Att jag anmälde mig till Tjejmilen överhuvudtaget var för att jag trillat in på att all min träning sker tillsammans med andra nuförtiden.
Kanske har jag gått och blivit tvångssocial? Jag har jättesvårt för att ge mig ut själv på en löprunda. Speciellt nu när det börjar bli mörkt, kallt och blött ute.
Så när jag planerade höstens tävlande och tränande tänkte jag att speciellt efter stora krävande tävlingar måste jag lägga in en del kortare för att få tummen ur och komma ut i friskluften.
Skövde 48-timmars förra helgen var årets kraftansträngning och nästa tunga tävling blir Uppsala 100 km. Däremellen två helger och de tävlingar som stod till buds var alltså Tjejmilen och Stockholms Halvmarathon. Så jag anmälde mig alltså till båda.
Att jag överhuvudtaget räknade in Tjejmilen som en möjlig tävling var för att tidigare i år på Vårruset såg jag ett par manliga deltagare. Jag insåg att könsbestämningen av deltagarna inte var så strikt. Tänkte att det skulle vara kul att prova på en all-girl-competition någon gång.
Så då blev det Tjejmilen alltså under namnet Mikaela Forsström. Enligt reglerna får man inte springa i någon annans namn. Det ämnade jag heller inte göra. Man ska vara kvinna men det finns inga detaljerade krav kring det. Om man känner sig som en, eller ser ut som en så må det alltså vara OK. Jag hade heller ingen avsikt att lägga mig i tätstriden så ingen skulle behöva känna sig nedpetad pga mitt deltagande.
Väl hemma från Skövde började jag alltså fundera på vad det innebar att ställa upp i Tjejmilen.
Jag ville helst komma dit obemärkt, njuta av tävlingstämningen, springa av mig mina 10 kilometrar och sedan dra hemåt igen.
Just "obemärkt" tarvade viss förberedelse. Blev jag uppenbart ertappad som man skulle kanske någon ställa till en scen. Ser man å andra sidan för utstuderat kvinnlig ut så åker man säkert dit på det greppet.
Min taktik blev därför att klä mig i kvinnliga attribut precis såpass mycket att folk drog sig för att fråga, och lagom återhållsamt för att inte provocera någon.
Min färganalytiker har säkert en del att säga om kombinationen mig och rosa men för det här tillfället fanns det egentligen inget annat val. Ett antal rosa löpkläder och attiraljer inhandlades.
Jag ser fet ut i rosa (alltså mer fet än i svart som jag brukar ha) men det tyckte jag tog bort uppmärksamheten från avsaknad av byst.
Däremot har ju vi killar ett omvänt behov av att dölja andra utskjutande kroppsdelar i sådana här sammanhang. Min arbetshypotes var först att hitta en fluffigare löparkjol. Jag tycker mig ha sett sådana flera gånger men nu på höstkanten stod de inte att finna.
Jag lånade en lite tightare kjol och provsprang en runda i den. Den var nog ett par storlekar för liten för mig och hade tendens att glida upp vilket nog inte skulle vara helt lyckat på tävling. Däremot måste jag säga att det var utomordentligt praktiskt att springa i kjol. Ett underkattat löpplagg. minimalt med skav, bra ventilation för varma dagar och framför allt rekordsnabba stopp för att reglera vätskeöverskott. Kjol ska definitivt utprovas för kommande långa tidsultror.
Så det blev mina korta tights istället tillsammans med en tunn lång svart scarf som jag virade runt höftenl. Det blev riktigt sofistikerat om jag får säga det själv.
Kläderna gör mannen heter det och i mitt fall tyckte jag det dög visuellt för att komma undan som löpartjej. Jag var till och med riktigt nöjd. Jag har nog sett mer manhaftiga 49-åriga damer i löpspåren förr.
En riktigt illusionist vet förstås att det visuella är bara halva lösningen till ett lyckat förställningstrick. Man måste också utstråla säkerhet och ta grepp om betraktarens uppmärksamhet. Metoden för det var att stämma träff med någon som var beredd på att se det värsta. Det blev Kristina Paltén och hennes mor och syster. Bara vetskapen om att man har ett möte, och att det blir ett kärt återseende, betyder allt. Och det var förstås äkta trevligt att stöta på Inger och Ulrika där i folkvimlet - Pitetrygghet i tillvaron.
Tjejmilen dras som sagt av ett visst dåligt rykte. Tusentals tjejer som knuffas och trängs, trampar varandra på tårna, säger elaka saker till varandra mm. Det såg verkligen ut att bli trångt i löpleden. Jag hade bestämt mig för att starta tidigt i den första startgruppen, 2, direkt efter de seedade löparna. I 2:an springer de som tror sig kunna göra milen på 55 minuter. Det lät ju klockrent som Mikaelas startgrupp!
Kristina Paltén ville se starten. Hon drog med oss dit. Jag hittade en liten glipa emellan kravallstaketen. Där smet jag in så fort grupp 2 släpptes till. Jag hamnade alltså rätt långt fram.
Om någon skulle bry sig om mig så gör de det nog nu tänkte jag.
Ett par yngre tjejer tittade misstänksamt på mig. Men tyvärr vågade de inte fråga om min könstillhörighet för då hade jag nog låtit dem känna efter själva.
Nåväl, startskottet gick och iväg drog vi som på vilken löpartävling som helst. Jag körde 4:45-tempo första kilometrarna. För det fick jag sick-sacka men inte tillnärmelsevis lika mycket som på maran, Midnattsloppet eller Premiärmilen. De allra flesta tjejerna i min startgrupp hade bra fart på benen. Jag springer stort sett i helt jämn fart från start till mål på ett millopp. Det var många av de andra tjejerna som gjorde detsamma. Vi blev därför ett gäng på 10-15 som följdes från tidigt i loppet och hela vägen in i mål. Det var trevligt. Jag hörde inte den minsta sura kommentar. De som gått ut väl hårt och börjat sacka höll föredömligt ut till höger. Någon enstaka knuff resulterade i ett omedelbart "ursäkta".
Det blev alltså ett riktigt myslöp i härligt väder kring några av Stockholms vackraste platser. Vi vinkade till båtarna i Djurgårdsbrunnskanalen, hejade på de som hade picnic i gröngräset och peppades av alla åskådare utmed banan.
I mål blev det medalj, dricka och OSTKAKA! Bättre kan det ju inte bli. Som smålänning hade jag nästan svårt att hålla tillbaka glädjetårarna. Jag snackade lite med Kristina Sörenssen och insåg sedan att det var i stort sätt omöjligt att träffa något annat känt ansikte i vimlet.
Avslutade därför en lyckad dag med lätt transportjogg till bilen för hemfärd.
