Det har varit en riktig köldknäpp här i Stockholm den här veckan. Jag fick för mig att promenera de 400 metrarna från Slussens T-bana till ultratinget som skulle hållas i ett gammalt stenhus vid Mariatorget. Vinden bet i kinderna så jag var tvungen att slinka in på ett kafé på vägen för att värma mig med kaffe och en liten semla.
Själva ultratinget gick odramatiskt till. Det här med att för första gången få en ultradistans, 100 km, erkänd av Svenska Friidrottsförbundet som tävling för svensk rekord är en stor grej. SM kommer att gå nu i april och efter det är nog chansen stor att även 24-timmars blir en mästerskapsdistans. Jag tillhör ju dem som förespråkar en elitsatsning så det här känns lovande.
Efter tinget följde middag med cateringupplägg. Trevligt och lagom ambitiöst.
Dan därpå var det dags att bänka sig för föreläsningar. Det kan kännas tungt att sitta igenom en hel dag men jag visste på förhand att Rune Larsson är en stor underhållare och det jag snappat upp om Timothy Noakes sa att han också skulle vara en entertainer.
Sessionen hölls i Citykyrkan och Kristina Paltén gjorde an fantastisk introduktion som med ett biblisk anslag nådde himmelska höjder.
Förväntningarna kom inte på skam. Professor Noakes var en väldigt medryckande talare. Han började med att gå igenom sin ”Central Governor Model”. Den hävdar att hjärnan styr musklerna för att skydda dem och hjärtat. Han argumenterade väl för sin sak. Han gjorde historiska tillbakablickar och pekade på svagheter i tidigare studier. Han erkände också att han i sitt eget arbete gjort nya rön som delvis kullkastar hans tidigare antaganden och att man därför ska läsa de senaste revideringarna av hans forskningsrapporter. Det gäller även Lore of Running där en del kapitel reviderats inför den senaste utgåvan.
Tim Noakes föredrag matchades mot Rune Larssons anekdotiska berättelser från sin egen karriär. Just den här mixen av vetenskaplig och akademisk kunskap ställd mot erfarenhetsbaserad lärdom kring samma frågor fungerade väldigt bra. Rune och Tim var i många stycken överens men inte fullt ut.
Sedan diskuterades mat och dryck under träning och tävling. Här talade Tim Noakes nästa uteslutande om ”den stora konspirationen” från de kommersiella krafter som tillverkar sportdryck och hur de lyckats få en forskarvärld med sig på sin linje om att man bör och skall dricka kopiösa mängder vätska före, under och efter lopp och att det helst ska vara sportdryck.
Tims huvudtes här är att människan är en ”delayed drinker”, alltså att vi är bäst lämpade för att dricka när behovet uppstår. Att göra tvärtom, dricka förebyggande och överkonsumera, är skadligt och kan till och med vara dödligt. Det kan vara normalt att tappa 2-5% av sin kroppsvikt under ett maraton. Han visade undersökningar som pekar på att vinnarna tenderar att återfinnas bland dem som tappat mest i vikt under loppet, alltså bland dem som druckit minst.
Tim Noakes driver hårt tesen "drick först när du känner dig törstig". Han skulle rekommendera de flesta löptävlingar (10 km och uppåt) att inte ha någon första vätskestation förrän efter 5 km. Nu betyder det här inte att man ska vänta så länge som möjligt med att dricka, för just det är en dålig taktik.
Rune Larsson ville mycket hellre tala om mat än om dryck. Han propagerade för vanlig god mat, gärna fettrik. Kolhydratuppladdningar kan andra få hålla på med. Här skarvade Tim Noakes in att man ska äta det ens kropp är van vid. Äter man mycket pasta, ris och potatis så får man hålla sig till det inför en tävling men äter man istället till vardags fett och protein som kött och fet fisk så gör man bäst i att grunda med det före tävlandet.
Under frågestunden togs vitt skilda ämnen upp men något jag snappade upp var att man bör känna till om de råd som ges utövare riktar sig till tävlande eller motionärer. Tim talade om ”competing vs recreational runners” och menade på att t.ex. rekommendationer kring hur många lopp man kan köra under en säsong, kopplat till hur mycket vila man behöver mellan varje, vänder sig till de som siktar på topplaceringar. Vi andra tar som regel aldrig ut oss på samma sätt och har därför inte alls det behovet av vila och återhämtning som elitlöparna har. Rune Larsson fyllde också på med att vila i det här sammanhanget betyder för honom själv att inte göra något alls 4-5 dagar efter ett lopp som Spartathlon och därefter aktiv vila under en period med 120 km löpning i veckan istället för normala 220. Inget sofflock där inte.
Avslutningsvis blev det en nästan filosofisk diskussion kring vad fysisk trötthet och utmattning i muskler är. Både Tim och Rune var övertygande i sin argumentation för att trötthet snarare sitter i hjärnan än i musklerna. Själva muskelarbetet är inte uttröttande. Om det bara var musklerna som tröttades ut, hur förklarar man då att det går att spurta? Trots det känner ju alla löpare fysisk trötthet och stelhet i sina muskler. En teori kring det är att den chock man utsätter muskler, leder och muskelfästen för i varje steg, alltså när man landar på foten, ger tröttheten. Då skulle benstyrketräning och fokusering på ett nätt och tolerant löpsteg ge effekt. Det ska jag ha i åtanke framöver.
Efter dessa fantastiska föredrag belönades Tim Noakes och Rune Larsson med ståtliga "Nobelpris" utdelade med tal och fanfar. Mycket pampigt. Carina Borén och Kristina Paltén gjorde verkligen det här eventet till en helgjuten föreställning ner i minsta detalj.
Den här dagen skulle rundas av med en gemensam middag men före det en timmes löpning i Hagaparken. Så korta sträckor springer inte jag inför publik. Dessutom kändes det väldigt kallt och ruggigt att ge sig ut i mörkret så jag övertalade några vänner att istället ladda upp med anti-oxidanter inför morgonens lite rejälare löprunda.
Middagen var annars en trevlig tillställning. Riktigt god mat, rostbiff och ett antal småtillbehör. Här bytte vi löpare erfarenheter med varandra och givetvis så kommenterade vi dagens föredrag och det var långt ifrån alla som köpt hela budskapet. Det sägs att akademiker är överrepresenterade bland ultradistansare. Jag vet inte om det stämmer men nog fanns det ett sunt ifrågasättande i mångas kommentarer.
Söndagen var vigd åt ett riktigt ultraträningspass. Bernt Hedlund och Kristina hade rekat en bansträckning som gick ut på att runda alla Stockholms innerstadsöar. Det skulle ge uppemot 60 km. En sådan utmaning kan man ju inte motstå.
Vi samlades på Stortorget i Gamla Stan och delade in oss i olika fartgrupper. Efter lite inledande dividerande gav vi oss äntligen iväg strax efter 10:00. Temperaturen hade då stigit från -20 grader när jag lämnade Vega till ca -16 när vi drog i väg. Det kändes som en annalkande värmebölja.
Vi struttade runt Helgeandsholmen där riksdagshuset ligger för att sedan runda Skeppsholmen och Kastellholmen. Efter det gav vi oss ut på Djurgården.
Några kände nog en viss besvikelse över att Rune Larsson inte var med och sprang. Han hade fått på sig att skriva en artikel för Runners World med snar deadline och var därför tvungen att tacka nej. Däremot kom Timothy Noakes med och råkade hamna i samma fartgrupp som mig. Vi sällskapade därför lite på löpet. Tim bodde på Hotel Diplomat på Strandvägen. Han hade tänkt hänga med runt Djurgården och sedan tillbaka dit, en runda på 15 km hade någon sagt. Lagom för ett 2-timmarspass som är vad han kör 2-3 gånger i veckan hemma i Kapstaden.
Jag har också haft förmånen att vistas en del i Sydafrika. Jag har testat några löprundor i Kapstaden och det visade sig att vi hade några gemensamma favoriter, som att springa upp på Taffelberget. Det var förstås också lockande för mig att få diskutera de mer kontroversiella delarna av Tim’s slutsatser från sina studier. Jag ville gärna höra mer om det här kring vätskeintag och löpning, speciellt ur ett ultraperspektiv. Jag menade på att vi som springer 12 timmar och längre kommer in i lägen där man inte känner vare sig hunger eller törst och att man då måste gå på schema.
Tim höll med. De här råden om att gå på törstkänsla gäller för mer hanterbara distanser som maraton och kortare. Dessutom bör man som löpare vara lyhörd för kroppens signaler. Att ”bara” gå på törstkänslan betyder inte att den kan ignoreras. Man ska ganska så snart fylla på efter att man känner törst. Däremot menade Tim att man inte ska oroa sig för att ha ett vätskeunderskott på 2-4% av kroppsvikten. Det ska man kunna klara sig på även under en längre löpning.
Tim noterade också att vi i vår löpgrupp inte drog oss för att besöka buskar och snår för att reglera vätskeöverskott. Det sa han var bra och indikativt för erfarna långdistansare. I många av de stora marorna och halvmarorna så är det ett problem att löpare dricker på tok för mycket och sedan inte har vett att lätta på trycket när det pockar på. De kniper ihop och försöker klara sig in i mål. Just det kan vara fatalt.
Jag berättade lite om mitt jämnfartupplägg på senaste 24-timmars och att jag nådde mitt förutbestämda mål på 170 km, alltså 4 x maraton. Det tycket han lät som ett bra exempel på att jag följde ”the Central Govenor Model”, alltså att jag intalat mig att göra den distansen. Jag erkände att jag inte tänkt så trots att jag läst Lore of Running. Jag gjorde det upplägget mer baserat på rutin och studier av andra erfarna löpare. Tim frågade om jag under den tävlingen tyckte att det var svårt att uppnå första, andra och tredje maran. Nej, egentligen inte sa jag eftersom jag visste att den fjärde skulle utgöra svårigheten, de tre första marorna var bara transport dit. Precis sa Tim, din hjärna jobbade mer eller mindre undermedvetet på att reglera effektuttaget ur musklerna så att du skulle klara dig hela loppet igenom. Tja, vad säger man om det?
Det där talade vi om under första milen. Senare när vi nästan rundat hela Djurgården och kom upp emot Gröna Lund så larmade min klocka för 15 km. Jag nämnde det för Tim och han saktade genast ned och sa att han bara programmerat sin hjärna för 15 km. Nu var det 3 km kvar, en missräkning, och han behövde ”programmera om”. Jag vet inte hur mycket skämt det där var men Tim såg rätt sliten ut. Han klagade på ”sore feet” vilket jag kan förstå då han sprang med broddar. Jag brukar också få skav och blåsor rakt under dubbarna om jag springer långt med sådana. Kristina bjöd honom på sportdryck som han tacksamt tog emot. Nåja, vi tog oss till Hotel Diplomat, avtackade Tim och önskade honom bon voyage tillbaka till Sydafrika.
Sedan sprang vi till McDonalds på Norrmalmstorg för fika och riktig energipåfyllning. Nu började ju löpningen på riktigt.
Vi sprang ned till Stadshuset, sedan längs med Norr Mälarstrand för att fortsätta ut och inta Essingeöarna. Det tog sin rundliga tid. När vi kom tillbaka till Kungsholmen sprang vi, eller snarare klättrade, i ett riktigt terrängavsnitt. Där fick jag en, snudd på, nära-dödenupplevelse. Vi kom ut på en stenhäll täckt med snö och stup rakt ned mot vattnet. Jag hade vanliga löpskor och förstod att här var det säkerhetsprincipen som gällde. Så med hjälp av textilbroms och genom att ta sikte på ett litet buskage gled jag över den där hällen och klarade mig med liten marginal.
Jag hade skojat lite med Cecilia Petersson om att när vi passerade hennes lägenhet så skulle vi kanske ta en ölpaus. Och det var precis var som hände. Cecilia bjöd in till ett VIP-stopp. Hon har som hobby att brygga öl och hade ett par gudomligt goda på kran. Jag kan inte påminna mig om när jag senast hade ett så trevligt brejk på en löprunda.
Med lite öl innanför Craftstället så gick det hur lätt som helst att springa färdigt Kungsholmen och sedan ta oss till Gamla Stan för att därifrån runda de små öarna Strömholmen och Riddarholmen. Därifrån stävade vi upp till Slussens Mc Donalds för nästa matstopp.
Här valde ytterligare några löpare att kliva av. Nu var vi bara 4 tappra kvar. Förutom mig också Cecilia, Kristina Paltén och Marcus Aveholt. Jag grundade ordentligt med en QP-plusmeny innan vi sprang vidare för att klara av de sista öarna. Jag råkade nämna att Brännkyrkagatan som vi passerade är Stockholms brantaste gata öppen för biltrafik. Det tog Cecilia och Kristina som intäkt för att de behövde backträna. Marcus och jag stod kvar nedanför och skakade på huvudena.
Vi sprang ut på Långholmen och rundade den i kvällsmörkret. Det funkade bra eftersom stadens ljus och snön lyste upp även där det inte fanns några gatlyktor. Egentligen fuskade vi lite med Långholmen. Vi sprang in på en ena bron och ut på den andra. Det syns på kartan och så här i efterhand skäms jag lite för det. Jag får nog ta mig tillbaka snart och göra bot.
Vi rundade sedan lilla Reimersholme för att fortsätta Södermalm runt. Jag brukar springa här rätt ofta så den här stretchen var nog den som kändes tradigast på hela löpet, men när vi sprungit under Londonviadukten och kom ut vid Vikingterminalen så kändes det som om vi gått i mål. Den sista biten förbi Slussen och transportsträckan upp till Stortorget i Gamla Stan kändes verkligen som ett upplopp.
Därmed var stadens 14 öar intagna och ultraeventet avklarat och stilfullt avslutat. Klockan stod på 19:45 så vi gjorde alltså 56 km på bruttotiden 9:30:00 ca. Det är långsamt det – långsamt och ultratrivsamt precis som det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar