När jag ställer upp i en tävling så är det för att tappert deltaga och ta mig i mål, inte för att vinna eller ens komma på pallplats. Jag är ju smålänning så jag bryter ogärna ett lopp som jag betalt anmälningsavgiften för. Jag vill ha valuta för pengarna och ibland är det endast den tanken som bär mig över mållinjen. Då har som regel topptrion redan gått imål, duschat, bytt om och gett sig hemåt med sina troféer.
Lotter var det länge sedan jag slutade köpa. Man får ändå trisslotter ibland som present av släkt och vänner eller för att man besvarar frågor i den lokala mataffären. De lotterna behöver jag inte skrapa. Jag skulle kunna slänga dem direkt. Som mest har jag ibland vunnit en ny lott (en nit) men jag kan inte påminna mig när de senast inträffade.
På sistone har dock mina cirklar rubbats en aning.
Det började nog på TEC tidigare i vår. Som resultat av att jag för första gången bröt en ultratävling (100 miles) så tog jag istället brons på 75 miles! Väldigt oväntat men positivt och uppskattat förstås. Men nog var det väl ett enstaka olycksfall i arbetet.
Men så på Jättelångt nu i helgen så hände det oväntade igen. I ett nummerlappslotteri vann jag en veckas fri hyrbil. Toyota Prius med 200 fria mil och en tank bränsle. Värde mer än 4000:-.
Turlott
Förra året sprang jag första upplagan av Jättelångt. Då gick tävlingen som invigning av Roslagsledens norra förlängning. Vi sprang från Grisslehamn där leden slutar till Norrtälje. Jag blev direkt förälskad i den vackra och omväxlande naturen. Vyerna längs kusten söder om Grisslehamn tar fullständigt andan ur en. Väddö kanal är en sann idyll. Inåt land är det rena landsbygden med skogsstigar och smala vägar kantade av gårdar och gamla mjölkpallar.
Det var alltså inte svårt att bestämma mig för att delta i årets upplaga. Vi skulle starta i Norrtälje och springa norr ut till Grisslehamn. Det tyckte jag lät bra eftersom den vackraste delen av banan då kommer på slutet som belöning för ansträngningen att ta sig hela sträckan.
Ett problem med trailbanor från A till B är logistiken. Man kommer i mål på en helt annan ort än där man startar. Med bil får man vara kreativ. I år bestämde jag att först köra och parkera i Grisslehamn, sedan ta bussen till Norrtälje och starten. Det skulle kosta morgonsömn men vara värt besväret efter målgång.
Jag plockade upp Håkan Zehler kl 06:10 på Söder. Vi drog iväg i god fart eftersom vi inte fick missa 07:55-bussen mot Norrtälje. Navigatorn gav oss ingen mariginal alls men jag hade lärt mig från förra året att den räknade ankomsttid väl pessimistiskt.
Vi anlände som förutspått Grisslehamn i god tid. Vi stötte ihop med Leif Åhlander och Anders Löfgren som också bilat upp för att parkera. Bussresan till start tog en timme så jag hann utan problem trycka i mig min långlöparfrukost bestående av en termos kaffe, 5 kanelbullar och en Gainomax.
Startområdet låg bakom Toyota i Norrtälje. Här surrade det av aktivitet. Vi anlände mer än en timma före start så jag hade god tid på mig att heja på alla löpare som kom i jämn ström. De togs väl emot av Kristina Paltén som valt att ställa löpskorna i hyllan i år och i stället blivit rekryterad som funktionär. Ett riktigt kap av Jättelångtarrangörerna måste jag säga.
Vi var en brokig samling löpare. Fjolårsvinnarna Cecilia Petersson och Mats Vidinger var med och blev intervuade. Det hölls tal. Så småningom lyckades vi samla oss till start och ge oss av på kortegelöpning genom Norrtälje och ut till Roslagsleden. Det var lite kofösning över det hela och jag kände mig som en yster kalv som strax skulle få skutta ut på sitt första grönbete.
Väl på leden blev det fri fart. Tätklungan var snabbt ur sikte. Jag hade som mål att springa på 7 tim 55 min. Upplägget för att klara det var att snitta i ett 6:20-tempo på alla löpsträckor loppet igenom och att dra ner depåstoppen till ett minimum. Det borde ge mig en buffert av tid för de obanade partierna jag visste skulle komma.
Jag trodde därför att jag skulle ligga ganska långt bak i fältet i början och sedan möjligen plocka några placeringar mot slutet. Jag var därför ganska förvånad att jag tidigt segade om ett antal löpare som normalt springer fortare än mig, bl.a. Mia Thomsen och Sebastian Lauterbach som kompissprang och såg ut att ha det trevligt och avspänt.
Solen sken och det var varmt ute på ängarna. Jag hade vis från förra året valt långa tights. Det ångrade jag inte när jag sprang genom nässelsnåren. Jag hade en annan komparativ fördel mot de flesta andra. Jag hade kvar förra årets bana i min Garmin FR 305:a. Jag hade lyckats reversera den och editera bort de få felspringningar jag gjorde förra året. Jag kunde därför köra på i mitt tempo och hela tiden se att jag sprang rätt.
Vätske- och näringskontrollerna låg tätt för att vara en ultra-trail. De var så välfyllda med förnödenheter och med trevliga funktionärer att det tog emot att göra så minimalistiska stopp som jag gjorde. Jag drog dock snabbt vidare och njöt av naturen. Stora delar av loppet sprang jag helt ensam. Jag visste att det fanns löpare framför- och bakom mig men jag verkade hålla avstånd till dem.
Den har delen av Roslagsleden som Jättelångt går på är egentligen flack. Vi ultralöpare promenerar oftast i branta uppförsbackar och när en sådan kommer så tittar man instinktivt på klockan för att se om det är dags att äta och dricka. Jag har ju sprungit flerar ultror tillsammans med Liselott Guest som aldrig slarvar med näringspåfyllningen. Hon påminner om när det gått 2 timmar eller 20 km att det är dags för en taktisk temposänkning för matintag.
Den här gången hade jag inte det stödet. Det visste jag om men jag kände mig så bekväm i löpningen att jag sprang nästan halva sträckan utan fast föda. Det var inte smart för jag kände en viss matthet och snudd på lite illamående innan jag tog mig för att äta ordentligt. Då gjorde jag förstås genast det och efter ett par kilometer till så tycke jag mig vara i slag igen.
Väddö kanal är en riktig idyll. Man springer bredvid på en grusad stig. Det är visserligen en enda lång raksträcka men passar man på att heja på fiskare och båtfolk så avverkar man den utan problem.
Det gjorde dock inte Robert "Barfota" Karlsson. Robert är en fröjdig värmlänning som har en härligt skön inställning till sin löpning. På frågorna om hur långt och ur fort han tidigare sprungit som barfotalöpare svarade han att han egentligen inte bryr sig, utan bara ger sig ut och springer utan klocka och håller på så länge som det känns bra. Han var dock inte imponerad av betongkrossen som utgjorde kanalstigens grus.
Robert och jag följdes en bit efter Väddö kanal in i ett terrängavsnitt som han verkligen uppskattade och tjoade att det kändes som massage för fötterna. Vi sprang tillsammans fram till en grusväg där han åter tvingades dra ned på tempot.
Jag ångade på i mitt planerade tempo. Sprang om ett par löpare och kom fram till Annicas veranda som utgjorde sista bemannade kontrollen. Här fanns det så mycket läckerheter så det nästan svindlade för ögonen och övriga sinnen. Jag tyckte att jag sprungit såpass bra hit att jag kostade på mig en längre pratstund med värdfolket.
Nu visste jag att de riktigt natursköna delarna av banan skulle komma. PEK & co hade också annonserat att sträckningen var omdragen vissa partier jämfört med förra året. Egentligen borde detta ha tänt lite varningslampor inom mig men jag var så uppåt av att min plan hållt så bra att jag inte anade oråd. När markeringar pekade på ändrad kurs in i snåren så var jag istället beredd på att här vankades än mer av tuff terräng. Jag kollade därför inte så noga om jag såg spår från andra löpare utan drog rakt ut mot havet dit ledmärkningarna pekade. Det blev klappersten och klippor och riktigt svårforcerat. Det var inte förrän jag såg en sista orangemålad träpåle nära vattenlinjen som jag förstod att det nog inte var rätt väg. Då hade jag klättrat och vinglat runt på klippor i nästan 2 km.
Att förstå att man sprungit fel innebär oftast att man måste ta sig tillbaka samma väg man kommit. Det kändes knäckande men jag kollade förra årets bana i GPS-klockan och såg att jag skulle kunna hajka till den genom att ta mig rakt in från havet, helt obanat men förhållandevis lättnavigerat. Efter en knapp kilometer var jag ute på riktiga leden igen.
Att det hade kostat mig tid förstod jag men hur mycket var svårt att säga. Jag kom ikapp Stefan Hasselgren som tidigare också sprungit fel. Han berättade att ett antal löpare jag haft bakom mig nu låg en bra bit före. bl.a. Mia och Zebban. Jag var mer glad för att ha hittat ut såpass lindrigt från min grova felspringing än att grämas över tappade placeringar. Jag sprang med Stefan till nästa banändring som gick över ett vattensjukt kalhygge.
När vi överlevt detta och kom ut på en mindre väg så ser vi Cecilia Petersson komma springande mot oss(!). Hon hade också sprungit fel. Vi tre följdes åt till den obemannade sista kontrollen 10 km före mål. Efter lite coca cola och bananer så sprang vi vidare. Cecilia och Stefan såg pigga ut och drog iväg från mig småpratandes med varandra. Jag tog det lugnt, tömde skorna på småsten. Jag kom fram till det sista obanade terrängavsnittet som jag också kom ihåg från förra året. Det var aningen kortare nu men lika svårforcerat. Efter det skulle jag bara följa förra årets spår hela vägen in i mål.
När man sprungit så långt så låter 6 km inte så mycket men varje kilometer tickar ned väldigt långsamt på slutet av ett långlöp. Jag spanade hela tiden efter Albert Engströms skrivarstuga som ligger just utanför Grisslehamn. Den verkade aldrig vilja uppenbara sig för mig. När den till slut gjorde det så var det nästan som en hägring framför ögonen.
I spurten in mot måltältet så hör jag Kristina Paltén ropa mitt namn. Det är alltid roligt att bli igenkänd. Men Kristina ropar också något om ett pris jag vunnit. Jag fattar först inte vad. Det brukar på sin höjd vara en vattenflaska eller ett par strumpor man kan få utöver diplom och innehållet i målgångspåsen. Det tog några minuter för mig att inse att jag också vunnit den där veckan med en Toyota Prius.
Jag kom i mål på tiden 8 tim 7 min vilket jag är nöjd med. Faktiskt en bra tid på 71 km. Hade jag sprungit rätt så skulle jag gjort loppet på 7:45 med samma tempo. Det får jag sikta på inför nästa års tävling.
I målområdet hittade jag Zebban och Mia i massagetältet. Det var precis vad jag behövde också. Massöserna var precis så hårdhänta som jag hoppats och lyckades faktiskt få mig i väldigt gott skick. Jag frågade efter duchen och det visade sig att man blev skjutsad dit i bil - lyxigt värre! Leffe och Anders som också gått imål strax före mig hängde på. Jag hade inte det minsta skavsår på kroppen. Det brukar man annars bli påmind om i duschen.
Vi delade bastu med postroddarna och de berättade för oss på ett ganska så dråpligt sätt att när de kom in i Grisslehamn så trodde de att där hänt någon alvarlig olycka. Anledningen var att de såg ett antal avklädda människor insvepta i raddningsfiltar. Det var först en bra stund senare de förstod att de sett målgången på Jättelångt. Roddarna själva hade inte haft det allför lätt på Ålands hav. De gjorde sträckan på imponerande 5 timmar, till större delen i dimma med väldigt dålig sikt.
Jag hade ju bilen vid målet och passade därför på att ta med så många som fick plats som behövde komma tillbaka till Stockholm. Vi fick dock vänta in de sista. Under tiden passade jag på att äta väldigt goda grillade korvar och potatissallad. Robert "Barfota" Karlsson fullföljde förstås loppet och belönades med ett särskilt barfotapris - en ölöppnare att ha på tummen. Han hjälpte mig därför att korka upp min lättöl.
Till slut var alla mina passagerare duschade och ombytta. Vi sa farväl och på återseende och drog söderut. Jag var inte hemma förrän 23:30. Det blev en lång dag alltså, men en som kommer att sitta kvar i minnet länge.
Och det där med "tur i spel....", det kommer jag säkert att grunna på länge.
Underbar berättelse Micke! Hoppas att du dyker upp nästa år också!
SvaraRaderaJonas Elfort Andersson