Ja, ni läste rätt - en lopprapport! Sällsynt för att komma från mig.
Jag springer många lopp varje år. Det skulle bli tjatigt att blogga om varje. Däremot har jag ingen större erfarenhet av att springa lopp utomlands, men nu blev det Paris Marathon för andra året på raken. Det finns en del skäl till det. Det är en fantastiskt fin mara. Paris är en stad jag spenderat mycket tid i - kanske min favorit bland Europeiska huvudstäder. Att åter göra maran kändes som en bra ursäkt för ett återbesök. En ursäkt jag delar med många andra, för kombinationen löpning och resor har blivit en hel industri.
Gamle finansministern Kjell-Olof Feldt förutsåg detta på ett insiktsfullt sätt redan i det här gamla härliga TV-inslaget från Stockholm Marathon 1982: http://www.oppetarkiv.se/video/1262775/stockholm-maraton-stockholm-maraton-1982.
Första gången jag besökte Paris var i slutet på 80-talet. Jag hade ett projekt i samarbete med France Telecom. Deras kontor låg i södra Paris. Därför hamnade jag i Montparnasse och har varit den stadsdelen trogen de flesta gånger jag har kunnat välja själv. Förutom att jag hittar runt där så utgör Tour Montparnasse ett landmärke när man är ute och går eller springer.
Och sprang gjorde jag förstås. Redan på lördagsmorgonen var det Breakfast Run. Ett trevligt dagen-före-jippo som många stora maror anordnar. Här springer man en kort sträcka i kortege under sitt lands flagga. Jag sammanstrålade med Hans och Violet samt en hel del andra svenskar. Årets frukostrunda gick från riktiga marans målområde till Marsfälten vid Eiffeltornet där kaffe och croissanter väntade.
Stärkt av mon petit dejuner sprang jag vidare ner till nummerlappsmässan för att hämta ut bib och goodiebag. Den här mässan är verkligen till för löparna. Diametralt motsatt till Stockholm Marathons som kapats av huvudsponsorn och i sann kommunistisk anda endast erbjuder ett varumärke. Parismässan har istället ett helt osannolikt utbud av kläder, skor, utrustning för att inte tala om piller, gels och bars. Dessutom finns massor med bås som propagerar för kända och okända lopp i Frankrike och övriga Europa. Medoc Marathon är långt ifrån det enda som erbjuder vin i vätskekontrollerna!
Jag hade ett mål i sikte på mässan - Hoka-montern. Jag var nyfiken på deras nya skor. Personalen blev upprymda av att en svettig löpare i, just det, Hokaskor, dök upp. Raskt langade de fram alla nyheter för utprovning. De hetaste, Conquest, var sköna men inte värda sina modiga 185 Euro. Jag valde istället ett par Rapa Nui, samma som jag kom springande i fast en årsmodell nyare. De kändes minst lika bra och inte fullt så dyra.
Med ryggan full av mässprylar och med en skokartong under armen sprang jag tillbaka till mitt hotell i Montparnasse. Totalt blev det 13,5 km dagen-före-jogg i lagom avslappnat tempo.
Efter omsvidning beslöt jag mig för att klara av några måsten while in Paris. Jag har två sådana, 1) besöka en turistattraktion, 2) botanisera i utbudet av fina viner och köpa några prisvärda att ta med hem. Som konstintresserad kan jag utan problem spendera en hel dag på Louvren, Musée d'Orsay eller Centre Pompidou. Nu skulle jag inte få en heldag den här helgen så jag funderade på något annat. Jag har som sagt varit ofta i Montparnasse men faktiskt aldrig åkt upp i stadsdelens högsta hus. På den tiden jag började resa hit hade jag min svenska arbetsplats i Kaknästornet och jag hade radiomastceritifikat så jag tänkte aldrig ens tanken att betala för att åka upp på hög höjd. Men nu, 25 år senare, var vädret perfekt och jag konstaterade att kön till hissarna var korta. Slantade därför upp ockersumman 14 € och gjorde de 208 metrarna på 38 sekunder.
Många Paristurister har ett besök i Eiffeltornet på sin to do-lista. Där kan man utan vidare köa i timmar, men kan då komma upp hela 276 meter. Senast jag var där rök det i hissmaskineriet och jag och min son fick tillfälle att fundera någon extra timme på om det fanns fallskärmar till alla.
Tour Montparnassebesöke var avsevärt mindre dramatiskt. Det är egentligen en vanlig kontorsbyggnad. Om den stått i New York, Hongkong eller Singapore hade man inte fäst någon uppmärksamhet alls vid kåken, men här i Paris sticker den ut. En bedårande utsikt erbjuds förstås och med bonusen att man kan få med Eiffeltornet på bild vilket inte är möjligt från nämnda berömda torn.
I Montparnasse ligger flera vinkällare och även vanliga speceriaffärer med bra utbud av franska viner. Till skillad mot vårt fina svenska Systembolag kan man sällan rådfråga personalen vilket vin som passar bäst till rotmos med falukorv. Den som vill köpa bra viner bör komma väl påläst till Frankrike. Jag tillhör inte de extremt pålästa men har viss koll på regioner och årgångar så jag shoppade upp mig på ett par kassar prisvärda pavor, ungefär så många som SAS regel för 23 kg incheckat bagage tillåter.
Dagen före ett marathon bör tankarna hos den seriöse löparen handla om optimalt näringsintag. Åker man med en organiserad löparresa är chansen stor att hamna på en pastarestaurang. Pasta är långt ifrån mitt förstahandsval i Paris. Jag hade andra planer, fast fortfarande med "optimalt näringsintag" som ledstjärna.
I Paris kan nästan vilken matönskan som helst gå i uppfyllelse. Alla kök finns representerade. På rätt ställe och plats i stan får man precis det man vill ha. Jag är numera svältfödd på genuin asiatsk mat (finns inte i Stockholm) så jag beslöt mig för japanskt och sashimi. Egentigen är nog detta den perfekta löparmaten, enkelt, fräsht, energirikt. Ger en känsla av lätthet i hela kroppen. Ackompanjerat av ett par tre glas rosé somnade jag in gott.
Vaknade men kände av en begynnande förkylning. Att skippa maran var ingen option så jag hoppade raskt i löparkläderna och i de sprillans nya Hokaskorna. Fixade frukosten på hotellrummet med kaffe, juice och ett demi-douzaine pain au chocolat, sedan iväg till starten. Jag beslöt mig för att gå ut lugnt och känna mig för.
Inför starten stötte jag ihop med Hans Strängby igen bland de 39000 andra löparna. Vi önskade varandra lycka till. Jag drog iväg lugnt och sökte kontakt med andra löpare att snacka med. Så här i början av loppet är många taggade och rätt så fåordiga men en kanadensare från Victoria (borde kolla upp var det ligger för de har en egen mara) hejade glatt på mig. Han ville prata ishockey. Lite pinsamt för mig som inte är sportintresserad. Jag är knappt ens intresserad av löpning. Den här killen visste precis allt om bröderna Selin, och när jag säger allt så menar jag ner till märket på deras kalsonger, varifrån i Sverige de kommer och namnet på deras far- och morföräldrar. Det är typiskt kanandensiskt. Nåväl, vi hade ett good chat upp till ca 10 K.
Upp är ordet. Man startar Paris Marathon nerför Champs Elysses, vilket måste vara en av världens bredaste och mest lättlöpta marastarter. Men sedan går det förädiskt svagt uppåt en bra bit. De 12 kilometrarna till slottet Vincennes ger faktisk en stigning på totalt ca 50 höjdmeter löpmässigt. Inte alla inser det och spränger sig tidigt i loppet. Synd för om man kan hantera första tredjedelen av loppet så känns resten som nerförsbacke och ren njutning.
Så var det för mig. Jag glassade runt. Sprang ett tag med en trevlig kille från Nässjö. Kom sedan i slang med britter som liksom jag mer var här som Paristurister. Jag träffade två italienska damer som ville veta allt om Stockholm Marathon. En 50-årig ultralöpare från Nya Zealand hade en historia som kunde varit min egen trots att vi bodde ungefär så lågt man kan komma från varandra på jordklotet. Jag sprang också ihop med ett gäng fransmän som var maraupplevare utan någon fokusering på sluttid. Vi gjorde sällskap hela vägen in i mål och pumpade varandra på rekommendationer om små intressanta lopp. De var nyfikna på ultradistanser och lockades av de tävlingar jag springer som är ultra men inte berg. I utbyte gjorde de mig sugen på flera små lokala lopp i Frankrike.
Eftersom jag sprang relativt lugnt kunde jag dokumentera maran med kameran. Jag stannade upp några gånger och tog bilder av funktionärer och av underhållningen utmed banan. Få andra löpare tog sig den tiden så jag fick flera creds. Orkestrarna är fler än man kan räkna till och där de inte hörs skanderar publiken. Jag sprang med Sverige-tröja och fick därför extra uppmärksamhet från påhejande skandinaver.
Bansträckningen är åskådarvänlig. Större delar av loppet utspelar sig mitt i smeten nära Paris främsta sevärdheter. Banan går ut mot öster och vänder sedan tillbaka genom stan till Boulognerskogen (den riktiga). Därför är det på många ställen bara några kvarter mellan löpriktningarna. Maran håller till på den högra stranden, rive droite som Parisarna säger. En benämning som kan vara förvillande för en besökare eftersom floden snarare delar stan i en övre nordlig och en nedre sydlig del. Men Saine rinner ut mot havet i väster så om man tänker sig själv med trynet i flödesrikningen blir det enkelt att komma ihåg att högra stranden är den norra.
Vätske- och energikontrollerna kommer var 5:e km. De serverar både färsk och torkad frukt vilket passar mig utmärkt. Apelsinklyftor är fantastiskt gott och uppfriskande. Vattnet delas ut i flaskor (Vittel 33 cl) som man med lätthet springer och småsmuttar ur. Bra mycket bättre än sladdriga och ohygieniska muggar. Sportdryck saknas förutom på en enda kontroll som förgiftar oinformerade löpare med blå Powerade.
Vätska behövdes verkligen den här dagen. Redan vid start kl. 08:45 var det 14 grader varmt och några timmar senare en bit över +20 C. Jag som springer många lopp noterade tidigt tecken på att här gällde det att pumpa i sig massor. Mot slutet drack jag dubbla Vittelflaskor på några kontroller. Andra löpare insåg faran försent och vinglade betänkligt. Jag såg flera manfall och sjukvårdarna fick jobba hårt.
Sista biten av loppet går som sagt genom Boulognerskogen, originalet som gett namn till flera kopior (Maria Wiberg har järnkoll på dem). Det är en vacker lövskog men ökänd bland maralöparna för att en bit av banan går på stenläggning. Inte så illa som kullersten men väl lite större och knaggligare gatstenar. Jag kom ihåg dem med viss fruktan från förra året då jag sprang i racing flats och var betydligt tröttare mot slutet än vad jag var nu. Därför höll jag nästan på att missa stenarna i mina fluffiga Hokaskor småpratandes med mina franska medtävlande. Det kan inte varit mer än några hundra meter och jag hann precis få upp kameran.
Kilometrarna tickade snabbt mot slutet och det var nästan att jag också missat upploppet. Jag hade snackat mig runt och haft trevligt från start till mål. Det kändes vemodigt att det var över. Klockan stannade på 3:42:45. Aningen bättre tid än jag vågat hoppas på. Knappt 5 minuter långsammare än förra året då jag var i bättre form och satsade hårdare.
Givetvis hade jag förberett en finisher beer till målgången. Den öppnade jag med ett PLOPP! som drog till sig omgivningens lystna blickar.Det är förstås bara de erfarnaste maralöparna som förmår att förutse vad kroppen behöver efter 4 mils löpning. Jag tog mitt pick o pack och drog hem till hotellet. Duschade och tog sedan en lång promenad i det vackra vädret. Avslutade dagen med en välförtjänt middag på ostron, sjöborrar och, givetvis, Champagne!
Jag hann med ett återhämtningslöp på 14 km och ännu en långpromenad innan jag lämnade Paris på måndagskvällen. Väl ombord på planet bröt förkylningen från Hell ut för fullt. Resten av dagarna förra veckan glömmer jag helst.
Fler av mina loppbilder finns här: https://plus.google.com/u/0/photos/105417592372782933225/albums/5999947346918995953
Inför de senaste årens Parismaror, inklusive detta års, har man haft en stafflad prislista där de som anmält sig bland de första x tusen, fått ett lägre pris än nästa y tusen osv. Inför 2015 införs istället ett lotteri där de första 5000 + 5000 platserna kommer att kosta 75€ resp. 89€. Deltagande i lotteriet kräver en förregistrering på http://pre-inscriptions.asochallenges.com/index.php?lang=en före 21 april 2014. Den 22 april sker sedan dragningen. Övriga platser kommer att säljas för ca 100€.
Jag springer många lopp varje år. Det skulle bli tjatigt att blogga om varje. Däremot har jag ingen större erfarenhet av att springa lopp utomlands, men nu blev det Paris Marathon för andra året på raken. Det finns en del skäl till det. Det är en fantastiskt fin mara. Paris är en stad jag spenderat mycket tid i - kanske min favorit bland Europeiska huvudstäder. Att åter göra maran kändes som en bra ursäkt för ett återbesök. En ursäkt jag delar med många andra, för kombinationen löpning och resor har blivit en hel industri.
Gamle finansministern Kjell-Olof Feldt förutsåg detta på ett insiktsfullt sätt redan i det här gamla härliga TV-inslaget från Stockholm Marathon 1982: http://www.oppetarkiv.se/video/1262775/stockholm-maraton-stockholm-maraton-1982.
Första gången jag besökte Paris var i slutet på 80-talet. Jag hade ett projekt i samarbete med France Telecom. Deras kontor låg i södra Paris. Därför hamnade jag i Montparnasse och har varit den stadsdelen trogen de flesta gånger jag har kunnat välja själv. Förutom att jag hittar runt där så utgör Tour Montparnasse ett landmärke när man är ute och går eller springer.
Landmark
Och sprang gjorde jag förstås. Redan på lördagsmorgonen var det Breakfast Run. Ett trevligt dagen-före-jippo som många stora maror anordnar. Här springer man en kort sträcka i kortege under sitt lands flagga. Jag sammanstrålade med Hans och Violet samt en hel del andra svenskar. Årets frukostrunda gick från riktiga marans målområde till Marsfälten vid Eiffeltornet där kaffe och croissanter väntade.
Stärkt av mon petit dejuner sprang jag vidare ner till nummerlappsmässan för att hämta ut bib och goodiebag. Den här mässan är verkligen till för löparna. Diametralt motsatt till Stockholm Marathons som kapats av huvudsponsorn och i sann kommunistisk anda endast erbjuder ett varumärke. Parismässan har istället ett helt osannolikt utbud av kläder, skor, utrustning för att inte tala om piller, gels och bars. Dessutom finns massor med bås som propagerar för kända och okända lopp i Frankrike och övriga Europa. Medoc Marathon är långt ifrån det enda som erbjuder vin i vätskekontrollerna!
Jag hade ett mål i sikte på mässan - Hoka-montern. Jag var nyfiken på deras nya skor. Personalen blev upprymda av att en svettig löpare i, just det, Hokaskor, dök upp. Raskt langade de fram alla nyheter för utprovning. De hetaste, Conquest, var sköna men inte värda sina modiga 185 Euro. Jag valde istället ett par Rapa Nui, samma som jag kom springande i fast en årsmodell nyare. De kändes minst lika bra och inte fullt så dyra.
Hooked on Hoka
Med ryggan full av mässprylar och med en skokartong under armen sprang jag tillbaka till mitt hotell i Montparnasse. Totalt blev det 13,5 km dagen-före-jogg i lagom avslappnat tempo.
Efter omsvidning beslöt jag mig för att klara av några måsten while in Paris. Jag har två sådana, 1) besöka en turistattraktion, 2) botanisera i utbudet av fina viner och köpa några prisvärda att ta med hem. Som konstintresserad kan jag utan problem spendera en hel dag på Louvren, Musée d'Orsay eller Centre Pompidou. Nu skulle jag inte få en heldag den här helgen så jag funderade på något annat. Jag har som sagt varit ofta i Montparnasse men faktiskt aldrig åkt upp i stadsdelens högsta hus. På den tiden jag började resa hit hade jag min svenska arbetsplats i Kaknästornet och jag hade radiomastceritifikat så jag tänkte aldrig ens tanken att betala för att åka upp på hög höjd. Men nu, 25 år senare, var vädret perfekt och jag konstaterade att kön till hissarna var korta. Slantade därför upp ockersumman 14 € och gjorde de 208 metrarna på 38 sekunder.
Många Paristurister har ett besök i Eiffeltornet på sin to do-lista. Där kan man utan vidare köa i timmar, men kan då komma upp hela 276 meter. Senast jag var där rök det i hissmaskineriet och jag och min son fick tillfälle att fundera någon extra timme på om det fanns fallskärmar till alla.
Tour Montparnassebesöke var avsevärt mindre dramatiskt. Det är egentligen en vanlig kontorsbyggnad. Om den stått i New York, Hongkong eller Singapore hade man inte fäst någon uppmärksamhet alls vid kåken, men här i Paris sticker den ut. En bedårande utsikt erbjuds förstås och med bonusen att man kan få med Eiffeltornet på bild vilket inte är möjligt från nämnda berömda torn.
Prima svenskt järn
I Montparnasse ligger flera vinkällare och även vanliga speceriaffärer med bra utbud av franska viner. Till skillad mot vårt fina svenska Systembolag kan man sällan rådfråga personalen vilket vin som passar bäst till rotmos med falukorv. Den som vill köpa bra viner bör komma väl påläst till Frankrike. Jag tillhör inte de extremt pålästa men har viss koll på regioner och årgångar så jag shoppade upp mig på ett par kassar prisvärda pavor, ungefär så många som SAS regel för 23 kg incheckat bagage tillåter.
Dagen före ett marathon bör tankarna hos den seriöse löparen handla om optimalt näringsintag. Åker man med en organiserad löparresa är chansen stor att hamna på en pastarestaurang. Pasta är långt ifrån mitt förstahandsval i Paris. Jag hade andra planer, fast fortfarande med "optimalt näringsintag" som ledstjärna.
Optimal marauppladdning
I Paris kan nästan vilken matönskan som helst gå i uppfyllelse. Alla kök finns representerade. På rätt ställe och plats i stan får man precis det man vill ha. Jag är numera svältfödd på genuin asiatsk mat (finns inte i Stockholm) så jag beslöt mig för japanskt och sashimi. Egentigen är nog detta den perfekta löparmaten, enkelt, fräsht, energirikt. Ger en känsla av lätthet i hela kroppen. Ackompanjerat av ett par tre glas rosé somnade jag in gott.
Vaknade men kände av en begynnande förkylning. Att skippa maran var ingen option så jag hoppade raskt i löparkläderna och i de sprillans nya Hokaskorna. Fixade frukosten på hotellrummet med kaffe, juice och ett demi-douzaine pain au chocolat, sedan iväg till starten. Jag beslöt mig för att gå ut lugnt och känna mig för.
Startsträckan
Inför starten stötte jag ihop med Hans Strängby igen bland de 39000 andra löparna. Vi önskade varandra lycka till. Jag drog iväg lugnt och sökte kontakt med andra löpare att snacka med. Så här i början av loppet är många taggade och rätt så fåordiga men en kanadensare från Victoria (borde kolla upp var det ligger för de har en egen mara) hejade glatt på mig. Han ville prata ishockey. Lite pinsamt för mig som inte är sportintresserad. Jag är knappt ens intresserad av löpning. Den här killen visste precis allt om bröderna Selin, och när jag säger allt så menar jag ner till märket på deras kalsonger, varifrån i Sverige de kommer och namnet på deras far- och morföräldrar. Det är typiskt kanandensiskt. Nåväl, vi hade ett good chat upp till ca 10 K.
Upp är ordet. Man startar Paris Marathon nerför Champs Elysses, vilket måste vara en av världens bredaste och mest lättlöpta marastarter. Men sedan går det förädiskt svagt uppåt en bra bit. De 12 kilometrarna till slottet Vincennes ger faktisk en stigning på totalt ca 50 höjdmeter löpmässigt. Inte alla inser det och spränger sig tidigt i loppet. Synd för om man kan hantera första tredjedelen av loppet så känns resten som nerförsbacke och ren njutning.
Château de Vincennes
Så var det för mig. Jag glassade runt. Sprang ett tag med en trevlig kille från Nässjö. Kom sedan i slang med britter som liksom jag mer var här som Paristurister. Jag träffade två italienska damer som ville veta allt om Stockholm Marathon. En 50-årig ultralöpare från Nya Zealand hade en historia som kunde varit min egen trots att vi bodde ungefär så lågt man kan komma från varandra på jordklotet. Jag sprang också ihop med ett gäng fransmän som var maraupplevare utan någon fokusering på sluttid. Vi gjorde sällskap hela vägen in i mål och pumpade varandra på rekommendationer om små intressanta lopp. De var nyfikna på ultradistanser och lockades av de tävlingar jag springer som är ultra men inte berg. I utbyte gjorde de mig sugen på flera små lokala lopp i Frankrike.
Eftersom jag sprang relativt lugnt kunde jag dokumentera maran med kameran. Jag stannade upp några gånger och tog bilder av funktionärer och av underhållningen utmed banan. Få andra löpare tog sig den tiden så jag fick flera creds. Orkestrarna är fler än man kan räkna till och där de inte hörs skanderar publiken. Jag sprang med Sverige-tröja och fick därför extra uppmärksamhet från påhejande skandinaver.
Svänggäng där loppet svänger
Bansträckningen är åskådarvänlig. Större delar av loppet utspelar sig mitt i smeten nära Paris främsta sevärdheter. Banan går ut mot öster och vänder sedan tillbaka genom stan till Boulognerskogen (den riktiga). Därför är det på många ställen bara några kvarter mellan löpriktningarna. Maran håller till på den högra stranden, rive droite som Parisarna säger. En benämning som kan vara förvillande för en besökare eftersom floden snarare delar stan i en övre nordlig och en nedre sydlig del. Men Saine rinner ut mot havet i väster så om man tänker sig själv med trynet i flödesrikningen blir det enkelt att komma ihåg att högra stranden är den norra.
Vätske- och energikontrollerna kommer var 5:e km. De serverar både färsk och torkad frukt vilket passar mig utmärkt. Apelsinklyftor är fantastiskt gott och uppfriskande. Vattnet delas ut i flaskor (Vittel 33 cl) som man med lätthet springer och småsmuttar ur. Bra mycket bättre än sladdriga och ohygieniska muggar. Sportdryck saknas förutom på en enda kontroll som förgiftar oinformerade löpare med blå Powerade.
Frukt- och flaskvattenkontroll
Vätska behövdes verkligen den här dagen. Redan vid start kl. 08:45 var det 14 grader varmt och några timmar senare en bit över +20 C. Jag som springer många lopp noterade tidigt tecken på att här gällde det att pumpa i sig massor. Mot slutet drack jag dubbla Vittelflaskor på några kontroller. Andra löpare insåg faran försent och vinglade betänkligt. Jag såg flera manfall och sjukvårdarna fick jobba hårt.
Sista biten av loppet går som sagt genom Boulognerskogen, originalet som gett namn till flera kopior (Maria Wiberg har järnkoll på dem). Det är en vacker lövskog men ökänd bland maralöparna för att en bit av banan går på stenläggning. Inte så illa som kullersten men väl lite större och knaggligare gatstenar. Jag kom ihåg dem med viss fruktan från förra året då jag sprang i racing flats och var betydligt tröttare mot slutet än vad jag var nu. Därför höll jag nästan på att missa stenarna i mina fluffiga Hokaskor småpratandes med mina franska medtävlande. Det kan inte varit mer än några hundra meter och jag hann precis få upp kameran.
Stenhårt underlag
Kilometrarna tickade snabbt mot slutet och det var nästan att jag också missat upploppet. Jag hade snackat mig runt och haft trevligt från start till mål. Det kändes vemodigt att det var över. Klockan stannade på 3:42:45. Aningen bättre tid än jag vågat hoppas på. Knappt 5 minuter långsammare än förra året då jag var i bättre form och satsade hårdare.
Optimal återhämtning
Givetvis hade jag förberett en finisher beer till målgången. Den öppnade jag med ett PLOPP! som drog till sig omgivningens lystna blickar.Det är förstås bara de erfarnaste maralöparna som förmår att förutse vad kroppen behöver efter 4 mils löpning. Jag tog mitt pick o pack och drog hem till hotellet. Duschade och tog sedan en lång promenad i det vackra vädret. Avslutade dagen med en välförtjänt middag på ostron, sjöborrar och, givetvis, Champagne!
Jag hann med ett återhämtningslöp på 14 km och ännu en långpromenad innan jag lämnade Paris på måndagskvällen. Väl ombord på planet bröt förkylningen från Hell ut för fullt. Resten av dagarna förra veckan glömmer jag helst.
Högra eller vänstra stranden?
Fler av mina loppbilder finns här: https://plus.google.com/u/0/photos/105417592372782933225/albums/5999947346918995953
- - - - -
Inför de senaste årens Parismaror, inklusive detta års, har man haft en stafflad prislista där de som anmält sig bland de första x tusen, fått ett lägre pris än nästa y tusen osv. Inför 2015 införs istället ett lotteri där de första 5000 + 5000 platserna kommer att kosta 75€ resp. 89€. Deltagande i lotteriet kräver en förregistrering på http://pre-inscriptions.asochallenges.com/index.php?lang=en före 21 april 2014. Den 22 april sker sedan dragningen. Övriga platser kommer att säljas för ca 100€.
Hej och hå man blir ju nästan liten sugen på att springa detta lopp.
SvaraRaderaJag älskar ju Paris!
Javisst! Tveka inte. Ett utmärkt tillfälle att möta våren i Paris.
Radera