Extrainsatt: Smak för motion

Jag skulle egentligen väntat till efter Espoo 24H med nästa blogginlägg men måste publicera ett kortare presstopp.

Professor Lars-Magnus Engström avled nu i januari 2014. Jag nämnde honom i förra inlägget som inspiratör till mina vidare funderingar kring idrottsintresse, prylhysteri och varför just långdistanslöpning blivit populär de senaste åren.

Lars-Magnus Engström var professor i idrottspedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, professor emeritus vid Stockholms universitet och knuten till GIH. Han är främst känd för en longitudinell studie av svenskars idrottssvanor. Den påbörjades 1968 med syfte att undersöka ungdomars inställning till skolämnet gymnastik, det som nu heter Idrott och hälsa.

2000 femtonåringar deltog. Gruppen följdes sedan upp regelbundet fram till 2007 då deltagarna hunnit fylla 53 år. Det är en unik studie som även uppmärksammats internationellt. Parallellt genom åren har Engström varit delaktig i en rad andra undersökningar kring motion och idrott.

2011 kom en ny utgåva av Engströms “Smak för motion – Fysisk aktivitet som livsstil och social markör”. Boken uppmärksammades av media. I TV-programmet “En bok, en författare” intervjuar Gabriella Ahlström Lars-Magnus Engström. Programmet är tillgängligt på urplay fram till 24/3 2014 så passa på....

http://www.ur.se/Produkter/162728-En-bok-en-forfattare-Lars-Magnus-Engstrom

Engströms slutsatser går emot den rådande uppfattningen att de som fortsätter idrotta in i medelåldern gör det för att de tidigare varit idrottsaktiva som unga. Engström visar istället att det är högre utbildning och position i samhället som har betydelse. En aktiv fritid är ett livsstilsval som markerar status. Engström säger också att det stora flertalet svenskar rör på sig allt mindre. Idrott och motion har blivit exklusivt, en social markör för bättre bemedlade.

Intressant men också kontroversiellt eftersom regeringen, riksidrottsförbundet och andra slår sig för bröstet och säger att svenskar motionerar i allt större omfattning. I SCB:s årliga levnadsförhållandeundersökning (ULF) definieras motion till att man går en rask promenad 30 minuter per vecka. Engströms undersökningar visar istället (och inte förvånande) att vi totalt sett rör oss betydligt mindre nu än förr. Då gick eller cyklade man till och från jobbet utan att kalla det för motion. Idag tar man sig istället med bil eller kollektiva färdmedel, även till gymmet för att promenera 20 minuter på löpband och registrera det som träning. 

I Regeringens omtalade Idrottslyft satsas 500 miljoner årligen på idrottens förbund och föreningar. Det motiveras med antagandet att om fler ungdomar knyts tidigt till idrottsrörelsen så anammar de en aktiv livsstil som följer med upp i åldrarna. Engström visar att den kopplingen knappt existerar och definitivt inte gynnas av den tidiga specialisering som idrottsrörelsen driver.

Engström menar att motionsintresset bland medelålders istället är ett livsstilsval kopplat till position och status. Det är inne att motionera och att visa andra att man gör det. Träningsloggen ska helst länkas till sociala medier. Ju fler spektakulära aktiviteter desto högre status. 

Det här diagrammet från Engström visar extremerna - Motionsutövning i relation till utbildningsnivå, bostadsort och antal vänner som motionerar.

I dag har multisport och långdistanslöpning lika hög eller högre status än segling, utförsåkning och golf. Engström menar att den utvecklingen beror på modeväxlingar över tiden och jämför med t.ex. windsurfing som var populärt i samma kretsar för 20 år sedan.

Jag håller delvis med men långdistanslöpningen passar inte in i mönstret. Den är simpel och tar en ansenlig del av fritiden i anspråk året runt. Alla hyfsat friska människor kan börja springa utan att privatekonomin begränsar. Löpning i sin enklaste form känner ingen klasstillhörighet.

Men det har skapats en industri kring löpningen som öppnar möjligheterna för en klättring uppåt statusstegen. Flera indikatorer visar att marknadens aktörer medvetet och långsiktigt byggt upp konstlade behov kring löpningen och lyckats få dem permanentade i folks medvetande. Det är också precis vad som behövs för att göra löpningen till en statusmarkör. Prylar, kläder, skor, träningsresor utomlands, löpstegsakademier och vetenskapligt framtagna dieter uppfattas som nödvändiga för den ambitiöse löparen. Det finns ett utbud på marknaden som gör att de som springer till och från sitt välbetalda jobb kan göra det visuellt i exklusiva träningskläder och med prylar som fångar uppmärksamhet och beundran från medarbetarna.

Så, fundera på det nästa gång du känner suget efter ytterligare ett par 2XU-tights. Högt pris till trots är investeringen väl värd. En inträdesbiljett till löparkulturens övre toppskikt. Du ska inte kunna misstas för en som bara tränar för Blodomloppet.

Prylarna som jag ifrågasatte i mitt förra blogginlägg behövs alltså mer än någonsin. De är inte bara önskade utan helt nödvändiga för löpningen där den befinner sig idag. Det är inne att springa och vi som gör det har behov att visa samhörighet med varandra och distansera oss från övriga. Det ska synas på oss och vi vill ofta påminna alla i vår omgivning om vilken exklusiv skara vi tillhör. Mitt nästa blogginlägg blir en djupdykning i den marknadsföring som skapat denna dagens löparboom. Där kommer nog att finnas en och annan ögonbrynshöjare.