Nakenlöparen

Miss Universumtävlingen fascinerar mig. Namnet gör anspråk på att utse den främsta bland honkön från samtliga galaxer och planetsystem. Trots denna oerhörda konkurrens så har hittills genom åren alltid en Homo Sapienskvinna från planeten Jorden vunnit.

Nu finns det förklaringar till detta. Tävlingsledningen har inte låtit andra arter ur vår rika fauna få delta och de andra bebodda planeterna och världarna har hittills avtått från att skicka delegater att konkurrera i någon av de 57 misstävlingar som hållits fram till nu.

Men det ska man inte låta sig nedslås av. 57 år är bara uppvärmning med universummått mätt så jag bänkar mig troget framför TV:n varje gång tävlingens final visas i hopp om att få se extraterresta deltagare.

Urvalskriterierna för misstävlingen är kanske lite trångsynta men de går igen i många sammanhang, även i idrottens.

Man tävlar i att springa fortast och hoppa högst. Vi hyllar Usain Bolt och Kajsa Bergqvist men en pensionerad gepard med tagg i tassen springer lätt ifrån startfältet i olympiska spelens 100-metersfinal och en kängurumamma med unge på magen hoppar över en ribba på 3 meters höjd när det behövs.

Men visst, vi kanske mår bäst av att slippa tävla mot grizzlybjörnar i boxning och mot stora vita hajar i simning. Dessutom så vet jag att de flesta djur har tillräckligt hög integritet för att vägra utföra våra löjligaste sporter såsom golf.

Urval

Finns det då ingen sport där vi människor kan excellera?

Jo, vi har ju förstås alla redskapsidrotter och motorsporter. Dessutom har vi en unik förmåga i att kombinera intelligens med starkt utvecklad flockmentalitet till att lyckas väl i lagidrotter. Ett av våra division 6-lag i fotboll vinner lätt över Rwandas nationella bergsgorilleteam.

Men om man renodlar det till de basala fysiska prestationerna som handlar om att vara snabbast, komma längst, lyfta tyngst osv. - finns där då ingen disciplin vi människor är bäst i?

Egentligen inte och det kan väldigt kort förklaras med att vi i djurvärlden är generalister snarare än specialister. Vi har alltså utvecklats till att bli bra på mycket framför att bli bäst på en sak. Däremot borde vi ha några egenskaper där vi utmärker oss extra väl och som kanske kan kombineras till ett framgångsrecept.

För att komma fram till det kan man studera vår anatomi och se om det går att identifiera några olikheter gentemot andra arter som ger oss speciella fördelar. Man bör då först sortera in oss på en huvudstam i faunan. Fåglar, fiskar, amfibier, kräldjur, insekter osv är helt enkelt för olika oss för att syftet med jämförelsen ska uppnås.

Men gentemot andra däggsjur så ser man först en ganska så påtaglig skillnad – vi går och springer på två ben. Det är vi ganska ensamma om. Visst finns det andra däggdjur som förflyttar sig på två ben men då gör de det som regel genom att hoppa.

Nästa visuella skillnad är också ganska så påfallande – vi saknar päls! Vi är helt enkelt mer nakna än de flesta andra däggdjur.

Nu är ju detta inte helt unikt. Även valar, delfiner och hajar saknar päls. De är däggdjur som lever under vattenytan och därför utvecklat fisklika former och egenskaper.

Elefanter och noshörningar är i likhet med oss människor i stort sett kala men försåg man dem med päls så skulle de på grund av sin kroppsvolym duka under i det varma klimat de lever i.

Avkylning

Värme leder tankarna till avkylning och där hittar vi ytterligare en skillnad fast inte lika synbar. Vi svettas ymnigt. Vid fysisk ansträngning så flödar vi av svett. Det bokstavligt talat stänker om oss. Jovisst svettas andra djur också, hästar t.ex. men inte tillnärmelsevis i samma omfattning som vi människor.

Kombinationen naken hud och svett är en väldigt effektiv kylapparat. Kylning genom avdunstning, eller mer vetenskapligt ”evaporativ kylning”, har hög verkningsgrad och används även industriellt.

Fördel människa

Nu har vi alltså identifierat två påtagliga fysiska egenskaper som tillsammans skiljer oss från de flesta andra djur: 1) vi går på två ben och 2) vi har en effektiv avkylningsmetod i kombinationen naken hud och svett.

Intressant eller hur! Nu kan vi ta oss en ordentlig funderare på vilka fysiska aktiviteter som bäst drar nytta av de här egenskaperna.

Om vi börjar med våra två ben. Varför skulle två vara bättre än fyra? Jo, det frigör två lemmar, alltså armarna. Vi kan bära med oss vertyg, mat och dryck. Dessutom, och det här är viktigt så läs noga, med hjälp av armar och händer kan vi dricka och äta under rörelse. Det är snudd på unikt bland landlevande varelser.

Vår tvåbenthet har utveckats under årtusenden. Vi förflyttar oss genom att springa och gå. Motoriskt finns det betydliga skillnader mellan sättet vi går på respektive hur vi springer. Forskning visar att gång sker till lägre energiförbrukning än den för löpning över en given distans. Tvåbenthet med optimerad gå- och löpteknik samt två fria armar betyder att vi rent praktiskt kan växla ner från löpning till promenerande medan vi fyller på näring och vätska och sedan återuppta löpningen igen. Detta skapar utmärkta grundförsutsättningar för snabb förflyttning över långa distanser eller för att trötta ut ett jagat villebråd.

Men, och det finns ett stort MEN, verkningsgraden på våra kroppars förmåga att omsätta näringsintaget till muskelkraft är inte 100%. I själva verket ska vi vara glada om vi når 20%. Resten blir till värme som måste kylas bort.

Den avkylningen klarar vi genom att svettas. Vi kan pressa ut litervis under ett dygn. För att avdunstningen ska vara så effektiv som möjligt ska svetten hamna på bar hud.

Här måste jag flika in att det finns en intressant skillnad mellan män och kvinnor. Vetenskapliga studier pekar på att kvinnors förmåga att kyla sin kropp är aningen bättre än männens. Kvinnorna är ju i genomsnitt mindre och lättare men även när man kompenserar för detta och matchar män och kvinnor med samma vikt, kroppsvolym eller hudarea så är kvinnans förmåga till avkylning lite bättre än mannens. Ingen har med bestämdhet kunnat säga varför men det framstår som faktum.

Hur bra är vi då. Jo, det är faktiskt så att ju längre sträcka vi talar om desto mer excellerar människan. Lejon och geparder är snabba i starten men hänger inte med oss många kilometrar förrän de måste ge upp. Detsamma gäller hjortdjur, nötkreatur och även hundar. Till och med kameler och hästar får ge sig om vi talar om riktigt långa distanser i varmt klimat. Man kan alltså säga att vi vinner i längden.

Så då kan vi sluta cirkeln i vårt logiska resonerande och konstatera att den sport där vi som människor allra mest drar nytta av de unika fördelar evolutionen gett oss är, just det:

Ultradistanslöpning

Våra kroppar har under årmiljoner optimerats för just ultradistanslöpning. Dessutom förstärks förmågan till att prestera väl av icke-fysiska egenskaper som också utmärker oss människor – att taktiskt kunna planera för framtiden och vår mental styrka i att utstå tillfälliga umbäranden för att nå ett avlägset mål.

Den skillnad jag nämnde mellan hur kvinnor och män klarar att kyla kroppen är säkert en av de viktigare faktorerna bakom den utjämning i prestationsförmåga mellan könen vi ser i ultradistanslöpning. Att åldersberoendet också är avsevärt mindre än i andra fysiska idrotter pekar också mot att evolutionen gett oss en extraordinär förmåga att förflytta oss till fots över långa distanser, också som kollektiv inkluderande barn och gamla. Det betyder mycket för en arts förmåga till överlevnad att hela samhällen kan ta sig till bättre jaktmarker, drägligare klimat och ifrån hotande fiender.

Som varande ultradistanslöpare har jag alltså all anledning att slå mig för bröstet och känna extra stolthet över den idrott jag valt att utöva. Jag kan, stärkt av vetenskapliga rön, hävda att min sport framstår som den som bäst förmår utnyttja de mest exceptionella egenskaperna vi människor begåvats med.

För framtida segrar

Så när de olympiska spelen vidgar vyerna till att i likhet med misstävlingarna omfatta hela universum ska vi se till att på bästa möjliga sätt dra nytta av våra genetiska fördelar för att knäcka motståndarna, varhelst de kommer ifrån. Vi representanter från Tellus kommer därför att insistera på ett riktigt krävande ultradistanslopp i pressande värme. Där borde vi vara svårslagna.

Men då gäller det att vi inte missat några detaljer i förberedelserna. Det slår mig att vi i dagsläget kanske inte inser hur vi bäst tar tillvara på våra tillgångar? Vi vet ju nu betydelsen av vår avkylningsförmåga i kombinationen svett och bar hud men samtidigt envisas med att springa påklädda! Även de dyraste funktionsmaterialen borde utgöra en försämring av den evaporativa kylningen.

Det här lockar mig att vidare undersöka. Jag skulle kunna tänka mig att bjuda in till ett antal träningspass under den förestående varma årstiden där vi omväxlande springer med och utan kläder och mäter skillnaden i prestation. Självklart kommer det ske i strikt vetenskapligt syfte vilket jag hoppas bidrar till förståelsen från allmänhet, polis och övriga myndigheter. Jag räknar alltså med god uppslutning för alla vill förstås bidra till att planetens fana vajar högst den dag priserna delas ut till universums bästa ultradistansare!