status. Det är inne att motionera och att visa andra att man gör det. Träningsloggen ska helst länkas till sociala medier. Ju fler spektakulära aktiviteter desto högre status. 




Det här diagrammet från Engström visar extremerna - Motionsutövning i relation till utbildningsnivå, bostadsort och antal vänner som motionerar.


I dag har multisport och långdistanslöpning lika hög eller högre status än segling, utförsåkning och golf. Engström menar att den utvecklingen beror på modeväxlingar över tiden och jämför med t.ex. windsurfing som var populärt i samma kretsar för 20 år sedan.

Jag håller delvis med men långdistanslöpningen passar inte in i mönstret. Den är simpel och tar en ansenlig del av fritiden i anspråk året runt. Alla hyfsat friska människor kan börja springa utan att privatekonomin begränsar. Löpning i sin enklaste form känner ingen klasstillhörighet.

Men det har skapats en industri kring löpningen som öppnar möjligheterna för en klättring uppåt statusstegen. Flera indikatorer visar att marknadens aktörer medvetet och långsiktigt byggt upp konstlade behov kring löpningen och lyckats få dem permanentade i folks medvetande. Det är också precis vad som behövs för att göra löpningen till en statusmarkör. Prylar, kläder, skor, träningsresor utomlands, löpstegsakademier och vetenskapligt framtagna dieter uppfattas som nödvändiga för den ambitiöse löparen. Det finns ett utbud på marknaden som gör att de som springer till och från sitt välbetalda jobb kan göra det visuellt i exklusiva träningskläder och med prylar som fångar uppmärksamhet och beundran från medarbetarna.

Så, fundera på det nästa gång du känner suget efter ytterligare ett par 2XU-tights. Högt pris till trots är investeringen väl värd. En inträdesbiljett till löparkulturens övre toppskikt. Du ska inte kunna misstas för en som bara tränar för Blodomloppet.



Prylarna som jag ifrågasatte i mitt förra blogginlägg behövs alltså mer än någonsin. De är inte bara önskade utan helt nödvändiga för löpningen där den befinner sig idag. Det är inne att springa och vi som gör det har behov att visa samhörighet med varandra och distansera oss från övriga. Det ska synas på oss och vi vill ofta påminna alla i vår omgivning om vilken exklusiv skara vi tillhör. Mitt nästa blogginlägg blir en djupdykning i den marknadsföring som skapat denna dagens löparboom. Där kommer nog att finnas en och annan ögonbrynshöjare.

tisdag 11 februari 2014

Prylsporten löpning

I förra månaden bloggade jag om P-O Åstrands gamla bok “Bättre Kondition”. Den kändes befriande saklig jämfört med sentida böcker i samma ämne. En markant skillnad är att Åstrandboken inte alls tar upp träningsutrustning medan alla senare alster gör det, dessutom i ökande omfattning ju nyare de är. En bok ur min bokhylla säger “Din första löprunda är din viktigaste. Den ska gå till en sportaffär som specialiserar sig på att mäta ditt löpsteg och som kan ta fram de skor du behöver för att du inte ska drabbas av kroniska fotskador”. En annan gör ett stort nummer av hur mycket bättre man blir med hjälp av pulsklocka.


Det finns definitivt idrotter där utrustning är A och O och som gynnas av materialutveckling. Ett exempel är stavhopp där rekorden tagit ett språng (!) varje gång man hittat ett nytt och bättre material i stavarna - från ask via bambu, aluminium och glasfiber till de senaste kolfiberstavarna.

Men löpning? Jag tillhör dem som anser att löpning inte behöver någon utrustning alls. Man ska i princip kunna springa helt naken. Det har jag bloggat om tidigare här. Samtidigt ser man överallt hur viktiga prylarna är. En indikator är löparapparna för mobiltelefoner där funktionen att kunna registrera använd träningsutrustning är en av de mest önskade.

Ger prylarna verkligen bättre resultat?


För de som tävlar är det lockande att försöka tillskansa sig fördelar gentemot sina konkurrenter. Även bland oss som bara motionsidrottar finns flera som söker genvägar till bättre resultat. Visst finns det en alldeles speciell dragningskraft i det som sägs göra oss bättre på kortare tid till mindre ansträngning. Flera tillverkare använder prestationshöjning som argument för sina produkter. Här är två exempel:
2XU: Vår filosofi är att skapa produkter som förbättrar prestationer. 2XU arbetar med material och teknik som tar dig längre än vad du trodde var möjligt
ASICS:  Vi utvecklar några av de mest bekväma och prestationshöjande skor och kläder som finns på marknaden
Har de täckning för det? Det är inte utan att jag drar en parallell till de gamla patentmedicinerna.



Vad gäller löpning bör man kunna koppla tekniska landvinningar till förbättringssprång i historiska resultat. Rekordstatistik borde visa på när idrottarna dragit fördel av någon ny pryl, nytt material eller ny metod. Jag har roat mig med en sådan liten övning. Eftersom jag är ultralöpare börjar jag med ett ordentligt kliv bakåt i historien.

Forna tiders militära styrkor använde löpande spanare och ordonanser kapabla att förflytta sig hundratals kilometer på några dagar. Europeiska hov och adelsmän höll sig med löpare som kunde lämna meddelanden över riktigt långa avstånd inom och utanför rikets gränser. De här löparna var välutbildade, väl tränade och åtnjöt högt anseende. De kunde springa rejäla ultradistanser, uppemot 500 km på några dagar. De gjorde det snabbare och tystare än en ryttare till häst. Det finns flera referenser. Historikern Herodotos skriver om Philippides, en senior hemerodromos (daglöpare). Philippides kunde alltså springa i flera dagar i sträck. Ca år 500 f.kr. levererade han meddelande mellan Aten och Sparta (ca 250 km) på mindre än två dagar. Just den sträckan löps numera som tävlingen Spartathlon. Dagens löpare har banmarkering, servicestationer samt färre fiender och vilda djur att värja sig emot. Men Philippides kände terrängen väl. Han hade säkert gjort en bra tid i dagens tävling.


Vad hade då Philippides för utrustning? Han hade sannolikt lätt klädsel, en kåsa och en bra kniv. Kanske också en rensel att ha meddelanden i och några bitar torkad frukt, fisk eller kött. Han var annars utbildad att förse sig från det naturen erbjöd. Han navigerade på natten efter stjärnorna och var ständigt beredd att sprätta upp attackerande vargar och hundar utan att tappa fart. Grekerna satte en dygd i att vara barfota. Andra långdistanslöpare genom historien har förstås använt sandaler, skor och stövlar.

Philippides var på samma nivå som dagens elitultralöpare, fast utan hjälp av pulszonsträning, elektrolyter, trailskor och kompressionskläder. Han kunde farthålla och navigera utan GPS. Philippides hade många kollegor i sitt skrå. Vi kan konstatera att under 2500 år har inga prylar lanserats som nämnvärt ökat förmågan att prestera väl i ultradistanslöpning.

Man tävlade inte i ultralöpning. De antika olympiska spelen inkluderade inte några löpdistanser längre än ca 4 km (25 Stadion). Olympiska rekord noterades inte. Därför behöver vi ta oss ganska nära vår egen tid för att kunna jämföra resultat. Det hände ändå inte mycket på prylfronten mellan 500 f.kr. - 1900 e.kr. Rekordstatistik finns från slutet av 1800-talet. Jag har gjort en trendanalys på världsrekorden för 100 meter, 1500 meter och Marathon och försökt relatera förbättringssprång till lanseringen av prylar och metoder.



För marathon ser man dramatiska förbättringar under 1900-talets första halva. Det beror på att tävlingsformen etablerades. Man lärde sig hantera distansen och talangerna anslöt successivt. Av samma skäl ses än mer påfallande förbättringar av damrekorden när kvinnor tilläts springa 1500 meter och marathon långt senare.

Sprintdistanser har man tävlat i länge. Kurvan för 100 metersrekorden är väldigt flack i en jämförelse med vilken annan sport som helst. Under 30-talet tog tillverkare fram grenspecifika skor. Sprintern Jesse Owens vann sina 4 OS-guld 1936 i Adidas. På medeldistans hade Tyskland flera bra löpare. De hade börjat med intervallträning. Tyska träningsprogram från 30-talet skiljer sig inte nämnvärt från de man hittar i dagens Runners World. Under andra världskriget låg de stora mästerskapstävlingarna nere vilket gav utrymme för Gunder Hägg och Arne Andersson i neutrala Sverige att dominera medeldistanslöpningen och slå en serie världsrekord.

Under 50-talet ser man tydliga rekordsänkningar på alla distanser. Det finns två viktiga förklaringar. Mängdträningen infördes och de bästa löparna blev i princip heltidsaktiva. Man började också förstå vikten av näring och vätska. Kolhydratladdningen blev känd. Under första halvan av 60-talet förbättrades marathonrekorden markant. Östafrikanska löpare gjorde sitt intåg men framför allt ligger förklaringen i att fler tog till sig mängdträningen.

Stimulantia och prestationshöjande medel användes i ökande grad under 60-talet. Anabola steroider kom in i bilden och det var inte förrän i slutet av 70-talet som man började beivra doping i större skala. I vilken omfattning doping påverkat världsrekordnoteringarna är omdiskuterat. De damrekord på sprint och på medeldistans som stått sig i 25 år är starkt ifrågasatta.

Annars har de manliga rekordkurvorna planat ut påtagligt sedan 1970. Detta är intressant ur ett prylpåverkansperspektiv. I mitten av 70-talet blev pulsklockor tillgängliga. I början av 80-talet kom dämpade skor (Nike Air). GPS-klockor kom runt år 2000 och det senaste decenniet har vi sköljts över av bars, gels, kompressionskläder, barfotaskor osv. Ändå har som sagt rekordkurvorna planat ut. De förbättningar som syns kan tillskrivas individuella begåvningar som Usain Bolt och Paula Radcliffe. För marathon gäller också att stora pengar kommit in sporten. De lockar de bästa löparna till de snabbaste banorna.



Slutsatser


Det går alltså inte att påvisa att prylarna har någon prestationshöjande effekt. Man kan snarare med stöd av statistiken hävda motsatsen. Ur en synvinkel kan man säga att onödiga prylar utgör barlast på löparen eller tar bort fokus från det väsentliga. De rationella träningsmetoder som togs fram under 50- och 60-talen gav tydliga resultat och samma metoder fortsätter att ge framgång idag. Budskapet “strunta i prylarna, träna hårt, träna mängd, träna långsiktigt” är dock kärvt och inte direkt säljande.


  • Prylar gör dig inte till en snabbare löpare, möjligen en fattigare
  • Inga prylar ersätter frekvent, metodisk och rationell träning för den som vill prestera bättre
  • De löpresultat som nåddes för 80 år sedan, före idrottsvetenskaparna och prylboomen, står sig hyfsat bra än idag. Då sprang man (=män) maran under 2:30, 1500 meter under 3:50 och 100 meter på 10,2 sek.


Men....


Att visa på att prylar inte påverkar prestationen besvarar ändå inte varför de haussas, varför de blir fler och varför de säljer bättre än någonsin. Jag har ett (o)försvarligt antal löparprylar själv. Jag ertappar mig ständigt med att känna suget efter fler trots att jag vet att jag inte behöver dem.

Därför har jag nosat vidare och tycker mig ha kommit något på spåret. Jag läste för ett tag sedan en bok:



Rekommenderas! Professor Engström har studerat våra motionsvanor. Hans slutsatser har malt i mitt inre. När jag härom veckan deltog i det trevliga träningseventet “Löpningens Dag” sprang vi genom Stockholms fashionabla shoppingdistrikt. Där bland haute couturen och guldsmederna finns sedan några år också sportmärkenas konceptbutiker. När mitt slitna löparställ speglade sig i de välputsade skyltfönstren dök en tanke upp, Maslow, och polletten trillade ned!

Löparprylarna fyller en viktigare funktion än den som förs fram i marknadsföringen. Bakom ligger en medveten och smart strategi som tarvar ett eget blogginlägg. Det återkommer jag med efter Espoo Endurance 24H....