Långdistanslöpning är en fysisk, taktisk och mental utmaning. Den mentala biten handlar i mångt och mycket också om att tänka positivt även när det regnar småspik, när det är pressande varmt, när skorna skaver och när blåsorna spricker. Detta samtidigt som det är miltals kvar till mål.
Förr två veckor sedan fullföljde jag ett 48-timmarslopp i Skövde. Det var en enormt lärorik weekend ur många perspektiv. Jag satte givetvis ett präktigt distansrekord men också ett antal personbästanoteringar på distanser som 50 och 100 miles, 2x, 3x och 4x marathon på grund av att jag aldrig sprungit dem förrut. Just 4x marathon var mitt sista mantra så när jag nådde det så rann energin ur mig. Jag kände då högst påtagligt värk i benhinnor och fotleder. Jag fortsatte förstås hela vägen in i kaklet men i lugn takt för att inte göra ont värre.
-----
Igår morse klev jag upp tidigt och körde hemifrån strax före 5:00 för att hinna fram till Uppsala och i tid för starten på 100 km-loppet. Sviterna från Skövde hade släppt för 2 dagar sedan. När startskottet gick kl 7:00 så kände jag mig hur pigg och frisk som helst.
Jag sprang de första varven med min Team Fakta-kompis Liselott Guest (Lisse) och med Linda Persson från IF Linnéa - utomordentligt trevligt sällskap.
Vi höll igen tempot och småpratade oss runt banan. För att peppa oss pekade jag ut en sevärdhet per varv. Det här var ju centrala Uppsala och löpning kring anrika Studenternas IP så här fanns det inspirationskällor som fick mig att gräva fram kunskaper ur mitt aldrig sinande förråd av värdelöst vetande. Uppsala domkyrka och Slott var ju snabbt avklarade. Den romantiska Stadsträdgården, Flustret och Fyrisån var andra självklarheter. Här kunde jag förstås bre på med lite Ulf-Peter Olrogvisor, Anders Björk-skrönor och asp-kunskaper (asp är Upplands landskapsfisk).
Stundenternas är förstås en sevärdhet i sig själv. En helgedom för oss bandyälskare. Stadion har förärats besök av mitt Vetlanda BK ett antal gånger. Liselott visade skrämmande kunskapsluckor när hon inte kunde nämna hemmalagets namn (Sirius förstås!)
Vi drog på i gott tempo. Varje varv var 2,5 km så vi skulle springa 40 st under dagen. Men redan efter knappt 10 började fantasin sina, Jag fick utnämna minigolfbanan och Gula Stigens lövskog till sevärdheter. Engelska Parkens trädtoppar tyckte jag mig kunna skymta och fick tillfälle att vädra lite Owe Törnqvist-minnen.
Man kommer till den punkt där hjärnan börjar släppa förankring med verkligheten. Det är oftast en skön känsla under löpningen. Man kan hitta in i sitt "flow" och låta kilometrarna ticka på som i en bil i motorvägsfart. Jag försökte stundtals komma upp med nya sevärdeheter men fantasin sinade. Jag missade under flera varv och fick till slut utnämna Lena A Johansson till sevärdhet (vilket iofs inte är så dåligt så som den profil hon är i ultralöparsammanhang).
Egentligen sprang vi nog aningen för fort så här i början. Vi gjorde maran på 4:45 och 50 km på 5:40. Linda hade då spurtat i mål på den distansen, in på en hedersvärd silverplats. Här någonstans började jag känna av mina fotleder och benhinnor. Jag försökte förtränga det men känslan från de sista timmarna i Skövde låg fortfarande kvar i cache-minnet i mitt huvud och kom därför snabbt upp till ytan.
Efter något längre stopp kom jag ur takt med mina löp-kamrater. Jag såg på monitorn att Peter Lembke låg ett varv före men just passerat så jag försökte få tankarna över till att jaga ifatt honom. Det funkade för han hade hunnit upp Lisse och gått ned i ett lugnare tempo.
Vi gjorde några varv tillsammans medan smärtan i benen tilltog. Jag insåg då att det här blir en tung sista halva. Jag känner mig såpass väl att jag också förstod nu att om jag fullföljer det här så får jag betala för det efteråt med flera dagars stelhet och värk i benen.
Jag delade in loppet i återstående miletapper, Efter 60 km gick jag in för skobyte. Att stega upp två storlekar kändes genast mycket bättre. Visst fanns smärtan i fötter och ben kvar men jag hämtade kraft i skobytet för att övervinna den.
Det blev en kämpamil till med ständigt tilltagande värk. Det positiva tänkandet brottades verkligen med en lång rad negativa tankar. I slutet på den sjätte milen hade jag inte mycket mer som drog mig framåt än tanken på att jag tävlade för mitt lag Team Fakta och inte ville schabbla bort vår chans till en bra placering när andra lag hade tacklat ifrån.
Vid sjumilapasseringen gick jag in i depå. En ordentlig Voltareninsmorning skulle kanske lätta en aning på smärtan. Jag hade inte mycket hopp om det men gjorde ett försök.
Det var ordentligt motigt att komma igen efter det stoppet som nog varat i 5-6 minuter. Löpning ger ofta en lindring i sig själv så jag försökte hålla uppe farten och även trycka på lite för att engagera andra muskelgrupper än de som nöter mest. Det gick bra men jag kände strax krampkänningar i lår och vader. Det brukar aldrig hända mig men nån gång ska väl vara den första.
Den här kombinationen av värk i ben, krampkänningar och vetskapen om att 12 varv återstod tog udden av mitt positiva tänkande. Jag började istället högt säga till mig själv, "usch vilken eländigt tråkig bana, hemsk utsikt, ont överallt i hela kroppen". Jag såg en mjuk säng framför mig. En varm dusch vore inte dumt. Jag tänkte på god mat och dryck.
Varje steg var en plåga. Men jag sprang på i alla fall. Därför kom jag ifatt Lisse. Hon tystade snabbt mina negativa kommentarer och började ösa positiv pepping över mig istället. Jag trodde inte det var möjligt i det ögonblicket men det fick mig faktiskt att svänga. Jag började räkna återstående varv. De var skrämmande många men jag insåg att jag plågat mig igenom ungefär lika lång sträcka som nu återstod.
Att räkna sträckor och beräkna passertider är ett sätt för ultralöpare på varvbana att skingra tankarna. Hjärnan är ju inte helt alert så jag hade fullt styr med att kalkylera fram vår tid på passeringen av 2 x marathon men fick den till 10:40 vilket inte är helt oävet. Vi kämpade på upp mot de sista 4 varven, alltså den sista hemska milen.
Peter Lembke passerade oss gående. Det var imponerande eftersom Lisse och jag joggade. Peter låg två varv före oss så han skulle definitivt fullfölja. För Lisse och mig stod det ju klart att vi hade god marginal till förra årets maxtid (14 timmar) som vi satt som skamgräns, så vi började också att powerwalka sista milen. Det var ingen våldsamt stor skillnad på att gå fort mot att stappeljogga vi gjort fram till dess.
Ändå var de sista varven riktigt tunga för mig. Att känna igen skillnaden på dålig och acceptabel smärta är viktigt för långdistanslöparen. Den förra är varningstecken till att man bör bryta omedelbart. Den senare måste övervinnas. Här fanns det massor av den senare varianten. Jag uppbådade alla mina krafter och mitt positiva tänkande för att komma framåt.
Lisse och jag talade om allt möjligt och omöjligt under vårt promenerande. Vi uppmuntrades av att vi inte var sist. Vi tog den lilla regnskuren på slutet som omväxling i tristessen. På sista varvet tog vi farväl av parkbänkar och blomplanteringar som vi umgåtts med 39 gånger tidigare under dagen.
Egentligen var jag helt likgiltig inför att spurta men vi blev omsprungna av Lars Almkvist från IFK Helsingborg strax före avslutande rakan utmed Fyrisån. Lisse hade krafter kvar att springa ifatt och om honom. Jag hade det inte men tog mig i alla fall springandes i mål.
Mitt Team Fakta-lag (med Lisse och Peter Lembke) slutade som 2:a på 100 km, slagna av Stockholms Långdistansklubb. Vårt andra Team Fakta-lag som tävlade på 50 km tog guld eftersom de stod som enda fullföljande lag på den distansen. Det var stark jobbat av Annika Johansson, Ulla Lembke och Mats Dänsel. Samtliga 6 anmälda Team Fakta-löpare kom alltså till start och fullföljde - Respekt!
-----
Så här mer än ett dygn efter tävlingen har jag fortfarande ordentligt ont i benhinnor. Fotlederna är uppsvullna. Voltarenet får jobba hårt. Lidingöloppet väntar om två veckor. Där ska jag nog gå ut lugnt och sikta på att komma runt skadefritt.
-----
Slutligen tack till arrangörerna och funktionärerna på det här loppet. Perfekt organiserat. Utmärkt service i rundningstältet. Kul också att få återse Reima och Peter från Skövde som skötte tidtagningen.
Tack också till alla medtävlande. Vi ultralöpare är ju bortskämda med att alla, elit som motionärer, är så trevliga mot varandra, hejar på så gott det går och ger varandra tips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar