Sex, löpning och vänskapsband

Betraktelser kring en nyss avslutad tävlingssäsong med vinterlöp i 20-gradig värme, med felspring i yttersta havsbandet, en miltävling med rakad byst och kjol, 600 varv på tartanbana avrundat med ett isigt backmarafiasko.

----------

10 000 män deltog i en undersökning i Australien där de fick säga vilka upplevelser de rankar högst. På första plats kom smakupplevelser. På andra plats lyckan över att uppnå personliga mål, på tredje plats slappa och sova. Först på fjärde plats kom sex?

Där skiljer det nog sig en hel del mellan oss virila nordbor och de degenererade Australienarna. Initialt kände jag att nog sjutton kommer sex framför personliga mål och oftast före att sova, om inte annat så för att nattsömnen ska bli desto bättre. Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne - men det är allmänbildande sa ju redan Hjalmar Bergman.Fast däremot kan man ju fundera lite på det där med god mat om man tvingas välja.



Så var vi då åter vid ett av livets stora frågor. Är summan av lasterna konstant? Är det så att ett underskott av en last kräver ökning av övriga för att balansera ut ekvationen? Om nu lasterna är just de tre nämnda så ställer man sig med visst fog frågande. Nog kan man förstå att utebliven löpträning kan kompenseras med desto mer av hämningslös sex. Men om man springer längre och längre löppass så ökar ju snarare behovet av mat? Vad beträffar sexet så ger väl en ökad kondition ett bra slagläge för att kasta sig in i än mer avancerade och längre älskogsövningar?

Ernest Hemmingway var min favoritförfattare när jag var ung. Jag lockades också av hans äventyrliga leverne. Hemmingway sa: ”Jag har alltid hyst djupt misstroende mot folk som varken röker eller dricker. De har förmodligen ett par fruktansvärda, dolda laster”. Det tog jag åt mig. Jag växte upp mitt i småländska bibelbältet. Här fanns det gott om godtemplare och frikyrkliga som utåt förde ett fromt leverne. Jag ville ta reda på vilka dolda hemska laster dessa skötsamma personer bar på. På kvällen drog de ned persiennerna och jag höll på att spricka av nyfikenhet över vad de gjorde med varandra där innanför. Nåja, så småningom började jag förstås odla mina egna laster och kom snart på att det är bra mycket roligare att utöva själv än att se på när andra gör det.

Hmmm, här ska vi nog inte gräva ned oss i några snaskiga detaljer så låt oss gå tillbaka till den där undersökningen av de australiska männen. Lycka och personliga mål, även vila, är ju faktiskt applicerbart på idrottsutövandet. Om jag ställs inför prioriteringen av god mat, löpning eller sex så blir det inte helt lätt.

Men vem har sagt att man måste prioritera? Luther kanske? Jag vill inte prioritera, jag vill ha alltihopa, samtidigt, utan rangordning och utan gränser!

På tidningen iFORMS hemsida blandas stort som smått. I en undersökning om livets väsentligheter svarade svenska kvinnor att just sex och löpning var lika viktiga (http://iform.se/traning/lopning/lopning-ar-lika-vikt...).

Mjahaha, se där!!! (smackar belåtet). Här hade vi alltså en intressant matchning med mina intressen. Att verifiera det genom praktiska studier antog jag som en utmaning.

Och där startade alltså mitt tävlingsår 2010.



Ultradistans är den sociala formen av löpning. Samtalstempo är ofta ledstjärnan för att inte spränga sig tidigt i loppen. Vi ultrissar lullar alltså runt gemytligt småpratandes med varandra. Tid har vi massor av och plötsligt har man hunnit berätta hela sin livshistoria och fått ta del av andras. Det är inte ovanligt att ultradistansare som hållt på ett tag knyter starka vänskapsband till varandra både på och utanför löparbanorna.

Det finns också en hel del som tagit steget fullt ut och fallit i varandras armar. Själv har jag inte hållt på så länge men har säkert redan fördubblat min krets av riktigt nära vänner genom löparkontakterna. Och det är inte vilka vänner som helst utan sådana som man kan lita blint på och anförtro saker man knappt skulle våga nämna för sin katt.



Jag bestämde mig redan i slutet av 2009 att försöka köra en ultra varje månad under 2010. Jag har bloggat utförligt om de flesta men har ytterligare några personliga reflektioner att addera så här i efterhand.

JANUARI - Årets första tävling var Espoo Endurance 24H i Esbo, Finland. Reima Hartikainen organiserade en all-inclusive-gruppresa med färja, mat och dryck. Vi var väl ett tjugotal personer, de flesta redan kända bekantskaper. Själva löpningen ingick inte i paketet, den fick man klara ut själv. Det här var min första inomhustävling och det kändes onekligen lite surrealistiskt att springa inne i goa värmen samtidigt som en snöstorm rasade utanför de stora panoramafönstren. Mitt minne från den här tävlingen är främst alla som blev sjuka på natten och stod och hulkade över papperskorgarna i den stora sportarenan. Jag höll mig själv kry men psyket sviktade så jag sov bort onödigt mycket tid.



FEBRUARI - Två veckor efter Esbo var det dags för ytterligare en inomhustävling. Den här gången i Karlstad och 6 timmar på en doserad ovalbana. Här deltog också Jonas Buud. Han hade betydligt mer spring i benen än vad jag hade. Eller var det kanske tvärtom? Jag hade 24 timmars spring kvar i mina ben. Jag hade fullt sjå med att klara en maradistans under de där 6 timmarna. Jonas siktade på att greja 10 mil men fick nöja sig med 9. Jag gav honom dock en match - om utrymmet i media.



MARS - Äntligen utomhus! Klassikern 6-timmars i Boulognerskogen (skogen i Skövde alltså, inte Paris). Bestående minne härifrån är främst att jag kanske var lite väl pushy och övertalade stackars Josefine Bonde att starta trots en riktigt svår förkylning och tappad röst.

APRIL: Täby Extreme Challenge. Här släpade jag runt på Lisse till tonerna av Mendelssohns bröllopsmarsch. Bröt en ultra för första gången och blev för detta tilltag uppgraderad till bronsmedaljör på 75 miles!

MAJ: Lidingö Ultra 50 km. En kortultra alltså. De är jag inte bra på. Fick kramp och blev till stor irritation omsprungen av mina klubbkompisar Lisse och Peter Lembke. Det tog hårt på mig.

JUNI: Jättelångt! i Roslagen. 68 km blev 71! Jag sprang fel och erkände det inte för mig själv förrän jag hoppat runt på granitblock hela vägen ut till havet. Men det här är min favorittävling. Så välorganiserat och så vackert landskap.



JULI: Uj vad varmt det var under Hornstull-Järna och inte minst under 1912-marathonspringningarna. Men just den helg Full Moon Race gick av stapeln så blåste det iskall snålblåst och ösregnade hela natten. En vecka senare var det tropisk värme igen. De här sommarlöpen gav mig dock nya vyer och ny bekantskaper att löpträna med. Här blev det flera uppföljande löpexcesser med tillhörande minnen som jag kommer att leva länge på.



AUGUSTI: Alla vägar bär till Skövde och 48-timmars som jag måste utnämna till årets löptriumf för mig, taktiskt och resultatmässigt. Här lärde jag mig också hur viktigt rutin är. Lisse och jag sprang förra året. Jag är rätt säker på att lärdomarna från 2009 bidrog till att Lisse nu vann damklassen och jag blev bäste svensk på 48-tim! Inbilla er nu inget - jag ÄR en medioker löpare och det finns oceaner av kunskap kvar att addera så förbättringspotentialen är enorm.



SEPTEMBER: Uppsala 100 km var septemberultran men mitt minne stannar vid Tjejmilen som jag sprang under alter egot "Mikaela" och nådde årets bästa tid på 10 km. Ska jag lära mig något av det så är det inför nästa miltävling: Spring 245 km veckan före och klä dig i rosa!

OKTOBER: På Sörmlands Ultra Marathon provade jag taktiken att agera utan taktik och löpa amok tidigt i loppet. Det kändes bra första 25 km men blev sedan ett helvete. Nu har jag provat och gör aldrig mer om det.

NOVEMBER/DECEMBER: Under hösten hade jag backtränat en del med Naite del Sante som skulle pringa Coast to Coast i Costa Rica. Dit åkte hon och den tävlingen fixade hon enastående nog samtidigt som jag sjäv ynkligt nog bröt den futtiga Rogers Bergsmarathon i Hammarbybacken. Jag vill därför snylta lite på Naites lyckokänslor som jag vet fortfarande bär henne, och detta mer välförtjänt än för någon annan av mina löparkompisar under året.



Naites målmedvetenhet får nog bli min ledstjärna för 2011.

Så ska jag då summera 2010 så var det ett år som bjöd på ömsom vin ömsom vatten. Mycket löpning blev det och löpning med mersmak så fler ultror ska det bli 2011. Och då gärna med damsällskap för man ändrar väl inte på ett vinnande koncept va?!