Lustlöparen

Bislett 24H Challenge - en smärtsam norgehistoria

2012-01-09T12:18:00.002+01:00

Så var det då dags för årets sista tävling och en av de viktigaste för mig. Här skulle jag skulle fixa min fjärde 100-milesare för året.

Trodde jag, eller hoppades rättare sagt. För jag har dragits med en vadskada under under hösten som inte velat läka ihop riktigt. Jag trodde först att det var en liten hälseneinflammation men insåg snart att det handlade om en sträckning av vadmuskelfästet.

Nåja, skadan har gradvis blivit bättre och med en god portion av mitt berömda (och till idioti gränsande) positiva tänkande så kändes Bislett genomförbart. Så flyg bokades, hotell bokades, väskor packades och iväg bars det västerut med SAS Embla Viking.

Det verkade som om gudarna försökte varna mig för att komma till start i den här tävlingen. På utresedagen flaggades för att yrvädret Berit skulle stöka till det med flygfärden, men den gick bra. Vid ankomst till Jernbanetorget mötte mig ett ordentligt polisuppbåd, men det visade sig vara helt normalt för en fredagskväll i ett Oslo efter Breivikattackerna.

Raskt i säng och kort därefter upp för en rejäl sillafrukost. Sedan trikken till Bisletts arena. På samma spårvagn satt redan Kristina Paltén som den här gången inte valt att springa från Sverige till Norge, och inte heller i Norge. Kristina kom för att agera support för Maria Jansson vilket skulle visa sig väldigt framgångsrikt ett dygn senare.

Väl anmäld i sekretariatet drabbades jag av nästa järtecken. För andra gången i år fick jag nr 13. Hur sannolikt är det egentligen? Förra gången var på Jättelångt! och det var ingen angenäm upplevelse. "Positivt tänkande, positivt tänkande" mantrade jag för mig själv.

Med en knapp timme till start gick jag ett varv på banan. 545 meter i en ljus kulvert med fönster ut mot själva arenan. De kluriga norrmännen hade alltså lagt tartan i transportgången runt själva arenan. Snofsigt gjort men jag jag förvånades över att banan inte var helt flack utan hade ett par ner- och uppförsbackar. De kändes dock hanterbara för underlaget och miljön var i övrigt perfekta för långlöpning. Där fanns också bra med plats för att upprätta basläger. Jag valde bort den långa bordsraksträckan för en lite varmare och lugnare vrå nära rundningskontrollen.

Bislett i år mönstrade ett mycket starkt startfält på både dam- och herrsidan. Strax före klockan 10:00 föstes vi in i en trång startkätte där jag ödmjukt ställde mig längst bak. Starten gick och jag försökte hålla min akterposition. Förvånansvärt många rusade på fort, ovanligt för såpass rutinerade löpare. En svensk tjej, Kajsa Berg, höll ett fruktansvärt högt tempo och drog kanske med sig andra. Det framgick dock rätt snart att hon var här för att testa formen på 100 km och sedan kliva av. Det gjorde hon också efter utmärkta 8 timmar.

Ett annat störmoment som kanske påverkade löparnas kyla var enmansshowen Heming Leira som oavbrutet kommenterade löpet. Hans stämma ljöd från ett oräkneligt antal högtalare som monterats med ingenjörsprecision så att ingen fläck, inte ens en städskrubb, riskerade att tappa mer än 3 dB medelljudtryck. Heming gick på i värsta Bjørge Lillelien-stil. Inte bara på norska, utan också på spanska och på en helt oefterhärmelig engelska. Hemings svada pågick alltså timme efter timme mer outtröttlig än någon löpare på banan och med endast sporadiska andhämtningar under de Spotify-låtar deltagarna önskat sig.

Missförstå mig inte här, Heming Leira bjöd på underhållning av yppersta klass. I bland så sanslöst galet att jag stannade upp för ett extra andetag, men oftast så medryckande att jag glömde bort att jag sprang. Jag höll nästan på att missa mitt stopp efter första halvmaran.

Men stoppade gjorde jag, hämtade en kopp norskt kaffeblask och tog fram mina kanelbullar. Det var trevligt att sitta på en stol och titta på löparna som stressade förbi. Jag tog lite bilder, Facebookade, SMSade och småpratade med supportfolk och funktionärer.

Jag hade nog en hel halvtimme på mig för det här stoppet så när jag väl började springa kändes högerskanken öm och stel. När nästa halvmarapassering närmade sig valde jag därför istället att gå sakta runt banan. Det var en bättre taktik, ingen stelhet och en trevlig upplevelse att flanera och småprata med folk.

Med min jämnfarttaktik så handlar stora delar av ett sådant här lopp om att hålla igen på tempot. Jag hade verkligen svårt att göra det här på Bislett. Efter första maradistansen kände jag mig pigg och urstark förutom den undertryckta skadan förstås. Jag ertappade mig själv med att springa vissa varv i 6:00-fart när jag egentligen borde ligga på 6:45. Vi bytte riktning efter första 8 timmarna och i det läget tyckte jag inte att jag hade något annat bekymmer än just fartdisciplinen. Efter 11 tim o 20 minuter hade jag sprungit 85 km. 4 st halvmaraetapper avklarades alltså med god marginal. Jag kände mig helt säker på att kunna fixa minst 161 km = 100 miles på hela loppet.

Så jag tog en rejäl paus, gåendes. Åt laxmackor, wienerbröd och kokosbollar för att på 12-slaget ge mig ut på nästa halva. Det kändes fantastiskt bra att sätta fart på benen igen. Dock, en knapp mil in på etappen krackade hela högerbenet ihop. Extrem värk strålade upp och ned som om jag anslutits till närmsta vägguttag. Jag har inte känt något liknande förut. Jag tänkte att det kanske går att springa bort, med icke. Först efter 5 minuter på en pall lugnade det ned sig. Jag provade några gåsteg och det funkade. Provade då några löpsteg - katastrof, samma elchocker i benet igen.

Då var det bara att säga tack och godnatt. Jag gick för att duscha. Omklädningsrummet låg endast 20 meter från mitt basläger men mot löpriktningen. En riktig tidsultralöpare går aldrig mot strömmen. Varje meter ska adderas till resultatet. Jag rafsade därför ihop ett ombyte kläder i en plastpåse och började gå hela varvet runt. Flera personer undrade om jag blivit nojig som bar runt på barlast. Väl framme vid duschen upptäckte jag att jag glömt handduken så det blev ett stappligt bonusvarv till.

Helt uppgiven var jag dock inte. Nästa riktningsändring skulle ske kl 02:00. Den ville jag vara med på och då tänkte jag testspringa. Jag lade mig ner och småpratade med Maja Nygren som hade boat in sig i närheten av mitt läger. Maja hade avbrutit sin löpning, nöjd efter 12 timmar och 83 km.

Strax före tvåslaget var jag alltså uppe på banan igen och började gå. Jag klarade av varvtider på 7 minuter vilket gav kilometertider på 14, eller 4 km i timmen. Springa funkade inte. Jag gick med kroppsvikten på vänster ben. Det är sällan smart att göra så under längre tid och det funkade bara i 1,5 timmar. Då var klockan 03:30 mitt i natten. Jag snikade till mig en överbliven våffla med grädde och sylt som tröstmat och gick sedan till kojs på det hårda golvet. Jag somnade nog ganska omedelbart på min snuttefilt.

Vaknade klockan sju. Låg och pillade mig lite i naveln fram till åtta. Kollade sedan in de alltmer slitna löparna. Klockan 9:00 var jag uppe på benen igen.

Sista timmen på en 24-timmars är alltid intressant. Även om det inte pågår strider om förstaplatserna så är det många andra som jagar varandra, sina personbästa, eller åtminstone avancemang i resultatlistan. Den som är intresserad av löpsteg och löpstilar får sitt lystmäte i fråga om variation. Det lutas framåt, bakåt och åt sidorna och det är inte fråga om framfot eller hälisättning utan snarare om fötterna överhuvudtaget förmår lyftas.

Intressant nog så visar sig hjärnan fungera bättre mot slutet av en sådan här utmattningsövning. Många av deltagarna hade nu helkoll på sin position och en kalkyl om vad som var precis möjligt att åstadkomma på resten av tiden. Därför blev det ett ökat rusande och ängsligt blickande mot tidtagaruret.

Min lekamen hade efter sovtimmarna intagit ett definitivt stadium av rigor mortis. Det tog bortåt en halvtimma och tre koppar kaffe att överhuvudtaget gå med någorlunda fart. Efter det och med endast 30 minuter kvar gjorde även jag min kalkyl och tänkte att med lite löpsteg skulle jag nog kunna sega upp mig till 11 mil. Dock, löpning var ingen option jag trodde mig om att klara.

Men, något jag lärt om mig själv är att min tävlingsinstinkt sopar undan alla tankar på rim och reson. Jag började alltså att springa trots samma gränslösa smärta som tidigare, men nu så här nära slutet var enda tanken som for genom mitt huvud att en död på löparbanan är en rätt snygg död. Jag hängde på Maria Jansson ett par varv och drog sedan om och sprang förmodligen ruggigt snabbt på sluttampen i ett töcken av värk.

Jag stoppade på 112 km. Egentligen ett bedrövligt dåligt resultat men nu i efterhand så känns det som att jag kan leva med det. På den här tävlingen testade jag gränserna för vad jag kan uthärda i form av smärta och att dåliga utgångsodds ändå kan hanteras. Jag har säkert inte gjort min sista ultra och hoppas att jag kan utnyttja även de här Bislettlärdomarna till min fördel i kommande lopp.

- - -

Det gick upp och ned för många andra löpare också. För några gick det riktigt bra. Maria Jansson som jag nämnde inledningsvis vann damklassen på 211,7 km. En som jag skulle vilja ge en extra stor eloge till är Barbro Nilsson från Solvikingarna som sprang taktiskt, jämnt och stabilt, precis så som jag själv vill kunna göra. Barbro nådde fina 180 km och en 5:e-plats bland damerna.

Svenskorna dominerade faktiskt sin klass. Laila Öjefelt från Borlänge säkrade andraplatsen med 202 km. Sandra Lundkvist från Kristinehamn blev 4:a just före Barbro. Rutinerade Boel De Geer kom 8:a och 24-timmarsdebuterande energiknippet Miranda Kvist kom 9:a. Alltså, 6 svenskor bland de 10 främsta på bortaplan är ju enastående bra.

Hela resultatlistan finns här: https://docs.google.com/open?id=0B5JEujPuct15NT...

Full Moon Race - ensam, naken och utelämnad i Skåneland

2011-08-20T20:33:00.001+02:00

Jag är nog i Skåne för sällan numera.

Jag lät X2000 expediera mig till Malmö C. Väl beblandad med lokalbefolkningen tyckte jag att alla kvinnor lät som Tina Nordström och alla män som Jimmy Åkesson. Sådana kontraster skakar om och med halva släkten från Skåne insåg jag att jag nog borde åka söderut lite oftare.

Nåja, nu var jag inte här för att prata utan för att springa. Jag kom ned redan en dag i förväg för att acklimatisera mig och för att få maximalt med sömn inför löpet som skulle gå på natten mellan lördagen och söndagen och sträcka sig över 80 km exotisk och spektakulär Österlennatur.

Basläger upprättades hos min bror i Arlöv. Energiuppladdningen började redan på fredagskvällen. Det märks att Skåne är ett eget land i landet för var annars steker man sushin?

Udda och inte direkt någon smaksensation men jag sov gott på den till långt in på lördagsförmiddagen. Tog då en stärkande promenad till Lomma som utvecklats till Malmös Vega så här kände man sig som hemma. Smarriga wienerbröd hade de dessutom på Blå Caféet.

Tog ytterliggare en tupplur på eftermiddagen och drog sedan iväg för att lokalisera Pågatåget mot Ystad. Malmö C är inte lika rörig som Centralen i Stockholm så jag hittade snabbt rätt perrong och hann därför bunkra ännu mer energi på Burger King innan stinsen vinkade av oss.

Tåget var fullt med löpare i trikåer. Nu hade man ju kunnat fatta oro men jag råkade veta att Malmö Halvmarathon gått av stapeln under eftermiddagen och det här var alltså tappra hemvändare. De såg dessutom på tok för seriösa och för vätränade ut för att vara ultralöpare.

I Ystad mötte jag Stefan Samuelsson som också skulle springa. Vi plockades upp av Mathias Widstrand som schangdobelt nog erbjudit oss skjuts till starten. Skåne var grått och regnigt så det såg inte ut som om loppet skulle leva upp till sitt namn i år heller. Men väl på väg till Haväng strax norr om Kivik så sprack molntäcket upp och vi kunde se solen gå ned och månen upp över Österlen.

Egentligen hade jag anmält mig för att springa Midnattsloppet i Stockholm den här kvällen. Men när samma datum annonserades för Full Moon Race tvekade jag endast en millisekund innan jag sålde mitt startbevis i det förstnämnda för ett ölrus. Det beslutet kändes extremt välmotiverat när jag tänkte på att jag slapp trängas med 20 000 andra löpare på Ringvägen vid den här tiden på kvällen.

Här skulle jag istället få midnattslöp i ordets rätta bemärkelse och dessutom ha en bra chans att slå mig in på topp-10-listan.

Att jag kunde hoppas på det beror på att endast 9 deltagare samlades till start.

Bland dessa nio hade dessutom arrangörerna Hansson räknat in sig själva. Därmed skulle den enda servicestationen utmed banan vara obemannad. Med lite logistiktrick så skulle det fixas så att våra dropbags transporterades till denna kontroll vid Sandhammarens fyr och sedan på något magiskt sätt till målgången i Ystad. Jag vågade inte tänka något djupare på hur det skulle gå till.

Klockan slog då äntligen startdags. Vi gick traditionsenligt ned till stranden för fotografering, önskade varandra lycka till och så gick startskottet.

Nä förresten, det gjorde det inte alls det. Istället så efter ett "Ska vi?..., OK, nu drar vi", startade vi våra klockor och sprang iväg.

Jag hade bestämt mig för att köra ett lugnt och jämnt tempo och ta det försiktigt vid alla hinder. Med endast 2 veckor till Skövde 48-timmars så gällde det att spara sig. Jag hade banan kvar sedan förra året och hade nogsamt sett till att den nu låg i Forerunnerklockan och fungerade. Jag lät därför alla övriga åtta deltagare galoppera iväg medan jag själv struttade på i mitt hemtama 6:50-tempo redan från första metern.

Så här i början var det fantastiskt fint att springa med månen över havet. Temperaturen var +15 C och luften kändes frisk och syrerik. En ren njutning som jag hoppades skulle hålla i sig så länge som möjligt. Eftersom jag ganska så direkt blev akterseglad och ensam så behövde jag inte tänka på något annat än att förflytta mig framåt och då och då snegla på navigeringen i klockan. Bansträckningen för Full Moon Race är på pappret väldigt enkel eftersom den följer Skåneleden hela vägen till målet i Ystad men verkligheten vet berätta något annat. Ledmarkeringen har på många ställen stor förbättringspotential och den är inte riktigt gjord för nattlöpare.

För mig är det så att de första 6-7 kilometrarna i alla lopp är sig lika. Det känns att man springer och det är ansträngande. Men vid någon punkt därefter så börjar löpningen bli riktigt bekväm. Benen går av sig själv. Är jag då inte uppmärksam så kan jag börja springa på bra mycket snabbare än vad som är hälsosamt på ett långlopp. Jag bemödade mig därför om att hålla nere tempot.

Banan erbjuder hjälp i det avseendet. Redan efter en mil kommer man in i Stenshuvuds Nationalpark. Berget är snudd på 100 meter över havet men leden snävar av lite så man behöver inte göra en full summit. Det hade jag dock glömt sedan förra året så jag besteg verkligen Stenshuvud den här gången och fick vända helt om uppe på hällen.

Med Stenshuvud avklarat så är det betydligt flackare i flera mil. Här hittade jag in i en riktigt skön lunk. Pannlampan behövdes i vegetationen men dess sken tror jag hjälpte mig att komma in i rent meditativ löpning. Det här har utvecklats till den känsla jag åtrår mest i ultralöpningen. När man vet att man klarar distansen, att man kan hantera sitt vätske- och näringsintag, att man hittar vägen, ja då återstår det ju bara att mala på, låta kilometrarna ticka på och gå in i sitt inre.

Det här innehåller mycket mer än runner's high som visserligen är en komponent men ett lyckorus som kommer och går okontrollerat och av varierande längd. Jag talar istället om ett läge där njutningskänslorna varvas med väldigt negativa tankar som måste hanteras och övervinnas, timme ut och timme in.

Första gångerna kan man skrämmas av att de egna svagheterna kommer upp så naket. De kan inte förträngas så som man annars gör i alla andra situationer i livet. I ultralöpning funkar det inte att sopa något under mattan. För att kunna fullfölja måste man vara fullständigt öppen och ärlig mot sig själv. Det blir en inre debatt där tankar på utmattning, uppgivenhet och allmänt misslyckande möts med positivt tänkande på tidigare framgångar, på att svackor är tillfälliga, på att varje steg leder framåt, på känslan efter målgång men också på en hel hoper andra saker man uppskattar i livet. Jag har ju vid andra tillfällen rekommenderat att man gärna kan tänka på sex för det fungerar för de flesta. Men det går också bra med tankar på familjen, på trevliga resor man gjort och tänker göra, på favoritmusik, på god mat, på ädla viner.

Den fysiska ansträngningen river ner gränserna och de mentala spärrarna vi bär inom oss. Någonstans mitt inne i ett ultrapass hamnar jag i en tankevärld som ligger nära mina drömmar, men här i vaket tillstånd. Det blir ett eget universum att utforska. Efter varje genomförd tävling känner jag mig stärkt mentalt och det driver mig till att genomföra nästa långa ultraäventyr.

Det var djupt, så snabbt tillbaka till verkligheten på Österlen.

Här sprang jag alltså på och lät klockan passera midnatt. Banan varvar löpning i strandnära terräng med en hel del partier på grusväg och asfalt. Man springer genom de små fiskelägena utmed kusten. Just där är det gatljus men strax bär leden ut i mörkret igen.

Fullmånen täcktes ibland av lätta moln men gav ändå tillräckligt ljus så att jag kunde släcka ned pannlampan. Jag sprang genom äppelodlingar och där luktade det verkligen äpple. Jag sprang genom kohagar och där luktade något annat. Skåne måsta ha fått mycket regn den här sommaren för marken kändes riktigt fuktmättad. Grusvägarna och stigarna hade massor av vattenpölar som jag försökte navigera runt med blandat resultat. Jag insåg rätt snart att det var bättre att inte bry sig.

Redan efter felspringningen upp på Stenshuvud förstod jag att chanserna att slå förra årets tid 11 tim 44 min var små. Jag tänkte att om jag bara gör mitt race och springer i någorlunda jämnt tempo så sladdar jag inte efter alltför mycket. Min taktik att hellre springa på säkerhet och komma i mål snarare än att chansa på fart har ofta lett till att jag kunnat passera löpare som sprängt sig eller tvingats bryta av andra orsaker. Strax före Simrishamn kom jag ifatt Torbjörn Perttu som drabbats av knäproblem. Han stretade dock på gående.

Jag fortsatte förbi och vidare över Brantevik, Skillinge och Örnahusen där den långa sandstranden mot Sandhammarens fyr börjar. Här visade min klocka på att jag passerat maradistansen med någon kilometer. Förra året hade jag för mig att den visat knappt 40 här, skumt.

Jag hade ett tydligt minne av att den 8 km långa sträckan på sanden skulle kännas oändligt lång och undrade om underlaget skulle vara mer svårlöpt i år. Det var det inte. Tricket är att springa nära vattnet för där är sanden hårt packad.

Fullmånen lyste upp stranden bra så jag släckte ned pannlampan. Jag var i det här läget helt ensam. Egentligen har jag alltid varit skeptisk mot det där svenska semesteridealet om att ha en öde strand för sig själv men såhär mitt i natten gav det en mäktig känsla. Här sprang jag alltså mot en blinkande fyr som inte ville komma närmare. Vågorna brusade in mot mig en i taget och sjöfåglarna såg till att det inte var tyst däremellan. Det var magisk löpning, ett av de mer minnesvärda ögonblicken jag upplevt på två ben.

Det hade kunnat vara 100%-igt men med några kilometers mellanrum rann det ut åar med vatten uppifrån land. En bekräftelse igen på att den här landsänden fått mycket nederbörd på sistone. De här fårorna var det inget problem att passera torrskodd över förra året men nu fick man välja mellan att vada eller att dra sig upp mot land och gå över de broar som finns där. Jag valde det senare.

Detta kostade än mer tid men jag hade inte bråttom. När jag väl till slut anlände vägen upp mot fyren och lämnade stranden var det med ett styng av vemod. Det var dock helt nödvändigt för jag var nu i skriande behov av näringsintag.

Denna obemannade servicestation bestod av en Volvokombi med en lanterna i - en fyrbil alltså. Bilnycklarna låg gömda på hemligt ställe som bara vi löpare kände till. I passagerarsätet låg en lista där man noterade sin ankomsttid och så småningom tiden för att springa vidare.

Jag plockade ut min bag, satte mig i den öppnade bakluckan med dinglande ben och kollade över vad där fanns för smått och gott att mumsa på. Kaffe var precis vad jag behövde till mina flapjacks. Där fanns också chips. Jag packade om min rygga med nya förnödenheter och tankade upp vätskeblåsan med vatten. Jag kunde inte motstå en påtår kaffe. Det började ljusna så jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta fem minuter extra och få ned pulsen till vilonivå innan jag tuffade vidare.

Så det blev ett 20 minuter långt stopp. Klockan var några minuter före 05:00 och pannlampan behövdes inte längre. Jag kände mig rejält trögstartad. Ute på vägen bort från fyren blev jag ordentligt bländad av ett tidningsbud som hade fullt av starka strålkastare på sin bil. Det satte sprätt på mig. Jag sprang därför snabbt över fälten genom morgondimman och kom strax ned på klapperstensstranden mot Kåseberga.

Förra året tror jag att jag gick hela den här sträckan som är ca 2 km lång men nu valde jag att springa så gått det gick även om jag sjönk ned för varje steg. Jag visste att nästa etapp ändå skulle bli en långsam vandring så jag kunde lika väl ta ut mig här.

För strax började berg- och dalbanepromenaden över Hammars backar på Kåsebergaåsen där Ale stenar passeras. Här är det inte bara det kuperade landskapet som ska forceras utan också ett antal elstängsel. De klättrar man över på stegar som är placerade längst upp på krönet av varje kulle så att man inte ska kunna fuska.

Jag försökte springa lite i nedförsbackarna men många kor gick och betade häruppe och de hade försåtsminerat terrängen runt sig. På en kulle balanserar leden mellan stängslet och ett 30 meter stup ner mot havet. Här var det alltså inte läge för några snedsteg. De fyra kilometrarna över kullarna tog nog nästan en timme att avverka.

Därför var det oerhört skönt att komma ut på landsvägen och asfalten. Inte sedan stranden vid Sandhammaren hade jag kunnat sträcka på löpsteget men här gick det. Jag hittade snabbt in i mitt ursprungstempo. Det kändes vid det här laget riktigt fort. Jag såg nu en löpare några kilometer framför mig. Jag var inte helt säker på att det var någon från tävlingen men eftersom det var den här tiden på morgonen, på den här platsen, och eftersom jag knappade in så gissade jag att det var Stefan. Jag fick däremot ingen lust att springa ifatt och passera. Det var fortfarande mer än en mil kvar till målet och jag visste att det skulle komma en lång seg sträcka i lös sand förbi Nybrostrand. Där skulle alla mina sista krafter behövas.

Nu var det ju tidig söndagsmorgon. Jag hejade på flera hundrastare och såg badare komma till och från havet iklädda endast morgonrock. Vägen in mot Ystad är lättlöpt men för alla tävlingar oavsett längd så gäller att de sista kilometrarna alltid känns väldigt sega och långsamma, här inget undantag. Jag tyckte ändå att jag lyckades hålla någorlunda bra stil ända fram till målet på St Olofs Torg.

Väl framme där prickades jag snabbt av som sista fullföljande löpare och tiden klockades till 12:22. Torbjörn Perttu stod där redan omklädd. han hade brutit i Sandhammaren. Bröderna Hansson hade båda gjort storartade tider runt 10 timmar. Övriga fick också fina resultat. Jag sprang in lite tid på slutet så statistiken för årets upplaga blev godkänd.

Jag fick skjuts till Ystad båtklubb där vi kunde utnyttja duschar och här kunde den här rapporten slutat men jag var tydligen inte riktigt klar med äventyrligeheterna visade det sig.

Med 12 timmar löpning i benen och framför allt hjärnan så var inte sinnena vid bästa vigör. Jag fick ett passerkort och instruktioner att duschen låg några dörrar bort. Jag passerade med möda en herrtoalett, sedan en damtoalett och kom fram till dörren med dusch och bastu. Här slank jag in. Drog av mig alla svettdrypande och stinkande kläder och la dem i duschen, ställde mig i densamma, stålsatte mig för den smärta som skulle komma och skuvade på vattnet. Nog sved det ordentligt vid intvålning på nämnbara och onämnbara ställen. Duschen var rena högtryckssprutan men varm och go. Jag hade svårt att sluta tvagningen.

Plötsligt öppnas dörren av en tjej i min ålder (en tant alltså) hon säger något ursäktande och stänger igen.

Men kommer strax igen med en kompis och säger något på danska som jag uppfattar som "ingen orsak, det är okej". Så står jag där plötsligt i den mittersta av tre duschar omgiven av två damer som liksom jag bara skyler sig med ett tunt lager schampolödder. Jag tänker att de här båtmänniskorna är i alla fall väldigt pragmatiska av sig, tidseffektivt och bra det här med unisexduschar.

Men då kommer det in en svensk lite yngre kvinna. Hon hejar igenkännande på danskorna , blinkar till dem och påtalar för mig att det här är damduschen.

Hoppsan. Jag ursäktar mig och berättar hur jag spenderat min lördagskväll och natt, att jag knappt kan gå och tog därför första bästa dörr som dessutom hade en skylt på en duschande man och en skylt på en bastubadande man på sig (vilket är helt sant). Hon uttrycker förståelse men samtliga tre damer ger mig den där blicken vi ultradistansare känner alltför väl och som uttrycker, "stackars lilla psykopat, det finns nog inte hopp för dig". Svenskan verkar dock också komma till slutsatsen att jag är i ofarligt skick så även hon rafsar av sig sina kläder och ställer sig i den dusch jag just lämnat vakant.

Här flyger några tankar snabbt igenom mitt huvud. Tre damer som kanske är i maskopi med varandra. Inom räckhåll en förhållandevis välbevarad, men av nattlöpning försvagad, man. Kanske ska de strax vira in mig i sina handdukar, dra ned mig i ruffen på sin båt och ha mig som sexslav resten av semestern? Hu, jag klär snabbt på mig, samlar mina prylar och stapplar så fort det går (ca 3 km/h) iväg mot den civilisation och trygghet som Pågatåget tillbaka till Malmö C ger.

Jag bordar snabbt och försäkrar mig om att jag inte är förföljd. När tåget lämnar Ystad drar jag en djup suck av lättnad.

Swedish Alpine Ultra 2011 - Nikkaluokta-Abisko 110 km

2011-07-15T22:39:00.001+02:00

Den här tävlingen organiserades högst improviserat av Roland Engström som ett alternativ till Fjällräven Classic som kommersialiserats och numera avkräver deltagarna en lång lista utrustning att släpa med sig.
I Fjällräven Classic är tält och kök obligatoriska och saknas en rulle skavsårstejp så ger det 24 timmars strafftillägg. För de 1600:- kronor det kostar att starta i den tävlingen så får man egentligen inte mycket mer än ett deltagande i en massiv reklamkampanj.

Så därför anmälde jag mig till Swedish Alpine Ultra när tillfället dök upp. Visserligen är jag dålig på terränglöpning och fjällen tycke jag gör sig bäst på vintern med utförsskidor under fötterna. Men någon gång ska man väl besegra det svenska bergsmassivet och att snabbspola igenom vandringsleden Nikkaluokta-Abisko kändes som ett lockande alternativ.

Hur förbereder man sig då på en fjällultra? Jag såg några orosmoln. Mygg, underlaget och nyckfullt väder skulle kunna ställa till det ordentligt. Tillgången på mat i stugorna utmed banan skulle man inte kunna lita på. Springa fel är heller ingen höjdare på en såpass lång och krävande tävling.

Jag var länge i valet och kvalet mellan riktiga trailskor eller dämpade vanliga löparskor. Jag tog med båda men valde på tävlingsdagen att springa i min Nike AirPegasus, alltså vanliga dämpade löpskor fast med bra grepp i sulorna. De skorna har jag sprungit flera långa ultror i.

Mitt favoritbotemedel mot att springa fel är att ladda ned banan till min Garmin Forerunner 305:a. Turligt nog hittade jag en Fjällräven Classic på www.gpsies.com. Den var upplagd av en tysk löpare 2009 och såg ut att stämma. Här fanns dock ett litet problem att hantera. Löpet skulle ta bortåt ett dygn men Garminklockans batteri håller bara max 12 timmar. Jag införskaffade därför en batterimatad USB-laddare från www.kjell.com (nr 31779, 99:- ).

Jag brukar ju tala om för andra att man aldrig ska testa något nytt på tävlingar så veckorna före avfärd labbade jag med den här laddare + klockakombinationen. Jag upptäckte att det inte är riktigt bra att först köra slut på klockans batteri och sedan försöka toppa upp med laddaren. Då har man ingen riktig koll på hur mycket tid som finns kvar att köra. Det bättre alternativet är att underhållsladda klockan under själva löpningen. Nackdelen med det är att man måste klämma fast den klumpiga dockningsenheten tillsammans med klockan på armen. Det testade jag under Hornstull-Järna och det funkade men dockan skavde på armen. På Swedish Alpine skulle jag dock köra med långärmat, alternativt med jacka som då skulle tjäna som mellanlägg. Så här i efterhand kan jag säga att det här arrangemanget fungerade - klockrent!

Mat då? Jag funderade på sånt som har högt energiinnehåll i förhållande till vikt. Ett tag var jag inne på att ta med en flaska olivolja smaksatt med lite vinäger och örtkryddor. Men jag har aldrig testat det förut och ville inte riskera att fastna någonstans på fjället med rännskita. Eftersom drycken i huvudsak skulle bestå av friskt bäckvatten så var det viktigt att komplettera med salt. Jag tycker om det där fräsha vattnet så jag ville helst undvika att kontaminera det med Resorb. Jag valde därför att satsa på salt mat istället. Jag tärnade halloumiost och la i en påse. Jag gjorde också tunnbrödsrullar med tjockt lager extrasaltat bregott och rökt renost. Det kändes riktigt norrländskt.

Jag packade också ned en Mygga roll-on. Fast vid ankomst till Kiruna hävdade såväl urinnevånarna som Roland Engström som mötte upp oss på tågstationen, att Djungelolja var såpass mycket bättre. Så jag köpte en flaska i ICA-affären innan vi åkte med Roland ned till Nikkaloukta.

Jag hade tagit tåget upp till Kiruna. Det hade också Mats Dänsel gjort och Liselott Lövdal som hoppade på i Umeå. Vi tre tävlar för den mytiska löparklubben Team Fakta och vid ankomst fick vi höra från Roland att endast 5 löpare skulle komma till start, så vår klubb dominerade alltså startfältet.

I Kiruna köpte vi också med oss thai-mat och tur var det för en rejäl portion ris var precis vad jag ville grunda med dagen före tävlingsstart och det var mer än vad familjen Sarri kunde erbjuda i Nikkaluokta. Mats Dänsel och jag satt ute och lät oss väl smaka av asienmaten medan myggen lät sig väl smaka av oss.

Medan vi satt där och gottade oss dök Daniel Becker upp och så småningom också Franklin Woods, en amerikan som bor på Söder i Stockholm. Frank var en ny bekantskap. Han har som mål att göra "the Western Slam", alltså 4 st 100-mileslopp i USA. Tävlingar som mestadels går i bergsterräng och på hög altitud. Den här tävlingen skulle alltså vara bra som förberedelse för det.

Foto: Mats Dänsel

Daniel har jag däremot lärt känna på TEC och SUM och på fredagslunchlöpningar. Det var egentligen Daniel som först övertalade mig att ställa upp i och springa den här tävlingen.

Därmed var vi alltså alla fem deltagare plus organisatören Roland samlade. Roland hade fixat en övernattningsstuga med 4 + 1 bäddar för oss (Frank fixade sitt eget boende). Vi inkvarterade oss där och gick sedan in i Nikkaluoktas huvudbyggnad för en genomgång av morgondagen. Roland visade sig vara en fröjdig och pratglad smålänning från Kalmar. Han har gjort den här distansen ett flertal gånger och gick grundligt igenom hela rutten och de utmaningar vi skulle stöta på. Så här i efterhand kan jag bedöma att det faktiskt var väldigt bra information som jag hade nytta av under själva tävlingen.

Därefter var det middag. Jag hade ju grundat med thaimaten så jag nöjde mig med den norrländska specialiteten våffla med hjortronsylt. Sedan till kojs och för ovanlighets skull sov jag riktigt bra trots överslaf och midnattssol, kanske bortåt 8 timmar till morgonkvisten.

Efter en stabil frukost med sill drog det sig äntligen ihop till start. Jag packade färdigt min rygga. Den vägde 5 kg inkl 1,5 liter vätska. Jag kletade in mig från topp till tå med djungeloljan. Även håret pomadades in ordentligt. Efter lite fotograferande så var vi redo att sätta av på Dag Hammarskjöldsleden. Jo, den heter också så den här vägen mellan Nikkaluokta och Abisko och som sammanfallar med Kungsleden i Singis.

Starthojtet gick 9:05 på lördagsmorgonen. Redan då var det rejält varmt, kanske +25 grader och första biten var svettig. Det rådde ett sorts samförstånd om att vi skulle springa i samlad tropp. Vi var ju bara 5 st. Det kan hända mycket på fjället och säkerheten består nästan bara i att man har någon i ens närhet om något skulle hända. Den här tävlingen var ju ett enmansprojekt så markservicen utmed banan var ickeexisterande. Mobiltelefontäckningen upphör redan en kilometer från Nikkaluokta och återkommer inte förrän vid målgång.

Vi svettades alltså ordentligt på första snutten till Laddjujavri där en vattenkran fanns att stoppa huvudet under. Här ligger också Lap Dånalds men det var för tidigt för en renburgare. Så vi fortsatte mot Kebenekajses baslägerstation i gott tempo.

Gott tempo ska ställas i relation till underlaget. Fjällederna består av sten. Små och stora, vassa och runda, sporadiskt omslutna av jord och grus. Med jämna mellanrum passeras jokkar, alltså fjällbäckar. Vissa hoppar man över, andra forcerar man genom att hoppa på större stenar som sticker upp ovanför vattenytan. På sina ställen finns det spänger och broar av olika storlekar. Faktum är att vi ganska så snart föll in i en lunk med väldigt mycket vandring och bara sporadiskt med löpavsnitt. Det finns en hel del spänger utlagda i markerna, kanske uppemot 10 km totalt på loppets sträckning. De kan man springa fort på vilket kompenserar en aning från de ställen där det inte finns broar där man istället måste vada genom jokkarna. Det är svårt att jämföra fjällterrängen med något vi har här söderut. Jag skulle säga att de mest besvärliga delarna av SUM och Munkastigen liknar de enklaste delarna av Kungsgsleden. Allt annat är svårare. Här är några smakprov:

Så här i början hade vi förstås bra med krafter och tog oss snart till Kebenekajsestationen. Det var inte läge för att bestiga berget men vi stannade i alla fall för att fylla på energi och proviantera lite i den välförsedda butiken. Mina tunnbrödsrullar hade börjat smälta i värmen och jag blev lite orolig för att jag skulle behöva äta dem med kåsa i fortsättningen. Stoppet blev ganska långt och det var något som också utmärkte resten av loppet. Fjällstugorna ligger med 1-2 mils mellanrum och vi såg till att samla ihop oss i varje, varva ned, fylla på energi, se över utrustningen och ta hand om varandra innan vi var redo för nästa sträckning.

Fjällen bjuder ju på ett fantastiskt sceneri. Höga toppar, djupa dalar, vattenfall och forsande jokkar. En speciell upplevelse med den här tävlingen var att de berg som blånade långt bort i fjärran och såg väldigt avlägsna ut strax närmade sig och rätt som det var hade vi rundat dem. Man brukar ju tala om milsvid utsikt och då är det klart att när man också förflyttar milsvitt så är man strax där i horisonten.

Vi kom upp en bit i altitud och här över trädgränsen blåste det svalkande vindar som också höll myggen borta. Nu kändes det rätt att ha långärmat och nu skulle nog mina tunnbrödsrullar må lite bättre än i solgasset. Vädret var verkligen omväxlande. Stundtals sol, sedan mulet, ibland några regnstänk, kastvindar och sedan sol igen. Ungefär som en dag på fjället skulle man kunna säga.

Vi kom fram till Singistugan sent på eftermiddagen. Här fanns gasspis så vi värmde vatten till buljong. Det smakade gudomligt gott. På en sådan här heldagsövning betyder det mycket för det mentala att kunna få något varmt i sig och det fick vi här. Den här stugan var ganska öde förutom några vandrare som låg och sov i ett rum. Vi fortsatte vidare mot nästa, Sälkastugan, som var desto mer bebodd. Stugvärden här var väldigt trevlig och nyfiken på oss som kom intrillande med så lätt packning. Vi fick saft och provianterade i butiken. Här fanns inte bara läsk utan också lättöl. Under de flesta andra omständigheter skulle inte Pripps Blå få så många poäng i mitt ölprovarprotokoll men just här vid det här tillfället fick det guldmedalj och hedersomnämnande, inte bara av mig men också av mina medlöpare som visade oanade ölhävartakter.

Hade jag kommit ensam till Sälkastugan så hade jag alldeles säkert valt att stanna här över natten för stämningen var så trevlig och bastun uppvärmd. Men nu hetsade vi varandra till att bryta upp även om det tog emot. Nästa etapp skulle gå över Tjäktjapasset och banans högsta punkt. Branta uppförsbackar och bergsklättring är inget för mig så det skulle bli till att bita ihop. Vi kom fram till passet och som om inte den klättringen skulle räcka som jävlighet så började det dessutom att hällregna. Efter mycket stånkande tog jag mig upp till krönet där kompisarna väntade i en liten lämpligt placerad stuga. Tur att den fanns där för behovet av vindskydd och tak över huvudet var akut.

Regn betyder kyla och blöt utrustning. En regnponcho från Jula kostar 10 kr, väger ingenting och tar ingen plats. Ett sällsynt billigt och bra sätt att byta kylan mot värme och som försäkring för att ryggan håller sig torr. Jag var glad att jag hade packat ner några sådana. Från passet gick det fort nedför och efter ett par kilometer var vi framme vid Tjäktjastugan, den riktiga alltså. Den låg på andra sidan en brusande stor jokk och krävde en avstickare från leden på 300 meter. Det kändes det värt för nu lockade stugvärme och varm buljong.

Döm om min förvåning när vi istället för att mötas av gränslös gästvänlighet som vi upplevt överallt tidigare nu hälsades av en rödklädd parant dam att stugan var full och att vi inte var välkomna eftersom vi tillhörde en inofficiell ej utannonserad tävling. När jag förklarade att vi gått över passet i piskande regn, att vi var helt nedkylda, att vi endast var 5 tävlande vilket är mindre personer än många vandringssällskap och att två av oss redan gått in i stugan så började stugvärdinnan sväva på målet.

Jag vet att Svenska Turistföreningen (STF) har en "tak över huvudet"-garanti för samtliga fjällturister. Hade vi nekats tillträde här så hade det inte bara varit ett avsteg mot den policyn utan även ett sanslöst äventyrande av vår säkerhet. Det stod fler vandrare runt oss och deras blickar sa just det och det insåg nu värdinnan som tog sans till sig och släppte in oss. Hon insåg nog vilket fatalt misstag hon gjort för nu överöstes vi av vänlighet. Men det kändes ihåligt. Det var för övrigt gott om plats i stugan när vi väl kom in där. Jag har skrivit om det här till STF och hoppas att de kan gallra bättre framöver bland sökande till stugvärdsuppdragen.

Vi fixade till en ny omgång buljong, drack den långsamt och tog god tid på oss inför nästa etapp som skulle gå mot Alesjaure. Nu var det midnatt men solen fanns där bakom bergstopparna så det var bra med ljus. Inga siktproblem alls. Egentligen är det inte så långt till Alesjaure men man ser stugan på 3-4 kilometers håll. Det är långa kilometrar och när man väl kommer fram så är det brant backe uppför. Men det var mödan värt att ta sig hit. Den här stugan var väldigt fin och så här på natten fanns det ett bord med kaffe och tevatten i termos, kakor och annat smått och gott för sjävbetjäning. Pengar la man i en burk.

Foto: Mats Dänsel

Nästa sträcka skulle bli tuffa 20 km in mot Abisko nationalpark. Vi vilade därför ut på bänkarna i Alesjaure innan det var dags att åter sätta ned de ömma fötterna i blöta skor och tåga vidare. Här går leden utmed en sjö så det var knappast läge att byta till torra strumpor för terrängen var rejält vattensjuk. Det betyder också bra habitat för Aedes sticticus och Aedes vexans, alltså våra vanligaste myggarter. Jag upptäckte rätt snart att stod jag still i mer än 30 sekunder så blev mygganfallen outhärdliga så här gällde det att röra på påkarna. Det kändes inte som vi hade så långt kvar nu så jag och Lisse bestämde oss för att sluta vara försiktiga över jokkarna. Nu stormade vi istället igonom dem så att vattnet stod i kaskader runt oss.

Den var verkligen jobbig den här biten. På skrå utmed fjällsidan på en stig som inte var springbar. Jag och Lisse gick betydligt långsammare än våra tre övriga kamrater och efter ett tag hade vi tappat dem ur sikte. Vi hade nu varit ute i 20 timmar utan sömn och började nästan hallucinera om målgång. Vi tog oss fram på ren vilja. Det började dyka upp tält lite här och där och varje gång hoppades vi att de indikerade att Abiskojaures fjällstuga låg nära. Men det gjorde den inte. Vi gick bra länge tills vi äntligen kom fram. Där fanns redan Daniel, Frank, och Mats. Jag var lite förvånad över att de väntat på oss. Vi gick inte in i stora stugan utan la oss i stället i vedboden för lite vila inför sista sträckan.

Foto: Mats Dänsel

Skyltar sa att vi hade 13 km till Abisko turiststation. Med den farten vi nu höll på sluttampen så fanns det endast en liten teoretisk chans att klara 24-timmarsgränsen. Vi fortsatte och det fanns en del spänger att springa på men där de slutade så blev det samma eländiga terräng som tidigare. Trion Mats, Frank och Daniel satte återigen ordentlig fart och distanserade snabbt Lisse och mig. Vi två stretade på. Jag räknade ut att vi med vår fart skulle komma in på 24:20. Min klocka var ju fortfarande i gång och visade vägen. Den talade också om att avståndet kvar till mål var ett par kilometer längre än vad den där 13 km-skylten indikerat. Jag vågade knappt nämna det för Lisse.

Det kändes lite nesligt att vi skulle bomma 24-timmarsgränsen. Med 5 km kvar så började leden bli mer löpbar. Vi provade att springa och det kändes riktigt bra. Lisse och jag kunde nu hålla ett 7-tempo i löppartierna och plötsligt såg prognosen på ankomsttid mycket bättre ut. Med ett par kilometer kvar så insåg jag att det fanns en sportslig att gå in under 24 timmar. Vi drog på och trot eller ej, vi klockades på 23:56! Det kändes verkligen som en seger

I mål satt Frank, Mats och Daniel på en bänk och hejade på vår spurt. De hade anlänt strax tidigare. Vi var samtliga imål inom ett 15 minutersspann vilket betyder att vi lyckats hålla ihop oss förvånansvärt bra i alla fall.

Så var den hårda Swedish Alpine Ultran avklarad. Klockan stannade på 107,8 km. I ansträngning kändes den här tävlingen bra mycket värre för mig än TEC 100 miles (161 km).

Foto: Mats Dänsel

Efter målgång skyndade vi oss att duscha, äta frukost och sedan sova lite grann före hemresan. Lisse fick lift med Frank. Mats, Daniel och jag tog tåget som efter lång försening äntligen tog oss tillbaka till civilsationen. Här finns en del att säga om SJ men det är, som man brukar säga, en helt annan historia.

Foto: Mats Dänsel

Summering: Lite rekapitulation av det här loppet. Vad var bra, vad var dåligt?

Jag skulle först vilja peka på punkten säkerhet. I en större tävling finns markservice och många deltagare, det ger en grundgaranti för att man uppmärksammas om man hamnar i svårigheter. I vårat lopp var vi bara fem. Skulle vi hängt av någon hade vi lämnat den personen väldigt utsatt. När jag tänker tillbaka på alla jokkar där vi hoppade från sten till sten över så känns det som rena lotterivinsten att vi alla klarade oss.

Sedan informationen om arrangemanget före och efter tävlingen. Springer man det här första gången så vill man veta precis vad det finns för möjligheter och tillval för att äta och sova och gärna också indikationer om vad det kostar. Ingen stor grej men jag tror att tydlig information är en framgångsfaktor för att locka till sig nya deltagare.

Stort och välbesökt blir nog aldrig Swedish Alpine men det är också lite av tjusningen. Man ska få känna sig exklusiv. Jag springer 48-timmars, fullföljer TEC 100 miles, springer Jättelångt i Roslagen och kör Full Moon Race i Skåne. I dessa lopp är vi en liten skara som alla känner varandra. Klart att det är roligt med nya deltagare men samtidigt känns det privilegierat att kunna komma till start, bli välkomnad med värme och igenkännande, få sin nummerlapp utan startbevis och ID och starta i ett lopp som väldigt få vet att det äger rum eller ens finns till.

Slutligen en kommentar om vem den här tävlingen vänder sig till. Jag håller inte med om att vem som helst med lite spring i benen klarar av att genomföra en sådan här tävling. Man bör ha genomfört ett antal ultratävlingar förut och ha koll på de basala kunskaperna om ens eget näringsbehov och hur man hanterar det under eget ansvar. Den som har hög frekvens av brutna lopp bör nog också ta sig en rejäl funderare för här finns helt enkelt inte DNF-alternativet. Samtidigt vill jag inte avskräcka någon från att försöka. Fjällvärlden är helt unik och ger en livsupplevelse som alltid är närvarande. Man kan glömma mycket men de här vyerna etsar sig fast för evigt.

Fler av mina bilder finns här: https://skydrive.live.com/?cid=77cb4bc61c671804...

Mats Dänsels bilder finns här: http://dansel.se/sau2011/

Hornstull-Järna 2011 - sociallöpning med risk för värmeslag

2011-07-07T09:06:00.000+02:00

Efter en intensiv arbetsvecka kastade jag mig iväg för att hinna till starten på årets upplaga av Hornstull-Järna.

Inte blev det mycket till förberedelse och jag upptäckte vid ankomst att jag inte hade koll på starttiden och att jag glömt att ladda in bansträckningen i klockan. Lite oseröst kanske när man åtagit sig att farthålla.

Jag upptäckte också att jag lämnat kameran hemma så bilderna i den här bloggen har jag knyckt från Mats Dänsel och från familjen Wilks.

Jag blev positivt förvånad över uppslutningen. Hornstull vimlade av löpare som vanligt. Jag tyckte annars att förhandsdiskussionerna varit mindre intensiva i år men det kanske är jag som inte haft tid att hänga med riktigt på alla forum?

Vi delade in oss i grupper och jag tog som sagt hand om det gänget som vi brukar kalla för kafferepsgruppen. Det låter kanske lite nedvärderande men under de tidigare två åren jag varit med har jag insett att genom att avdramatisera det här med att springa långt så vågar många fler prova på. Distansrekorden brukar dugga tätt på Hornstull-Järna.

Vi struttade alltså iväg över Liljeholmsbron med sikte söderut. Jag hade kollat väderleksrapporterna innan jag drog hemifrån och visste därför att det skulle bli en varm och solig dag. Redan så här tidigt strax efter 09:00 kändes det mycket riktigt också tryckande. solen gassade på bra.

De första stoppen tog ordentligt med tid. Toaköerna ringlade långa. Långa stopp är både bra och dåliga. Alla hinner återhämta sig ordentligt men det kostar tid och just i år så splittrades gänget upp redan på första stoppet. En grupp otåliga valde att springa före i en utbrytargrupp som vi sedan bara såg sporadiskt även om några av dem föll tillbaka i huvudklungan.

Som pacer brukar jag ta mig an uppgiften att peppa lite extra de som det går tungt för och försöka få dem att fortsätta en etapp till, en till osv. Vid stoppet efter 18 km i Norsborg så kastade flera in handduken medan några andra samlade mod till sig att fortsätta. Gita som hade dragits med krampkänningar var en av dem. Hon fick några kämpiga extra kilometrar fram till St Botvids källa men satte därmed ett präktigt distansrekord och kunde nöjd ta bussen hem därifrån.

Värmen gjorde det extra plågsamt att springa på de vältrafikerade asfaltsvägarna mot Rönninge. De sista backarna tog knäcken på ytterligare några tappra medan andra valde att hoppa av pga tidsbrist. Här i Rönninge har vi alltid picnic på gräsmattan vid pendeltåget, så även i år. Det är trevligt och man får verkligen ta tag i sig själv för att bryta upp och springa vidare.

Det lyckades vi dock med till slut. Efter Rönninge går banan på en liten trevlig grusväg. Den passerar en sjö som den här gången lockade några till ett dopp. Här råkade vi ut för ett litet missöde. De sista ur vattnet blev avhängda och jag och vi andra märkte inget förrän vi kom fram till Östertälje. Det var dåligt uppmärksammat av mig som borde hållit ihop gruppen bättre. Å andra sidan var det förhållandevis starka löpare vi saknade.

Därför var det med lättnad vi sedan återförenades i Södertälje hamn. De saknade hade sprungit fel och därför inte hunnit upp oss i Östertälje. Det blev ett ordentligt kaffe- och glass-stopp här i hamnen. Vi vinkade av några som sprungit färdigt för dagen och samlade upp vår decimerade skara för att stäva vidare mot Järna. Jag höll på att skriva "ner mot Järna" men det är helt fel för från Södertäljes Hamn känns det som om det är uppförsbackar under resten av löpet.

De sista 15 kilometrarna går alltså inte så fort. Jag noterade att vi i Södertälje hade 2 tim 45 minuter på oss att hinna till 18:57-tåget i Järna som skulle ta oss tillbaka till Stockholm. Jag insåg att det här kan bli tight. Därför var det bra att vårt löpgäng tog ett kortare badstopp efter Eklundsnäsbadet och sedan satte av på sista 11-kilometaren.

11 km kvar betyder 44 km sprungna (minst). Det är mer än en mara och det är vanligt att även ultralöpare börjar känna av lite trötthet när man trillar över den gränsen. Vi var inte mer än 10 st men lyckades ändå sprida ut oss väldigt mycket. Mats Dänsel var den ende som hade kartan i klockan men han drog på bra och låg flera hundra meter före oss andra. Jag fick därför jaga in och bromsa täten för att komprimera oss bättre. Det var inte riktigt läge för att återigen låta några springa fel.

Med viss möda höll vi ihop gruppen till första bebyggelsen utanför Järna. Där går banan in i terrängen och där tappade vi också bort Mats och ett par andra löpare som hamnat väl långt fram igen. Vi andra valde då att ta oss in till Järna på en alternativ väg. Vi frågade oss fram och kom på ett elljusspår. Det kändes som en lite längre väg för oss men väl i mål vid Järna Station så tog det ytterligare några minuter innan de som tagit terrängslingan sammanstrålade med oss.

Så var dagens äventyr slut. Vi hann till tågen med knappt 20 minuters mariginal. Bland de som sprang med för första gången var lyckan stor att ha klarat hela sträckan. Anna Jansson som var med vårt gäng hade fått kämpa hårt den sista biten och klarade det - tyder på ultratalang. Nöjda men trötta ultralöpare intog sedan tåget för en nästan förolämpande snabb hemfärd den sträcka vi spenderat hela dagen med att springa.

Nästan 10 timmar tog det brutto att göra de 55 kilometrarna. Därför kände jag mig själv aldrig trött och har inte heller känt av löpet efteråt. Tur är det eftersom jag ska springa dubbla sträckan om några dagar.

Jättelångt 2011 - drabbad av Ödet

2011-06-13T22:27:00.000+02:00

Inför en 68 km-tävling bör man äta en rejäl middag och sedan gå och lägga sig tidigt. Det förstnämnda brukar jag sällan ha problem med, lägga mig tidigt kan vara värre men när jag väl kryper till kojs slocknar jag snabbt.

Dock inte dagen innan Jättelångt. Jag skulle köra bil upp till Norrtälje på morgonen och plocka upp Håkan Zehler utmed vägen och behövde därför gå upp vid 05:00. Då bör man inta snarkofagen redan 21:00 och det försökte jag göra. Men så tidig sänggång, proppmätt och i ett, trots korsdrag, på tok för varmt hus var det stört omöjligt att somna. Inte ens det garanterade sömnpillret Svenska Dagbladets korsord hjälpte. Förmodligen fick jag inte ihop mer än 3 timmars sömn och knappast blev det någon kvalitet på de timmarna.

Så 11 juni började alltså inte så bra. Frukost kände jag inte för så jag rafsade ihop mina prylar, drog iväg, hämtade Håkan och åkte upp till Norrtälje där vi parkerade och bordade transporten till Grisslehamn.

Jag lyckades få ner lite wienerbröd och ett par muggar kaffe under bussresan. Väl framme vid starten fick jag, med en blick på min nummerlapp, bekräftat att detta inte var min dag.

Men det var soligt och fint. Det var rekorddeltagande på Jättelångt och alla verkade förväntansfulla inför starten. Här fanns gamla bekanta men också en hel del nya ansikten. Och arrangörerna med Jonas och PEK i spetsen känner man ju väl numera.

Iväg drog vi strax efter 09:00 och i början sprang jag och alla andra på bra. Första sträckan går utmed kusten och havet svalkade skönt. På Jättelångt riskerar man alltid att överraskas på ett eller annat sätt och bara ett par km från start satt Näcken och spelade i en å.

Sånt kan skaka om sinnet lite och på mig resulterade det i att jag strax sprang fel. Jag fick för mig att här började den kuperade obanade delen av banan som jag sprungit två gånger tidigare. Så jag barkade ivag in i skogen. Insåg strax att jag var fel och navigerade mig tillbaka till leden. Kanske inte mer än 600-700 meter fel men illa ändå.

Nåja, jag kom strax fatt och om andra löpare och fick på rätt så bra fart. Men jag kände av att jag låg lågt på energi och jag hade inte mycket till matlust. Redan vid första kontrollen serverades varmkorv och andra godsaker men jag fick bara ned ett par nypor chips och lite vatten. Drog därför i mig min medhavda cocacola för lite extra kalorier och sprang snabbt vidare.

Strax innan andra kontrollen runt 20 km började jag må illa. Det var egentligen förväntat. För med för lite sömn och energibrist så kan man knappast hoppas på under. Jag har sprungit tillräckligt många ultror för att ha lärt mig att om man dippar så återhämtar man sig inte utan att gå i depå, och det gör man knappast på en sådan kort distans som 68 km.

Här och på efterföljande kontroller var min besvikelse enorm över brist på ultralöpningens främsta sportdryck, cocacola. Att gå runt på vatten, lite resporb och knappt något mer är tungt. Enervit är bara att glömma för mig eftersom jag av erfarenhet vet att det ger mig enorma magplågor.

Så resten av tävlingen blev alltså en utdragen plåga. Värmen och illamåendet drog ned hastigheten till 7:30-tempo vilket kändes extremt långsamt. Det kändes eländigt långt mellan vätskekontrollerna men när de väl kom så tog jag riktigt utdragna stopp på varje. Den på PEKs veranda var en riktig happening.

Här fanns dusch och levande musik. Jag låg länge i trädgårdsgräset och väntade in mängder av löpare innan jag med mycken möda samlade ihop mig för att fortsätta.

Det blev en lång dag alltså och i skymningen, som om inte måttan på alla olyckor var nådd, så anföll myggen dessutom i bataljoner. Vägen in mot Norrtälje blev lång och grym men när jag äntligen kom in på upploppets avstängda gator och siktade målet där Kristina Paltén och Lena M Johansson stod och hejade, och Jonas från Helhetskommunikation stod och grillade, så kändes det underbart att ha fixat mitt tredje Jättelångt av tre möjliga.

Efter dusch, mat och och mingel tynade minnena från den plågsamma dagen snabbt bort och det var roligt att få heja in loppets enda gångare och de två sista löparna i mål.

Så här efteråt är det ganska så talande att årets segertid blev 1 timme sämre än förra årets. Min tid, 9 tim 44 min, var nytt personsämsta. Manfallet blev också stort med betoning på män för 17 sådana och 0 kvinnor bröt tävlingen.

Med tanke på alla vedermödor jag hade så klassar jag ändå det här som min näst värsta ultra hittills. Uppsala 100 km 2009 var ett snäpp värre eftersom jag sprang 6 mil där med uppsvullna fötter. Men Jättelångt som arrangemang var förstås helt fantastiskt även i år så om några veckor har jag nog bara de positiva minnena kvar.

Munkastigen - äventyr i trollskogarna

2011-05-02T22:30:00.000+02:00

Nu när jag har sprungit ganska många ultratävlingar så har jag blivit bortskämd med hur trevligt det är med små arrangemang där man lätt blir igenkänd vid ankomst. Inga köer för nummerlappsutdelning, ingen trängsel efter startskottet och många bekanta som det är trevligt att återse igen.

Med det i tankarna så kändes det inte så lockande att springa den stora Lindingöultran som visserligen är välorganiserad men med de stora loppens nackdelar. Det var annars min tänkta majultratävling och jag hittade inga lättillgängliga alternativ för den månaden.

Men då slog det mig att om jag istället springer Munkastigen den 30/4 följt av Kungsholmen Runts halvmara 7/5, sedan Tolvanloppet (12 km) 14/5 och avrundar med Stockholmsmaran 28/5 så får jag tillräckligt med tävlingsdistans i benen ändå.

Munkastigen har lockat mig i flera år. Jag cyklade för länge sedan i Tivedenskogarna och har minnen av spektakulära trakter. Att springa där måste vara häftigt föreställde jag mig.

Så jag anmälde mig i sista minuten. Fick som tur var med mig en löparkompis, Liv Lusth här på Funbeat. Min svaghet på sådana här trailultror är att jag brukar springa fel. Men 4 ögon ser bra mycket fler ledmarkeringar än 2 så att sällskapa runt kan ofta vara en klok taktik när man springer en trailtävling för första gången.

Starten skulle gå 11:00 i Olshammar men eftersom det är en A till B-tävling så var logistiken sådan att man tog sig till målet först för att sedan bussas till starten. Jag hade inte möjlighet att åka ned dagen före så det blev till att stiga upp extremt tidigt och köra de 20 milen till Laxå. Jag hämtade upp LL utmed E20:an och väl framme i träffade vi förstås flera bekanta ansikten.

Bussfärden gick genom skogarna vi strax skulle springa i och det sprätte minsann ordentligt i vaderna av löplusta när man tittade ut genom panoramafönstren över sjöar och skogar. Men det här var också tillfället för att äta frukost och läsa in kartan. Jag konstaterade att det skulle gå mycket uppför i början och att det var ganska så långt mellan de två vätskekontrollerna. Det kändes alltså rätt att ta det lugnt från start och lägga in ett extra energistopp efter halva distansen för att sedan kunna plocka lite placeringar mot slutet.

Bara med karta och andras berättelser är det svårt att uppskatta hur pass svårlöpt ett sådant här lopp i terrängen är, men eftersom löparkompisar som jag har koll på sprungit tidigare år så kunde jag utifrån deras resultat bedöma att ett rimligt mål för mig och LL var att göra de 44 kilometrarna på 5:30 - 5:45 tim.

Väl framme i Olshammar så träffade vi Janne Söderkvist som inte tagit bussen utan sprungit från Laxå som uppvärming. Han hade alltså redan inför starten 32 km i benen. Annan idel löparadel stötte vi också på och hade tid att samspråka med inför starten. Alla såg starka och laddade ut och verkade ha bra koll på vad de hade framför sig.

Startskottet gick och gå var vad jag gjorde i början av loppet. I och för sig inte så konstigt när man börjar nere vid Vättern och ska ta sig uppåt landet. Det kändes ordentligt i vaderna och LL som provat att jogga lite uppför de första backarna fick stanna några gånger och stretcha ut krampkänningar.

Leden var väldigt tydligt utmärk och där det fanns tveksamheter var det också snitslat. Risken att springa fel kändes minimal. Taktiken var alltså att gå ut lugnt. Att ligga snudd på sist var högst förväntat.

Det var bara att passa på att njuta av naturen. Man kan nog inte få såpass finare löpning än det här. Perfekt väder med sol, ibland moln, lite svalka i vinden, skugga i skogen, lövträden helt nyutslagna, vitsippor i alla backar, tussilagon i dikena och björkar med sådana där krispigt gröna musöron till blad.

Skogarna här i Tiveden är verkligen magnifika. Man tittar in bland mossklädda barrträdstammar som står tätt, tätt inpå varandra. Inte mycket solljus sipprar ned och man undrar vad som döljer sig i mörka hålor under de stora flyttblock som ligger utspridda som om något forntida väsen strött ut dem ur sin jättelika hand.

Både jag och LL har kört en hel del terräng och tycker om att springa över stock och sten men det tar förstås på krafterna. För oss båda gäller att dra ned på farten och det gjorde vi bra tycker jag. Fram till första vätskekontrollen höll vi vår position i jämnt och stabilt tempo. Vi drack och bunkrade, såg över utrustningen och körde vidare.

Uppemot 20 km tyckte LL att det började gå tyngre medan jag kom in i rena njutningsläget där jag kände att jag skulle kunna springa hur långt som helst. Hela löpupplevelsen med trevligt sällskap, enastående natur och perfekt väder gav mig ett lyckorus.

När vi passerat 22 km, därmed halva loppet, började vi kolla efter ett trevligt rastställe. Där fanns en fin stock att sitta på och dingla med benen. Vi tog god tid på oss att smaska på medhavda smörgåsar, kanelbullar förstås och dricka. Förnöjsamt hejade vi på den väldigt rutinerade maratonlöperskan Monika Udd och på Janne Söderqvist när de passerade oss.

En oerfaren löpare skulle nog gripas av lite ångestkänslor av vetskapen av att plötsligt vara sist i tävlingen, men nu var vi ju tankade med ny energi, smått utvilade och benen jobbade på bra igen. När man följer sin plan och känner att den funkar så stärker det självförtroendet. Strax återtog vi vår placering och fortsatte framåt i gott mod.

Den här mittsträckan av Munkastigen är helt fantastisk. Man springer länge på en liten smal ås och kan egentligen inte fatta hur naturen har kunnat vara så förutseende att se till att den finns där mellan kärr och sjöar för att underlätta för oss sentida vallfärdare att ta oss framåt torrskodda. I det här läget uppemot 30 km kändes det lockande att strunta i själva tävlingen och bara lägga sig på någon berghäll i kanten av en sjö, blunda och bara njuta.

Men en tävling är förstås till för att genomföras. Vid sista kontrollen vid 34 km fyllde jag på vätskeblåsan i ryggan och visste att nu var det bara en mils transportlöp kvar till mål. LL var sliten men på den sega och nysladdade grusvägen som hela tiden bar svagt uppåt kunde vi ändå hålla ett 6:15-tempo. Jag sneglade på klockan och räknade på att vi med den farten gick under 5:40 som måltid. Med lite nedförslöp och löpvänligare underlag skulle vi kunna kapa ytterligare några minuter på det.

Och det var precis vad vi gjorde. Sista kilometrarna mot mål går på ett elljusspår. Man blir ju orolig att traktens sadist stakat ut ett sådant med enbart uppförsbackar men det här var tvärtom. Ett mer löpvänligt spår kan jag knappt föreställa mig. Svagt nedförslut hela tiden, fint underlag och roliga stenstatyer av troll och djur utmed hela vägen. Att vi dessutom kunde sega oss om ett par medtävlande gav extra krafter för att avsluta i grandios stil i ner mot 5:00-tempo.

Så sluttiden klockade jag till 5:32:48. Bra i förhållande till förväntan. Hela upplägget funkade klockrent. LL fick slita men jag visste att hon fysisk skulle klara det.

Jag var nöjd med hela genomförandet av tävlingen. Det gick helt efter plan vilket är vad jag alltid efterstävar. Men jag måste erkänna att kort efter målgången kändes ett styng av vemod över att springandet var över. Jag hade nog gärna gjort ett par tre mil till i de här skogarna. Nåja, jag pustade ut och hejade på när Monika Udd kom in strax efter oss.

Efter dusch och bastu bjöd Laxå OK till i klubbstugan med pasta, enastående gott hembakat bröd, kaffe och kaka. Segrarna och de snabbaste löparna hade ju gått i mål flera timmar före oss och hunnit dra men vi som släntat in nu på slutet tog god tid på oss och passade på att umgås ordentligt.

Det var ju inte vilken dag som helst utan Valborgsmässoafton och turligt nog så landade jag och LL i tid för att bevittna ett majbrasefirande med körsång och brasvärme innan vi skildes åt.

Så nog uppfyllde Munkastigtävlingen förväntningarna med råge. Hit kommer jag gärna åter för att springa. Men egentligen skulle jag nog också vilja gå den här leden riktigt långsamt och bara njuta. Vi får väl se framöver hur det blir med det. Man borde kunna göra båda.

Fler bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.photos.live.com/browse.aspx/Munkastigen%202011

TEC 2011 del 2

2011-04-12T18:04:00.006+02:00

Nog finns det mycket mer att berätta om det här loppet. Den här andra delen skriver jag mest som stöd för mitt eget minnes skull att kunna gå tillbaka till inför kommande äventyr.

Men först ska jag adressera en fråga jag fått om varför jag inte basunerade ut att jag var däckad av influensa före TEC? Jo, jag följer ett upplägg som jag tagit direkt från mitt yrkesliv. Det finns många paralleller mellan mitt jobb som säljare av komplexa telekomsystem och ultradistanslöpning. I det vi kallar "säljpsykologi" är mycket tillämpbart också på ultralopp. En viktigt punkt är att inte ge sig själv bakdörrar att smita ut igenom för då kommer ens undermedvetna att utnyttja det till att man ger upp och förlorar affärer för att man har gett sig själv ursäkter att dra sig ur den tuffa slutförhandlingen.

På samma sätt resonerar jag alltså inför ett ultradistanslopp. Har jag sjukdomar och skavanker så behåller jag det för mig själv. Då minskar risken betydligt för att jag inte ska komma till start eller bryta loppet tidigt.

Tillbaka då till TEC. Eftersom man kan byta sträcka under det här loppet så lockar det nog lite extra många att våga anmäla sig till fulla distansen. De som vill prova på en längre ultra får ju chansen men har samtidigt möjlighet att bryta tidigare och ändå få en godkänd notering. Det är både bra och dåligt. Bra förstås för att fler vågar prova på, men dåligt för att det kan bli oemotståndligt lockande att bryta när det går som mest tungt. Fördelarna överväger säkert nackdelarna men jag noterar såhär efteråt att hela 40% av de som fick en sluttid fått den på annan sträcka än den de anmält sig till.

Att byta sträcka kan ju också betyda att man springer längre än planerat. Inte så vanligt kanske men jag blev lite lurad på det här. När jag gjort mitt sjunde varv såg jag Peter Nilsson komma in för upplopp på det åttonde. Han skulle springa 50 miles men såg väldigt pigg ut i mina ögon. Sedan tänkte jag inte mer på det förrän jag kom in på mitt elfte varv och hörde speakern Fredrik Elinder annonsera att Peter Nilsson just gjort tolv varv! Det var som attan tänkte jag, den killen går från klarhet till klarhet, och med bra fart dessutom.

Det var inte förrän efter att jag själv gått i mål som jag blev varse att det fanns två Peter Nilsson i loppet! Min löparkompis Peter Nilsson här på Funbeat hade mycket riktigt sprungit 50 miles på en bra tid, duschat, åkt hem och nattat sig, medan Peter Nilsson från Åre fullföljde sin 100 milessatsning.

Hmmm, jag får nog tänka på att läsa startlistorna lite bättre inför kommande tävlingar. Just Fredrik Elinder påpekade vid ett tillfälle vikten av att ha koll på sina medtävlade för man vet aldrig vad som händer på en ultra.

Annars var det många andra bekanta utmed banan och en sak man noterar på en sådan här varvbana är att de löpare man ser ofta är de som springer mycket fortare och därmed varvar en.

En av löparna som sprang ifatt mig var Sebastian Lauterbach. Zebban har försökt sig på 100 miles några gånger tidigare men inte fått till det och vi har verkligen lidit med honom. Jag var inne på mitt sjunde varv så Zebban hade precis gjort 50 miles. Han var glad och pigg som en lärka men sa att han borde hålla ner sitt tempo. Han alternerade med gång men drog efter ett tag ändå iväg utom synhåll. Det gjorde mig lite orolig men vid rundningen sa funkisarna att de hade rätt bra koll på honom och att han verkade oerhört mycket mer målmedveten den här gången så det skulle nog gå vägen. Det gjorde det, med bravur dessutom. Zebban kom in på utmärkta 22 tim 21 minuter och hans glädje smittade av sig på alla oss i depån som var där just då.

Speciellt i ultrasammanhang är man nog extra mottaglig för att suga åt sig andras glädje och snylta på den till egen fördel. När Zebban gick i mål hade jag tre varv kvar och plötsligt kändes de mycket mer genomförbara.

De som springer ungefär i ens eget tempo ser man å andra sidan väldigt sällan om ens någon gång. Åtminstone inte i teorin men jag upptäckte att vissa som höll min fart ändå dök upp lite då och då. Jag såg t.ex. Leif Åhlund och Anders Löfgren flera gånger och jag sprang också om Zingo Andersen vid ett antal tillfällen.

Vad drar man för slutsats av det? Jo, jag tog helt enkelt långa stopp vid varvningen. Speciellt under natten kom jag in i det där bekvämlighetsläget där rundningsstationen bjöd på så mycket läckerheter och mänsklig värme. Jag tog till varje lämplig ursäkt att förlänga mitt stopp där. Jag stod länge och valde bland pizzorna, jag lät generöst andra få våfflor före mig. Medan jag funderade på om jag ville ha en toast så drack jag blåbärssoppa riktigt långsamt tills jag kom på att jag trots allt ville ha en toast.

Under de stoppen hann förstås andra löpare både komma in, äta och dricka lite, och sedan fortsätta innan jag bestämde mig för att göra detsamma. Till min fördel kan sägas att jag ändå sprang på ganska bra när jag väl kom ut på banan igen. Men lärdomen är förstås att hålla nere tiden för pauserna i rundningsstationen. Att stanna 4 minuter för länge på varje stopp är lätt hänt på TEC men kostar 1 timme över 100 miles. Det är mycket det.

Fast jag hade också planerat att stanna ett tag varje gång eftersom jag valde att köra med vätskebälte och behövde fylla på mina flaskor på varje varv. Det noterade förstås de lyhörda funktionärerna med Bernt Hedlund i täten så jag blev snabbt avflaskad och påfylld varje gång jag kom in. Just det här med vätska är alltid lite lömskt på långa ultror. Jag insåg att mina 4 x 1 dl vatten i bältet inte gav tillräckligt med dricka efter mitt behov. Speciellt inte när varvtiderna ökade. Jag toppade upp med nyponsoppa, lättöl, Proviva, resorblösning, vatten, cola, kaffe, och te vid rundningarna och försökte tänka att få i mig 4-5 dl i tillägg till vattnet i vätskebältet.

Extra vätskepåfyllnadshjälp kom från ett oväntat håll. TEC går delvis igenom villaområden i Täby. Några av de boende där ställde ut improviserade vätskekontroller med vatten och lite godis. Just sådant är väldigt uppskattat och jag tror att det ger en kick till de flesta löpare. Jag stannade och talade med de som servade oss. Just de stoppen ångrar jag inte alls. Att få sprida lite ultrakunskap och kunna ge lite mer information om den tävling som pågår är gärna något jag tar på mig.

På lördagskvällen blir jag plötsligt mött av tre små flickor i 5-årsåldern som undrar om jag vill ha vatten. Javisst säger jag och de springer med mig fram till deras egna lilla vätskekontroll. Den ena flickan greppar ett glas med ena fingret tydligt nere i vattnet och räcker till mig. Var det fingret varit under hela långa dagen vill man kanske helst inte vet men självklart sveper jag glaset och tackar hjärtligt för den eminenta servicen. Kanske någon av dem väljer att bli ultralöperska om några år? Jag vill gärna tro det i alla fall.

Så när jag tänker efter på vad jag verkligen kommer ihåg från de ultratävlingar jag sprungit så är det nog de här mötena med människor - medtävlande, funktionärer, åskådare och allmänt förvånad allmänhet - som sitter kvar längst i minnet.

TEC - jakten på ett bältesspänne

2011-04-11T09:39:00.014+02:00

Förra året bröt jag TEC efter 14 varv = 140 km. Det var klantigt och orutinerat gjort.

Efter det loppet så har jag varit på ett antal partyn med ultrakompisar och då har förstås de som klarat TEC 100 miles inte missat tillfället att bära sina bältesspännen väl synliga. Gissa vem som då förbannat sig extra mycket för att bara varit 20 km ifrån ett sådant.

Så därför hade jag verkligen gått och väntat på den här tävlingen länge. Jag har fyra tävlingar i år som jag riktigt satsar på - Esbo 24H, TEC, Skövde 48H och Bislett 24H. En lång ultra varje kvartal alltså.

TEC är den tävlingen som går i fri terräng. Den går här på hemmaplan och så är det ju det där med bältesspännet också.

Så den här gången skulle ingenting få komma emellan....trodde jag.

Men det gjorde det. Jag hade planerat att ha två intensiva träningsveckor följt av en veckas aktiv vila som uppladdning före tävlingen. Jag började alltså med en rätt så intensiv vecka med dubbla träningspass per dag, ett 25 km löpbandspass på lördagen (BRIS/Intersport välgörenhet) följt av ett riktigt fartpass i form av Premiärmilen på söndagen. Därefter började jag känna mig lite hängig men slog det ur tankarna och tränade ändå. På tisdagsmorgonen hade jag 38 graders feber och tänkte att jag fick ta det som en påtvingad vilodag. På onsdagen ingen feber, körde därför ett mildare crosstrainingspass och lätt styrketräning.

Därefter bröt flunsan ut på riktigt. Jag var i princip däckad sju dagar i sträck. Men febern och mattheten hade börjat försvinna. Dock hängde en riktigt enveten hosta kvar i halsen så med 48 timmar kvar till start gick jag till distriktsmottagningen som har något de kallar för "infektions-drop-in". För 150:- patientavgift fick jag en hälsokoll utförd inkluderandes puls, temp, lungor/andning, blodsockernivå, sänka, och ett topsprov från halsen (en kväljande upplevelse).

Resultatet sa att jag inte hade kvar infektionen i kroppen men att halsen var irriterad. Därav hostan. Jag kunde förstås inte säga att jag planerade att springa 161 km i helgen för då hade de säkert satt på mig en sådan där tröja som kramas och låst in mig i ett madrasserat rum. Men jag frågade lite försiktigt om jag skulle kunna genomföra ett lättare löppass under helgen. Mja, det skulle väl kunna gå bra om jag inte ansträngde mig för mycket och kände att andning och ork fungerade.

Det tog jag som ett grönt kort för att få starta TEC. Jag träffade Lisse (Liselott Lövdahl) på torsdagseftermiddagen. Hon hade kommit ned från Ö-vik på jobb-och löpbesök. Vi gick igenom lite tävlingstaktik över en thai-middag. Jag passade också på att gratulera henne i förskott på 40-årsdagen eftersom jag kanske skulle falla död ned redan första dan av tävlingen.

Fredag eftermiddag började jag packa prylar. Jag börjar få viss rutin på det. Jag tar numera alltid med mer än vad som går åt. Alltså flera ombyten kläder för olika väderlekar, olika skor, regnponcho mm. I matväg tänkte jag den här gången frångå mina principer och lita mer på arrangörerna. Men jag hade förstås med egna kanelbullar och wienerbröd.

Tidig sänggång är inte min grej men ett måste inför en tävling där man helst håller sig vaken så länge som möjligt. Tim Noakes sa på föredraget i februari tidigare i år att det där med kolhydrater inte är så viktigt inför en ultra. Uppladdning Ja, men energin kan också vara proteiner och fett. Därför blev det en tidig middag med två stora entrecôter, klyftpotatis och en riktigt gräddig grönpepparsås. Till detta två glas rött vin så sov jag snart riktigt gott.

Vaknade på morgonen, fixade toasts att ha med och äta som frukost före loppet. Bryggde också riktigt gott kaffe att ha med på termos till bullarna. Blandade slutligen två vattenflaskor med resorblösning som min försäkring mot saltunderskott.

Så iväg till Täby dit jag anlände en timme före start. Där var så mycket ultrakompisar att jag knappt han förbereda mig själv och mina prylar före starten. Inte bara Lisse fyllde år under loppet utan även Stefan Manning som firade sin 55-årsdag med ett långlöp (jösses vilka nördar vi är).

Men startskottet gick och jag struttade iväg i planerad takt genom fyrverkerierna. Lisse hängde på mig eftersom hon lärt sig vikten av att starta lugnt. Vi konstaterade aningen förvånat att vi inte låg sist på första varvet, men det fanns de som tog det ännu lugnare - klokt.

På TEC kan man välja att springa 50 km, 50 miles (80 km), 75 miles (120 km) eller 100 miles (161 km). Alla startar samtidigt. Därför var det förstås en del som sprang på bra och började varva oss efter 3-4 mil. Så en bit in i loppet hade man ofta sällskap av andra löpare.

Egentligen är min taktik numera inför sådana här långlopp att ha en utstuderad plan med ett bestämt tidsmål och en jämnfart-strategi. Men just den här gången var jag lite orolig för sviterna från förkylningen och valde därför att starta lite på känn. Det är svårt att säga om det var bra eller dåligt men med facit i hand så väntade jag nog lite för länge med att ta taktiska vilopauser och förlorade en del tid på det. Hade jag varit helt frisk så kulle jag nog kunna pressa mig in under 24 timmar.

Lisse släppte efter 5 mil så därefter blev det mest ensamlöpning. Egentligen passar det mig rätt bra eftersom jag kan komma in i flows och bara springa på utan att plågas av själva löpningen. Jag testade också ett annat litet tips. Rune Larsson berättade att Yannis Kouros verkade befinna sig i en annan värld när hans sprang. Yannis smånynnade på sånger och verkade inte bry sig om omvärlden. Jag gjorde likadant här under TEC. Jag sprang i min ensamhet och trallade på några favoritlåtar och varven tickade på bra.

Men precis som förra året så började jag känna mig trött och det drog ned på farten. Vid midnatt hade jag sprungit 10 mil och då kände jag att jag verkligen behövde en 30 minuters powernap. Så det blev ett depåbesök som säkert tog 60 min totalt. Efter det kände jag mig piggare och sprang på bra men det varade bara två varv.

12 varv är 75 miles och här kände jag verkligen behov av en längre sovpaus. Men samtidigt visste jag att om jag går och lägger mig nu så kommer jag tycka att 75 miles är en godkänd distans när jag vaknar. Jag kommer att övertala mig själv att bryta.

Så jag bytte istället batterier i min pannlampa för att få starkast möjliga ljus, visualiserade stenhårt på bältesspännet och gjorde ett 13:e varv. Snabbt gick det inte. Under det varvet insåg jag att 24 timmar låg utom räckhåll men att jag då kunde ta hur mycket tid som helst på mig för att fixa återstående futtiga 30 km. Och egentligen tycker jag ju också att bronsspännet är snyggare än silverspännet. Därför vågade jag mig till att ta en 60 minuters sovpaus.

Eftersom jag vilat så hade jag inget problem med att springa i ett tempo på 7 min/km. Efter 14:e varvet visste jag att för varje extra meter tog jag mig längre än jag sprungit förra året. Vädret var soligt och fint och jag mötte många morgonflanörer som undrade vad jag höll på med. Så det här näst sista varvet kändes därför lättare än alla de jag kämpat mig igenom under natten.

Väl inne för sista rundningen så hade jag hyfsat med krafter kvar. Så då var det ju bara att göra processen kort. Jag stack ut i bra fart (bra för att vara mig efter 15 mils löpning) och började springa ikapp löpare som alla promenerade. Flera var också inne på sitt sista varv så det kändes som en extra vitamininjektion att veta att jag klättrade i resultatlistan.

Jag hade förberett att peppa mig med att ta farväl av alla hemska backar och terrängpartier av banan på sista varvet men konstigt nog så blev det tvärtom. Jag kände nästan lite saknad för varje sådant avsnitt jag passerade. Skogsdelen av banan som går på rötter, stenar och lera hade jag hatat de senaste tio varven men på det här sista tyckte jag det var riktigt trevligt och sprang istället på där jag under natten bara vågat gå försiktigt.

Strax före märket för 1 km kvar så mötte jag en tjej med barnvagn. Hon tittade på min nummerlapp och sa "åh, du springer 100 miles?" Ja, sa jag och nu har jag bara sista biten in i mål kvar. "Imponerande, lycka till med spurten" sa hon och det triggade mig till att dra på ordentligt. Känslan av att springa i mål var underbar. 26 timmar 18 minuter kändes helt godkänt även om jag siktat på något annat. Jag fick gratulationer av Lena och Kristina som också trollade fram en folköl och från Cecilia som kom utstudsande och undrade om jag genat på sista varvet eftersom det gick på 1:20. Lena gav mig också det viktigast av allt, just det, bältesspännet!

Yours Truly 50K 2011

2011-02-28T09:42:00.000+01:00

We’re called the ”slow runners”, me and my mates in Team Fakta. This doesn’t mean we are particularly slow but when we pass by fast food restaurants or coffee shops with creamy pastries we find great difficulties in not stopping to refuel.

So it was today. I set off early in the morning, 7:45 am, from my house to do the Yours Truly Fun Run competition. I’ve pre-arranged to run into Stockholm City and meet up with friends there to get some nice company along the planned track.

We have experienced severe cold this winter. Temperatures down to -25 C but this morning it was just -5 C and overcast, actually fairly good conditions for running.

My first stretch went from the suburb where I live through residential areas, a small forest and through the outskirts of Stockholm predominated by industry complexes and highways. Hence more transport than joy.

It was a 18.6 km run into town and I arrived at the Slussen McDonalds well before 10:00 am. I had announced this as the place to meet up before leaving at 10:30- I had good time to sample their cinnamon rolls and freshly brewed coffee.

Bertil was there already and Magdalena and Peter came in as well. We took off for the route I had planned for us. There is one nice thing with running in Stockholm city. As the downtown is built on islands with bridges between them you can actually do some quite spectacular runs by keeping close to the water. It’s lake on one side and sea on the other.

We started with circle the islands of Långholmen and Reimersholme, then crossed the bridge to the south side of Åstaviken (Årsta bay). From there to the fashionable Hammarby Sjöstad where we stopped by at the Max Hamburger restaurant. I found no problems to down a full meal with extra of everything.

Then we were met by Emma who followed us to run on into the very city centre passing by the famous buildings of Stockholm like the Royal Castle, the Parliament and the City Hall known from the Nobel Price ceremony.

We aimed to circle the island Kungsholmen. The eastern stretch is very popular amongst weekend walkers. As we had some snowfall during the week there was now a hard icy ground covered with loose snow massaged to a 2 inch thick layer that reminded me of running in the fine white sand you find on the best tropical beaches. That really took most of the strength out of me.

We made it to the final destination, the “Chic” coffee shop famous for its pastries, including the seasonal “semla” that had been in my mind all the time since I took off from home early in the morning.

I had actually planned to do an extra turn in case needed to make sure I made the 50 K before entering the doors to Chic’s konditori but now when my Garmin said I had another 1.3 km to go my (in)famous ultra-mind started to argue with me to save that distance till after the break. I knew I anyway had approx that distance to the station from where a train would take me home, so I was easily convinced. I stopped for the coffee and “semla” and I really enjoyed it.

So, that explains the long time spent on this 50K run. Maybe not the best attitude towards a competition but yet another joyful ultra-run.

Net time: 5:53:34
Total time: 7:55:00

Ultraevent med professorer, vindrickande- och ölbryggande damer

2011-02-22T15:42:00.001+01:00

Jag har just överlevt en riktig ultrahelg. Händelserikt och intressant. Flera nya löparkontakter knöts. Själva springandet sparade jag till sista dagen.

Det har varit en riktig köldknäpp här i Stockholm den här veckan. Jag fick för mig att promenera de 400 metrarna från Slussens T-bana till ultratinget som skulle hållas i ett gammalt stenhus vid Mariatorget. Vinden bet i kinderna så jag var tvungen att slinka in på ett kafé på vägen för att värma mig med kaffe och en liten semla.

Själva ultratinget gick odramatiskt till. Det här med att för första gången få en ultradistans, 100 km, erkänd av Svenska Friidrottsförbundet som tävling för svensk rekord är en stor grej. SM kommer att gå nu i april och efter det är nog chansen stor att även 24-timmars blir en mästerskapsdistans. Jag tillhör ju dem som förespråkar en elitsatsning så det här känns lovande.

Efter tinget följde middag med cateringupplägg. Trevligt och lagom ambitiöst.

Dan därpå var det dags att bänka sig för föreläsningar. Det kan kännas tungt att sitta igenom en hel dag men jag visste på förhand att Rune Larsson är en stor underhållare och det jag snappat upp om Timothy Noakes sa att han också skulle vara en entertainer.

Sessionen hölls i Citykyrkan och Kristina Paltén gjorde an fantastisk introduktion som med ett biblisk anslag nådde himmelska höjder.

Förväntningarna kom inte på skam. Professor Noakes var en väldigt medryckande talare. Han började med att gå igenom sin ”Central Governor Model”. Den hävdar att hjärnan styr musklerna för att skydda dem och hjärtat. Han argumenterade väl för sin sak. Han gjorde historiska tillbakablickar och pekade på svagheter i tidigare studier. Han erkände också att han i sitt eget arbete gjort nya rön som delvis kullkastar hans tidigare antaganden och att man därför ska läsa de senaste revideringarna av hans forskningsrapporter. Det gäller även Lore of Running där en del kapitel reviderats inför den senaste utgåvan.

Tim Noakes föredrag matchades mot Rune Larssons anekdotiska berättelser från sin egen karriär. Just den här mixen av vetenskaplig och akademisk kunskap ställd mot erfarenhetsbaserad lärdom kring samma frågor fungerade väldigt bra. Rune och Tim var i många stycken överens men inte fullt ut.

Sedan diskuterades mat och dryck under träning och tävling. Här talade Tim Noakes nästa uteslutande om ”den stora konspirationen” från de kommersiella krafter som tillverkar sportdryck och hur de lyckats få en forskarvärld med sig på sin linje om att man bör och skall dricka kopiösa mängder vätska före, under och efter lopp och att det helst ska vara sportdryck.

Tims huvudtes här är att människan är en ”delayed drinker”, alltså att vi är bäst lämpade för att dricka när behovet uppstår. Att göra tvärtom, dricka förebyggande och överkonsumera, är skadligt och kan till och med vara dödligt. Det kan vara normalt att tappa 2-5% av sin kroppsvikt under ett maraton. Han visade undersökningar som pekar på att vinnarna tenderar att återfinnas bland dem som tappat mest i vikt under loppet, alltså bland dem som druckit minst.

Tim Noakes driver hårt tesen "drick först när du känner dig törstig". Han skulle rekommendera de flesta löptävlingar (10 km och uppåt) att inte ha någon första vätskestation förrän efter 5 km. Nu betyder det här inte att man ska vänta så länge som möjligt med att dricka, för just det är en dålig taktik.

Rune Larsson ville mycket hellre tala om mat än om dryck. Han propagerade för vanlig god mat, gärna fettrik. Kolhydratuppladdningar kan andra få hålla på med. Här skarvade Tim Noakes in att man ska äta det ens kropp är van vid. Äter man mycket pasta, ris och potatis så får man hålla sig till det inför en tävling men äter man istället till vardags fett och protein som kött och fet fisk så gör man bäst i att grunda med det före tävlandet.

Under frågestunden togs vitt skilda ämnen upp men något jag snappade upp var att man bör känna till om de råd som ges utövare riktar sig till tävlande eller motionärer. Tim talade om ”competing vs recreational runners” och menade på att t.ex. rekommendationer kring hur många lopp man kan köra under en säsong, kopplat till hur mycket vila man behöver mellan varje, vänder sig till de som siktar på topplaceringar. Vi andra tar som regel aldrig ut oss på samma sätt och har därför inte alls det behovet av vila och återhämtning som elitlöparna har. Rune Larsson fyllde också på med att vila i det här sammanhanget betyder för honom själv att inte göra något alls 4-5 dagar efter ett lopp som Spartathlon och därefter aktiv vila under en period med 120 km löpning i veckan istället för normala 220. Inget sofflock där inte.

Avslutningsvis blev det en nästan filosofisk diskussion kring vad fysisk trötthet och utmattning i muskler är. Både Tim och Rune var övertygande i sin argumentation för att trötthet snarare sitter i hjärnan än i musklerna. Själva muskelarbetet är inte uttröttande. Om det bara var musklerna som tröttades ut, hur förklarar man då att det går att spurta? Trots det känner ju alla löpare fysisk trötthet och stelhet i sina muskler. En teori kring det är att den chock man utsätter muskler, leder och muskelfästen för i varje steg, alltså när man landar på foten, ger tröttheten. Då skulle benstyrketräning och fokusering på ett nätt och tolerant löpsteg ge effekt. Det ska jag ha i åtanke framöver.

Efter dessa fantastiska föredrag belönades Tim Noakes och Rune Larsson med ståtliga "Nobelpris" utdelade med tal och fanfar. Mycket pampigt. Carina Borén och Kristina Paltén gjorde verkligen det här eventet till en helgjuten föreställning ner i minsta detalj.

Den här dagen skulle rundas av med en gemensam middag men före det en timmes löpning i Hagaparken. Så korta sträckor springer inte jag inför publik. Dessutom kändes det väldigt kallt och ruggigt att ge sig ut i mörkret så jag övertalade några vänner att istället ladda upp med anti-oxidanter inför morgonens lite rejälare löprunda.

Middagen var annars en trevlig tillställning. Riktigt god mat, rostbiff och ett antal småtillbehör. Här bytte vi löpare erfarenheter med varandra och givetvis så kommenterade vi dagens föredrag och det var långt ifrån alla som köpt hela budskapet. Det sägs att akademiker är överrepresenterade bland ultradistansare. Jag vet inte om det stämmer men nog fanns det ett sunt ifrågasättande i mångas kommentarer.

Söndagen var vigd åt ett riktigt ultraträningspass. Bernt Hedlund och Kristina hade rekat en bansträckning som gick ut på att runda alla Stockholms innerstadsöar. Det skulle ge uppemot 60 km. En sådan utmaning kan man ju inte motstå.

Vi samlades på Stortorget i Gamla Stan och delade in oss i olika fartgrupper. Efter lite inledande dividerande gav vi oss äntligen iväg strax efter 10:00. Temperaturen hade då stigit från -20 grader när jag lämnade Vega till ca -16 när vi drog i väg. Det kändes som en annalkande värmebölja.

Vi struttade runt Helgeandsholmen där riksdagshuset ligger för att sedan runda Skeppsholmen och Kastellholmen. Efter det gav vi oss ut på Djurgården.

Några kände nog en viss besvikelse över att Rune Larsson inte var med och sprang. Han hade fått på sig att skriva en artikel för Runners World med snar deadline och var därför tvungen att tacka nej. Däremot kom Timothy Noakes med och råkade hamna i samma fartgrupp som mig. Vi sällskapade därför lite på löpet. Tim bodde på Hotel Diplomat på Strandvägen. Han hade tänkt hänga med runt Djurgården och sedan tillbaka dit, en runda på 15 km hade någon sagt. Lagom för ett 2-timmarspass som är vad han kör 2-3 gånger i veckan hemma i Kapstaden.

Jag har också haft förmånen att vistas en del i Sydafrika. Jag har testat några löprundor i Kapstaden och det visade sig att vi hade några gemensamma favoriter, som att springa upp på Taffelberget. Det var förstås också lockande för mig att få diskutera de mer kontroversiella delarna av Tim’s slutsatser från sina studier. Jag ville gärna höra mer om det här kring vätskeintag och löpning, speciellt ur ett ultraperspektiv. Jag menade på att vi som springer 12 timmar och längre kommer in i lägen där man inte känner vare sig hunger eller törst och att man då måste gå på schema.

Tim höll med. De här råden om att gå på törstkänsla gäller för mer hanterbara distanser som maraton och kortare. Dessutom bör man som löpare vara lyhörd för kroppens signaler. Att ”bara” gå på törstkänslan betyder inte att den kan ignoreras. Man ska ganska så snart fylla på efter att man känner törst. Däremot menade Tim att man inte ska oroa sig för att ha ett vätskeunderskott på 2-4% av kroppsvikten. Det ska man kunna klara sig på även under en längre löpning.

Tim noterade också att vi i vår löpgrupp inte drog oss för att besöka buskar och snår för att reglera vätskeöverskott. Det sa han var bra och indikativt för erfarna långdistansare. I många av de stora marorna och halvmarorna så är det ett problem att löpare dricker på tok för mycket och sedan inte har vett att lätta på trycket när det pockar på. De kniper ihop och försöker klara sig in i mål. Just det kan vara fatalt.

Jag berättade lite om mitt jämnfartupplägg på senaste 24-timmars och att jag nådde mitt förutbestämda mål på 170 km, alltså 4 x maraton. Det tycket han lät som ett bra exempel på att jag följde ”the Central Govenor Model”, alltså att jag intalat mig att göra den distansen. Jag erkände att jag inte tänkt så trots att jag läst Lore of Running. Jag gjorde det upplägget mer baserat på rutin och studier av andra erfarna löpare. Tim frågade om jag under den tävlingen tyckte att det var svårt att uppnå första, andra och tredje maran. Nej, egentligen inte sa jag eftersom jag visste att den fjärde skulle utgöra svårigheten, de tre första marorna var bara transport dit. Precis sa Tim, din hjärna jobbade mer eller mindre undermedvetet på att reglera effektuttaget ur musklerna så att du skulle klara dig hela loppet igenom. Tja, vad säger man om det?

Det där talade vi om under första milen. Senare när vi nästan rundat hela Djurgården och kom upp emot Gröna Lund så larmade min klocka för 15 km. Jag nämnde det för Tim och han saktade genast ned och sa att han bara programmerat sin hjärna för 15 km. Nu var det 3 km kvar, en missräkning, och han behövde ”programmera om”. Jag vet inte hur mycket skämt det där var men Tim såg rätt sliten ut. Han klagade på ”sore feet” vilket jag kan förstå då han sprang med broddar. Jag brukar också få skav och blåsor rakt under dubbarna om jag springer långt med sådana. Kristina bjöd honom på sportdryck som han tacksamt tog emot. Nåja, vi tog oss till Hotel Diplomat, avtackade Tim och önskade honom bon voyage tillbaka till Sydafrika.

Sedan sprang vi till McDonalds på Norrmalmstorg för fika och riktig energipåfyllning. Nu började ju löpningen på riktigt.

Vi sprang ned till Stadshuset, sedan längs med Norr Mälarstrand för att fortsätta ut och inta Essingeöarna. Det tog sin rundliga tid. När vi kom tillbaka till Kungsholmen sprang vi, eller snarare klättrade, i ett riktigt terrängavsnitt. Där fick jag en, snudd på, nära-dödenupplevelse. Vi kom ut på en stenhäll täckt med snö och stup rakt ned mot vattnet. Jag hade vanliga löpskor och förstod att här var det säkerhetsprincipen som gällde. Så med hjälp av textilbroms och genom att ta sikte på ett litet buskage gled jag över den där hällen och klarade mig med liten marginal.

Jag hade skojat lite med Cecilia Petersson om att när vi passerade hennes lägenhet så skulle vi kanske ta en ölpaus. Och det var precis var som hände. Cecilia bjöd in till ett VIP-stopp. Hon har som hobby att brygga öl och hade ett par gudomligt goda på kran. Jag kan inte påminna mig om när jag senast hade ett så trevligt brejk på en löprunda.

Med lite öl innanför Craftstället så gick det hur lätt som helst att springa färdigt Kungsholmen och sedan ta oss till Gamla Stan för att därifrån runda de små öarna Strömholmen och Riddarholmen. Därifrån stävade vi upp till Slussens Mc Donalds för nästa matstopp.

Här valde ytterligare några löpare att kliva av. Nu var vi bara 4 tappra kvar. Förutom mig också Cecilia, Kristina Paltén och Marcus Aveholt. Jag grundade ordentligt med en QP-plusmeny innan vi sprang vidare för att klara av de sista öarna. Jag råkade nämna att Brännkyrkagatan som vi passerade är Stockholms brantaste gata öppen för biltrafik. Det tog Cecilia och Kristina som intäkt för att de behövde backträna. Marcus och jag stod kvar nedanför och skakade på huvudena.

Vi sprang ut på Långholmen och rundade den i kvällsmörkret. Det funkade bra eftersom stadens ljus och snön lyste upp även där det inte fanns några gatlyktor. Egentligen fuskade vi lite med Långholmen. Vi sprang in på en ena bron och ut på den andra. Det syns på kartan och så här i efterhand skäms jag lite för det. Jag får nog ta mig tillbaka snart och göra bot.

Vi rundade sedan lilla Reimersholme för att fortsätta Södermalm runt. Jag brukar springa här rätt ofta så den här stretchen var nog den som kändes tradigast på hela löpet, men när vi sprungit under Londonviadukten och kom ut vid Vikingterminalen så kändes det som om vi gått i mål. Den sista biten förbi Slussen och transportsträckan upp till Stortorget i Gamla Stan kändes verkligen som ett upplopp.

Därmed var stadens 14 öar intagna och ultraeventet avklarat och stilfullt avslutat. Klockan stod på 19:45 så vi gjorde alltså 56 km på bruttotiden 9:30:00 ca. Det är långsamt det – långsamt och ultratrivsamt precis som det ska vara.

2011 Endurance 24H Esbo, Finland - en taktisk triumf

2011-02-02T16:24:00.000+01:00

Äntligen fick jag lite tid och distans för att summera den här tävlingen.

Förra året åkte jag till Finland för att springa min första 24-timmars inomhus.

Det gick förhållandevis bra men jag led av det hårda underlaget och det mentalt påfrestande i att så många medtävlande blev sjuka och stod och hulkade över samtliga papperskorgar under natten.

Så inför årets upplaga hade jag försökt dra lärdom av förra årets erfarenheter och från alla andra ultror jag sprungit under 2010.

I somras sprang jag 48-timmars i Skövde utomhus på tartan och i snålblåst och regn. Under de första 24 timmarna kom jag 162 km vilket nu inför Esbo gällde som mitt personbästa.

Jag insåg att det trots allt är enklare och snabbare att springa i Skövde än i Esbo, men i Skövde fortsatte jag ju ett dygn till. Så det kändes rimligt att försöka pressa PB:t lite. Jag satte målet till 170 km.

För något år sedan tenderade jag att komplicera min tävlingsplanering. Den här gången satte jag mig ned med ett rutat A4 och började skriva ned några stolpar. De blev föredömligt korta och koncisa:

1. Sov så mycket som möjligt före tävlingen
2. Ta med egen mat för intag varannan timma
3. Förbered för korta vilopauser under tävlingen
4. Drick mycket under löpet i 10-15 minutersintervaller och låt kroppen reglera överskottet
5. Håll jämn fart från start till mål
6. Dela in loppet i 4 delar á 6 timmar. Spring 170/4 (en mara) i varje del och vila den tid som är över till nästa 6-timmarsfas.

Jämn fart är vägen till framgång. Jag kluddade ned följande på en liten post-it-lapp: 200 km på 24 tim = 7:12 min/km. 390 m / varv ger varvtiden 2:48.

Den farten tänkte jag alltså hålla från start till mål i alla springmoment. Då skulle jag få en marginal om (200-170) x 7:12 = 3 tim 36 minuter att ta pauser och vila på. Det kändes rimligt.

---

Jag sammanstrålade med Liselott Lövdahl på Arlanda. Vi hade bokat samma flyg och hotell. Det var en tunn Lisse som mötte mig. Hon såg inte lika ultratränad ut som för ett halvår sedan.

På planet träffade vi också Marie B, Jonas W och Marcus A. Efter landning delade vi på en taxi till Esbo. Marie och Jonas bodde på samma hotell som oss så vi tog en gemensam promenad till närmsta speceriaffär för att köpa löparmat och sedan tillbaka för att preparera.

Jag tyckte att jag bunkrade upp ganska så rejält:

Men Lisse verkar vara van att aldrig handla mindre än att det räcker för hela familjen en hel vecka. Det här köpte hon:

Efter smörgåsfixandet så åt vi en tidig middag och gick sedan till kojs. Jag sov i bortåt 9 timmar. Otroligt länge för att vara mig.

Det är smart att boka hotell där frukost ingår. Här fanns det ett bra utbud av allting en ultralöpare behöver grunda med inklusive sill och lax. Vi åkte till arenan tillsammans med Sandra L och Zingo A som också kommit till vårt hotell.

I arenan var de flesta löpare redan på plats och bullade upp sina förnödenheter på de bord som stod till deltagarnas förfogande.

Jag gick runt och hejade på gamla bekantskaper och passade på att kolla in vad andra hade satsat på i matväg. Ett genomgående tema var att de mest rutinerade körde på helt vanlig mat. Man ser helt enkelt inte så mycket av kemikalier på den här tävlingen. Det här hade japanerna på sitt bord:

Juice, mjölk, yoghurt, nudlar och riskakor - det sprang de bra på.

Startskottet gick och jag struttade iväg riktigt långsamt. Lisse som lärt sig av tidigare misstag hade bestämt sig för att hänga med i mitt tempo men hon ojade sig betänkligt över att det gick så långsamt och att vi låg sist.

Jag tyckte att det kändes bra. Ju fler som spränger sig i början desto bättre. Rätt så snart hade jag synkat in på tänkt varvtid. Nu var det bara att mala på mil efter mil i det tempot.

Nu är det egentligen inte så mycket mer att säga om själva löpningen. Jag fullföljde min plan utan dramatik. Lisse föll dock ifrån ganska så tidigt. Det kan ha varit pga vätskebrist, något som är fatalt på en sådan här tävling.

Strax före midnatt började jag få meddelanden från löpkompisar hemma i Sverige som följde tävlingen på internet. Flera påpekade att jag klättrade stadigt i resultatlistan vilket kändes som ett kvitto på att jag valt rätt taktik. Jag förvånades lite själv över vilken kraft de här meddelandena gav. Ibland sprang jag med några av dem i handen flera varv.

Jämnfarttaktiken innebär ju att man springer och håller igen hela tiden utom mot slutet. På sista maradistansen och med 6 timmar kvar kändes det planerade tempot ganska så bra utan något större behov av att hållas igen. Men efter något varv gjorde sig magen påmind och jag var tvungen att rusa ut på närmsta toa. Stoppet som sådant hade ingen betydelse men jag tänkte att det kanske blir värre. Så jag tryckte på i högre fart för att få lite marginal.

De andra löparna såg lite förvånade ut över mitt tempo. I det här läget låg jag på omkörning hela tiden eftersom så många andra staplade runt banan. När jag närmade mig 160 km började speakern för varje varv annonsera mitt namn och sa något på finska som förmodligen betydde "Mikael Forsström från Sverige passerar strax 100 miles". Det gav verkligen extra pepping.

Så jag sprang färdigt sista milen, gick ett ärevarv och la mig med 15 minuters marginal vid svenskbordet för att invänta slutsignalen.

Det kändes verkligen som en mental och taktisk seger.

Efter loppet drog vi ganska raskt iväg till flygplatsen för hemresa. Väl hemma och efter en rejäl natts sömn så gjorde jag lite uppföljning av tävlingen. Endurance i Finland är utmärkta arrangörer och de hade ett fint statistiskt material på webben att analysera ifrån.

Här är en bild som visar löptempot timme för timme. Man ser de 10 främsta löparna samt de svenska herrarna:

Mer läsbar här:http://public.blu.livefilestore.com/y1p5xn_oFKy...

Jämn fart är alltså det som gäller för att placera sig högt. Jag körde också jämn fart men inte lika snabbt förstås. Det fanns säkert många löpare som var bra mycket bättre fysiskt än mig men som jag slog med den här taktiken. Det kan man förstå genom att se hur jag klättrade i placeringar genom loppet:

Jag kom alltså på 25:e plats bland herrarna och 34:e totalt.

Resultat:

Tuff tävling alltså, men med rätt upplägg så kan det gå bra. Kanske ännu bättre nästa år?

Sex, löpning och vänskapsband

2011-01-16T21:37:00.001+01:00

Betraktelser kring en nyss avslutad tävlingssäsong med vinterlöp i 20-gradig värme, med felspring i yttersta havsbandet, en miltävling med rakad byst och kjol, 600 varv på tartanbana avrundat med ett isigt backmarafiasko.

----------

10 000 män deltog i en undersökning i Australien där de fick säga vilka upplevelser de rankar högst. På första plats kom smakupplevelser. På andra plats lyckan över att uppnå personliga mål, på tredje plats slappa och sova. Först på fjärde plats kom sex?

Där skiljer det nog sig en hel del mellan oss virila nordbor och de degenererade Australienarna. Initialt kände jag att nog sjutton kommer sex framför personliga mål och oftast före att sova, om inte annat så för att nattsömnen ska bli desto bättre. Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne - men det är allmänbildande sa ju redan Hjalmar Bergman.Fast däremot kan man ju fundera lite på det där med god mat om man tvingas välja.

Så var vi då åter vid ett av livets stora frågor. Är summan av lasterna konstant? Är det så att ett underskott av en last kräver ökning av övriga för att balansera ut ekvationen? Om nu lasterna är just de tre nämnda så ställer man sig med visst fog frågande. Nog kan man förstå att utebliven löpträning kan kompenseras med desto mer av hämningslös sex. Men om man springer längre och längre löppass så ökar ju snarare behovet av mat? Vad beträffar sexet så ger väl en ökad kondition ett bra slagläge för att kasta sig in i än mer avancerade och längre älskogsövningar?

Ernest Hemmingway var min favoritförfattare när jag var ung. Jag lockades också av hans äventyrliga leverne. Hemmingway sa: ”Jag har alltid hyst djupt misstroende mot folk som varken röker eller dricker. De har förmodligen ett par fruktansvärda, dolda laster”. Det tog jag åt mig. Jag växte upp mitt i småländska bibelbältet. Här fanns det gott om godtemplare och frikyrkliga som utåt förde ett fromt leverne. Jag ville ta reda på vilka dolda hemska laster dessa skötsamma personer bar på. På kvällen drog de ned persiennerna och jag höll på att spricka av nyfikenhet över vad de gjorde med varandra där innanför. Nåja, så småningom började jag förstås odla mina egna laster och kom snart på att det är bra mycket roligare att utöva själv än att se på när andra gör det.

Hmmm, här ska vi nog inte gräva ned oss i några snaskiga detaljer så låt oss gå tillbaka till den där undersökningen av de australiska männen. Lycka och personliga mål, även vila, är ju faktiskt applicerbart på idrottsutövandet. Om jag ställs inför prioriteringen av god mat, löpning eller sex så blir det inte helt lätt.

Men vem har sagt att man måste prioritera? Luther kanske? Jag vill inte prioritera, jag vill ha alltihopa, samtidigt, utan rangordning och utan gränser!

På tidningen iFORMS hemsida blandas stort som smått. I en undersökning om livets väsentligheter svarade svenska kvinnor att just sex och löpning var lika viktiga (http://iform.se/traning/lopning/lopning-ar-lika-vikt...).

Mjahaha, se där!!! (smackar belåtet). Här hade vi alltså en intressant matchning med mina intressen. Att verifiera det genom praktiska studier antog jag som en utmaning.

Och där startade alltså mitt tävlingsår 2010.

Ultradistans är den sociala formen av löpning. Samtalstempo är ofta ledstjärnan för att inte spränga sig tidigt i loppen. Vi ultrissar lullar alltså runt gemytligt småpratandes med varandra. Tid har vi massor av och plötsligt har man hunnit berätta hela sin livshistoria och fått ta del av andras. Det är inte ovanligt att ultradistansare som hållt på ett tag knyter starka vänskapsband till varandra både på och utanför löparbanorna.

Det finns också en hel del som tagit steget fullt ut och fallit i varandras armar. Själv har jag inte hållt på så länge men har säkert redan fördubblat min krets av riktigt nära vänner genom löparkontakterna. Och det är inte vilka vänner som helst utan sådana som man kan lita blint på och anförtro saker man knappt skulle våga nämna för sin katt.

Jag bestämde mig redan i slutet av 2009 att försöka köra en ultra varje månad under 2010. Jag har bloggat utförligt om de flesta men har ytterligare några personliga reflektioner att addera så här i efterhand.

JANUARI - Årets första tävling var Espoo Endurance 24H i Esbo, Finland. Reima Hartikainen organiserade en all-inclusive-gruppresa med färja, mat och dryck. Vi var väl ett tjugotal personer, de flesta redan kända bekantskaper. Själva löpningen ingick inte i paketet, den fick man klara ut själv. Det här var min första inomhustävling och det kändes onekligen lite surrealistiskt att springa inne i goa värmen samtidigt som en snöstorm rasade utanför de stora panoramafönstren. Mitt minne från den här tävlingen är främst alla som blev sjuka på natten och stod och hulkade över papperskorgarna i den stora sportarenan. Jag höll mig själv kry men psyket sviktade så jag sov bort onödigt mycket tid.

FEBRUARI - Två veckor efter Esbo var det dags för ytterligare en inomhustävling. Den här gången i Karlstad och 6 timmar på en doserad ovalbana. Här deltog också Jonas Buud. Han hade betydligt mer spring i benen än vad jag hade. Eller var det kanske tvärtom? Jag hade 24 timmars spring kvar i mina ben. Jag hade fullt sjå med att klara en maradistans under de där 6 timmarna. Jonas siktade på att greja 10 mil men fick nöja sig med 9. Jag gav honom dock en match - om utrymmet i media.

MARS - Äntligen utomhus! Klassikern 6-timmars i Boulognerskogen (skogen i Skövde alltså, inte Paris). Bestående minne härifrån är främst att jag kanske var lite väl pushy och övertalade stackars Josefine Bonde att starta trots en riktigt svår förkylning och tappad röst.

APRIL: Täby Extreme Challenge. Här släpade jag runt på Lisse till tonerna av Mendelssohns bröllopsmarsch. Bröt en ultra för första gången och blev för detta tilltag uppgraderad till bronsmedaljör på 75 miles!

MAJ: Lidingö Ultra 50 km. En kortultra alltså. De är jag inte bra på. Fick kramp och blev till stor irritation omsprungen av mina klubbkompisar Lisse och Peter Lembke. Det tog hårt på mig.

JUNI: Jättelångt! i Roslagen. 68 km blev 71! Jag sprang fel och erkände det inte för mig själv förrän jag hoppat runt på granitblock hela vägen ut till havet. Men det här är min favorittävling. Så välorganiserat och så vackert landskap.

JULI: Uj vad varmt det var under Hornstull-Järna och inte minst under 1912-marathonspringningarna. Men just den helg Full Moon Race gick av stapeln så blåste det iskall snålblåst och ösregnade hela natten. En vecka senare var det tropisk värme igen. De här sommarlöpen gav mig dock nya vyer och ny bekantskaper att löpträna med. Här blev det flera uppföljande löpexcesser med tillhörande minnen som jag kommer att leva länge på.

AUGUSTI: Alla vägar bär till Skövde och 48-timmars som jag måste utnämna till årets löptriumf för mig, taktiskt och resultatmässigt. Här lärde jag mig också hur viktigt rutin är. Lisse och jag sprang förra året. Jag är rätt säker på att lärdomarna från 2009 bidrog till att Lisse nu vann damklassen och jag blev bäste svensk på 48-tim! Inbilla er nu inget - jag ÄR en medioker löpare och det finns oceaner av kunskap kvar att addera så förbättringspotentialen är enorm.

SEPTEMBER: Uppsala 100 km var septemberultran men mitt minne stannar vid Tjejmilen som jag sprang under alter egot "Mikaela" och nådde årets bästa tid på 10 km. Ska jag lära mig något av det så är det inför nästa miltävling: Spring 245 km veckan före och klä dig i rosa!

OKTOBER: På Sörmlands Ultra Marathon provade jag taktiken att agera utan taktik och löpa amok tidigt i loppet. Det kändes bra första 25 km men blev sedan ett helvete. Nu har jag provat och gör aldrig mer om det.

NOVEMBER/DECEMBER: Under hösten hade jag backtränat en del med Naite del Sante som skulle pringa Coast to Coast i Costa Rica. Dit åkte hon och den tävlingen fixade hon enastående nog samtidigt som jag sjäv ynkligt nog bröt den futtiga Rogers Bergsmarathon i Hammarbybacken. Jag vill därför snylta lite på Naites lyckokänslor som jag vet fortfarande bär henne, och detta mer välförtjänt än för någon annan av mina löparkompisar under året.

Naites målmedvetenhet får nog bli min ledstjärna för 2011.

Så ska jag då summera 2010 så var det ett år som bjöd på ömsom vin ömsom vatten. Mycket löpning blev det och löpning med mersmak så fler ultror ska det bli 2011. Och då gärna med damsällskap för man ändrar väl inte på ett vinnande koncept va?!

Tjejmilen 5 sep 2010

2010-09-06T07:12:00.008+02:00

Jomenvisst, och det var nog den trevligaste 10 km-tävlingen jag sprungit.

Att jag anmälde mig till Tjejmilen överhuvudtaget var för att jag trillat in på att all min träning sker tillsammans med andra nuförtiden.

Kanske har jag gått och blivit tvångssocial? Jag har jättesvårt för att ge mig ut själv på en löprunda. Speciellt nu när det börjar bli mörkt, kallt och blött ute.

Så när jag planerade höstens tävlande och tränande tänkte jag att speciellt efter stora krävande tävlingar måste jag lägga in en del kortare för att få tummen ur och komma ut i friskluften.

Skövde 48-timmars förra helgen var årets kraftansträngning och nästa tunga tävling blir Uppsala 100 km. Däremellen två helger och de tävlingar som stod till buds var alltså Tjejmilen och Stockholms Halvmarathon. Så jag anmälde mig alltså till båda.

Att jag överhuvudtaget räknade in Tjejmilen som en möjlig tävling var för att tidigare i år på Vårruset såg jag ett par manliga deltagare. Jag insåg att könsbestämningen av deltagarna inte var så strikt. Tänkte att det skulle vara kul att prova på en all-girl-competition någon gång.

Så då blev det Tjejmilen alltså under namnet Mikaela Forsström. Enligt reglerna får man inte springa i någon annans namn. Det ämnade jag heller inte göra. Man ska vara kvinna men det finns inga detaljerade krav kring det. Om man känner sig som en, eller ser ut som en så må det alltså vara OK. Jag hade heller ingen avsikt att lägga mig i tätstriden så ingen skulle behöva känna sig nedpetad pga mitt deltagande.

Väl hemma från Skövde började jag alltså fundera på vad det innebar att ställa upp i Tjejmilen.

Jag ville helst komma dit obemärkt, njuta av tävlingstämningen, springa av mig mina 10 kilometrar och sedan dra hemåt igen.

Just "obemärkt" tarvade viss förberedelse. Blev jag uppenbart ertappad som man skulle kanske någon ställa till en scen. Ser man å andra sidan för utstuderat kvinnlig ut så åker man säkert dit på det greppet.

Min taktik blev därför att klä mig i kvinnliga attribut precis såpass mycket att folk drog sig för att fråga, och lagom återhållsamt för att inte provocera någon.

Min färganalytiker har säkert en del att säga om kombinationen mig och rosa men för det här tillfället fanns det egentligen inget annat val. Ett antal rosa löpkläder och attiraljer inhandlades.

Jag ser fet ut i rosa (alltså mer fet än i svart som jag brukar ha) men det tyckte jag tog bort uppmärksamheten från avsaknad av byst.

Däremot har ju vi killar ett omvänt behov av att dölja andra utskjutande kroppsdelar i sådana här sammanhang. Min arbetshypotes var först att hitta en fluffigare löparkjol. Jag tycker mig ha sett sådana flera gånger men nu på höstkanten stod de inte att finna.

Jag lånade en lite tightare kjol och provsprang en runda i den. Den var nog ett par storlekar för liten för mig och hade tendens att glida upp vilket nog inte skulle vara helt lyckat på tävling. Däremot måste jag säga att det var utomordentligt praktiskt att springa i kjol. Ett underkattat löpplagg. minimalt med skav, bra ventilation för varma dagar och framför allt rekordsnabba stopp för att reglera vätskeöverskott. Kjol ska definitivt utprovas för kommande långa tidsultror.

Så det blev mina korta tights istället tillsammans med en tunn lång svart scarf som jag virade runt höftenl. Det blev riktigt sofistikerat om jag får säga det själv.

Kläderna gör mannen heter det och i mitt fall tyckte jag det dög visuellt för att komma undan som löpartjej. Jag var till och med riktigt nöjd. Jag har nog sett mer manhaftiga 49-åriga damer i löpspåren förr.

En riktigt illusionist vet förstås att det visuella är bara halva lösningen till ett lyckat förställningstrick. Man måste också utstråla säkerhet och ta grepp om betraktarens uppmärksamhet. Metoden för det var att stämma träff med någon som var beredd på att se det värsta. Det blev Kristina Paltén och hennes mor och syster. Bara vetskapen om att man har ett möte, och att det blir ett kärt återseende, betyder allt. Och det var förstås äkta trevligt att stöta på Inger och Ulrika där i folkvimlet - Pitetrygghet i tillvaron.

Tjejmilen dras som sagt av ett visst dåligt rykte. Tusentals tjejer som knuffas och trängs, trampar varandra på tårna, säger elaka saker till varandra mm. Det såg verkligen ut att bli trångt i löpleden. Jag hade bestämt mig för att starta tidigt i den första startgruppen, 2, direkt efter de seedade löparna. I 2:an springer de som tror sig kunna göra milen på 55 minuter. Det lät ju klockrent som Mikaelas startgrupp!

Kristina Paltén ville se starten. Hon drog med oss dit. Jag hittade en liten glipa emellan kravallstaketen. Där smet jag in så fort grupp 2 släpptes till. Jag hamnade alltså rätt långt fram.

Om någon skulle bry sig om mig så gör de det nog nu tänkte jag.

Ett par yngre tjejer tittade misstänksamt på mig. Men tyvärr vågade de inte fråga om min könstillhörighet för då hade jag nog låtit dem känna efter själva.

Nåväl, startskottet gick och iväg drog vi som på vilken löpartävling som helst. Jag körde 4:45-tempo första kilometrarna. För det fick jag sick-sacka men inte tillnärmelsevis lika mycket som på maran, Midnattsloppet eller Premiärmilen. De allra flesta tjejerna i min startgrupp hade bra fart på benen. Jag springer stort sett i helt jämn fart från start till mål på ett millopp. Det var många av de andra tjejerna som gjorde detsamma. Vi blev därför ett gäng på 10-15 som följdes från tidigt i loppet och hela vägen in i mål. Det var trevligt. Jag hörde inte den minsta sura kommentar. De som gått ut väl hårt och börjat sacka höll föredömligt ut till höger. Någon enstaka knuff resulterade i ett omedelbart "ursäkta".

Det blev alltså ett riktigt myslöp i härligt väder kring några av Stockholms vackraste platser. Vi vinkade till båtarna i Djurgårdsbrunnskanalen, hejade på de som hade picnic i gröngräset och peppades av alla åskådare utmed banan.

I mål blev det medalj, dricka och OSTKAKA! Bättre kan det ju inte bli. Som smålänning hade jag nästan svårt att hålla tillbaka glädjetårarna. Jag snackade lite med Kristina Sörenssen och insåg sedan att det var i stort sätt omöjligt att träffa något annat känt ansikte i vimlet.

Avslutade därför en lyckad dag med lätt transportjogg till bilen för hemfärd.

Skövde 48-timmars 2010

2010-08-31T20:39:00.036+02:00

Jag kommer ihåg orden jag skrev i bloggen från förra årets tävling: "Hur galen är man på en skala 1 till 10 om man anmäler sig till ett 48-timmars samma år som man just börjat med ultradistans".

Sedan dess har jag verkligen fastnat i ultraträsket och konstaterat att inte blir man mindre galen när man väl är där.

Mina vänner säger ofta att jag är knäpp. Speciellt en (MM) som står mig nära och dessutom är utbildad och praktiserande psykolog. Så jag har alltså expertutlåtande på mitt sinnestillstånd! Då kan man inte göra annat än utbrista HURRA! För kännetecknande för duktiga ultradistansare är just att de är lite udda och egna. Knäppa helt enkelt.

---

Jag ställde som sagt upp i 48-timmars i Skövde förra året. Då handlade allt om att se, lära och känna på. Jag försökte förstås komma påläst i ämnet och förberedd efter bästa förmåga. Jag hade med en minutiöst detaljerad plan. Där fanns mål och delmål, belöningar och variation men jag hade förbisett en hel del.

Då som nu var min klubbkompis Liselott Guest (Lisse) med och tävlade. Vi gjorde horribla misstag 2009. Nu ett år senare var det upp till bevis. Hade vi lärt oss något?

Jodå. Av den detaljerade planen fanns intet. Vi hade nu inte siktet inställt på på finska rekordet (trot eller ej men det sa förra årets plan!). Lisse och jag hade inför den här tävlingen faktiskt bara utväxlat ett par Facebookmeddelanden där vi konstaterade att vi båda hade samma mål - att uppnå 161 km dygn 1 och 100 km dygn 2. Tufft men genomförbart.

Jag sammanstrålade med Lisse och faktiskt också med Staffan Åkerblom (KUL, Uppsala osv) för en lunch före tåget ned till Skövde. Staffan lät sig inte övertalas att följa med pga att ny cykel lockade (jag har viss förståelse för det).

Jag har kört bil några gånger till Skövde. Gör inte samma misstag. Tråkigare väg står inte att finna och många timmar tar det. På tåget mötte vi Kristina Paltén som skulle debutera på 24-timmars. Tåget swischade iväg i ett huj. Bekvämt och tidsbesparande. Knappt han man skjälpa i sig restaurangvagnens kaffe förrän vi var framme.

Kristina och Lisse kamperade ihop på hotell Prisma medan jag valt det mer värdiga och K-märkta Hotell Billingen (just K-märkningen tycker jag passar min image bättre).

Vi checkade alltså in på våra respektive etablisemang och sammanstrålade sedan med Torill, Reima, Peter och en hoper andra löpare för en gemensam middag. Den avnjöts med god aptit. De som tror att pasta- och vitargouppladdning är nödvändig för att nå bra resultat får ignorera nedanstående bild.

Peter skjutsade oss för proviantering på ICA Maxi och därefter till våra hotell. Väl där gällde det att få till sömnuppladdningen. Jag verkar visst ha börjat komma in i panterstadiet med att vakna innan tidningsbudet kommer. Bastu brukar göra susen och Billingens var uppvärmd. Öl inhandlades i receptionen. En hink vatten på aggregatet brände gott. Efter den tvagningen tog det mig inte mer än några minuter att slumra in och få till 9 timmars skönhetssömn.

Efter en bastant hotellfrukost fick jag lift med Lena A till Södermalms IP (jo, den heter så för att Skövde har huvudstadskomplex). Här fanns stora delar av Team Fakta. Förrutom Lisse och mig också Annica Johansson som liftat ned med Ulla och Peter Lembke. De tre skulle springa 24-timmars. Stefan Manning såg ruggigt vältrimmad ut sedan vi sågs senast i Esbo. Sigvard Koplimäe var här. Torill förstås som ville vinna RM på 24H men också göra en bra distans på 48H. Magdalena och Fredrik Elinder i sina Hässelbylinnen. Boel de Geer som nyligen tog hem damsegern i Gax Trans Scandinavia 247 km! Familjen Hällstorp agerar som ett team och Åsa skulle satsa friskt på 24H. Från Danmark kom Sören Raarup och Rene Vang Hansen, båda stora favoriter.

Zingo Andersen som jag träffat på Full Moon Race tänkte jag blir ett tufft hot på 48H. Stefan Lindvall skulle nöja sig med 24 timmar, bra. Kristina Paltén såg väldigt laddad ut inför start. K-G Nyström dök upp barfota.

Startskottet gick och jag tänkte att finns det något bättre sätt att tillbringa en fredagkväll och en lördagkväll än på en 400-meters tartanbana? Nä, självklart inte. Här skulle det njutas löpning hela helgen.

Jag hade misstänkt att Lisse tjuvtränat hela sommaren uppe i Ö-vik och gjort allt vad hon kunde för att mörka sin form. Samtidigt tänkte jag att hon nog skulle kunna lockas att falla i den vanliga fällan och springa för fort i början och därmed bli ofarlig resten av tävlingen.

Så min taktik var att gå ut så löjligt långsamt att varken Lisse eller någon annan skulle vilja hänga i mitt lusiga tempo. Det funkade faktisk och kändes riktigt bra. Jag lullade mest runt och snackade med de överiga löparna. Varven tickade på och jag fixade en maradistans före första riktningsbytet. På de här banlöpningarna byter man ju löprikting med jämna mellanrum och på 400-metersbana är det var 6:e timma som gäller.

Eftersom vi 48-timmars startade samtidigt med 24-timmarslöparna så var vi nästan 50 pers ute på banan. Jag hade ingen tanke på att ha koll på övriga löpare utan körde mot mitt eget mål att göra minst 161 km (100 milse) på första dygnet. Det kändes genomförbart.

Förra året var ett av de största misstagen att Lisse och jag sprang i ösregn. Dessutom precis efter att vi bytt till torra kläder! I år hade jag bestämt mig för att i stället gå i depå om det började regna. Jag tänkte inte springa alls om det fanns risk för genomblöta skor.

Regnmolnen hängde hotande över oss. Första skuren kom sent på redagskvällen. Jag följde min plan och gick in till luftmadrassen för att vila. Jag var egentligen inte trött men tänkte att vila behövs förr eller senare. Regnet var ihärdigt. Det strilade på länge. Jag började nästan känna mig stressad. När smattraded på taket avtog något gick jag därför ut, drog på mig en lammulsströja och ett regnställ och började röra på mig så smått. Kollade lite på monitorn och konstaterade att Lisse låg en bra bit före mig. Hon hade trotsat regnet. Men jag var egentligen inte orolig. Jag hade ju vilat mig i form.

Regnet avtog. Jag sprang på i mitt planerade tempo. jag körde på ett schema som sa att jag skulle fixa 4 maror (168 km) inom 24 timmar. Då hade jag lite marginal om det skulle komma mer regn. Och det gjorde det. Egentligen var det nog regn i mer än 6 timmar första dygnet. Jag sprang ändå men gjorde korta stopp när det vräkte ned som mest.

Lisse började se sliten ut. Hon promenerade mest och det gick långsamt. Jag tyckte synd om henne. På något sätt känner jag ansvar för att se till att hon inte gör alltför grova taktiska missar.

Vid vändningen som vi gjorde strax före slutskottet för de som sprang 24-timmars så hade jag gjort 162 km. Delmålet var uppnått. Vi som sprang 48 tim fick även ett officiellt 24-timmarsresultat. Under tävlingen tänkte jag inte så mycket på den placeringen. Här fanns ju några som satsade på enbart 24-timmars och så en landslagslöpare som Fredrik Elinder som visserligen skulle springa 48 timmar men borde se till att ta en pallplats på 24H. Det gjorde han men i efterhand visade det sig att jag kom 4:a. Det var nog tur att jag inte visste om det för då hade kanske tävlingsdjävulen flugit i mig och jag hade kört på ännu hårdare.

Jag gick alltså nöjd i depå. Duschade och klädde om till nya torra kläder. La mig för att vila en stund. Lisse kom instapplandes och sa att det kändes kört. Stela och svullna fotleder. Hon ville ge upp, alternativt vila lite och sedan ut och prova igen. Jag sa att hon behövde ta ett längre break. Jag tänkte 2-3 timmar men vågade inte föreslå det för då hade hon kanske gett sig ut igen. Så jag sa att låt oss vila en och en halv timma. Jag satte mobiltelefones larm på det. Hon däckade på min luftmadrass. När telefonen larmade så förlängde jag helt enkelt tiden med en timma. Lisse rörde knappt en fena och protesterade inte.

När vi väl kom ut var Lisse som en ny människa. Hon struttade på bra. Inte lika fort som i början av tävlingen men jämnt och stabilt .Varvade med promenad. Själv sprang jag ganska OK. Vädret tog en hel del på psyket men vi hade 6-timmarslöparna som sällskap. Jag kämpade på upp emot mitt tidigare personbästa 187 km. Det visste jag ju att jag skulle slå men det segade. Jag kände mig frusen och gick upp till stadiumköket för att värma en kopp med nudlar. 6-timmarslöparna gick imål och kom strax upp för sin prisceremoni. Det var trevlig stämning där och jag stannade nog längre än nödvändigt.

Det var kallt att komma ut på banan igen men nu sprang jag för att slå mitt tidigare PB och sedan närma mig 200-kilometersnoteringen. Det borde gå utan problem men tröttheten satte in. Jag provade taktiken att gå var 5:e varv för att skapa lite variation men det kändes ännu sömnigare. Jag provade på att göra som Sigvard Koplimäe. Alltså gå och sova samtidigt. Det var vingligt men framför allt oerhört långsamt. Mitt psyke klarade det inte. Jag gav upp strax innan 185 km och gick in till luftmadrassen igen. Jag skickade ett uppgivet SMS till MM och sa att jag nog inte klarar av att hålla ihop det här.

Jag somnade till men vaknade av ett SMS-pip. MM svarade med ett peppande meddelande att jag borde upp och springa igen. Det var ju inte så många timmar kvar. Rätt tänkt! Jag gav mig en halvtimmas sömn till och sedan ut på banan igen. Jag stapplade ut runt 01:30. Det duggregnade. Inte många löpare var ute nu. Jag kollade på monitorn och såg att Lisse promenerat på bra. Hon låg 2 km före mig. Det oroade mig inte. Jag tänkte att jag skulle fixa 5:e maradistansen. Här på natten till söndagen sprang jag nog som bäst. Jag passerade 200 km (500 varv) med lätthet. Min 21:a mil var förmodligen min snabbaste i loppet. En bit under 55 minuter. Jag gjorde 211 km (5 x mara).

Eftersom sömnpausen gjort så gott tänkte jag att jag ville se till att vara så utsövd att jag skulle kunna springa på i bra fart ända till slutskottet. Jag tyckte att 250 km kändes som ett rimligt mål och jag hade alltså 40 km kvar. Om jag gav mig själv 5 timmar att klara det på så borde jag fixa det utan problem. Tänkt och gjort gick jag alltså och la mig igen. Den här gången som en rent taktisk manöver.

7:00 på söndagsmorgonen vaknade jag alltså men tog god tid på mig och kom nog inte ut på banan förrän 07:30. Där ångade Fredrik Elinder på i full karriär. Magdalena Elinder stod vid sidan och sa att han nog hoppats på att jag försovit mig. Fredrik hade själv legat och myst i sin varma sovsäck i hela 9 timmar. Nu hade jag en i det närmaste ointaglig ledning och en 3:e-plats att bevaka.

Jag kände mig hur pigg som helst. Jag började springa och hade svårt att hålla nere tempot på 6 min/km. Jag gjorde ett antal varv i 5:40-fart men det kändes ändå väldigt stabilt. I vissa ögonblick var jag snabbast på banan. De två danskarna Sören Raarup och Rene Vang Hansen hade en ledning jag inte kunde göra något åt och Fredrik Elinder skulle jag nog kunna hålla stången.

Som den tävlingsmänniska jag är så skippade jag nu all fokusering på slutdistans för att istället helt försvara min bronsplats. Det kändes oerhört mycket mer motiverande att tänka på det än att samla kilometrar. Jag sprang alltså med lätta steg och njöt av tillvaron. Vädret stabiliserades så vi hade sol på södagsförmiddagen. Jag strippade av mig till korta tights och t-shirt för att skapa fartkänsla. Det funkade fint. Jag hade ett säkerhetsavstånd på 35 varv till Fredrik på morgonen. Han tog in några av dem men jag tyckte att jag kunde svara utan problem.

Jag sprang på tills jag passerade 240 km (600 varv) strax före kl 11:00. Där hade jag räknat ut att det egentligen inte fanns något hot längre mot min 3:eplats. Jag slog av på tempot, promenerade, småpratade med K-G Nyström och med Team Fakta-medlemmarna Annica Johansson och Ulla+Peter Lembke som kommit för att se upplösningen. Jag belönade mig med ett par muggar lättöl, tog telefonen och ringde upp familj och vänner, tog foton av mina medtävlande och hade en allmänt avslappnad sista timme på banan.

Jo visst blev det en bronsplats. Turen och omständigheterna var på min sida. Men faktum var att jag nog gladde mig mest för Lisse som ihärdigt kämpade på till sista minuten och därmed tog hem segern i damklassen. Vi har sprungit många tävlingar ihop och brukar verkligen inte ha med toppstriden att göra men den här gången tror jag att vi båda maximalt utnyttjade våra lärdomar från förra årets 48-timmars och det gav utdelning. Snudd på full pott skulle jag säga.

Vi hade en kort prisceremoni och frossade på pizza med god aptit. Efter det fick jag skjuts av Lena M Johansson (Tack Lena) tillbaka till hotellet. Där däckade jag för resten av eftermiddagen. När jag vaknade till på kvällen var jag vrålhunglig igen. Benen var lite stela men inte värre än att jag klarade en liten shoppingrunda. Man upptäcker nya sidor hos sig själv genom löpningen. Jag fick "cravings" precis som en gravid kvinna och fann att jag plötsligt hade plockat åt mig en Carnegie Porter och en stor påse chips i affären. Jag köper annars aldrig chips och porter har jag nog inte druckit sedan 1984. Denna sparsmakade kvällsmåltid passade dock bra att avnjutas i bastun.

----

Förra årets blogg handlade alltså om lärdomar och misstag att passa sig för. Det är kanske därför rätt att här göra en liten rekapitulation med tips för den som aspirerar på ett bra 48-timmarsresultat:

- Sömn före loppet: Absolut. Het avgörande och stor skillnad mot förra året.

- Ta höjd för oförutsedda händelser, var flexibel, vänta ut kraftiga regn: Ja, jag anpassade mig t.ex helt efter störskurarna och ångrar inte den taktiken.

- Håll fast vid den egna planen i loppets tidigare delar. Låt dig inte påverkas av ställningen gentemot andra löpare: Klockrent. Jag lät mig inte alls påverkas av andra löpare utan höll ett riktigt snigeltempo första maradistansen i loppet. Det hade jag massor igen för senare.

- Håll ordning på den personliga utrustningen: Mja, här har jag en del kvar att jobba på men stor förbättring mot förra året.

- Träna promenad (fysiskt) och träna löpning på natten (mentalt): Det här ville jag egentligen göra men fick aldrig tid och tillfälle för det. Synd.

- Dela in loppet i 6-timmarsperioder: Jo, det tänkte jag på hela tiden. Förra året kom riktningsvändingarna som en överraskning varje gång. Nu var de en del av den taktiska planeringen.

- Lägg in en eller två längre sovpauser i planeringen: Det hade jag gjort och var därför inte stressad över de långa sovpauserna under loppet.

- Ta med egen mat som du vet funkar: Det här är lite av mitt signum. Jag springer en ultra i månaden och har gjort en grej av att vara självförsörjande på mat. Jag är den ende jag känner bland ultralöpare som har en lång obruten svit av tävlingar utan magproblem.

- Om du fryser efter vila, spring fort tills du får upp värmen: Så är det. Här kan man tillägga att spring gärna i yllertröja, extrabrallor och regnställ efter ett stopp så kommer värmen desto fortare. Sedan är det ju bara att skala av sig kläderna eftersom.

- Jämn fart men spring stundtals lite fortare för att aktivera alternativa muskelgrupper: Jo, det funkar faktiskt. Jag gjorde det här på så sätt att jag sprang några varv med snabba löpare i deras tempo och småpratade med dem. Det kändes faktiskt riktigt bra för kroppen.

- Nöt på och rör dig hela tiden framåt under så stor del som möjligt av de 48 timmarna: Nej! Men jag tror att det är nödvändigt för att nå världselittider. Mitt resultat den här gången kom sig i mångt och mycket av de taktiska längre pauserna jag gjorde. Lisse valde istället att stå på benen så mycket som möjligt och gjorde en bra distans på det, men inte fullt så långt som jag kom.

Jättelångt 2010 - Tur i Roslagen

2010-06-20T23:34:00.040+02:00

Jag är en person som aldrig vinner idrottstävlingar och inte heller lotterier.

När jag ställer upp i en tävling så är det för att tappert deltaga och ta mig i mål, inte för att vinna eller ens komma på pallplats. Jag är ju smålänning så jag bryter ogärna ett lopp som jag betalt anmälningsavgiften för. Jag vill ha valuta för pengarna och ibland är det endast den tanken som bär mig över mållinjen. Då har som regel topptrion redan gått imål, duschat, bytt om och gett sig hemåt med sina troféer.

Lotter var det länge sedan jag slutade köpa. Man får ändå trisslotter ibland som present av släkt och vänner eller för att man besvarar frågor i den lokala mataffären. De lotterna behöver jag inte skrapa. Jag skulle kunna slänga dem direkt. Som mest har jag ibland vunnit en ny lott (en nit) men jag kan inte påminna mig när de senast inträffade.

På sistone har dock mina cirklar rubbats en aning.

Det började nog på TEC tidigare i vår. Som resultat av att jag för första gången bröt en ultratävling (100 miles) så tog jag istället brons på 75 miles! Väldigt oväntat men positivt och uppskattat förstås. Men nog var det väl ett enstaka olycksfall i arbetet.

Men så på Jättelångt nu i helgen så hände det oväntade igen. I ett nummerlappslotteri vann jag en veckas fri hyrbil. Toyota Prius med 200 fria mil och en tank bränsle. Värde mer än 4000:-.

Turlott

Vad är det man brukar säga? Tur i spel, otur i ...... ? Hmmm.

Förra året sprang jag första upplagan av Jättelångt. Då gick tävlingen som invigning av Roslagsledens norra förlängning. Vi sprang från Grisslehamn där leden slutar till Norrtälje. Jag blev direkt förälskad i den vackra och omväxlande naturen. Vyerna längs kusten söder om Grisslehamn tar fullständigt andan ur en. Väddö kanal är en sann idyll. Inåt land är det rena landsbygden med skogsstigar och smala vägar kantade av gårdar och gamla mjölkpallar.

Det var alltså inte svårt att bestämma mig för att delta i årets upplaga. Vi skulle starta i Norrtälje och springa norr ut till Grisslehamn. Det tyckte jag lät bra eftersom den vackraste delen av banan då kommer på slutet som belöning för ansträngningen att ta sig hela sträckan.

Ett problem med trailbanor från A till B är logistiken. Man kommer i mål på en helt annan ort än där man startar. Med bil får man vara kreativ. I år bestämde jag att först köra och parkera i Grisslehamn, sedan ta bussen till Norrtälje och starten. Det skulle kosta morgonsömn men vara värt besväret efter målgång.

Jag plockade upp Håkan Zehler kl 06:10 på Söder. Vi drog iväg i god fart eftersom vi inte fick missa 07:55-bussen mot Norrtälje. Navigatorn gav oss ingen mariginal alls men jag hade lärt mig från förra året att den räknade ankomsttid väl pessimistiskt.

Vi anlände som förutspått Grisslehamn i god tid. Vi stötte ihop med Leif Åhlander och Anders Löfgren som också bilat upp för att parkera. Bussresan till start tog en timme så jag hann utan problem trycka i mig min långlöparfrukost bestående av en termos kaffe, 5 kanelbullar och en Gainomax.

Startområdet låg bakom Toyota i Norrtälje. Här surrade det av aktivitet. Vi anlände mer än en timma före start så jag hade god tid på mig att heja på alla löpare som kom i jämn ström. De togs väl emot av Kristina Paltén som valt att ställa löpskorna i hyllan i år och i stället blivit rekryterad som funktionär. Ett riktigt kap av Jättelångtarrangörerna måste jag säga.

Vi var en brokig samling löpare. Fjolårsvinnarna Cecilia Petersson och Mats Vidinger var med och blev intervuade. Det hölls tal. Så småningom lyckades vi samla oss till start och ge oss av på kortegelöpning genom Norrtälje och ut till Roslagsleden. Det var lite kofösning över det hela och jag kände mig som en yster kalv som strax skulle få skutta ut på sitt första grönbete.

Väl på leden blev det fri fart. Tätklungan var snabbt ur sikte. Jag hade som mål att springa på 7 tim 55 min. Upplägget för att klara det var att snitta i ett 6:20-tempo på alla löpsträckor loppet igenom och att dra ner depåstoppen till ett minimum. Det borde ge mig en buffert av tid för de obanade partierna jag visste skulle komma.

Jag trodde därför att jag skulle ligga ganska långt bak i fältet i början och sedan möjligen plocka några placeringar mot slutet. Jag var därför ganska förvånad att jag tidigt segade om ett antal löpare som normalt springer fortare än mig, bl.a. Mia Thomsen och Sebastian Lauterbach som kompissprang och såg ut att ha det trevligt och avspänt.

Solen sken och det var varmt ute på ängarna. Jag hade vis från förra året valt långa tights. Det ångrade jag inte när jag sprang genom nässelsnåren. Jag hade en annan komparativ fördel mot de flesta andra. Jag hade kvar förra årets bana i min Garmin FR 305:a. Jag hade lyckats reversera den och editera bort de få felspringningar jag gjorde förra året. Jag kunde därför köra på i mitt tempo och hela tiden se att jag sprang rätt.

Vätske- och näringskontrollerna låg tätt för att vara en ultra-trail. De var så välfyllda med förnödenheter och med trevliga funktionärer att det tog emot att göra så minimalistiska stopp som jag gjorde. Jag drog dock snabbt vidare och njöt av naturen. Stora delar av loppet sprang jag helt ensam. Jag visste att det fanns löpare framför- och bakom mig men jag verkade hålla avstånd till dem.

Den har delen av Roslagsleden som Jättelångt går på är egentligen flack. Vi ultralöpare promenerar oftast i branta uppförsbackar och när en sådan kommer så tittar man instinktivt på klockan för att se om det är dags att äta och dricka. Jag har ju sprungit flerar ultror tillsammans med Liselott Guest som aldrig slarvar med näringspåfyllningen. Hon påminner om när det gått 2 timmar eller 20 km att det är dags för en taktisk temposänkning för matintag.

Den här gången hade jag inte det stödet. Det visste jag om men jag kände mig så bekväm i löpningen att jag sprang nästan halva sträckan utan fast föda. Det var inte smart för jag kände en viss matthet och snudd på lite illamående innan jag tog mig för att äta ordentligt. Då gjorde jag förstås genast det och efter ett par kilometer till så tycke jag mig vara i slag igen.

Väddö kanal är en riktig idyll. Man springer bredvid på en grusad stig. Det är visserligen en enda lång raksträcka men passar man på att heja på fiskare och båtfolk så avverkar man den utan problem.

Det gjorde dock inte Robert "Barfota" Karlsson. Robert är en fröjdig värmlänning som har en härligt skön inställning till sin löpning. På frågorna om hur långt och ur fort han tidigare sprungit som barfotalöpare svarade han att han egentligen inte bryr sig, utan bara ger sig ut och springer utan klocka och håller på så länge som det känns bra. Han var dock inte imponerad av betongkrossen som utgjorde kanalstigens grus.

Robert och jag följdes en bit efter Väddö kanal in i ett terrängavsnitt som han verkligen uppskattade och tjoade att det kändes som massage för fötterna. Vi sprang tillsammans fram till en grusväg där han åter tvingades dra ned på tempot.

Jag ångade på i mitt planerade tempo. Sprang om ett par löpare och kom fram till Annicas veranda som utgjorde sista bemannade kontrollen. Här fanns det så mycket läckerheter så det nästan svindlade för ögonen och övriga sinnen. Jag tyckte att jag sprungit såpass bra hit att jag kostade på mig en längre pratstund med värdfolket.

Nu visste jag att de riktigt natursköna delarna av banan skulle komma. PEK & co hade också annonserat att sträckningen var omdragen vissa partier jämfört med förra året. Egentligen borde detta ha tänt lite varningslampor inom mig men jag var så uppåt av att min plan hållt så bra att jag inte anade oråd. När markeringar pekade på ändrad kurs in i snåren så var jag istället beredd på att här vankades än mer av tuff terräng. Jag kollade därför inte så noga om jag såg spår från andra löpare utan drog rakt ut mot havet dit ledmärkningarna pekade. Det blev klappersten och klippor och riktigt svårforcerat. Det var inte förrän jag såg en sista orangemålad träpåle nära vattenlinjen som jag förstod att det nog inte var rätt väg. Då hade jag klättrat och vinglat runt på klippor i nästan 2 km.

Att förstå att man sprungit fel innebär oftast att man måste ta sig tillbaka samma väg man kommit. Det kändes knäckande men jag kollade förra årets bana i GPS-klockan och såg att jag skulle kunna hajka till den genom att ta mig rakt in från havet, helt obanat men förhållandevis lättnavigerat. Efter en knapp kilometer var jag ute på riktiga leden igen.

Att det hade kostat mig tid förstod jag men hur mycket var svårt att säga. Jag kom ikapp Stefan Hasselgren som tidigare också sprungit fel. Han berättade att ett antal löpare jag haft bakom mig nu låg en bra bit före. bl.a. Mia och Zebban. Jag var mer glad för att ha hittat ut såpass lindrigt från min grova felspringing än att grämas över tappade placeringar. Jag sprang med Stefan till nästa banändring som gick över ett vattensjukt kalhygge.

När vi överlevt detta och kom ut på en mindre väg så ser vi Cecilia Petersson komma springande mot oss(!). Hon hade också sprungit fel. Vi tre följdes åt till den obemannade sista kontrollen 10 km före mål. Efter lite coca cola och bananer så sprang vi vidare. Cecilia och Stefan såg pigga ut och drog iväg från mig småpratandes med varandra. Jag tog det lugnt, tömde skorna på småsten. Jag kom fram till det sista obanade terrängavsnittet som jag också kom ihåg från förra året. Det var aningen kortare nu men lika svårforcerat. Efter det skulle jag bara följa förra årets spår hela vägen in i mål.

När man sprungit så långt så låter 6 km inte så mycket men varje kilometer tickar ned väldigt långsamt på slutet av ett långlöp. Jag spanade hela tiden efter Albert Engströms skrivarstuga som ligger just utanför Grisslehamn. Den verkade aldrig vilja uppenbara sig för mig. När den till slut gjorde det så var det nästan som en hägring framför ögonen.

I spurten in mot måltältet så hör jag Kristina Paltén ropa mitt namn. Det är alltid roligt att bli igenkänd. Men Kristina ropar också något om ett pris jag vunnit. Jag fattar först inte vad. Det brukar på sin höjd vara en vattenflaska eller ett par strumpor man kan få utöver diplom och innehållet i målgångspåsen. Det tog några minuter för mig att inse att jag också vunnit den där veckan med en Toyota Prius.

Jag kom i mål på tiden 8 tim 7 min vilket jag är nöjd med. Faktiskt en bra tid på 71 km. Hade jag sprungit rätt så skulle jag gjort loppet på 7:45 med samma tempo. Det får jag sikta på inför nästa års tävling.

I målområdet hittade jag Zebban och Mia i massagetältet. Det var precis vad jag behövde också. Massöserna var precis så hårdhänta som jag hoppats och lyckades faktiskt få mig i väldigt gott skick. Jag frågade efter duchen och det visade sig att man blev skjutsad dit i bil - lyxigt värre! Leffe och Anders som också gått imål strax före mig hängde på. Jag hade inte det minsta skavsår på kroppen. Det brukar man annars bli påmind om i duschen.

Vi delade bastu med postroddarna och de berättade för oss på ett ganska så dråpligt sätt att när de kom in i Grisslehamn så trodde de att där hänt någon alvarlig olycka. Anledningen var att de såg ett antal avklädda människor insvepta i raddningsfiltar. Det var först en bra stund senare de förstod att de sett målgången på Jättelångt. Roddarna själva hade inte haft det allför lätt på Ålands hav. De gjorde sträckan på imponerande 5 timmar, till större delen i dimma med väldigt dålig sikt.

Jag hade ju bilen vid målet och passade därför på att ta med så många som fick plats som behövde komma tillbaka till Stockholm. Vi fick dock vänta in de sista. Under tiden passade jag på att äta väldigt goda grillade korvar och potatissallad. Robert "Barfota" Karlsson fullföljde förstås loppet och belönades med ett särskilt barfotapris - en ölöppnare att ha på tummen. Han hjälpte mig därför att korka upp min lättöl.

Till slut var alla mina passagerare duschade och ombytta. Vi sa farväl och på återseende och drog söderut. Jag var inte hemma förrän 23:30. Det blev en lång dag alltså, men en som kommer att sitta kvar i minnet länge.

Och det där med "tur i spel....", det kommer jag säkert att grunna på länge.

Nakenlöparen

2010-03-15T22:32:00.032+01:00

Miss Universumtävlingen fascinerar mig. Namnet gör anspråk på att utse den främsta bland honkön från samtliga galaxer och planetsystem. Trots denna oerhörda konkurrens så har hittills genom åren alltid en Homo Sapienskvinna från planeten Jorden vunnit.

Nu finns det förklaringar till detta. Tävlingsledningen har inte låtit andra arter ur vår rika fauna få delta och de andra bebodda planeterna och världarna har hittills avtått från att skicka delegater att konkurrera i någon av de 57 misstävlingar som hållits fram till nu.

Men det ska man inte låta sig nedslås av. 57 år är bara uppvärmning med universummått mätt så jag bänkar mig troget framför TV:n varje gång tävlingens final visas i hopp om att få se extraterresta deltagare.

Urvalskriterierna för misstävlingen är kanske lite trångsynta men de går igen i många sammanhang, även i idrottens.

Man tävlar i att springa fortast och hoppa högst. Vi hyllar Usain Bolt och Kajsa Bergqvist men en pensionerad gepard med tagg i tassen springer lätt ifrån startfältet i olympiska spelens 100-metersfinal och en kängurumamma med unge på magen hoppar över en ribba på 3 meters höjd när det behövs.

Men visst, vi kanske mår bäst av att slippa tävla mot grizzlybjörnar i boxning och mot stora vita hajar i simning. Dessutom så vet jag att de flesta djur har tillräckligt hög integritet för att vägra utföra våra löjligaste sporter såsom golf.

Urval

Finns det då ingen sport där vi människor kan excellera?

Jo, vi har ju förstås alla redskapsidrotter och motorsporter. Dessutom har vi en unik förmåga i att kombinera intelligens med starkt utvecklad flockmentalitet till att lyckas väl i lagidrotter. Ett av våra division 6-lag i fotboll vinner lätt över Rwandas nationella bergsgorilleteam.

Men om man renodlar det till de basala fysiska prestationerna som handlar om att vara snabbast, komma längst, lyfta tyngst osv. - finns där då ingen disciplin vi människor är bäst i?

Egentligen inte och det kan väldigt kort förklaras med att vi i djurvärlden är generalister snarare än specialister. Vi har alltså utvecklats till att bli bra på mycket framför att bli bäst på en sak. Däremot borde vi ha några egenskaper där vi utmärker oss extra väl och som kanske kan kombineras till ett framgångsrecept.

För att komma fram till det kan man studera vår anatomi och se om det går att identifiera några olikheter gentemot andra arter som ger oss speciella fördelar. Man bör då först sortera in oss på en huvudstam i faunan. Fåglar, fiskar, amfibier, kräldjur, insekter osv är helt enkelt för olika oss för att syftet med jämförelsen ska uppnås.

Men gentemot andra däggsjur så ser man först en ganska så påtaglig skillnad – vi går och springer på två ben. Det är vi ganska ensamma om. Visst finns det andra däggdjur som förflyttar sig på två ben men då gör de det som regel genom att hoppa.

Nästa visuella skillnad är också ganska så påfallande – vi saknar päls! Vi är helt enkelt mer nakna än de flesta andra däggdjur.

Nu är ju detta inte helt unikt. Även valar, delfiner och hajar saknar päls. De är däggdjur som lever under vattenytan och därför utvecklat fisklika former och egenskaper.

Elefanter och noshörningar är i likhet med oss människor i stort sett kala men försåg man dem med päls så skulle de på grund av sin kroppsvolym duka under i det varma klimat de lever i.

Avkylning

Värme leder tankarna till avkylning och där hittar vi ytterligare en skillnad fast inte lika synbar. Vi svettas ymnigt. Vid fysisk ansträngning så flödar vi av svett. Det bokstavligt talat stänker om oss. Jovisst svettas andra djur också, hästar t.ex. men inte tillnärmelsevis i samma omfattning som vi människor.

Kombinationen naken hud och svett är en väldigt effektiv kylapparat. Kylning genom avdunstning, eller mer vetenskapligt ”evaporativ kylning”, har hög verkningsgrad och används även industriellt.

Fördel människa

Nu har vi alltså identifierat två påtagliga fysiska egenskaper som tillsammans skiljer oss från de flesta andra djur: 1) vi går på två ben och 2) vi har en effektiv avkylningsmetod i kombinationen naken hud och svett.

Intressant eller hur! Nu kan vi ta oss en ordentlig funderare på vilka fysiska aktiviteter som bäst drar nytta av de här egenskaperna.

Om vi börjar med våra två ben. Varför skulle två vara bättre än fyra? Jo, det frigör två lemmar, alltså armarna. Vi kan bära med oss vertyg, mat och dryck. Dessutom, och det här är viktigt så läs noga, med hjälp av armar och händer kan vi dricka och äta under rörelse. Det är snudd på unikt bland landlevande varelser.

Vår tvåbenthet har utveckats under årtusenden. Vi förflyttar oss genom att springa och gå. Motoriskt finns det betydliga skillnader mellan sättet vi går på respektive hur vi springer. Forskning visar att gång sker till lägre energiförbrukning än den för löpning över en given distans. Tvåbenthet med optimerad gå- och löpteknik samt två fria armar betyder att vi rent praktiskt kan växla ner från löpning till promenerande medan vi fyller på näring och vätska och sedan återuppta löpningen igen. Detta skapar utmärkta grundförsutsättningar för snabb förflyttning över långa distanser eller för att trötta ut ett jagat villebråd.

Men, och det finns ett stort MEN, verkningsgraden på våra kroppars förmåga att omsätta näringsintaget till muskelkraft är inte 100%. I själva verket ska vi vara glada om vi når 20%. Resten blir till värme som måste kylas bort.

Den avkylningen klarar vi genom att svettas. Vi kan pressa ut litervis under ett dygn. För att avdunstningen ska vara så effektiv som möjligt ska svetten hamna på bar hud.

Här måste jag flika in att det finns en intressant skillnad mellan män och kvinnor. Vetenskapliga studier pekar på att kvinnors förmåga att kyla sin kropp är aningen bättre än männens. Kvinnorna är ju i genomsnitt mindre och lättare men även när man kompenserar för detta och matchar män och kvinnor med samma vikt, kroppsvolym eller hudarea så är kvinnans förmåga till avkylning lite bättre än mannens. Ingen har med bestämdhet kunnat säga varför men det framstår som faktum.

Hur bra är vi då. Jo, det är faktiskt så att ju längre sträcka vi talar om desto mer excellerar människan. Lejon och geparder är snabba i starten men hänger inte med oss många kilometrar förrän de måste ge upp. Detsamma gäller hjortdjur, nötkreatur och även hundar. Till och med kameler och hästar får ge sig om vi talar om riktigt långa distanser i varmt klimat. Man kan alltså säga att vi vinner i längden.

Så då kan vi sluta cirkeln i vårt logiska resonerande och konstatera att den sport där vi som människor allra mest drar nytta av de unika fördelar evolutionen gett oss är, just det:

Ultradistanslöpning

Våra kroppar har under årmiljoner optimerats för just ultradistanslöpning. Dessutom förstärks förmågan till att prestera väl av icke-fysiska egenskaper som också utmärker oss människor – att taktiskt kunna planera för framtiden och vår mental styrka i att utstå tillfälliga umbäranden för att nå ett avlägset mål.

Den skillnad jag nämnde mellan hur kvinnor och män klarar att kyla kroppen är säkert en av de viktigare faktorerna bakom den utjämning i prestationsförmåga mellan könen vi ser i ultradistanslöpning. Att åldersberoendet också är avsevärt mindre än i andra fysiska idrotter pekar också mot att evolutionen gett oss en extraordinär förmåga att förflytta oss till fots över långa distanser, också som kollektiv inkluderande barn och gamla. Det betyder mycket för en arts förmåga till överlevnad att hela samhällen kan ta sig till bättre jaktmarker, drägligare klimat och ifrån hotande fiender.

Som varande ultradistanslöpare har jag alltså all anledning att slå mig för bröstet och känna extra stolthet över den idrott jag valt att utöva. Jag kan, stärkt av vetenskapliga rön, hävda att min sport framstår som den som bäst förmår utnyttja de mest exceptionella egenskaperna vi människor begåvats med.

För framtida segrar

Så när de olympiska spelen vidgar vyerna till att i likhet med misstävlingarna omfatta hela universum ska vi se till att på bästa möjliga sätt dra nytta av våra genetiska fördelar för att knäcka motståndarna, varhelst de kommer ifrån. Vi representanter från Tellus kommer därför att insistera på ett riktigt krävande ultradistanslopp i pressande värme. Där borde vi vara svårslagna.

Men då gäller det att vi inte missat några detaljer i förberedelserna. Det slår mig att vi i dagsläget kanske inte inser hur vi bäst tar tillvara på våra tillgångar? Vi vet ju nu betydelsen av vår avkylningsförmåga i kombinationen svett och bar hud men samtidigt envisas med att springa påklädda! Även de dyraste funktionsmaterialen borde utgöra en försämring av den evaporativa kylningen.

Det här lockar mig att vidare undersöka. Jag skulle kunna tänka mig att bjuda in till ett antal träningspass under den förestående varma årstiden där vi omväxlande springer med och utan kläder och mäter skillnaden i prestation. Självklart kommer det ske i strikt vetenskapligt syfte vilket jag hoppas bidrar till förståelsen från allmänhet, polis och övriga myndigheter. Jag räknar alltså med god uppslutning för alla vill förstås bidra till att planetens fana vajar högst den dag priserna delas ut till universums bästa ultradistansare!

Allting har sin tid

2010-02-16T12:03:00.031+01:00

Födas har sin tid, och dö har sin tid.
Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid, och le har sin tid.
Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid.
Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
Älska har sin tid, och hata har sin tid.
Krig har sin tid, och fred har sin tid.

Jag har inte bloggat här sedan september 2009.

Skälen till denna radiotystnad är flera. Jag har haft ett intensivt schema med jobb och resor under hela hösten och vintern. Jag har också lyckats stöka till mitt privatliv. Inte förrän nu känns det som om läget börjar stabiliseras men det kan mycket väl vara en chimär.

Jag är om några månader singel. Det finns förmodligen inget som heter "lyckligt skild" men det är mitt beslut och jag ser fram emot det. 15 års äktenskap blev något år för mycket på slutet. Vi går vidare som vänner. Vår son förstår det som sker. Husförsäljning pågår.

Det här har fått ta sin tid. Jag behövde lite bandbredd och fick därför lägga bloggpennan åt sidan för en stund. Däremot har jag inte alls avstått från träning och tävling. Det rullar på som vanligt och tur är det - bättre terapi finns inte.

"Tid är allt alla levande har lika mycket av" sa en av mina gamla chefer.

Det är egentligen ganska så kloka ord ju mer man tänker på det. Vi har olika mycket pengar, talang, kunskaper och erfarenheter. Vi har varierande familje- och kulturella bakgrunder. En del har stora kontaktnät. Andra står ensamma.

Men tid har vi lika mycket av. Från morgon till kväll. Från måndag till söndag. Från 1 januari till 31 december. Förutsatt att vi inte går och dör förstås.

Vi förväntas kunna planera vår tid på bästa möjliga sätt men som individer hamnar vi ständigt inför valet att göra det ena eller det andra.

Vi skäms ofta för vår prioritering av tid. Det är så vanligt att vi inte ens tänker på det. Hur ofta har du t.ex. sagt "jag hinner inte till vårt möte för något annat har kommit emellan"? I själva verket menade du ju att "jag har prioriterat bort dig". Det vill man ju inte säga rakt ut och du vill inte bli ifrågasatt för att inte kunna hantera din tid. Därför meddelar du dig på ett sätt som inte inbjuder till vidare diskussion och det svaret accepteras utan knussel.

Prioritering är alltså nyckelbegreppet och jag satte löpningen högt på min priolista.

Nu är det inte helt lätt att planera kvalitetsträning när veckorna fylls av långa flygresor, besök i skumma länder och övernattningar på hotell av varierande standard. Men ett par löparskor går alltid ned i packningen. Det är inte alltid tillrådligt att ge sig ut på några längre löprundor i okänd terräng men många hotell har ett gym med löpband och har de inte det så kan man åtminstone försöka springa runt kvarteret så många varv man hinner innan lokala polisen undrar vad som pågår.

Det gjorde de i Kampala, Uganda.

Jag sprang runt Sheratons hotellstaket varv efter varv. Samtidigt pågick där en stor konferens besökt av ledarna från flera av Afrikas länder. Med tanke på att såna som Mugabe och Al-Bashir var där borde jag förstått att männen i blå skjortor som tenderade att öka i antal för varje varv jag sprang knappast kom ut för att heja på mig.

Rätt som det var ställde sig en av dem i vägen och undrade vad jag höll på med. Löpträning i all ära men varför så många varv runt Sheraton. De avkrävde mig legitimation vilket jag förstås inte hade med mig. Det slog mig att i många länder har man som utländsk besökare skyldighet att bära med sig identitetshandlingar. Säkert var Uganda ett av dessa. Jag skulle strax föras bort till en mörk och fuktig fängelsehåla med kackerlackor och buttra medfångar. Innan omvärlden hann reagera skulle jag lynchas och slitas i stycken.

Folk som säger att de längtar efter spänning och äventyr i sina liv vet ofta inte vad de talar om. Vad är det för fel med att sitta under en korkek och lukta på blommor? Äventyrligheter ska andra göra och skriva om så man själv kan ta del av dem från sin favoritfåtölj framför brasan läppjandes på en kopp nybryggt kaffe. Närmare spänning än så behöver man inte komma.

Men här stod jag alltså mitt i Afrika ett stenkast från Victoriasjön och i en prekär situation. Jag dröp av svett, iklädd Midnattsloppets vita funktionströja, löpartights och Nikeskor. Dock utan pass, pengar och mobiltelefon.

Jag mötte uppfordrande blickar. Fick jag inte fram någon bra förklaring till mitt kretsande kring de ständigt mordhotade presidenterna så skulle en vit skåpbil med tonade rutor strax föra bort mig till okänt öde. Jag insåg att jag inte hade mycket tid att snärja mig ur den här situationen, men den tid som bjöds måste utnyttjas maximalt.

Nu råkar munläder vara säljarens viktigaste tillgång. Jag är inte riktigt av den kalibern att jag utan vidare kan sälja sand till araber i Sahara och isbitar till grönländare men jag har varit med så pass länge så jag förstår att komma till möten förberedd med ett batteri av samtalsämnen. Det kan vara allt mellan himmel och jord undantaget politik och religion. Det som oftast är lätt att läsa på i förväg är sport.

Vissa sporter ligger mig extra varmt om hjärtat men jag hade lärt mig från tidigare resor att långt ifrån alla afrikaner, knappt ens tanzanier och kenyaner, är intresserade av långdistanslöpning. I själva verket är de jag träffar nästan alltid helt ointresserade. Det beror på att löpning engagerar mest utövarna själva. Den som avancerat på ett afrikanskt telebolags karriärstege till förtroendet att träffa systemleverantörer från exotiska länder håller helt enkelt inte på med en sån lågstatussport som löpning. Speciellt inte löpning över längre distanser.

Så till Uganda kom jag därför rejält påläst i ämnet ugandisk fotboll.

Att fotboll är populärt lär endast undgå ugandabesökaren med gravt nedsatt syn och hörsel. Överallt sparkas det boll och väggarna i varje kontor tapetseras med klipp från lokala sporttidningar. Ugandierna har inte bara koll på sina egna fotbollsbegåvningar utan på hela världens. TV-kanalerna visar fotboll dygnet runt.

Förväntningarna på landslaget, The Cranes, är oerhört stora. Uganda är ett av afrikas fattigaste länder och med en historia som förskräcker. Valet 2006 räknas som landets första demokratiska. Utländska investerare letar sig nu hit. Den ekonomiska tillväxten är 2-siffrig. När landet normaliseras vill folk snabbt se fotbollsframgångar. Uganda har vunnit öst- och centralafrikanska cupen flera gånger men hittills inte lyckats gå till VM-slutspel.

I de flesta afrikanska nationer åderlåts fotbollsklubbarna på sina talanger. De värvas till utlandet. Detta debatteras överallt men sällan så upprört som i Uganda. Landet verkar ha behov av nationella trauman och när man nu inte längre har någon Idi Amin, ej heller någon svältkatastrof så får fotbollen klä skott. Den inhemska Super League kritiseras omotiverat för att tappa i kvalitet. Det har gjort att folk hellre stannar hemma och kollar på Bundesliga än går och hejar fram sina egna lag.

Tid är allt jag har tänkte jag, stirrade mina uppvaktande säkerhetsvakter i deras bländvita ögon och tog chansen med en nödlögn. "Jag är svensk journalist och är här för att skriva om ugandisk fotboll och problemet med spelarflykt utomlands".

Jag rabblade ur minnet upp Vincent Kayizi (Srem Mitrovica Serbien) och Tony Mawejje (IBV Island) som två spelare som borde vara hemma och spela i superligan i stället för att harva runt i europeiska C-klubbar. Jag beklagade mig över att den ugandiska publiken inte längre finner ett lokalderby mellan Villa och Express här i Kampala värt de 2 000 Shilling inträdet kostar (7 kronor).

De mörkhyade männen höjde på ögonbrynen. De tittade på varandra. En av dem sa plötsligt: "Sweden! därifrån kommer Ibrahimovic".

Just det, Ibrahimovic! Nu tog det inte många sekunder förrän spelarnamn haglade i luften. Jag ställdes till svars för den senaste tidens utveckling av europeisk fotboll och blev lite orolig att min bluff skulle avslöjas. De här gubbarna hade järnkoll på varenda klubb och spelare värd namnet.

Men det verkade som jag mest fungerat som katalysator. Plötsligt stod en grupp poliser och säkerhetsvakter runt mig och förde en animerad fotbollsdiskussion, mest med varandra. Jag slängde in enstaka kommentarer men kände mig överflödig. Annat löst folk strömmade till det som började likna ett torgmöte.

Den erfarne affärsresenären har i ryggmärgen att undvika spontana folksamlingar. Jag ursäktade mig därför med att behöva gå och duscha. Jag gick baklänges några steg och vände på klacken mot Sheratons grindar. Ingen av poliserna verkade vilja ge sina kollegor övertag i fotbollssnacket genom att ägna tid åt mig. I en annan situation hade jag kanske tagit illa vid mig av den svala uppmärksamheten. Nu kändes det i stället som en vinstlott.

Resterande dagars träningspass spenderades i hotellets pool. Utanför grindarna såg jag nogsamt till att medföra ID-handlingar och mobiltelefon. Dagen för avfärd mot Entebbeflygplatsen kändes dock vemodig. Jag skulle sakna Uganda och ugandierna. Ett vackert bergigt land med fantastiska vyer över de stora sjöarna. Öppna och spontana människor med mycket charm och humor.

Väl ombord på flyget pustade jag ut. Jag kontemplerade över min osvikliga talang att regelbundet försätta mig i brydsamma situationer som jag med mer tur än skicklighet lyckats slingra mig ur - hittills.

Ville jag då ha de här händelserna ogjorda? Jag tänkte efter och kom fram till att jag mer eller mindre medvetet valt att spendera min tid på sätt som gett mig bestående minnen. En del visserligen mardrömslika eller onämnbart pinsamma, men trots allt minnen. Minnen är erfarenheter. Erfarenheter är tillgångar och de kan inte ersättas med annat.

Nej, jag ångrar ingenting. Valet står mellan att använda sin tid till något passivt eller till något aktivt - "Ska jag lägga mig och se på TV eller ska jag snöra på mig löparskorna?" Jag gör oftast det aktiva valet. Det är en prioritering. Kanske inte den klokaste i alla lägen men ett val som över tiden ger ett rikare liv. Rikare på minnen i alla fall.

/Mikael

De inledande raderna i den här bloggen är hämtade från Bibeln, Gamla Testamentet, Predikaren,kapitel 3. Den som inte har Bibeln som kvällslektyr känner kanske ändå igen texten. Då har man nog lyssnat på The Byrds gamla 60-talshit "Turn, Turn, Turn" som citerar samma rader. Det är förresten en Pete Seger-låt som också spelats in av Dolly Parton, Bruce Springsteen, Wilson Philips och en handfull andra.

Gemensam träning inför SUM - promenad eller löpning - Söndag 4 oktober 2009 08:30

2009-09-13T21:17:00.004+02:00

Vi är några som tänkte reka större delar av SUM-banan och samtidigt träna promenad. Alla som vill är välkomna att ansluta.

Vi kommer att gå från starten i Björkhagen utmed SUM-banan, göra en liten avstickare till Tyresö Centrum, sedan följa banan igen till Tyresta By och därefter gå mot Brandbergen Centrum. Totalt sett blir det ca 42 km, alltså en marathondistans, för alla som orkar hänga med hela vägen.

Men det går bra att hoppa på och av varsomhelst. Alla deltar på eget ansvar. Det är viktigt att förstå att det inte finns några organiserade vätske- och matstopp på den här träningen så var och en tar med sig det man anser sig behöva.

Varför promenad? Jo, ultralöpare behöver kunna promenera effektivt och uthålligt. Det vill vi träna på. Dessutom ligger det här tillfället bara 6 dagar innan den riktiga SUM-tävlingen så det gäller att spara på krafterna.

***********************************************************************************

Jag träffade Bernt Hedlund (F&S) på Uppsala 100K. Han verkade pigg på att ta tillfället i akt och dra i en löpgrupp som alternativ till promenerandet.

Meddelande från Bernt:

Meddelande från Friskis och Svettis Bernt:

Vi som joggar gör så här

Samling vid Björkhagens T-bana 11:30

Tunnelbana går från Skanstull 11:19

Tempo ca 6 min/k

Vi passerar Sandakällan efter 7k
"Lunch" i Alby 13:30; fika o mat finns, löpt 15k då. Där finns en buss till stan.
Sedan får vi springa utan störande moment som kiosker, vattenkranar och busshållplatser
Detta är därför ett utmärkt tillfälle att använda fina vätskesäcken
Vid 15-tiden kommer vi ifatt vandrarna och då avgör vi hur vi vill fortsätta joggen. Nästa buss/fik finns vid Tyresta By, för oss vid totalt 35k.

Km 2-8 och 15-17 är teknisk löpning på stig med några rejäla backar. Där tar vi det lungt.
Övrigt är grus-, skogs och asfaltsvägar med några rejäla backar.

Det är väldigt fint och vi springer inte ifrån någon

Bernt

***********************************************************************************

Tidsschema (promenadgänget alltså):
-------------------------------------------

08:30 Start Björkhagens T-banestation
- Promenad utmed SUM-banan upp till Tyresö C 13 km

11:00-11:30 Depåstopp Tyresö C, lunch, fylla på förråd etc.

11:30 Start från Tyresö C
- Rask promenad utmed SUM-banan via Brakmaren (10 km) och Åva (16 km) ned mot Tyresta By ca 22-24 km räknat från Tyresö C

16:30 Framme i Tyresta By (totalt ca 37 km). Härifrån går buss 834 till Handenterminalen 16:50 och 17:50 (= sista bussen).

16:30 - 17:30 Följer SUM-banan vidare mot Trollbäcken o Brandbergen till vi når 42195 meter och därmed har gjort en maradistans. Från Brandbergen går det massor med bussar Toutes Directions.

-----

Det blir alltså en heldag i härligt höstväder med vackra färger, sköna vyer och trevligt sällskap.

Den som tycker det är för mycket kan välja att antingen gå med från start till Tyresö C och bryta där, eller starta i Tyresö C eller hoppa av och på var än det passar.

Den första biten från Björkhagen till Tyresö Centrum (13 kilometer) går vi i en takt som alla hänger med i. Efter Tyresö C försöker vi promenera lite mer forcerat för att hinna runt innan skymningen lägger sig.

Underlaget är växlade. Vissa avsnitt är backiga, andra är skogstigar med rötter och stenar. Mest är det asfalt- och grusväg.

Bra skor och kläder är A och O. Regn är inget hinder utan snarare en extra komponent att lägga till träningsprogrammet. Det kan vara klokt att ta med sig en omgång torra kläder att byta med. Slå in dem väl i tät plastpåse.

***VIKTIGT***

Ta med egen utrustning inkl proviant. Mellan Alby friluftsgård och Tyresta By (18 km) finns inga egentliga ställen att fylla på vätska. I Åva finns iofs vattenpumpen vid Åva Träsk om man vill göra en 0.5 km avstickare dit.

Från Nyfors går buss 873 till Gullmarsplan via Tyresö C. Mellan Nyfors och Tyresta By finns det inga kollektivtrafikalternativ. Taxi är ett nödalternativ - tag med mobiltelefon och kreditkort.

Om man tänker gå runt och flanera, fotografera, plocka svamp, titta på höstlöv osv. och därmed inte hinner till Tyresta By före 16:30 så rekommenderar jag att man tar man med sig en bra fick- eller pannlampa.

Jag kommer att ha en mobiltelefon med mig som har nr 0703861862. Det är mitt löparabonnemang som alltså bara är påslaget under den här träningsdagen, så lämna inga oanständiga förslag på det numret för då lär jag missa det - och det vore ju synd.

Karta här: http://www.funbeat.se/tracks/shownonav.aspx?RouteID=226935

Uppsala 100 km - 40 varv varav 12 jävliga

2009-09-13T19:16:00.009+02:00

Jag brukar berömma mig med att vara personen som alltid ser något positivt i varje situation. Ibland har det frestat på för jag har haft arbetskamrater som förlorat nära anhöriga, vänner som gått in i personliga kriser och jag har fått jobba med personalneddragningar. Livet måste gå vidare och det är viktigt att se guldkanten på de mörkaste molnen.

Långdistanslöpning är en fysisk, taktisk och mental utmaning. Den mentala biten handlar i mångt och mycket också om att tänka positivt även när det regnar småspik, när det är pressande varmt, när skorna skaver och när blåsorna spricker. Detta samtidigt som det är miltals kvar till mål.

Förr två veckor sedan fullföljde jag ett 48-timmarslopp i Skövde. Det var en enormt lärorik weekend ur många perspektiv. Jag satte givetvis ett präktigt distansrekord men också ett antal personbästanoteringar på distanser som 50 och 100 miles, 2x, 3x och 4x marathon på grund av att jag aldrig sprungit dem förrut. Just 4x marathon var mitt sista mantra så när jag nådde det så rann energin ur mig. Jag kände då högst påtagligt värk i benhinnor och fotleder. Jag fortsatte förstås hela vägen in i kaklet men i lugn takt för att inte göra ont värre.

-----

Igår morse klev jag upp tidigt och körde hemifrån strax före 5:00 för att hinna fram till Uppsala och i tid för starten på 100 km-loppet. Sviterna från Skövde hade släppt för 2 dagar sedan. När startskottet gick kl 7:00 så kände jag mig hur pigg och frisk som helst.

Jag sprang de första varven med min Team Fakta-kompis Liselott Guest (Lisse) och med Linda Persson från IF Linnéa - utomordentligt trevligt sällskap.

Vi höll igen tempot och småpratade oss runt banan. För att peppa oss pekade jag ut en sevärdhet per varv. Det här var ju centrala Uppsala och löpning kring anrika Studenternas IP så här fanns det inspirationskällor som fick mig att gräva fram kunskaper ur mitt aldrig sinande förråd av värdelöst vetande. Uppsala domkyrka och Slott var ju snabbt avklarade. Den romantiska Stadsträdgården, Flustret och Fyrisån var andra självklarheter. Här kunde jag förstås bre på med lite Ulf-Peter Olrogvisor, Anders Björk-skrönor och asp-kunskaper (asp är Upplands landskapsfisk).

Stundenternas är förstås en sevärdhet i sig själv. En helgedom för oss bandyälskare. Stadion har förärats besök av mitt Vetlanda BK ett antal gånger. Liselott visade skrämmande kunskapsluckor när hon inte kunde nämna hemmalagets namn (Sirius förstås!)

Vi drog på i gott tempo. Varje varv var 2,5 km så vi skulle springa 40 st under dagen. Men redan efter knappt 10 började fantasin sina, Jag fick utnämna minigolfbanan och Gula Stigens lövskog till sevärdheter. Engelska Parkens trädtoppar tyckte jag mig kunna skymta och fick tillfälle att vädra lite Owe Törnqvist-minnen.

Man kommer till den punkt där hjärnan börjar släppa förankring med verkligheten. Det är oftast en skön känsla under löpningen. Man kan hitta in i sitt "flow" och låta kilometrarna ticka på som i en bil i motorvägsfart. Jag försökte stundtals komma upp med nya sevärdeheter men fantasin sinade. Jag missade under flera varv och fick till slut utnämna Lena A Johansson till sevärdhet (vilket iofs inte är så dåligt så som den profil hon är i ultralöparsammanhang).

Egentligen sprang vi nog aningen för fort så här i början. Vi gjorde maran på 4:45 och 50 km på 5:40. Linda hade då spurtat i mål på den distansen, in på en hedersvärd silverplats. Här någonstans började jag känna av mina fotleder och benhinnor. Jag försökte förtränga det men känslan från de sista timmarna i Skövde låg fortfarande kvar i cache-minnet i mitt huvud och kom därför snabbt upp till ytan.

Efter något längre stopp kom jag ur takt med mina löp-kamrater. Jag såg på monitorn att Peter Lembke låg ett varv före men just passerat så jag försökte få tankarna över till att jaga ifatt honom. Det funkade för han hade hunnit upp Lisse och gått ned i ett lugnare tempo.

Vi gjorde några varv tillsammans medan smärtan i benen tilltog. Jag insåg då att det här blir en tung sista halva. Jag känner mig såpass väl att jag också förstod nu att om jag fullföljer det här så får jag betala för det efteråt med flera dagars stelhet och värk i benen.

Jag delade in loppet i återstående miletapper, Efter 60 km gick jag in för skobyte. Att stega upp två storlekar kändes genast mycket bättre. Visst fanns smärtan i fötter och ben kvar men jag hämtade kraft i skobytet för att övervinna den.

Det blev en kämpamil till med ständigt tilltagande värk. Det positiva tänkandet brottades verkligen med en lång rad negativa tankar. I slutet på den sjätte milen hade jag inte mycket mer som drog mig framåt än tanken på att jag tävlade för mitt lag Team Fakta och inte ville schabbla bort vår chans till en bra placering när andra lag hade tacklat ifrån.

Vid sjumilapasseringen gick jag in i depå. En ordentlig Voltareninsmorning skulle kanske lätta en aning på smärtan. Jag hade inte mycket hopp om det men gjorde ett försök.

Det var ordentligt motigt att komma igen efter det stoppet som nog varat i 5-6 minuter. Löpning ger ofta en lindring i sig själv så jag försökte hålla uppe farten och även trycka på lite för att engagera andra muskelgrupper än de som nöter mest. Det gick bra men jag kände strax krampkänningar i lår och vader. Det brukar aldrig hända mig men nån gång ska väl vara den första.

Den här kombinationen av värk i ben, krampkänningar och vetskapen om att 12 varv återstod tog udden av mitt positiva tänkande. Jag började istället högt säga till mig själv, "usch vilken eländigt tråkig bana, hemsk utsikt, ont överallt i hela kroppen". Jag såg en mjuk säng framför mig. En varm dusch vore inte dumt. Jag tänkte på god mat och dryck.

Varje steg var en plåga. Men jag sprang på i alla fall. Därför kom jag ifatt Lisse. Hon tystade snabbt mina negativa kommentarer och började ösa positiv pepping över mig istället. Jag trodde inte det var möjligt i det ögonblicket men det fick mig faktiskt att svänga. Jag började räkna återstående varv. De var skrämmande många men jag insåg att jag plågat mig igenom ungefär lika lång sträcka som nu återstod.

Att räkna sträckor och beräkna passertider är ett sätt för ultralöpare på varvbana att skingra tankarna. Hjärnan är ju inte helt alert så jag hade fullt styr med att kalkylera fram vår tid på passeringen av 2 x marathon men fick den till 10:40 vilket inte är helt oävet. Vi kämpade på upp mot de sista 4 varven, alltså den sista hemska milen.

Peter Lembke passerade oss gående. Det var imponerande eftersom Lisse och jag joggade. Peter låg två varv före oss så han skulle definitivt fullfölja. För Lisse och mig stod det ju klart att vi hade god marginal till förra årets maxtid (14 timmar) som vi satt som skamgräns, så vi började också att powerwalka sista milen. Det var ingen våldsamt stor skillnad på att gå fort mot att stappeljogga vi gjort fram till dess.

Ändå var de sista varven riktigt tunga för mig. Att känna igen skillnaden på dålig och acceptabel smärta är viktigt för långdistanslöparen. Den förra är varningstecken till att man bör bryta omedelbart. Den senare måste övervinnas. Här fanns det massor av den senare varianten. Jag uppbådade alla mina krafter och mitt positiva tänkande för att komma framåt.

Lisse och jag talade om allt möjligt och omöjligt under vårt promenerande. Vi uppmuntrades av att vi inte var sist. Vi tog den lilla regnskuren på slutet som omväxling i tristessen. På sista varvet tog vi farväl av parkbänkar och blomplanteringar som vi umgåtts med 39 gånger tidigare under dagen.

Egentligen var jag helt likgiltig inför att spurta men vi blev omsprungna av Lars Almkvist från IFK Helsingborg strax före avslutande rakan utmed Fyrisån. Lisse hade krafter kvar att springa ifatt och om honom. Jag hade det inte men tog mig i alla fall springandes i mål.

Mitt Team Fakta-lag (med Lisse och Peter Lembke) slutade som 2:a på 100 km, slagna av Stockholms Långdistansklubb. Vårt andra Team Fakta-lag som tävlade på 50 km tog guld eftersom de stod som enda fullföljande lag på den distansen. Det var stark jobbat av Annika Johansson, Ulla Lembke och Mats Dänsel. Samtliga 6 anmälda Team Fakta-löpare kom alltså till start och fullföljde - Respekt!

-----

Så här mer än ett dygn efter tävlingen har jag fortfarande ordentligt ont i benhinnor. Fotlederna är uppsvullna. Voltarenet får jobba hårt. Lidingöloppet väntar om två veckor. Där ska jag nog gå ut lugnt och sikta på att komma runt skadefritt.

-----

Slutligen tack till arrangörerna och funktionärerna på det här loppet. Perfekt organiserat. Utmärkt service i rundningstältet. Kul också att få återse Reima och Peter från Skövde som skötte tidtagningen.

Tack också till alla medtävlande. Vi ultralöpare är ju bortskämda med att alla, elit som motionärer, är så trevliga mot varandra, hejar på så gott det går och ger varandra tips.

Skövde 48H - en riktigt lång helg

2009-09-06T08:07:00.025+02:00

Klockan är 04:30 strax före gryningen mellan lördag och söndag. Jag promenerar runt på en elupplyst idrottsplats, varv efter varv. Stundtals springer löpare om mig nästan ljudlöst. Ibland segar jag förbi någon som går aningen långsammare. Alla är ovanigt fåordiga.

Det är kyligt. Jag har en varm mössa på huvudet och händerna indragna i ärmarna på vindjackan.

Pipet från den elektroniska tidtagningen ringer i öronen vid varje passering och innebär att ytterligare 400 meter läggs till totalen. Jag kollar på monitorn och ser att jag gjort precis 420 varv. Jag nådde tidigare på natten mitt mål, drömgränsen 100 miles. Nu letar jag motivation för de sista 7,5 timmarna.

Bertil Palmqvist kommer glatt tjoande och pekar på samma monitor - "kolla här, triss i femmor och triss i tvåor!". Reima, den perfekte organisatören, vaknar till från sin lätta sömn och gratulerar. Jag inser i den stunden att jag har mycket kvar att lära om ultradistanslöpning och speciellt den här varianten på rundbana och 48 timmars tidslopp.

Reima påpekar att jag bara har två varv kvar till 4 x marathon och borde rappa på lite. Det räcker för att få mig på fötter igen.

-----

Hur galen är man på en skala 1 till 10 om man anmäler sig till ett 48-timmars samma år som man just börjat med ultradistans och aldrig sprungit längre än 77 km?

Familjen och arbetskamraterna hymlade inte. Jag blev genast klassad som knäpp så fort jag annonserade mitt deltagande i Skövde Ultraweekend. De kallar mig ju redan löparnörd så jag brydde mig inte nämnvärt.

Konstigt nog ifrågasätter de flesta främst hur man står ut med att springa runt-runt på en 400-metersbana snarare än själva tiden för genomförandet. En vanlig arbetsvecka är 40 timmar. 48 timmar är två hela dygn - två skymningar, två nätter, två gryningar att kämpa sig igenom. Tiden är utmaningen, inte platsen.

På en varvbana springer man sällan vilse. Markservice finns alltid nära. Man har bra kontroll på avverkad tid och hur man ligger gentemot andra. Ryggsäck behövs inte eftersom egen utrustning parkeras utmed banan. Här var det ju också tartan som underlag. Det är perfekt slätt och mjukare än asfalt, grus och betong. Bara tanken på att man inte har en endaste uppförsbacke att sega sig upp för ger extra energi.

-----

Jag åkte till Skövde tillsammans med min Team Fakta-kamrat Liselott Guest (Lisse). Lisse har skrivit utförligt om hela tävlingen på sin blogg. Stefan Manning som också genomförde sitt första 48-timmars har också skrivit en väldigt detaljerad och utmärkt redogörelse för hela loppet. Man kan hitta till hans blogg och bilder via hans hemsida "Sinuslöparen".

Jag har därför valt att fokusera min text här på alla nyttiga lärospån jag samlade på mig under den här tävlingen att använda inför kommande bravader.

-----

Inför det här 48-timmarslöpet läste jag på så mycket jag orkade och hann från olika forum och löparhemsidor. Det var inte helt lätt för det går inte så många sådana tävlingar och de som hålls lockar ett begränsat antal löpare. Jag snappade i alla fall upp tipset att redan från början ha en detaljerad plan att följa eftersom en endorfinindränkt hjärna inte är mycket att förlita sig på under själva loppet.

Min plan hade jämn fart och regelbundna vätske- och näringsintag som bas. Det är faktorer som skiljer framgång från fiasko. Jag hade sockrat planen med kaffe- och lättölspauser och även lagt in strategiska klädbyten och korta sovpauser. Jag bemödade mig med att skapa så mycket variation som möjligt. Lisse köpte planen fast med viss undran över mina vätskors sunda tillstånd. Hon reserverade sig för ölpauserna.

Jag planerade in regelbundna händelser för att skapa delmål men hade mindre koll på löptakt och hade helt tänkt bort alternativet promenad. Det var ett första misstag. Detaljplanens slutdistans var 340 km. Vi hade alltså ett körschema att följa som siktade in sig på finska nationsrekordet på 48H! Inte särskilt realistiskt för två debutanter.

Grundkomponenten "jämn fart" är i alla fall viktig. När startskottet gick struttade vi iväg i precis den takt vi förutbestämt. Det var som vanligt svårt att hålla nere farten men det är något vi tränat på hela sommaren. Min Garmin FR305:a visade varvtider. Vi kom snabbt in i en lunk i 7:05-tempo som vi höll stadigt timme efter timme. Det här är en styrka jag och Lisse besitter som löpare. Vi kommer in i ett stabilt tempo som vi springer på ren känsla och som inte bränner ut oss. Klockan är med mest för att bekräfta rätt takt och det är nästan kusligt att se efter 4-5 mil att vi inte avviker mycket mer än 1 % på varvtiderna.

Den andra stora styrkan vi har är vår militäriska disciplin vad gäller näringsintag. Det är helt och hållet Lisses förtjänst. Hon har lärt mig vikten av att ALDRIG köra slut på energidepåerna. Vi startar därför så proppmätta som möjligt och sedan äter i förutbestämda 2-timmarsintervaller. Vi väntar heller aldrig längre än 20 minuter med att fylla på vätska.

-----

Det här var som sagt vårt första 48-timmarslopp. Det springs väldigt få sådana totalt. De tips jag hämtat in för min detaljplanering kom därför mest från 24-timmarslöpare. På dubbla tiden hinner mycket annat att hända. Värdet av att planera även för oförutsedda händelser hade jag förbisett.

Efter 5 timmars löpning började det regna så smått. Vi hade just passerat första maradistansen (=uppvärmning) och hade ett skobyte planerat. Det genomförde vi, men drabbades ganska direkt av riktiga störtskurar som dränkte oss från topp till tå. Vi fortsatte ändå att springa efter schemat och jagade en bra tid på 50 miles som var nästa delmål.

Det här var en stor taktisk miss. Löpning i blöta skor frestar på. Innerbanan var översvämmad så vi sprang på bana 3 och 4 vilket kostar 20 meter extra per varv. Vi höll god fart men när regnet väl slutade var vi ganska så möra och i behov av klädbyten och vila.

Vi skulle istället direkt gått i depå när det kraftiga regnet började. Vi visste att det skulle komma och hade därför kunnat spara på kläder och skor. Den vila vi då fått hade vi dragit nytta av när vi återupptagit löpningen.

Nu kämpade vi istället vidare. Regnponcho på. Lisse hade noterat att hon låg före Carmela Fiona, alltså på andra plats bland damerna och kände sig peppad av att hålla den positionen. Vi tryckte därför på lite mer än vad planeringen sa. Att inte följa sitt eget upplägg så tidigt i ett långlopp var ytterligare ett taktiskt misstag.

Det var kyligt och blåsigt. Mörkret tynger på ett sätt som är svårt att beskriva i ord. Lisse klagade på ömmande knäleder och började tala om dusch och varm säng. Jag hade svårt att säga något tillräckligt positivt. Förmodligen måste man göra några sådana här nattpass för att lära sig hantera dem mentalt. Att läggas till träningsplaneringen alltså.

Var 6:e timma gjordes ett riktningsbyte. Det hade vi inte tänkt på innan men när vi väl sprang så kändes de här bytena som milstenar. Ultraräven Bertil Palmqvist underströk hur bra det kan vara att dela in loppet i dessa 6-timmarsperioder. Under resten av loppet hjälpe det till mycket att ha de här vändningarna som delmål.

Min plan hade ett antal korta sovpauser (powernaps) inlagda. Det var helt rätt, men på ett 48-timmars måste åtminstone sådana debutanter som vi sova lite längre. Utebliven sömn före loppet, som Lisse redogjort för i sin blog, gjorde att vi gick i depå på lördagsmorgonen och tog ett 3-timmars sovpass. Det var välgörande både fysiskt och psykiskt. Minst en sådant "recovery nap" ska in i planeringen för nästa 48-timmars.

Utrustningsmässigt sett hade vi läst på såpass bra att jag tror vi hade med alla prylar vi behövde. Vi fick tips om att ta med oss tillräckligt med klädombyten inklusive mössa, vantar, varm jacka och vindtäta byxor. Extra skor är ett måste. Jag hade med både dämpade och odämpade löpskor och i olika storlekar. På slutet var det skönt att springa i mina 45:or (mot normala 42). Lisse är apotekare och hade förstås med sig ett förråd medikamenter. Jag hade också med en stor påse salvor, tuber, skavsårsplåster osv.

Vi överlappade i viss mån varandras utrustning och det visade sig vara tur för just oss. Vi upptäckte nämligen rätt snart att vi var riktigt slarviga personer båda två. När de andra löparna placerade sin utrustning under läktaren vid löparbanan i pedantisk ordning så slängde Lisse och jag vår i en stor hög som såg ut som när man tittar ned i en sopkontainer. När någon av oss behövde något, t.ex. en tub Voltaren, så letade båda tills vi hittade åtminstone en.

Det funkade men kostade tid. Här krävs en ordentlig uppsträckning inför nästa lopp. Järnkoll på den personliga utrustingen är A och O.

För att lyckas sova i korta snuttar men med kvalitet så krävs också bra förutsättningar. En riktig luftmadrass + pump är tungt att släpa på men det är en bra investering. Jag hade också med mig en klassisk äggklocka. Elektroniska timers kan vara för komplicerade att ställa in och få tyst på, speciellt när man är extremt trött. För att inte tappa för mycket värme under tupplurarna hade vi varma plädar och räddningsfiltar av folietyp.

-----

Trots en hel del taktiska misstag så genomförde vi hela loppet. Lisse avslutade till och med i stor stil. Jag var chanslös på de sista timmarna och kunde bara konstatera att min ledning på 20 km något dygn tidigare åts upp. Lisse slog mig till slut med 8 km. Här kan vi kanske lära varandra något eftersom vi hade våra toppar vid så olika tillfällen.

Den analysen återstår att slutföras men jag insåg redan i loppet att jag inte tränat promenad tillräckligt. Jag fick ordentligt ont i fotleder och benhinnor på slutet. Ännu en lärdom att ta till träningsplaneringen.

-----

Förrutom de här förvärvade erfarenheterna så fick vi massor av tips från våra medtävlande och från arrangörerna, speciellt från Reima och Peter.

Här är en liten summering av det jag lärt mig från den här löphelgen:

- Sömn före loppet - oerhört viktigt att komma ordentligt utsövd

- Planera i förväg men ta höjd för oförutsedda händelser och ge utrymme för viss flexibilitet

- Överväg att vänta ut kraftiga regnskurar om de är någorlunda kortvariga

- Håll fast vid den egna planen i loppets tidigare delar. Låt dig inte påverkas av ställningen gentemot andra löpare. Mycket kan och kommer hända på ett 48-timmars

- Håll ordning på den personliga utrustningen

- Träna promenad (fysiskt)

- Träna löpning på natten (mentalt)

- Dela in loppet i 6-timmarsperioder (24- och 48-timmars)

- Lägg in en eller två längre sovpauser (0:45 -1:30 tim) i planeringen för ett 48-timmars

- Kolla upp i förväg vilken mat och dryck som serveras och när. Ta med egen mat även om arrangörerna är pålitliga. Känslan av att veta att man har något med sig som funkar och som ger variation stärker psyket.

- Om du fryser efter vila, spring fort tills du får upp värmen

- Jämn fart (inga idiotryck) är viktigt men variera löpning med promenad. Att stundtals springa lite fortare kan också vara bra för att aktivera andra muskelgrupper än de som nöts mest.

Avslutningsvis det mest svårfångade tipset: Ultrarävar som Sigvard Koplimäe och Bertil Palmqvist verkar ha en förmåga att försätta sig själva i ett transliknande tillstånd som gör att de timme efter timme kan nöta på när alla andra sviktar av trötthet. Det är väldigt vägvinnande över en såpass lång period som 48 timmar om man hela tiden förmår röra sig framåt när andra väljer att ta allt längre pauser. Förmodligen är det erfarenhet genom tävling som krävs för att komma dithän. Mer fler långa tidslopp får det bli alltså.

-----
Det blev en hel del personbästanoteringar på nya distanser för oss under det här loppet. Här är en liten summering:

-----

Bilderna i den här bloggen kommer från Stefan Mannings album och från mitt eget. Där finns många fler bilder att kolla på. Tack till alla inblandade.

Löpning Uppsala C – Stockholm 77 km

2009-07-19T23:07:00.033+02:00

2009-07-18

Det här var ett träningspass organiserat av Peter Lembke.

Peter och Ulla (se www.teamfakta.se) hade vandrat sträckan redan 2006. Då gjorde de ett stopp på ett hotell nära Arlanda Stad. Så när Peter annonserade det här på www.funbeat.se första gången så tyckte jag att det där med övernattning, kanske också möjlighet till massage, lät väldigt frestande.

Den villfarelsen blev jag snabbt ifråntagen. Här handlade det om att göra 80 km ultra på en och samma dag och på en sträckning som jag förstod var genuint tråkig. Även om Peters bilder gav en idyllisk bild så var jag inte okunnigare om de här trakterna än att jag förstod att det skulle bli mycket landsväg.

Ganska länge förträngde jag allså det här passet även om jag satt upp det i kalendern ”just in case”.

Men våren och sommaren har ju gått ganska mycket i ultradistansernas tecken. Så när Skövde 24-timmars började närma sig så blev det här passet mer och mer attraktivt, just för att flytta fram positionerna distansmässigt. Så kände jag mig stark efter Hornstull-Järna så skulle jag också satsa på det här. Så blev det alltså.

Förutom landsvägarna så var det något annat som hade fått mig att tveka på det här löpet. Jag är ingen sjusovare men att gå upp tidigt en helgmorgon tar alltid emot. Dessutom skulle jag komma körandes från Småland dagen innan. Så att jag skulle komma iväg sent på lördagsmorgonen var nästan givet på förhand. Det blev till att ta bilen till Gullmarsplan.

Där kom dock Lisse (Liselott Guest) tjoande och mötte upp. Vi tog oss ned till Centralen och köpte biljetter till Uppsalatåget.

Här mötte vi många andra löpare. Kära återseenden och några nya bekantskaper. Resan till Uppsala C gick snabbt. Flera av oss spenderade tiden med att fylla i enkäter om SJ och tåg som färdmedel . Tanken slog mig att de kanske kommer att klia sig i huvudet på SJ:s marknadsavdelning när en så pass hög procentandel av deras resenärer hellre väljer att springa än att ta tåget tillbaka.

Utanför Uppsala C blev det strax en större samling av löpare eftersom flera ansöt lokalt. Vi stod och väntande in starttiden och passade på att beundra Peter Lembkes foppatofflor som han tänkte springa i.

När vi så smått började jogga iväg så räknades 28 startande in. Ganska imponerande faktiskt så här i semestertider. Det kändes som om vi snabbt var utanför Uppsala och ute på Upplandsslätten. Det var först nu det slog mig att en ytterligare utmaning med det här passet är att det börjar platt och slutar backigt.

SMHI hade lovat moln men det löftet fick de ta tillbaka. Solen sken från klarblå himmel. Det här skulle bli en varm dag. Jag hade som tur var värmetränat. Även erfarna löpare underskattar alltsom oftast den mentala delen i träningen som består i att man utsätter sig för påfrestningar och därmed är bekant med känslan och kroppens reaktioner när det blir allvar. Jag var därför förberedd med vätska för minst 25 km löpning, inklusive Resorb och Isostar för att klara saltnivåerna. Jag var helt inställd på ett det här blir ett kämpapass som kommer att permanenta min redan imposanta cykelsolbränna.

Vi höll ihop bra ned till Knivsta där första depåstoppet låg. Har fanns en livsmedelsaffär att fylla på förråden i. Jag köpte vatten, cola och ett par bananer. Alla löpare passade på att göra det som långdistanslöpare gör vid stopp. Alltså stretchar, går på toa, blaskar av sig, äter, SMS:ar sina nära och kära, småpratar och utbyter erfarenheter i största allmänhet.

Nu sprang vi vidare på småvägar med blandad trafik. Nästa stopp var Märsta, 37 km från Uppsala. Ner till Knivsta hade jag testat att hänga med de som sprang lite snabbare än jag normalt sett gör. Det var ett medvetet val för att testa kondisen även om jag förstod att jag kanske skulle få betala för det senare. Mot Märsta tog jag det lite lugnare men när vi kom ut på ändlöst tråkiga landsvägar med solen stekande över huvudet så tänkte jag att jag hellre förkortar plågan. Jag drog därför på i ett högre tempo och sprang ikapp huvudklungan just före Märsta station.

Vi handlade lite dricka i ICA-affären innan resten av löparna kom fram. De snabbaste sprang då direkt vidare. Jag som hade sprungit ryckigt tyckte att det var smart att vila ut lite extra och göra sällskap med de som normalt sätt springer i min hastighet. Nog med fartexperiment alltså.

Här i Märsta hoppade flera personer av. Tåget såg onekligen väldigt inbjudande ut.

Men vi var ju inte ens halvvägs. Vi stävade därför vidare utmed en ganska så frekvent trafikerad landsväg med bilar som susade förbi i 90 knyck och fortare. Jag hatar det ur både säkerhetsynpunkt och för damm och avgaser.

Från här var vi ”the gang of three” – Liselott Guest, Håkan Zehler och undertecknad. Vi grillades hårt av solen. Både Håkan och jag kunde navigera med hjälp av våra 305:or och den rutt som Peter Lembke lagt upp för nedladdning.

Vägen till och från Arlanda är en väg som jag, eller rättare sagt min bil, kan utan och innan. Detta efter 24 år med internationell handel som gemensam nämnare. Så när vi långt bort i fjärran såg en McDonaldskylt och ett Shell-märke över kullarna så förstod jag att det inte var en hägring.

Precis när vi kom fram här såg vi sista löparen ur huvudklungan dra iväg. Vi skyndade dock in på macken för avblaskning, förrådspåfyllning och toabesök. Jag gick till tappen och höll huvudet länge under det kalla strilande vattnet. Det gav livsgnistan åter.

Här var vi alltså just söder om Arlanda. Det kändes oändligt långt ned till Stockholm. De tankarna ville jag inte utbyta med Lisse och Håkan. Den senare började strax tala om hur nära Sollentuna och Kista vi var. Det fick han gärna tro.

Vi tuffade vidare ner mot Infra City, det moderna shoppingkomplexet. Här hade jag gärna checkat in på Scandic Hotel och uppsökt deras spa med bubbelpool. Men nu började det kännas som om distansrekorden hägrade. Först skulle Håkan slå sitt 2 veckor gamla 55 km, sedan skulle jag kliva över 68-km-märket. Alltså mitt rekort från ”Jättelångt!” i juni i år.

Vi tog därför inte till oss skyltens uppmaning att börja gå utan joggade vidare söderut. Här på småvägarna i ett inte alltför upplyftande industriområde slog Håkan sitt distansrekord och vi visste med bestämdhet att han skulle överträffa det med råge.

Det blev ett fortsatt segt löp mot Rotebro. Jag försökte ta initiativ att hålla uppe farten och inte gå mer än nödvändigt i uppförsbackarna. Vi promenerade in på centrumets Coop och McDonalds. Här inhandlades en hamburgare med extra salt och en stooor Cola med mycket is i. Jag lade mig också på träsoffan med benen högt i ca 10 min för lite extra vila.

Det var 6 mycket stela ben som sattes i rörelse efter det stoppet. Vi sprang några hundra meter bort till Rotebro Kyrka och monumentet från OS-marathon 1912. Här ungefär stod märket som den tidens marathonlöpare rundande och sprang tillbaka till Stockholms Stadion. Man skulle alltså kunna tro att vi hade ett halvmarathon framför oss, men glädjande nog var 1912-års upplaga bara 40,5 km. Tänker man 20 km kvar kan man försöka att mentalt lura sig med att det bara är som två Hässelbylopp eller ett par Premiärmilar. Benen och fötterna sa dock något annat. Det skulle bli två tunga sista mil.

Vid monumentet är det ju mer eller mindre obligatoriskt att ta sig på bild och tänka på baron Coubertins devis ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl”. Det där med bild tyckte inte Lisse var helt nödvändigt. Hon hade ju just mjukat upp benen efter stoppet så vi drog vidare.

Vi hade hela tiden sprungit förbi skyltar som proklamerade att vi var nära Sollentuna C. De blev än mer frekventa efter Rotebro. Vi sprang och sprang men tycktes aldrig komma till detta väl annonserade centrum. De som säger att Kiruna är Sveriges största kommun bör nog faktagranska en vända till.

Nu var det mest mitt distansrekord som drev mig framåt. Jag tyckte att vi sprungit extremt långsamt en längre tid tills jag kom på att jag glömt starta Garminklockan efter Rotebro. Håkan hade som tur var rätt distans så vi kunde med gott samvete skåla i medhavt bubbel när vi nådde 68K.

Egentligen vill jag helst glömma resten av sträckan ned till Norrtull. Det gick otroligt segt i uppförsbackarna över Hagaparken. Jag tyckte att jag hade Karolinskas röda tegel i blickfånget framför mig i flera timmar. Vi sprang också lite fel över vägkorsningarna.

Det hade hunnit bli sent och börjat mörka lite. Det skulle ta emot att springa hela vägen ned till Centralen genom stan. Så när jag föreslog att nöja oss med Rådmansgatans T-bana så nappade Lisse snabbt på det förslaget. Håkan tvekade ett tag men ändrade sig när en fotblåsa sprang läck.

Vi defilerade alltså uppför Sveavägen. Över korsningar mot rödljus, förbi fikande motorcyklister och med bestämt sikte på den vita skylten med det blå T:et.

Håkan noterade oss på 77 km med lite råge. Klockan var 21:15 så vi hade varit ute i ganska exakt 12 timmar sedan Uppsala C. Effektiv löptid var nog ca 10 timmar. Både Håkans och min Garmin-klocka gick faktiskt hela vägen även om de hade varnat för lågt batteri i mer än en timma.

Jag tyckte att det gått otroligt långsamt men så här i efterhand har jag fått reda på att Peter Lembke kom till Centralen strax före 21:00, alltså inte väldigt långt före oss. Flera ur det större gänget verkar ha brutit. Det gjorde iofs vi också men inom anständighetens ramar om jag får säga det själv.

Det här passet kändes som det jobbigaste hittills sedan min första mara. Jag har haft värk i fötterna hela natten. Det kan ev bero på att jag tränat terräng på sistone och inte så mycket asfalt. Jag brukar inte få skavsår numera men fick ett stort på ryggen efter ryggsäckens nederdel. Annars känner jag mig hyfsat återhämtad så här ett dygn efter målgång.

Mer bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.skydrive.live.com/browse.aspx/Uppsala-Stockholm%20Juli%202009

Löpning och bilåkning till Dalarö + Garminbekymmer

2009-07-11T08:47:00.016+02:00

12 juli 2009

Idag fick jag se lite mer av Dalarö än vad jag initialt räknat med.

Det började bra. Jag tog bussen hemifrån till Telia i Farsta (f.ö. min gamla arbetsgivare och numera min bästa kund!).

Därifrån joggade jag med lätta steg till Sköndal, utmed den vackra Drevvikenstranden och in i skogen.

Den här gången bestämde jag mig för att hitta så bra terrängspår som möjligt. Väl uppe i Orheim sprang jag på ridvägar ned mot Flaten. Det funkade perfekt. Jag rundade sjön i god fart och hittade en stig som förde mig till motorstadion där man tävlar med radiostyrda bilar.

In i skogen igen med sikte på Skrubba. Här blev det löpning i delvis obanad terräng. Jag ställde kursen efter solen vilket funkade bra, jag kom ut i Skrubba koloniområde och kunde lätt löpa upp runt strandkyrkogården (väldigt vacker plats), over stora vägen och in mot Tyresö.

Här sick-sackade jag lite onödigt men kom i god tid ner till Tyresö Centrum - god, med syfte på att jag hade 20 minuter på mig att vittja Pressbyrån på glass (Magnum Mandel), en liten kopp kaffe (15 kr) och äta en medhavd smörgås.

Det han jag med innan Lisse och Magnus kom löpandes till möte. Jag hade gjort 14 km, men vilat i 20 minuter så jag ansåg att vi var "on par". Vi satte därför av med friska ben mot Nyfors och sedan vidare till Vissvass.

Bekvämlighetslöp på grus och asfalt. Här testade jag lite att ligga på och marcha i ett 5:45 - 6:00-tempo. Det känns som om det funkar bra. Det är nog mitt "gnöttempo" just nu. Alltså det tempo jag kan springa länge i.

I Vissvass gjorde vi ett picnic-stopp. Det kändes ett tag som om det kunde räckt med att stanna här. Bara njuta av solen, båtarna och den lätta havsbrisen.

Men, dagens utmaning var ju att göra Dalarö. Så vi drog ivag någon kilometer till tills Kioskhuset i Åva visade sin inbjudande profil. Här har jag gjort som vana (en 14 dagar gammal vana) att stanna och köpa en Ananassplit på mina löp.

Glassen intogs, nödiga besök klarades av, och åter löpte vi ned mot Åvas lilla camping och in i skogen för att terränga oss vidare åt Dalaröhållet.

Här förlitade sig Lisse och Magnus helt på min spårkänsla. Det fick de snart kännas vid genom lite felspringningar men vi hittade strax vägen upp mot den berömda Åvaträskvattenpumpen.

Här gavs det svalka både invärtes och utvärtes. Vi fyllde på vätskeförråden och gjorde efterföljande terrängavsnitt enligt försiktighetsprincipen, alltså mest gåendes.

Plötsligt börjar min Garminklocka plinga och visa konstig text som jag inte sett förrut. Med visst besvär (inga läsglas med) ser jag att det står "battery low" i teckenrutan. Högst förvånande när vi knappt sprungit en mara. Men jag stänger av klockan och tänker att det får utredas vid senare tillfälle.

Grusvägarna därefter kändes som E4:an. Vi sprang ned till Schweizerdalens vackra bebyggelse, över till badet och vidare in i Dalarö. Från Askfatshamnen upp för trappor på berget och ned mot hamnen. I ett huj var vi framme vid vårt mål. Glädjescener utspelade sig (väldigt tillbakahållna sådana).

Bussen visade sig igen vara ett mycket bättre alternativ än båten. 15 minuter till nästa. Jag tyckte att jag skulle hinna blaska av mig och byta kläder. Jag försvann in på Preem-macken i Dalarös hamn. Här fanns inte bara toaletter utan även en liten dusch. Snabbt av med kläderna för en tvagning. Knappt har jag sköljt tvålen ur öronen förrän Lisse ringer - "bussen går om 4 minuter".

4 minuter kan anses långt men med 1 st blöt kropp och golvet fullt av blöta och halvtorra kläder så blev det till att hasta.

Jag rafsade snabbt ihop mina tillhörigheter och skyndade till bussen. Dit kom jag i tid (0.05 sek) före avgång och kunde strax pusta ut i ett bekvämt säte på väg mot Haninge.

Väl hemma tänkte jag att här gäller det att ladda upp batteriet i det där klockeländet för att se hur långt vi sprungit. Men..... ingen Garminklocka stod att finna i rygga eller tvättpåse. Det tog mig flera sekunder att förstå att jag glömt klockan i duschen i Dalarö.

Nummerupplysningen kopplade mig geschwint till Preem i Dalarö. Den trevliga personalen där gick omedelbart och kollade - mycket riktigt låg min 305:a under träbänken i duschen.

Resten är historia. Jag fick ta bilen tillbaka till Dalarö. Hämta klockan. Tvinga Preempersonalen att acceptera en rundlig hittelön, knalla över till Starandkaféet och beställa in en stor kopp te, en rejäl (rejält dyr) räksmörgås och runda av med en dubbel espresso. Det blev alltså en något längre dagsetapp än vad jag räknat med, men trevligt.

-----

Summerar åter en helg med ett försvarbart långt löppass. Härligt väder som bara blev bättre och bättre. Garminklockan spottar inte ur sig någon vettig distans så jag gissar på 40 km för mig och 26 km för Lisse och Magnus. Dessutom tappade klockan bort min terrängtrekking mellan Flaten och Skrubba så den måste jag nog springa om för att få en riktig plottning av sträckningen.

-----

OBS! Om du vill kommentera det här inlägget som "Anonym" men får felmeddelande så gör ett nytt försök, välj "Förhandsgranska", och därefter "Skicka kommentar"

Hornstull - Järna 55 km

2009-07-10T12:06:00.000+02:00

4 juli 2009

Det tar emot lite att gå upp tidigt en lördagsmorgon. Visserligen hade jag packat allt dagen innan, lagt fram löparkläder o skor. Ändå kom jag iväg väl sent.

Lisse ringde när jag satt i bilen. Hon hade glömt sina smörgåsar och satt nu på bussen in mot stan. Det tyckte jag lät lite stressigt också så jag plockade upp henne på Gullmarsplan och sedan drog vi direkt ned till Hornstull.

Väl där så strömmade ett stort antal löparklädda människor till. Både kända och okända ansikten för mig.

Fredrika tog ordet och delade raskt upp oss i 3 grupper beroende på vilken fart man ville hålla.

55 km på slätt underlag kan jag nog köra i 6:00-tempo men nu var jag mer ute efter att sätta tid i musklerna så det blev den långsamma gruppen.

Här försökte vi springa i 7:00-tempo. Det hade jag förvånansvärt svårt för att hålla mig till. Antagligen för att de senaste veckornas träning gått i betydligt högre tempo.

Jag hade dessbättre tankat ned rundan från Fredrikas web-sida och importerat den i min Garmin-klocka. Så när jag hamnade först allt som oftast så kunde jag ändå navigera rätt.

Det kändes alltså väldigt lättlöpt och varje gång jag tyckte att vi kom in i bra uthållighetstempo så var det dags för att stoppa. Vi tog väl långa pauser för min smak. Trots varmt i luften stod man nästan och frös i väntan på att få alla på benen igen.

Det mesta av rutten från Hornstull ned till Södertälje sprang vi på lugna gång- och cykelbanor, men ett avnitt före Rönninge gick på landsväg med rätt mycket trafik. Där blev det alltså gåsmarsch vilket inte är så socialt och det känns alltid otrevligt när bilar svischar förbi nära en i 90.

Efter Södertälje och passering av maradistanden vid en badsjö så kom vi ut mer i skogen och på smala grusvägar. Här började det också att regna. Jag ville gärna hålla uppe tempot för att inte frysa och tenderade därför att hamna långt framför övriga, så jag roade mig med att springa lite fram o tillbaka.

In mot Järna fick vi vänta in instruktioner från Fredrika. Hon pekade på Sörmlandsleden rakt in i skogen och sa att härifrån är det terräng hela vägen fram till Järna station (2.5 km ca).

Det var som musik i mina öron. Jag tog täten och satte av i så hårt tempo som mitt blysamma terränglöpningskunnande medgav. Jag lyckades med visst besvär hålla de andra i vårat gäng bakom mig. Den sista terrängkilometern gick på mindre än 6 minuter utan trötthetskänslor, så det var väl ett gott betyg på dagsformen.

Efter att ha samlat troppen så defilerade vi ned i mål. Där blev det förstås glädjescener och, som överraskning, medaljutdelning av Fredrika som inte missat någon detalj alls i sin planering av det här evenemanget. 12 poäng av 10 möjliga till Fredrika alltså.

Tiden jag noterar här är totaltiden från start till mål inklusive alla stopp. De andra i min grupp klockade effektiva löptiden till ca 6:45. Det skulle betyda att ackumulerade stopptiden var nästan 3 timmar, alltså 1/3 av tiden.

Det förklarar varför jag inte känner mig särskilt sliten efter det här löpet.

Sammanfattningsvis ett väldigt trevligt arrangemang. Nästa gång ska jag nog välja en lite snabbare grupp.

Ultradistanspass Vega-Sköndal-Flaten-Tyresö-Nyfors-Vissvass-Åva-Dalarö

2009-07-10T12:03:00.000+02:00

28 juni 2009

Avsikten med det här passet var att träna värmetålighet och det mentalt påfrestande i att springa ensam en ultradistans, samt med så mycket terrängavsnitt som möjligt. Att det till stora delar var okänd mark för mig ökade förstås på svårigheterna.

Det här skulle jag aldrig ha gett mig ut på för ett år sedan. Nu med lite ultraerfarenhet tyckte jag mig mogen att ge mig på utmaningen.

Förberedelse är A och O. Det här packade jag i rygga och bälte:

- 2 liter vatten i blåsa
- 0,5 liter vatten + Resorb i bältesflaskor
- 0,5 liter vatten+Isostar i flaska
- 0,5 liter Coca Cola
- Två dubbla smörgåsar (vitt bröd=så lite fibrer som möjlig)
- 1 pkt russin
- Salt lakritsgodis
- Mandelmassa
- En halvstor, men lätt, handduk
- Ett ombyte kläder
- Compeed o Leukosilk
- En liten flaska schampo + en kam
- Mobiltelefon
- Kamera (Ny, väl fastsurrad!)
- Pengar, kontokort

- Dessutom en rejäl uppsättning utprintade kartor. Vis av erfarenheten tog jag nu med mig översiktskartor på närområden om jag skulle springa fel nånstans.

På med allt och upp på vågen: 83 kg (8 kg packning alltså)

Jag väntade tills temperaturen började stiga och satte av hemifrån 10:30. Första sträckan till Sköndal går på asfalt, men sedan bär det in i skogen för att komma upp i Orheims koloniområde, och sedan en rundning av Flaten (sjön alltså).

Egentligen ska man kunna trekka från Flatenbadet till Skrubba genom skogen men jag tänkte att jag nog får tillräckligt av den varan senare.

Så det blev ett transportlöp mellan Älta och Tyresö C.

Väl förbi centrumet bar det strax in i grönsakerna. Här hade jag aldrig sprungit förut, men med kartornas hjälp var det förhållandevis lätt att hitta. En del landmärken var t.o.m. väldigt tydliga - Nyfors visade sig vara en alldeles riktig fors.

Omväxlande löpning på stigar och grusvägar fram till en skylt som sa "Brakmaren" och pekade rakt in i skogen. Det var min planerade väg så det var bara att ge sig hän.

Över stenar och rötter blev det mest till att gå. En nackdel med att springa själv är att men inte har någon pepping för att dra på lite extra fastän terrängen är svårforcerad. Dessutom var hela den här vägen genom Tyresönaturen väldigt kuperad.

Jag åt på utsatta tider men drack kopiöst i värmen. Efter 30 km hade jag bara en liten bältesflaska med vatten+Resorb kvar. Det började kännas lite småkris. Jag visste att i Åva 6 km bort fanns det kiosk och en vattenpump. Det blev till att kämpa vidare.

När skylten sa "Åvaviken 2,5 km" drog jag i mig sista flaskan vätska och löpte med sega steg in på "Kioskhuset". Tanterna där har nog sällan sett en lika svettig som lycklig kund köpa 3 burkar Cola och en Ananassplitt.

Nu gick det betydligt lättare att löpa ned till starten på Åvaträskslingan (ett 5 km löpspår) och springa till scoutstugans vattenpump som generöst nog står till alla förbipasserandes förfogande.

Det kändes extremt lyxigt att fylla på samtliga flaskor med friskt källvatten.

Härifrån är det ett sista terrängavsnitt på ca 3 km innan man kommer ut på grusvägar som leder ned till Dalarö.

Jag passerade maradistansen vid Schweizerbadet. Det kändes frestande att hoppa i men det här är ett ökänt långgrunt bad, Man får vada ut en km för att blöta knäna så jag ångade vidare mot Askfathamnens båtklubb.

Jag hade haft en tanke på att låna deras dusch men klubbstugan såg tillfälligt övergiven ut så jag beslöt att hoppa i plurret från båtslipen istället. Där brukar det vara lagom djupt.

Under alla normala omständigheter skulle man dock inte gått i vattnet som var fyllt med gröna slemmiga alger. Men just det här tillfället var inte normalt. Så schampot, kammen, handduken och ombytet kläder kom till användning.

Från Askfatshamnen går man över Lotsberget till hotellbryggan. Därifrån går båtar och bussar. Jag visste redan att det inte gick någon vettig båt tillbaka, men bussarna kan man ju lita på.

Egentligen hade jag hoppats att jag just missat bussen och haft en timma på mig till nästa. Då hade jag fått en ursäkt för att sätta mig och ta ett par Stora Stark på strandkaféet. Nu rullade istället just bussen fram för avgång, så då besinnade jag mig och dåsade in i ett säte långt bak.

Summering: Det funkade. Det tog nog nästan en timma längre än jag räknat med. Svårt att säga vad som plågade mest, värmen eller att springa ensam. Att vätskan höll på att sina kändes tungt tills räddningen kom - tur att Haninge kommun är lite mer civiliserad än Tyresö i det avseendet.

Inga vurpor, inga skavsår, inte onormalt ont i ben och fötter.

Det här är annars en toppenrunda att göra i goda vänners sällskap. Kan man få det att passa in med en Vaxholmsbåt som går in till stan (det finns sådana turer) så är succén given.

Jättelångt! - Terrängultraösregnsmarathon

2009-07-10T11:56:00.000+02:00

13 juni 2009

I rusk och regn genom vatten och lera i den mest varierande terräng man kan tänka sig.

Väldigt trevligt och bra arrangerat. Kompissprang med Lisse (Liselott Guest) och tur var nog det. 4 ögon ser mer än två så vi lyckades undvika att springa mer fel än ett par tre hundra meter.

Vi gjorde ett taktiskt väldisponerat lopp. Vi siktade på 8 timmar men då hade vi ingen aning om hur mycket obanat, lerigt och vattensjukt som stod att vänta. Vi höll ändå vårt tempo på 6:10 - 6:20 där det gick, och det mäktade vi med även nära mål.

Vi försökte göra depåstoppen så korta som möjligt för att inte kylas ned och stelna i lederna. Att gå i de brantare uppförsbackarna är en självklarhet. Diciplinerat åt vi också var 20:e km för att inte tappa ork pga energibrist.

Jag vet inte om det berodde på regnandet, men det tog emot lite att bara dricka vatten som jag brukar göra, så tidigt blev det coca cola istället - skulle gissa på att jag drack 2 liter. Det känns bra för framtiden att veta att magen tålde det.

Som den humörlöpare jag är tycker jag också att jag lyckades ladda upp rätt inför det här loppet. Redan i mitten av maj kände jag att Jättelångt kommer att kräva lite extra. När Stockholmsmaran inte blev den fartlek vi planerat, så ställde jag snabbt om och gjorde det till ett träningspass inför Jättelångt istället. Ett rejält terrängpass i Tyrestakogarna förra helgen gjorde också att jag kände mig komfortabel med underlaget.

Jag har så smått också börjat lära mig hur bra det är att redan från början dela upp ett sådant här långlopp i midre etapper för att få lite delmål att sikta på. Lite på halvskoj tänkte jag så här att vi öppnar med en halvmara om 21 km som uppvärmining (inspirerat av Rune Larsson), därefter en helmara om 42 km som själva tävlingsmomentet, och sedan 5 km nedjogg för att kunna defiliera in i mål med en stilfull spurt. Faktum är att det tänket funkade bättre än vad jag vågat hoppas på.

Väldigt viktigt för det mentala är att ta med rätt utrustning och veta att man valt rätt. Jag packade ned ett ombyte torra kläder i löparryggan. De kom inte till användning eftersom det regnade hela vägen men vetskapen om att de var med betydde mycket. Compeed och tejp var med, så jag kunde serva Lisse när hon kände av lite skoskav.

Som pricken över "i" hade jag dessutom packat ned en termos med härligt nybryggt kaffe och en påse med 3 stora kanelbullar. De här långloppen är ju som en hel arbetsdag och som den koffeinmissbrukare jag är på jobbet så har jag märkt att det suget också kommer under löpningen. Mycket riktigt så ringde kaffe-o-bull-klockan med jämna mellanrum och då fanns där råd att tillgå i ryggsäcken.

Summa summarum ett mycket givande lopp. Massor med erfarenhet att lägga till min nystartade ultrakarriär. Att det var en så otroligt välarrangerad tävling bidrar till att det här blir ett minne att leva länge på.

Var det kul? - Ja, jättekul!
Var det jobbigt? - Ja, jättejobbigt!
Var det blött? - Ja, jätteblött!
Var det långt? - Ja, Jättelångt!

Jag ökade på mitt längdrekord från 65 till drygt 68 km. Det är jag helnöjd med. 100K nästa!

Ultra på hjärnan

2009-07-10T11:18:00.000+02:00

Det känns som om jag är på väg in i ultraträsket.

Ultra i det här sammanhanget handlar om långdistanslöpning med betoning på lång. Här springs det alltså distanser på 50 km, 100 km, 100 miles osv. Det kan också gå ut på att springa så långt som möjligt under 6/12/24/48 timmar, eller i flera dagar.

Själv har jag bara nosat på distanser upp till 68 km.

Dessvärre har jag på sista tiden tagit mig själv på bar gärning med att umgås med tankar på att springa 80 km, sedan 100 km och kanske också klämma till med 161 km. Det låter ju egentligen inte klokt - alltså att springa 4 maror på en gång. Men eftersom det finns andra som gör det så borde väl jag också klara det. Korkat är det i alla fall.

För att hantera dessa tvångstankar har jag därför startat denna blogg. Här tänkte jag skriva av mig i terapeutiskt syfte. Prognosen för hur det ska sluta har nog flera alternativ där ett består i att jag ligger fastspänd på en brits och tuggar fradga. Förhoppningsvis händer inte just det, åtminstone inte förrän jag sprungit de där 161 kilometrarna.