Nu när jag har sprungit ganska många ultratävlingar så har jag blivit bortskämd med hur trevligt det är med små arrangemang där man lätt blir igenkänd vid ankomst. Inga köer för nummerlappsutdelning, ingen trängsel efter startskottet och många bekanta som det är trevligt att återse igen.
Med det i tankarna så kändes det inte så lockande att springa den stora Lindingöultran som visserligen är välorganiserad men med de stora loppens nackdelar. Det var annars min tänkta majultratävling och jag hittade inga lättillgängliga alternativ för den månaden.
Men då slog det mig att om jag istället springer Munkastigen den 30/4 följt av Kungsholmen Runts halvmara 7/5, sedan Tolvanloppet (12 km) 14/5 och avrundar med Stockholmsmaran 28/5 så får jag tillräckligt med tävlingsdistans i benen ändå.
Munkastigen har lockat mig i flera år. Jag cyklade för länge sedan i Tivedenskogarna och har minnen av spektakulära trakter. Att springa där måste vara häftigt föreställde jag mig.
Så jag anmälde mig i sista minuten. Fick som tur var med mig en löparkompis, Liv Lusth här på Funbeat. Min svaghet på sådana här trailultror är att jag brukar springa fel. Men 4 ögon ser bra mycket fler ledmarkeringar än 2 så att sällskapa runt kan ofta vara en klok taktik när man springer en trailtävling för första gången.
Starten skulle gå 11:00 i Olshammar men eftersom det är en A till B-tävling så var logistiken sådan att man tog sig till målet först för att sedan bussas till starten. Jag hade inte möjlighet att åka ned dagen före så det blev till att stiga upp extremt tidigt och köra de 20 milen till Laxå. Jag hämtade upp LL utmed E20:an och väl framme i träffade vi förstås flera bekanta ansikten.
Bussfärden gick genom skogarna vi strax skulle springa i och det sprätte minsann ordentligt i vaderna av löplusta när man tittade ut genom panoramafönstren över sjöar och skogar. Men det här var också tillfället för att äta frukost och läsa in kartan. Jag konstaterade att det skulle gå mycket uppför i början och att det var ganska så långt mellan de två vätskekontrollerna. Det kändes alltså rätt att ta det lugnt från start och lägga in ett extra energistopp efter halva distansen för att sedan kunna plocka lite placeringar mot slutet.
Bara med karta och andras berättelser är det svårt att uppskatta hur pass svårlöpt ett sådant här lopp i terrängen är, men eftersom löparkompisar som jag har koll på sprungit tidigare år så kunde jag utifrån deras resultat bedöma att ett rimligt mål för mig och LL var att göra de 44 kilometrarna på 5:30 - 5:45 tim.
Väl framme i Olshammar så träffade vi Janne Söderkvist som inte tagit bussen utan sprungit från Laxå som uppvärming. Han hade alltså redan inför starten 32 km i benen. Annan idel löparadel stötte vi också på och hade tid att samspråka med inför starten. Alla såg starka och laddade ut och verkade ha bra koll på vad de hade framför sig.
Startskottet gick och gå var vad jag gjorde i början av loppet. I och för sig inte så konstigt när man börjar nere vid Vättern och ska ta sig uppåt landet. Det kändes ordentligt i vaderna och LL som provat att jogga lite uppför de första backarna fick stanna några gånger och stretcha ut krampkänningar.
Leden var väldigt tydligt utmärk och där det fanns tveksamheter var det också snitslat. Risken att springa fel kändes minimal. Taktiken var alltså att gå ut lugnt. Att ligga snudd på sist var högst förväntat.
Det var bara att passa på att njuta av naturen. Man kan nog inte få såpass finare löpning än det här. Perfekt väder med sol, ibland moln, lite svalka i vinden, skugga i skogen, lövträden helt nyutslagna, vitsippor i alla backar, tussilagon i dikena och björkar med sådana där krispigt gröna musöron till blad.
Skogarna här i Tiveden är verkligen magnifika. Man tittar in bland mossklädda barrträdstammar som står tätt, tätt inpå varandra. Inte mycket solljus sipprar ned och man undrar vad som döljer sig i mörka hålor under de stora flyttblock som ligger utspridda som om något forntida väsen strött ut dem ur sin jättelika hand.
Både jag och LL har kört en hel del terräng och tycker om att springa över stock och sten men det tar förstås på krafterna. För oss båda gäller att dra ned på farten och det gjorde vi bra tycker jag. Fram till första vätskekontrollen höll vi vår position i jämnt och stabilt tempo. Vi drack och bunkrade, såg över utrustningen och körde vidare.
Uppemot 20 km tyckte LL att det började gå tyngre medan jag kom in i rena njutningsläget där jag kände att jag skulle kunna springa hur långt som helst. Hela löpupplevelsen med trevligt sällskap, enastående natur och perfekt väder gav mig ett lyckorus.
När vi passerat 22 km, därmed halva loppet, började vi kolla efter ett trevligt rastställe. Där fanns en fin stock att sitta på och dingla med benen. Vi tog god tid på oss att smaska på medhavda smörgåsar, kanelbullar förstås och dricka. Förnöjsamt hejade vi på den väldigt rutinerade maratonlöperskan Monika Udd och på Janne Söderqvist när de passerade oss.
En oerfaren löpare skulle nog gripas av lite ångestkänslor av vetskapen av att plötsligt vara sist i tävlingen, men nu var vi ju tankade med ny energi, smått utvilade och benen jobbade på bra igen. När man följer sin plan och känner att den funkar så stärker det självförtroendet. Strax återtog vi vår placering och fortsatte framåt i gott mod.
Den här mittsträckan av Munkastigen är helt fantastisk. Man springer länge på en liten smal ås och kan egentligen inte fatta hur naturen har kunnat vara så förutseende att se till att den finns där mellan kärr och sjöar för att underlätta för oss sentida vallfärdare att ta oss framåt torrskodda. I det här läget uppemot 30 km kändes det lockande att strunta i själva tävlingen och bara lägga sig på någon berghäll i kanten av en sjö, blunda och bara njuta.
Men en tävling är förstås till för att genomföras. Vid sista kontrollen vid 34 km fyllde jag på vätskeblåsan i ryggan och visste att nu var det bara en mils transportlöp kvar till mål. LL var sliten men på den sega och nysladdade grusvägen som hela tiden bar svagt uppåt kunde vi ändå hålla ett 6:15-tempo. Jag sneglade på klockan och räknade på att vi med den farten gick under 5:40 som måltid. Med lite nedförslöp och löpvänligare underlag skulle vi kunna kapa ytterligare några minuter på det.
Och det var precis vad vi gjorde. Sista kilometrarna mot mål går på ett elljusspår. Man blir ju orolig att traktens sadist stakat ut ett sådant med enbart uppförsbackar men det här var tvärtom. Ett mer löpvänligt spår kan jag knappt föreställa mig. Svagt nedförslut hela tiden, fint underlag och roliga stenstatyer av troll och djur utmed hela vägen. Att vi dessutom kunde sega oss om ett par medtävlande gav extra krafter för att avsluta i grandios stil i ner mot 5:00-tempo.
Så sluttiden klockade jag till 5:32:48. Bra i förhållande till förväntan. Hela upplägget funkade klockrent. LL fick slita men jag visste att hon fysisk skulle klara det.
Jag var nöjd med hela genomförandet av tävlingen. Det gick helt efter plan vilket är vad jag alltid efterstävar. Men jag måste erkänna att kort efter målgången kändes ett styng av vemod över att springandet var över. Jag hade nog gärna gjort ett par tre mil till i de här skogarna. Nåja, jag pustade ut och hejade på när Monika Udd kom in strax efter oss.
Efter dusch och bastu bjöd Laxå OK till i klubbstugan med pasta, enastående gott hembakat bröd, kaffe och kaka. Segrarna och de snabbaste löparna hade ju gått i mål flera timmar före oss och hunnit dra men vi som släntat in nu på slutet tog god tid på oss och passade på att umgås ordentligt.
Det var ju inte vilken dag som helst utan Valborgsmässoafton och turligt nog så landade jag och LL i tid för att bevittna ett majbrasefirande med körsång och brasvärme innan vi skildes åt.
Så nog uppfyllde Munkastigtävlingen förväntningarna med råge. Hit kommer jag gärna åter för att springa. Men egentligen skulle jag nog också vilja gå den här leden riktigt långsamt och bara njuta. Vi får väl se framöver hur det blir med det. Man borde kunna göra båda.
Fler bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.photos.live.com/browse.aspx/Munkastigen%202011
Med det i tankarna så kändes det inte så lockande att springa den stora Lindingöultran som visserligen är välorganiserad men med de stora loppens nackdelar. Det var annars min tänkta majultratävling och jag hittade inga lättillgängliga alternativ för den månaden.
Men då slog det mig att om jag istället springer Munkastigen den 30/4 följt av Kungsholmen Runts halvmara 7/5, sedan Tolvanloppet (12 km) 14/5 och avrundar med Stockholmsmaran 28/5 så får jag tillräckligt med tävlingsdistans i benen ändå.
Munkastigen har lockat mig i flera år. Jag cyklade för länge sedan i Tivedenskogarna och har minnen av spektakulära trakter. Att springa där måste vara häftigt föreställde jag mig.
Så jag anmälde mig i sista minuten. Fick som tur var med mig en löparkompis, Liv Lusth här på Funbeat. Min svaghet på sådana här trailultror är att jag brukar springa fel. Men 4 ögon ser bra mycket fler ledmarkeringar än 2 så att sällskapa runt kan ofta vara en klok taktik när man springer en trailtävling för första gången.
Starten skulle gå 11:00 i Olshammar men eftersom det är en A till B-tävling så var logistiken sådan att man tog sig till målet först för att sedan bussas till starten. Jag hade inte möjlighet att åka ned dagen före så det blev till att stiga upp extremt tidigt och köra de 20 milen till Laxå. Jag hämtade upp LL utmed E20:an och väl framme i träffade vi förstås flera bekanta ansikten.
Bussfärden gick genom skogarna vi strax skulle springa i och det sprätte minsann ordentligt i vaderna av löplusta när man tittade ut genom panoramafönstren över sjöar och skogar. Men det här var också tillfället för att äta frukost och läsa in kartan. Jag konstaterade att det skulle gå mycket uppför i början och att det var ganska så långt mellan de två vätskekontrollerna. Det kändes alltså rätt att ta det lugnt från start och lägga in ett extra energistopp efter halva distansen för att sedan kunna plocka lite placeringar mot slutet.
Bara med karta och andras berättelser är det svårt att uppskatta hur pass svårlöpt ett sådant här lopp i terrängen är, men eftersom löparkompisar som jag har koll på sprungit tidigare år så kunde jag utifrån deras resultat bedöma att ett rimligt mål för mig och LL var att göra de 44 kilometrarna på 5:30 - 5:45 tim.
Väl framme i Olshammar så träffade vi Janne Söderkvist som inte tagit bussen utan sprungit från Laxå som uppvärming. Han hade alltså redan inför starten 32 km i benen. Annan idel löparadel stötte vi också på och hade tid att samspråka med inför starten. Alla såg starka och laddade ut och verkade ha bra koll på vad de hade framför sig.
Startskottet gick och gå var vad jag gjorde i början av loppet. I och för sig inte så konstigt när man börjar nere vid Vättern och ska ta sig uppåt landet. Det kändes ordentligt i vaderna och LL som provat att jogga lite uppför de första backarna fick stanna några gånger och stretcha ut krampkänningar.
Leden var väldigt tydligt utmärk och där det fanns tveksamheter var det också snitslat. Risken att springa fel kändes minimal. Taktiken var alltså att gå ut lugnt. Att ligga snudd på sist var högst förväntat.
Det var bara att passa på att njuta av naturen. Man kan nog inte få såpass finare löpning än det här. Perfekt väder med sol, ibland moln, lite svalka i vinden, skugga i skogen, lövträden helt nyutslagna, vitsippor i alla backar, tussilagon i dikena och björkar med sådana där krispigt gröna musöron till blad.
Skogarna här i Tiveden är verkligen magnifika. Man tittar in bland mossklädda barrträdstammar som står tätt, tätt inpå varandra. Inte mycket solljus sipprar ned och man undrar vad som döljer sig i mörka hålor under de stora flyttblock som ligger utspridda som om något forntida väsen strött ut dem ur sin jättelika hand.
Både jag och LL har kört en hel del terräng och tycker om att springa över stock och sten men det tar förstås på krafterna. För oss båda gäller att dra ned på farten och det gjorde vi bra tycker jag. Fram till första vätskekontrollen höll vi vår position i jämnt och stabilt tempo. Vi drack och bunkrade, såg över utrustningen och körde vidare.
Uppemot 20 km tyckte LL att det började gå tyngre medan jag kom in i rena njutningsläget där jag kände att jag skulle kunna springa hur långt som helst. Hela löpupplevelsen med trevligt sällskap, enastående natur och perfekt väder gav mig ett lyckorus.
När vi passerat 22 km, därmed halva loppet, började vi kolla efter ett trevligt rastställe. Där fanns en fin stock att sitta på och dingla med benen. Vi tog god tid på oss att smaska på medhavda smörgåsar, kanelbullar förstås och dricka. Förnöjsamt hejade vi på den väldigt rutinerade maratonlöperskan Monika Udd och på Janne Söderqvist när de passerade oss.
En oerfaren löpare skulle nog gripas av lite ångestkänslor av vetskapen av att plötsligt vara sist i tävlingen, men nu var vi ju tankade med ny energi, smått utvilade och benen jobbade på bra igen. När man följer sin plan och känner att den funkar så stärker det självförtroendet. Strax återtog vi vår placering och fortsatte framåt i gott mod.
Den här mittsträckan av Munkastigen är helt fantastisk. Man springer länge på en liten smal ås och kan egentligen inte fatta hur naturen har kunnat vara så förutseende att se till att den finns där mellan kärr och sjöar för att underlätta för oss sentida vallfärdare att ta oss framåt torrskodda. I det här läget uppemot 30 km kändes det lockande att strunta i själva tävlingen och bara lägga sig på någon berghäll i kanten av en sjö, blunda och bara njuta.
Men en tävling är förstås till för att genomföras. Vid sista kontrollen vid 34 km fyllde jag på vätskeblåsan i ryggan och visste att nu var det bara en mils transportlöp kvar till mål. LL var sliten men på den sega och nysladdade grusvägen som hela tiden bar svagt uppåt kunde vi ändå hålla ett 6:15-tempo. Jag sneglade på klockan och räknade på att vi med den farten gick under 5:40 som måltid. Med lite nedförslöp och löpvänligare underlag skulle vi kunna kapa ytterligare några minuter på det.
Och det var precis vad vi gjorde. Sista kilometrarna mot mål går på ett elljusspår. Man blir ju orolig att traktens sadist stakat ut ett sådant med enbart uppförsbackar men det här var tvärtom. Ett mer löpvänligt spår kan jag knappt föreställa mig. Svagt nedförslut hela tiden, fint underlag och roliga stenstatyer av troll och djur utmed hela vägen. Att vi dessutom kunde sega oss om ett par medtävlande gav extra krafter för att avsluta i grandios stil i ner mot 5:00-tempo.
Så sluttiden klockade jag till 5:32:48. Bra i förhållande till förväntan. Hela upplägget funkade klockrent. LL fick slita men jag visste att hon fysisk skulle klara det.
Jag var nöjd med hela genomförandet av tävlingen. Det gick helt efter plan vilket är vad jag alltid efterstävar. Men jag måste erkänna att kort efter målgången kändes ett styng av vemod över att springandet var över. Jag hade nog gärna gjort ett par tre mil till i de här skogarna. Nåja, jag pustade ut och hejade på när Monika Udd kom in strax efter oss.
Efter dusch och bastu bjöd Laxå OK till i klubbstugan med pasta, enastående gott hembakat bröd, kaffe och kaka. Segrarna och de snabbaste löparna hade ju gått i mål flera timmar före oss och hunnit dra men vi som släntat in nu på slutet tog god tid på oss och passade på att umgås ordentligt.
Det var ju inte vilken dag som helst utan Valborgsmässoafton och turligt nog så landade jag och LL i tid för att bevittna ett majbrasefirande med körsång och brasvärme innan vi skildes åt.
Så nog uppfyllde Munkastigtävlingen förväntningarna med råge. Hit kommer jag gärna åter för att springa. Men egentligen skulle jag nog också vilja gå den här leden riktigt långsamt och bara njuta. Vi får väl se framöver hur det blir med det. Man borde kunna göra båda.
Fler bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.photos.live.com/browse.aspx/Munkastigen%202011
