Skövde 48H - en riktigt lång helg

Klockan är 04:30 strax före gryningen mellan lördag och söndag. Jag promenerar runt på en elupplyst idrottsplats, varv efter varv. Stundtals springer löpare om mig nästan ljudlöst. Ibland segar jag förbi någon som går aningen långsammare. Alla är ovanigt fåordiga.

Det är kyligt. Jag har en varm mössa på huvudet och händerna indragna i ärmarna på vindjackan.

Pipet från den elektroniska tidtagningen ringer i öronen vid varje passering och innebär att ytterligare 400 meter läggs till totalen. Jag kollar på monitorn och ser att jag gjort precis 420 varv. Jag nådde tidigare på natten mitt mål, drömgränsen 100 miles. Nu letar jag motivation för de sista 7,5 timmarna.


Bertil Palmqvist kommer glatt tjoande och pekar på samma monitor - "kolla här, triss i femmor och triss i tvåor!". Reima, den perfekte organisatören, vaknar till från sin lätta sömn och gratulerar. Jag inser i den stunden att jag har mycket kvar att lära om ultradistanslöpning och speciellt den här varianten på rundbana och 48 timmars tidslopp.


Reima påpekar att jag bara har två varv kvar till 4 x marathon och borde rappa på lite. Det räcker för att få mig på fötter igen.

-----

Hur galen är man på en skala 1 till 10 om man anmäler sig till ett 48-timmars samma år som man just börjat med ultradistans och aldrig sprungit längre än 77 km?

Familjen och arbetskamraterna hymlade inte. Jag blev genast klassad som knäpp så fort jag annonserade mitt deltagande i Skövde Ultraweekend. De kallar mig ju redan löparnörd så jag brydde mig inte nämnvärt.

Konstigt nog ifrågasätter de flesta främst hur man står ut med att springa runt-runt på en 400-metersbana snarare än själva tiden för genomförandet. En vanlig arbetsvecka är 40 timmar. 48 timmar är två hela dygn - två skymningar, två nätter, två gryningar att kämpa sig igenom. Tiden är utmaningen, inte platsen.

På en varvbana springer man sällan vilse. Markservice finns alltid nära. Man har bra kontroll på avverkad tid och hur man ligger gentemot andra. Ryggsäck behövs inte eftersom egen utrustning parkeras utmed banan. Här var det ju också tartan som underlag. Det är perfekt slätt och mjukare än asfalt, grus och betong. Bara tanken på att man inte har en endaste uppförsbacke att sega sig upp för ger extra energi.


-----

Jag åkte till Skövde tillsammans med min Team Fakta-kamrat Liselott Guest (Lisse). Lisse har skrivit utförligt om hela tävlingen på sin blogg. Stefan Manning som också genomförde sitt första 48-timmars har också skrivit en väldigt detaljerad och utmärkt redogörelse för hela loppet. Man kan hitta till hans blogg och bilder via hans hemsida "Sinuslöparen".

Jag har därför valt att fokusera min text här på alla nyttiga lärospån jag samlade på mig under den här tävlingen att använda inför kommande bravader.

-----

Inför det här 48-timmarslöpet läste jag på så mycket jag orkade och hann från olika forum och löparhemsidor. Det var inte helt lätt för det går inte så många sådana tävlingar och de som hålls lockar ett begränsat antal löpare. Jag snappade i alla fall upp tipset att redan från början ha en detaljerad plan att följa eftersom en endorfinindränkt hjärna inte är mycket att förlita sig på under själva loppet.

Min plan hade jämn fart och regelbundna vätske- och näringsintag som bas. Det är faktorer som skiljer framgång från fiasko. Jag hade sockrat planen med kaffe- och lättölspauser och även lagt in strategiska klädbyten och korta sovpauser. Jag bemödade mig med att skapa så mycket variation som möjligt. Lisse köpte planen fast med viss undran över mina vätskors sunda tillstånd. Hon reserverade sig för ölpauserna.


Jag planerade in regelbundna händelser för att skapa delmål men hade mindre koll på löptakt och hade helt tänkt bort alternativet promenad. Det var ett första misstag. Detaljplanens slutdistans var 340 km. Vi hade alltså ett körschema att följa som siktade in sig på finska nationsrekordet på 48H! Inte särskilt realistiskt för två debutanter.

Grundkomponenten "jämn fart" är i alla fall viktig. När startskottet gick struttade vi iväg i precis den takt vi förutbestämt. Det var som vanligt svårt att hålla nere farten men det är något vi tränat på hela sommaren. Min Garmin FR305:a visade varvtider. Vi kom snabbt in i en lunk i 7:05-tempo som vi höll stadigt timme efter timme. Det här är en styrka jag och Lisse besitter som löpare. Vi kommer in i ett stabilt tempo som vi springer på ren känsla och som inte bränner ut oss. Klockan är med mest för att bekräfta rätt takt och det är nästan kusligt att se efter 4-5 mil att vi inte avviker mycket mer än 1 % på varvtiderna.

Den andra stora styrkan vi har är vår militäriska disciplin vad gäller näringsintag. Det är helt och hållet Lisses förtjänst. Hon har lärt mig vikten av att ALDRIG köra slut på energidepåerna. Vi startar därför så proppmätta som möjligt och sedan äter i förutbestämda 2-timmarsintervaller. Vi väntar heller aldrig längre än 20 minuter med att fylla på vätska.

-----


Det här var som sagt vårt första 48-timmarslopp. Det springs väldigt få sådana totalt. De tips jag hämtat in för min detaljplanering kom därför mest från 24-timmarslöpare. På dubbla tiden hinner mycket annat att hända. Värdet av att planera även för oförutsedda händelser hade jag förbisett.

Efter 5 timmars löpning började det regna så smått. Vi hade just passerat första maradistansen (=uppvärmning) och hade ett skobyte planerat. Det genomförde vi, men drabbades ganska direkt av riktiga störtskurar som dränkte oss från topp till tå. Vi fortsatte ändå att springa efter schemat och jagade en bra tid på 50 miles som var nästa delmål.

Det här var en stor taktisk miss. Löpning i blöta skor frestar på. Innerbanan var översvämmad så vi sprang på bana 3 och 4 vilket kostar 20 meter extra per varv. Vi höll god fart men när regnet väl slutade var vi ganska så möra och i behov av klädbyten och vila.

Vi skulle istället direkt gått i depå när det kraftiga regnet började. Vi visste att det skulle komma och hade därför kunnat spara på kläder och skor. Den vila vi då fått hade vi dragit nytta av när vi återupptagit löpningen.

Nu kämpade vi istället vidare. Regnponcho på. Lisse hade noterat att hon låg före Carmela Fiona, alltså på andra plats bland damerna och kände sig peppad av att hålla den positionen. Vi tryckte därför på lite mer än vad planeringen sa. Att inte följa sitt eget upplägg så tidigt i ett långlopp var ytterligare ett taktiskt misstag.

Det var kyligt och blåsigt. Mörkret tynger på ett sätt som är svårt att beskriva i ord. Lisse klagade på ömmande knäleder och började tala om dusch och varm säng. Jag hade svårt att säga något tillräckligt positivt. Förmodligen måste man göra några sådana här nattpass för att lära sig hantera dem mentalt. Att läggas till träningsplaneringen alltså.

Var 6:e timma gjordes ett riktningsbyte. Det hade vi inte tänkt på innan men när vi väl sprang så kändes de här bytena som milstenar. Ultraräven Bertil Palmqvist underströk hur bra det kan vara att dela in loppet i dessa 6-timmarsperioder. Under resten av loppet hjälpe det till mycket att ha de här vändningarna som delmål.

Min plan hade ett antal korta sovpauser (powernaps) inlagda. Det var helt rätt, men på ett 48-timmars måste åtminstone sådana debutanter som vi sova lite längre. Utebliven sömn före loppet, som Lisse redogjort för i sin blog, gjorde att vi gick i depå på lördagsmorgonen och tog ett 3-timmars sovpass. Det var välgörande både fysiskt och psykiskt. Minst en sådant "recovery nap" ska in i planeringen för nästa 48-timmars.

Utrustningsmässigt sett hade vi läst på såpass bra att jag tror vi hade med alla prylar vi behövde. Vi fick tips om att ta med oss tillräckligt med klädombyten inklusive mössa, vantar, varm jacka och vindtäta byxor. Extra skor är ett måste. Jag hade med både dämpade och odämpade löpskor och i olika storlekar. På slutet var det skönt att springa i mina 45:or (mot normala 42). Lisse är apotekare och hade förstås med sig ett förråd medikamenter. Jag hade också med en stor påse salvor, tuber, skavsårsplåster osv.


Vi överlappade i viss mån varandras utrustning och det visade sig vara tur för just oss. Vi upptäckte nämligen rätt snart att vi var riktigt slarviga personer båda två. När de andra löparna placerade sin utrustning under läktaren vid löparbanan i pedantisk ordning så slängde Lisse och jag vår i en stor hög som såg ut som när man tittar ned i en sopkontainer. När någon av oss behövde något, t.ex. en tub Voltaren, så letade båda tills vi hittade åtminstone en.

Det funkade men kostade tid. Här krävs en ordentlig uppsträckning inför nästa lopp. Järnkoll på den personliga utrustingen är A och O.

För att lyckas sova i korta snuttar men med kvalitet så krävs också bra förutsättningar. En riktig luftmadrass + pump är tungt att släpa på men det är en bra investering. Jag hade också med mig en klassisk äggklocka. Elektroniska timers kan vara för komplicerade att ställa in och få tyst på, speciellt när man är extremt trött. För att inte tappa för mycket värme under tupplurarna hade vi varma plädar och räddningsfiltar av folietyp.


-----

Trots en hel del taktiska misstag så genomförde vi hela loppet. Lisse avslutade till och med i stor stil. Jag var chanslös på de sista timmarna och kunde bara konstatera att min ledning på 20 km något dygn tidigare åts upp. Lisse slog mig till slut med 8 km. Här kan vi kanske lära varandra något eftersom vi hade våra toppar vid så olika tillfällen.

Den analysen återstår att slutföras men jag insåg redan i loppet att jag inte tränat promenad tillräckligt. Jag fick ordentligt ont i fotleder och benhinnor på slutet. Ännu en lärdom att ta till träningsplaneringen.


-----

Förrutom de här förvärvade erfarenheterna så fick vi massor av tips från våra medtävlande och från arrangörerna, speciellt från Reima och Peter.

Här är en liten summering av det jag lärt mig från den här löphelgen:

- Sömn före loppet - oerhört viktigt att komma ordentligt utsövd

- Planera i förväg men ta höjd för oförutsedda händelser och ge utrymme för viss flexibilitet

- Överväg att vänta ut kraftiga regnskurar om de är någorlunda kortvariga

- Håll fast vid den egna planen i loppets tidigare delar. Låt dig inte påverkas av ställningen gentemot andra löpare. Mycket kan och kommer hända på ett 48-timmars

- Håll ordning på den personliga utrustningen

- Träna promenad (fysiskt)

- Träna löpning på natten (mentalt)

- Dela in loppet i 6-timmarsperioder (24- och 48-timmars)

- Lägg in en eller två längre sovpauser (0:45 -1:30 tim) i planeringen för ett 48-timmars

- Kolla upp i förväg vilken mat och dryck som serveras och när. Ta med egen mat även om arrangörerna är pålitliga. Känslan av att veta att man har något med sig som funkar och som ger variation stärker psyket.

- Om du fryser efter vila, spring fort tills du får upp värmen

- Jämn fart (inga idiotryck) är viktigt men variera löpning med promenad. Att stundtals springa lite fortare kan också vara bra för att aktivera andra muskelgrupper än de som nöts mest.

Avslutningsvis det mest svårfångade tipset: Ultrarävar som Sigvard Koplimäe och Bertil Palmqvist verkar ha en förmåga att försätta sig själva i ett transliknande tillstånd som gör att de timme efter timme kan nöta på när alla andra sviktar av trötthet. Det är väldigt vägvinnande över en såpass lång period som 48 timmar om man hela tiden förmår röra sig framåt när andra väljer att ta allt längre pauser. Förmodligen är det erfarenhet genom tävling som krävs för att komma dithän. Mer fler långa tidslopp får det bli alltså.


-----
Det blev en hel del personbästanoteringar på nya distanser för oss under det här loppet. Här är en liten summering:


-----

Bilderna i den här bloggen kommer från Stefan Mannings album och från mitt eget. Där finns många fler bilder att kolla på. Tack till alla inblandade.