Talanglös ultradistansare kallar jag mig visst. Har jag verkligen inte en gnutta talang?
Med talang syftar vi ofta på något medfött. Katter föds med jakttalang. Nästan alla katter kan fånga möss utan att gå en jakt- och viltvårdskurs. En övergiven kattunge kan växa upp mol allena och bli en mästerlig råttfångare. Hundar har talang för att vakta och skydda. Hos hundvalpar är instinkten starkare än förnuftet. Fido junior sätter hellre tänderna i en löpares vader än riskerar att denne springer fram och slår ihjäl matte.
Har vi människor motsvarande talanger? Vi föds nakna och hjälplösa. Det tar lång tid innan vi kan ta hand om oss. Är vi bra på något särskilt visar det sig först efter flera år. Utmärker vi oss tidigt inom ett område vill vi gärna tro att det är en medfödd gåva.
Om talangen är medfödd bör den sitta i arvsmassan, alltså i generna. Ett DNA-test skulle avslöja vad vi är bra på. Görs testet redan vid födseln kan framtida möda besparas, och pengar. Ishockey är en dyr sport. Om DNA-testet visar att dottern saknar ishockeytalang så lägg pengarna på något annat. Den fioltränande sonen som plågar familjen får hållas bara han har rätt anlag för att bli mästerviolinist.
Anders Ericsson, svensk professor i psykologi verksam i USA har studerat talang. Han följde fiolelever. Det krävdes 10000 timmars träning för att bli maestro. De latare med färre träningstimmar blev aldrig försteviolinister. Talang gav ingen genväg till elitstatus. Talang behövdes inte för de som tränade 10000 timmar, de blev ändå bra, mästerligt bra.
Ericssons slutsats: talang betyder föga, hårt arbete betyder allt. Stämmer det kan vi låta den ambitiösa dottern fortsätta med ishockeyn. Hon är beredd att lägga ner tiden som krävs för att bli proffs. Däremot kan vi slita fiolen ur händerna på sonen för han tränar inte mer än max ett par timmar om dagen och det räcker aldrig. DNA-testet visar ändå inte talang för talang finns inte.
Men vänta nu, Vi är många som kommer ihåg skolkamraten som tidigt och uppenbart medfött excellerade i en idrott, kunde spela ett musikinstrument perfekt eller rita och måla som en driven konstnär. Även vetenskapare har invänt mot Ericsson och menar att för 10000 timmarsregeln måste det finnas en varians runt ett medelvärde. De där fiolungarna blev nog utvalda på talang i ett tidigt skede.
Det finns en rad andra studier som pekar på att talang finns och spelar stor betydelse. Men mäter man medfödd begåvning eller egenskaper som formats under de första levnadsåren? De lärde är oense och debatten påminner om den som rör kolhydrater vs. fett. Det finns en hel industri kring talang. Företag betalar stora pengar för att rekrytera talanger. Talangscout är ett yrke. Talangvetenskaparna är old school, gediget förankrade i den akademiska världen. Alla universitet med självaktning forskar kring talang och har gjort så länge.
Universiteten använder främst jämförande tester för att avgöra talangens betydelse. Det som testas fram är superbegåvningarna och hur mycket bättre de är än genomsnittet i det vi uppfattar talangen som. Men, invänder jag, den uppfattningen är kulturellt färgad. Hur identifierar vi t.ex. talang för matematik? Jo vi vaskar fram de som löser krångliga ekvationer på kortast möjliga tid. Varför då?
De klassiska matematikerna satte en ära i att lösa tal så långsamt och så grundligt som möjligt. En elegant och detaljerad härledning var viktigare än ett snabbt ihopkommet svar. Matematik var vackert. Matematikern visade kärlek till sitt gebit precis som en kompositör till sin musik och en målare till sina tavlor. Världen blev skönare när den kunde beskrivas matematiskt. Skönhet är ingenting man hastar fram. Sannolikt skulle dagens talangtest i matematik missa Arkimedes, Pythagoras, Hypatia, Zhang Heng, Alhazen, Muhammad ibn Musa al-Khwarizmi och Albert Einstein.
DNA-tester då? De kan visa på förhöjd risk för vissa sjukdomar. Då borde de väl också kunna indikera förhöjd risk för att man blir bra på något? Nej, åtminstone inte idag, kanske om några decennier, kanske aldrig. Talangtestarna på universiteten har försökt få sina kollegor neurovetenskaparna att hitta rätt i hjärnkontoren med svagt eller inget resultat hittills. Vi har ingen enstaka fiolgen i vår arvsmassa, inte ens någon musikalitetsgen. Det finns inte heller någon ishockeygen hos svenskar och ingen långlöpargen hos östafrikaner.
För några år sedan kom två böcker som fick stort genomslag bland de som hellre tror på hårt arbete än på medfödd talang: “Outliers: The Story of Success” av Malcolm Gladwell och “The Talent Code” av Daniel Coyle. Båda böckerna är anekdotiska, de ger en rad exempel för att belägga 10000-timmarsregeln.
Outliers som närmast kan översättas med “avvikare” tecknar bakgrunden till personer som ytligt sett är födda med talang men som visar sig fått extraordinära fördelar som utvecklat deras begåvning och lett till framgång. Boken tar också upp hur kulturell prägling kan skapa för- och nackdelar i utsatta situationer. Malcolm Gladwell ger läsaren flera aha-upplevelser. Han är lite av en brittisk Dick Harrysson, en folkbildare alltså. Man behöver inte köpa hela storyn för att ha glädje av boken.
The Talent Code beskriver samma sak men Daniel Coyle som är sportjournalist tar ett vetenskapligt grepp och snöar in på biokemi. Den talang som tagit 10000 timmar att fullända består av lager av myelin som byggts upp under “deep learning”. Texten är långrandig. Även om Daniel Coyle skulle ha rätt i sak stod mig myelinet långt upp i halsen redan efter några tiotals sidor.
De här böckerna dissar alltså betydelsen av nedärvda egenskaper. De gör det på individnivå. Nog borde väl vi människor som djurart, precis som katter och hundar, födas med talanger? Då borde väl några av oss vara bättre än andra i just de egenskaperna? Vad har vi för utmärkande drag? Vi är inte störst, inte starkast, inte snabbast, inte bäst simmare, vi kan inte flyga, vi spårar dåligt med hjälp av lukt, vi ser inte bra i mörker, vi lever lång tid men inte längst.
Men vi är många, vi finns överallt, vi blir sällan uppätna av andra djur. Tvärtom dominerar vi dem. Vi blir fler och fler. Vi kan bo i områden där inget annat liv finns. Vi är också kapabla att förstöra vår miljö. Vi kan utrota växt- och djurarter inklusive oss själva.
Vad gör oss så dominanta? Jo, vi är väldigt anpassningsbara. Vi agerar i grupp där varje individs färdighet bidrar till en helhet som är mycket starkare än bara summan av antalet individer. Vår styrka ligger faktiskt i att vi sinsemellan är olika men förmår samsas och agera tillsammans. Ju olikare vi är desto större chans att ett kollektiv av oss innehåller rätt kompetenser för att möta utmaningar.
Ett nyfött barn består av ett stort huvud och en liten hjälplös kropp. Vi föds alltså som kraftfulla men tomma datorer utan programvaror eller ens operativsystem. Vi har processorkraften men varken mjukvaran eller kringutrustningen för att ta hand om oss själva. Vi är i det ögonblicket väldigt lika varandra.
Det vi blir är det vi fylls med. Man kan tycka att naturen borde ha bjudit till lite bättre och stoppat in basprogramvaror i oss, som ett språk. Det hade varit praktiskt om vi också kunnat stå och gå, det kan ju nyfödda älgkalvar. Men icke, vi föds helt hjälplösa - varför? Förklaringen är att vi föds för maximal flexibilitet. Språk är ett av våra viktigaste verktyg men det förändras över tiden. Vi ska vara glada för att vi inte har ett hårdkodat språk i våra hjärnor.
Hjälplösa då? Jo, här har naturen varit klurigt.Våra hjärnor behöver fyllas med innehåll men inte från USB-minne för då blir vi kopior av varandra. Vi behöver istället en metod som gör att vi blir så olika som möjligt. Kom ihåg att våra olikheter är vår främsta talang och styrka.
Förr blev datorerna olika efter installation och därmed dyra att underhålla. Det fanns för många rattar och knappar att klicka på vilket öppnade för installatörernas godtycke. IT-avdelningarnas talanger kom på metoder för att klona installationen från en dator till en annan. Nuförtiden skapas en hel uppsättning identiska datorer även när programvarorna är udda och svårkonfigurerade.
För import av data i oss människor är det däremot önskvärt att vi blir så olika som möjligt. Därför har naturen sett till att vi fyller våra hjärnor genom gränssnitt som kräver godtycklighet.
Det finns inte några direkta vägar in till lagringsarean i oss. Det som ska in måste gå via våra egna sinnen. Metoden kallas för upplevelsebaserad inlärning. Vi iakttar, vi härmar, vi känner efter, tolkar, sållar och sparar ner. Det som verkar viktigt upprepar vi, nöter in. Här finns ett stort utrymme för subjektivitet. Vi själva påverkar vad vi tar till oss men vi påverkas också av vår omgivning. Vi härmar de vi känner förtroende för, de som ger oss mat, omsorg och omtanke. De ger oss också beröm när vi härmar bra saker och bannor när vi tar efter deras ovanor.
Inse nu hur smart uträknat det är att vi föds hjälplösa. Det garanterar att vi har förebilder att härma i vår närhet, sådana som vill vårt bästa. Vi föds bokstavligen med öppna sinnen. Allt vi suger in färgas av våra grundegenskaper och den rådande situationen. Det betyder att två av oss aldrig blir kopior av varandra. Faktiskt påverkas vi redan i livmodern. Därför är inte ens enäggstvillingar identiska vid födseln. De utvecklar olika personligheter även om de förstås får mycket gemensamt med modersmjölken.
Tvillingforskning har pågått länge, inte minst här i Sverige. Det finns mycket att hämta därifrån. Tvillingar som slitits från varandra tidigt efter födseln utvecklar olika personligheter och preferenser medan de som håller ihop sina första levnadsår och sedan växer upp åtskilda behåller gemensamma grunddrag. Det finns flera exempel på bortadopterade tvillingpar som slås av hur lika de är i personlighet och livsval när de väl återförenas som vuxna.
Härmning som inlärningsmetod har sidoeffekten att vi tenderar att gå i våra föräldrars fotspår. I många fall har det fördelar men i vissa kan man tvivla. Om mamma är kassaskåpssprängare blir kanske dottern det också. Blir hon inte det utan satsar på en karriär i bankvärlden kanske HR obstruerar vid anställningsintervjun.
Anna Lindberg är inte bankrånare så vitt jag vet men dotter till simhopparna Ulrika Knape och Mathz Lindberg. Hon växte upp och blev flerfaldig europamästare i, trot eller ej, simhopp! Vad låg bakom framgången? Ärvde hon mammas talang? Jag vet inte men jag vill hellre tro att hon tidigt härmade sina föräldrar och fick massor av stöd, tips, återkoppling och uppmuntran från dem. Vägen till världsklass krävde år av träning, sammantaget säkert 10000 timmar eller mer.
Om Anna Lindberg fötts talangbefriad med skräck för vatten och dålig koordinationsförmåga skulle hon då avstå att härma sina föräldrar? Nej. Skulle hennes föräldrar avstå att uppmuntra henne? Nej. Chansen är stor att hon skulle få hålla på ett antal år, fila bort rädslan för vatten och få ordning på sprattlande armar och ben. Hon skulle kanske inte bli tillräckligt bra för att vinna OS-guld men åtminstone rankas bland de tio främsta i världen. Kanske även europabäst? Javisst, det var precis vad hon lyckades med, talang eller inte.
Långtifrån allra barn som går i sina framgångsrika föräldrars fotspår blir lika bra. De har de bästa förebilderna att härma, de får de bästa råden, den bästa uppbackningen och bäst återkoppling. Ändå lyckas de inte. De blir besegrade av andra som inte alls fått dessa fördelar. Orsaken går faktiskt att förklara med det vi just lärt oss.
Har vi talang så kommer den från vår främsta medfödda egenskap, anpassningsbarhet med syfte att göra oss olika. Eftersom vi trots arv och släktskap har varierande grundförutsättningar så tjänar vi inte på att försöka kopiera framgång. Vi måste kunna härma och lära oss på våra egna villkor. All anpassning tar tid. Trots de bästa av förutsättningar krävs det långa och hårda arbetet. Förväntningar på barn till framgångsrika föräldrar är att de ska bli lika bra eller bättre på kortare tid och med mindre ansträngning. Det kan mycket väl vara tvärtom.
Men spelar det roll om talangen är nedärvd eller inlärd? Ja, historien förskräcker. Rasism och rasbiologi bygger på att en lång rad egenskaper ärvs. Etniska grupper döms ut som talanglösa, obildbara och därmed underlägsna. Barn som tidigt sorteras bort i talangtest får aldrig en andra chans. I idrottsvärlden är det legio. Urvalet av "talangerna" går nedåt i åldrarna. I fotboll och ishockey har sorteringen skett redan i förskoleåldern.
Forskarna som letar talanggener, eller snarare forskarnas finansiärer, vill gärna komma dithän att man ska kunna gå runt på en bb-avdelning och peka på den ena ungen efter den andra och säga att där ligger det en blivande bagare, en bonde, en tändstickfabrikör, en statsminister, ett fotbollsproffs, en projektledare i IT-branchen, en präst eller en drottning. Visst vore det underbart! Mja, jag vet inte. Vi är inte inte där idag.
Jo förresten det är vi visst! Åtminstone den sista jag nämnde, drottningen. Redan genom att ha ploppat ut ur rätt livmoder har hon kvalificerat sig för sitt kommande yrke. Arvsmonarki har genom tiderna försvarats med att talangen för att leda riken ärvs. Facit säger något annat. Det är inte mycket sådan talang man hittar bland inavelsegenskaperna hos de blåblodiga.
Jag ser bara en fördel med att kunna talangbestämma oss. Den dagen det är möjlig kan vi inte låta talangerna tävla mot icke-talangerna i idrottsgrenar. OS för talanglösa, det ser jag fram emot!
Tillbaka då till ursprungsfrågan, har jag någon talang, någon medfödd egenskap som gör mig lämpad för ultradistanslöpning? Jag vidhåller att svaret är nej.
Jag har inga framgångsrika idrottsmän i släkten, inga kassaskåpssprängare heller. Däremot en hoper envisa smålänningar som genom hårt arbete jobbat sig upp, en del extra hårt och därför extra framgångsrikt. Därifrån har jag fått insikten att hårt arbete kan löna sig, speciellt för den som är beredd att jobba hårdare än alla andra.
En annan insikt jag rönt är att olikhet lönar sig, inte minst inom idrotten. De som gör som alla andra kan bli ungefär lika bra som alla andra, men aldrig i nivå med de bästa. Den som istället optimerar sig med utgångspunkt från sina individuella förutsättningar kommer alltid att bli snäppet bättre. Det kostar inte mer i tid och kraft men kräver oräddhet, modet att bli olik. Långt ifrån alla vågar bli olika men de som gör det kommer längre. Kanske inte hela vägen till stjärnorna men åtminstone en bit över Smålands grantoppar.
För att bli bäst behövs kanske talang, kanske bara en knivsudd talang?
Med talang syftar vi ofta på något medfött. Katter föds med jakttalang. Nästan alla katter kan fånga möss utan att gå en jakt- och viltvårdskurs. En övergiven kattunge kan växa upp mol allena och bli en mästerlig råttfångare. Hundar har talang för att vakta och skydda. Hos hundvalpar är instinkten starkare än förnuftet. Fido junior sätter hellre tänderna i en löpares vader än riskerar att denne springer fram och slår ihjäl matte.
Har vi människor motsvarande talanger? Vi föds nakna och hjälplösa. Det tar lång tid innan vi kan ta hand om oss. Är vi bra på något särskilt visar det sig först efter flera år. Utmärker vi oss tidigt inom ett område vill vi gärna tro att det är en medfödd gåva.
Om talangen är medfödd bör den sitta i arvsmassan, alltså i generna. Ett DNA-test skulle avslöja vad vi är bra på. Görs testet redan vid födseln kan framtida möda besparas, och pengar. Ishockey är en dyr sport. Om DNA-testet visar att dottern saknar ishockeytalang så lägg pengarna på något annat. Den fioltränande sonen som plågar familjen får hållas bara han har rätt anlag för att bli mästerviolinist.
Anders Ericsson, svensk professor i psykologi verksam i USA har studerat talang. Han följde fiolelever. Det krävdes 10000 timmars träning för att bli maestro. De latare med färre träningstimmar blev aldrig försteviolinister. Talang gav ingen genväg till elitstatus. Talang behövdes inte för de som tränade 10000 timmar, de blev ändå bra, mästerligt bra.
Ericssons slutsats: talang betyder föga, hårt arbete betyder allt. Stämmer det kan vi låta den ambitiösa dottern fortsätta med ishockeyn. Hon är beredd att lägga ner tiden som krävs för att bli proffs. Däremot kan vi slita fiolen ur händerna på sonen för han tränar inte mer än max ett par timmar om dagen och det räcker aldrig. DNA-testet visar ändå inte talang för talang finns inte.
En av de bästa, men har han fiolgenen?
Men vänta nu, Vi är många som kommer ihåg skolkamraten som tidigt och uppenbart medfött excellerade i en idrott, kunde spela ett musikinstrument perfekt eller rita och måla som en driven konstnär. Även vetenskapare har invänt mot Ericsson och menar att för 10000 timmarsregeln måste det finnas en varians runt ett medelvärde. De där fiolungarna blev nog utvalda på talang i ett tidigt skede.
Det finns en rad andra studier som pekar på att talang finns och spelar stor betydelse. Men mäter man medfödd begåvning eller egenskaper som formats under de första levnadsåren? De lärde är oense och debatten påminner om den som rör kolhydrater vs. fett. Det finns en hel industri kring talang. Företag betalar stora pengar för att rekrytera talanger. Talangscout är ett yrke. Talangvetenskaparna är old school, gediget förankrade i den akademiska världen. Alla universitet med självaktning forskar kring talang och har gjort så länge.
Universiteten använder främst jämförande tester för att avgöra talangens betydelse. Det som testas fram är superbegåvningarna och hur mycket bättre de är än genomsnittet i det vi uppfattar talangen som. Men, invänder jag, den uppfattningen är kulturellt färgad. Hur identifierar vi t.ex. talang för matematik? Jo vi vaskar fram de som löser krångliga ekvationer på kortast möjliga tid. Varför då?
De klassiska matematikerna satte en ära i att lösa tal så långsamt och så grundligt som möjligt. En elegant och detaljerad härledning var viktigare än ett snabbt ihopkommet svar. Matematik var vackert. Matematikern visade kärlek till sitt gebit precis som en kompositör till sin musik och en målare till sina tavlor. Världen blev skönare när den kunde beskrivas matematiskt. Skönhet är ingenting man hastar fram. Sannolikt skulle dagens talangtest i matematik missa Arkimedes, Pythagoras, Hypatia, Zhang Heng, Alhazen, Muhammad ibn Musa al-Khwarizmi och Albert Einstein.
DNA-tester då? De kan visa på förhöjd risk för vissa sjukdomar. Då borde de väl också kunna indikera förhöjd risk för att man blir bra på något? Nej, åtminstone inte idag, kanske om några decennier, kanske aldrig. Talangtestarna på universiteten har försökt få sina kollegor neurovetenskaparna att hitta rätt i hjärnkontoren med svagt eller inget resultat hittills. Vi har ingen enstaka fiolgen i vår arvsmassa, inte ens någon musikalitetsgen. Det finns inte heller någon ishockeygen hos svenskar och ingen långlöpargen hos östafrikaner.
För några år sedan kom två böcker som fick stort genomslag bland de som hellre tror på hårt arbete än på medfödd talang: “Outliers: The Story of Success” av Malcolm Gladwell och “The Talent Code” av Daniel Coyle. Båda böckerna är anekdotiska, de ger en rad exempel för att belägga 10000-timmarsregeln.
The Talent Code beskriver samma sak men Daniel Coyle som är sportjournalist tar ett vetenskapligt grepp och snöar in på biokemi. Den talang som tagit 10000 timmar att fullända består av lager av myelin som byggts upp under “deep learning”. Texten är långrandig. Även om Daniel Coyle skulle ha rätt i sak stod mig myelinet långt upp i halsen redan efter några tiotals sidor.
De här böckerna dissar alltså betydelsen av nedärvda egenskaper. De gör det på individnivå. Nog borde väl vi människor som djurart, precis som katter och hundar, födas med talanger? Då borde väl några av oss vara bättre än andra i just de egenskaperna? Vad har vi för utmärkande drag? Vi är inte störst, inte starkast, inte snabbast, inte bäst simmare, vi kan inte flyga, vi spårar dåligt med hjälp av lukt, vi ser inte bra i mörker, vi lever lång tid men inte längst.
Men vi är många, vi finns överallt, vi blir sällan uppätna av andra djur. Tvärtom dominerar vi dem. Vi blir fler och fler. Vi kan bo i områden där inget annat liv finns. Vi är också kapabla att förstöra vår miljö. Vi kan utrota växt- och djurarter inklusive oss själva.
Vad gör oss så dominanta? Jo, vi är väldigt anpassningsbara. Vi agerar i grupp där varje individs färdighet bidrar till en helhet som är mycket starkare än bara summan av antalet individer. Vår styrka ligger faktiskt i att vi sinsemellan är olika men förmår samsas och agera tillsammans. Ju olikare vi är desto större chans att ett kollektiv av oss innehåller rätt kompetenser för att möta utmaningar.
Ett nyfött barn består av ett stort huvud och en liten hjälplös kropp. Vi föds alltså som kraftfulla men tomma datorer utan programvaror eller ens operativsystem. Vi har processorkraften men varken mjukvaran eller kringutrustningen för att ta hand om oss själva. Vi är i det ögonblicket väldigt lika varandra.
Hjälplösa då? Jo, här har naturen varit klurigt.Våra hjärnor behöver fyllas med innehåll men inte från USB-minne för då blir vi kopior av varandra. Vi behöver istället en metod som gör att vi blir så olika som möjligt. Kom ihåg att våra olikheter är vår främsta talang och styrka.
För import av data i oss människor är det däremot önskvärt att vi blir så olika som möjligt. Därför har naturen sett till att vi fyller våra hjärnor genom gränssnitt som kräver godtycklighet.
Det finns inte några direkta vägar in till lagringsarean i oss. Det som ska in måste gå via våra egna sinnen. Metoden kallas för upplevelsebaserad inlärning. Vi iakttar, vi härmar, vi känner efter, tolkar, sållar och sparar ner. Det som verkar viktigt upprepar vi, nöter in. Här finns ett stort utrymme för subjektivitet. Vi själva påverkar vad vi tar till oss men vi påverkas också av vår omgivning. Vi härmar de vi känner förtroende för, de som ger oss mat, omsorg och omtanke. De ger oss också beröm när vi härmar bra saker och bannor när vi tar efter deras ovanor.
Inse nu hur smart uträknat det är att vi föds hjälplösa. Det garanterar att vi har förebilder att härma i vår närhet, sådana som vill vårt bästa. Vi föds bokstavligen med öppna sinnen. Allt vi suger in färgas av våra grundegenskaper och den rådande situationen. Det betyder att två av oss aldrig blir kopior av varandra. Faktiskt påverkas vi redan i livmodern. Därför är inte ens enäggstvillingar identiska vid födseln. De utvecklar olika personligheter även om de förstås får mycket gemensamt med modersmjölken.
Tvillingforskning har pågått länge, inte minst här i Sverige. Det finns mycket att hämta därifrån. Tvillingar som slitits från varandra tidigt efter födseln utvecklar olika personligheter och preferenser medan de som håller ihop sina första levnadsår och sedan växer upp åtskilda behåller gemensamma grunddrag. Det finns flera exempel på bortadopterade tvillingpar som slås av hur lika de är i personlighet och livsval när de väl återförenas som vuxna.
Härmning som inlärningsmetod har sidoeffekten att vi tenderar att gå i våra föräldrars fotspår. I många fall har det fördelar men i vissa kan man tvivla. Om mamma är kassaskåpssprängare blir kanske dottern det också. Blir hon inte det utan satsar på en karriär i bankvärlden kanske HR obstruerar vid anställningsintervjun.
Anna Lindberg är inte bankrånare så vitt jag vet men dotter till simhopparna Ulrika Knape och Mathz Lindberg. Hon växte upp och blev flerfaldig europamästare i, trot eller ej, simhopp! Vad låg bakom framgången? Ärvde hon mammas talang? Jag vet inte men jag vill hellre tro att hon tidigt härmade sina föräldrar och fick massor av stöd, tips, återkoppling och uppmuntran från dem. Vägen till världsklass krävde år av träning, sammantaget säkert 10000 timmar eller mer.
Om Anna Lindberg fötts talangbefriad med skräck för vatten och dålig koordinationsförmåga skulle hon då avstå att härma sina föräldrar? Nej. Skulle hennes föräldrar avstå att uppmuntra henne? Nej. Chansen är stor att hon skulle få hålla på ett antal år, fila bort rädslan för vatten och få ordning på sprattlande armar och ben. Hon skulle kanske inte bli tillräckligt bra för att vinna OS-guld men åtminstone rankas bland de tio främsta i världen. Kanske även europabäst? Javisst, det var precis vad hon lyckades med, talang eller inte.
Långtifrån allra barn som går i sina framgångsrika föräldrars fotspår blir lika bra. De har de bästa förebilderna att härma, de får de bästa råden, den bästa uppbackningen och bäst återkoppling. Ändå lyckas de inte. De blir besegrade av andra som inte alls fått dessa fördelar. Orsaken går faktiskt att förklara med det vi just lärt oss.
Har vi talang så kommer den från vår främsta medfödda egenskap, anpassningsbarhet med syfte att göra oss olika. Eftersom vi trots arv och släktskap har varierande grundförutsättningar så tjänar vi inte på att försöka kopiera framgång. Vi måste kunna härma och lära oss på våra egna villkor. All anpassning tar tid. Trots de bästa av förutsättningar krävs det långa och hårda arbetet. Förväntningar på barn till framgångsrika föräldrar är att de ska bli lika bra eller bättre på kortare tid och med mindre ansträngning. Det kan mycket väl vara tvärtom.
Men spelar det roll om talangen är nedärvd eller inlärd? Ja, historien förskräcker. Rasism och rasbiologi bygger på att en lång rad egenskaper ärvs. Etniska grupper döms ut som talanglösa, obildbara och därmed underlägsna. Barn som tidigt sorteras bort i talangtest får aldrig en andra chans. I idrottsvärlden är det legio. Urvalet av "talangerna" går nedåt i åldrarna. I fotboll och ishockey har sorteringen skett redan i förskoleåldern.
Forskarna som letar talanggener, eller snarare forskarnas finansiärer, vill gärna komma dithän att man ska kunna gå runt på en bb-avdelning och peka på den ena ungen efter den andra och säga att där ligger det en blivande bagare, en bonde, en tändstickfabrikör, en statsminister, ett fotbollsproffs, en projektledare i IT-branchen, en präst eller en drottning. Visst vore det underbart! Mja, jag vet inte. Vi är inte inte där idag.
Jo förresten det är vi visst! Åtminstone den sista jag nämnde, drottningen. Redan genom att ha ploppat ut ur rätt livmoder har hon kvalificerat sig för sitt kommande yrke. Arvsmonarki har genom tiderna försvarats med att talangen för att leda riken ärvs. Facit säger något annat. Det är inte mycket sådan talang man hittar bland inavelsegenskaperna hos de blåblodiga.
Livmödrar
Tillbaka då till ursprungsfrågan, har jag någon talang, någon medfödd egenskap som gör mig lämpad för ultradistanslöpning? Jag vidhåller att svaret är nej.
Jag har inga framgångsrika idrottsmän i släkten, inga kassaskåpssprängare heller. Däremot en hoper envisa smålänningar som genom hårt arbete jobbat sig upp, en del extra hårt och därför extra framgångsrikt. Därifrån har jag fått insikten att hårt arbete kan löna sig, speciellt för den som är beredd att jobba hårdare än alla andra.
En annan insikt jag rönt är att olikhet lönar sig, inte minst inom idrotten. De som gör som alla andra kan bli ungefär lika bra som alla andra, men aldrig i nivå med de bästa. Den som istället optimerar sig med utgångspunkt från sina individuella förutsättningar kommer alltid att bli snäppet bättre. Det kostar inte mer i tid och kraft men kräver oräddhet, modet att bli olik. Långt ifrån alla vågar bli olika men de som gör det kommer längre. Kanske inte hela vägen till stjärnorna men åtminstone en bit över Smålands grantoppar.
För att bli bäst behövs kanske talang, kanske bara en knivsudd talang?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar