Prylsporten löpning

I förra månaden bloggade jag om P-O Åstrands gamla bok “Bättre Kondition”. Den kändes befriande saklig jämfört med sentida böcker i samma ämne. En markant skillnad är att Åstrandboken inte alls tar upp träningsutrustning medan alla senare alster gör det, dessutom i ökande omfattning ju nyare de är. En bok ur min bokhylla säger “Din första löprunda är din viktigaste. Den ska gå till en sportaffär som specialiserar sig på att mäta ditt löpsteg och som kan ta fram de skor du behöver för att du inte ska drabbas av kroniska fotskador”. En annan gör ett stort nummer av hur mycket bättre man blir med hjälp av pulsklocka.

Det finns definitivt idrotter där utrustning är A och O och som gynnas av materialutveckling. Ett exempel är stavhopp där rekorden tagit ett språng (!) varje gång man hittat ett nytt och bättre material i stavarna - från ask via bambu, aluminium och glasfiber till de senaste kolfiberstavarna.

Men löpning? Jag tillhör dem som anser att löpning inte behöver någon utrustning alls. Man ska i princip kunna springa helt naken. Det har jag bloggat om tidigare här. Samtidigt ser man överallt hur viktiga prylarna är. En indikator är löparapparna för mobiltelefoner där funktionen att kunna registrera använd träningsutrustning är en av de mest önskade.

Ger prylarna verkligen bättre resultat?

För de som tävlar är det lockande att försöka tillskansa sig fördelar gentemot sina konkurrenter. Även bland oss som bara motionsidrottar finns flera som söker genvägar till bättre resultat. Visst finns det en alldeles speciell dragningskraft i det som sägs göra oss bättre på kortare tid till mindre ansträngning. Flera tillverkare använder prestationshöjning som argument för sina produkter. Här är två exempel:

2XU: Vår filosofi är att skapa produkter som förbättrar prestationer. 2XU arbetar med material och teknik som tar dig längre än vad du trodde var möjligt

ASICS:  Vi utvecklar några av de mest bekväma och prestationshöjande skor och kläder som finns på marknaden

Har de täckning för det? Det är inte utan att jag drar en parallell till de gamla patentmedicinerna.

Vad gäller löpning bör man kunna koppla tekniska landvinningar till förbättringssprång i historiska resultat. Rekordstatistik borde visa på när idrottarna dragit fördel av någon ny pryl, nytt material eller ny metod. Jag har roat mig med en sådan liten övning. Eftersom jag är ultralöpare börjar jag med ett ordentligt kliv bakåt i historien.

Forna tiders militära styrkor använde löpande spanare och ordonanser kapabla att förflytta sig hundratals kilometer på några dagar. Europeiska hov och adelsmän höll sig med löpare som kunde lämna meddelanden över riktigt långa avstånd inom och utanför rikets gränser. De här löparna var välutbildade, väl tränade och åtnjöt högt anseende. De kunde springa rejäla ultradistanser, uppemot 500 km på några dagar. De gjorde det snabbare och tystare än en ryttare till häst. Det finns flera referenser. Historikern Herodotos skriver om Philippides, en senior hemerodromos (daglöpare). Philippides kunde alltså springa i flera dagar i sträck. Ca år 500 f.kr. levererade han meddelande mellan Aten och Sparta (ca 250 km) på mindre än två dagar. Just den sträckan löps numera som tävlingen Spartathlon. Dagens löpare har banmarkering, servicestationer samt färre fiender och vilda djur att värja sig emot. Men Philippides kände terrängen väl. Han hade säkert gjort en bra tid i dagens tävling.

Vad hade då Philippides för utrustning? Han hade sannolikt lätt klädsel, en kåsa och en bra kniv. Kanske också en rensel att ha meddelanden i och några bitar torkad frukt, fisk eller kött. Han var annars utbildad att förse sig från det naturen erbjöd. Han navigerade på natten efter stjärnorna och var ständigt beredd att sprätta upp attackerande vargar och hundar utan att tappa fart. Grekerna satte en dygd i att vara barfota. Andra långdistanslöpare genom historien har förstås använt sandaler, skor och stövlar.

Philippides var på samma nivå som dagens elitultralöpare, fast utan hjälp av pulszonsträning, elektrolyter, trailskor och kompressionskläder. Han kunde farthålla och navigera utan GPS. Philippides hade många kollegor i sitt skrå. Vi kan konstatera att under 2500 år har inga prylar lanserats som nämnvärt ökat förmågan att prestera väl i ultradistanslöpning.

Man tävlade inte i ultralöpning. De antika olympiska spelen inkluderade inte några löpdistanser längre än ca 4 km (25 Stadion). Olympiska rekord noterades inte. Därför behöver vi ta oss ganska nära vår egen tid för att kunna jämföra resultat. Det hände ändå inte mycket på prylfronten mellan 500 f.kr. - 1900 e.kr. Rekordstatistik finns från slutet av 1800-talet. Jag har gjort en trendanalys på världsrekorden för 100 meter, 1500 meter och Marathon och försökt relatera förbättringssprång till lanseringen av prylar och metoder.

För marathon ser man dramatiska förbättringar under 1900-talets första halva. Det beror på att tävlingsformen etablerades. Man lärde sig hantera distansen och talangerna anslöt successivt. Av samma skäl ses än mer påfallande förbättringar av damrekorden när kvinnor tilläts springa 1500 meter och marathon långt senare.

Sprintdistanser har man tävlat i länge. Kurvan för 100 metersrekorden är väldigt flack i en jämförelse med vilken annan sport som helst. Under 30-talet tog tillverkare fram grenspecifika skor. Sprintern Jesse Owens vann sina 4 OS-guld 1936 i Adidas. På medeldistans hade Tyskland flera bra löpare. De hade börjat med intervallträning. Tyska träningsprogram från 30-talet skiljer sig inte nämnvärt från de man hittar i dagens Runners World. Under andra världskriget låg de stora mästerskapstävlingarna nere vilket gav utrymme för Gunder Hägg och Arne Andersson i neutrala Sverige att dominera medeldistanslöpningen och slå en serie världsrekord.

Under 50-talet ser man tydliga rekordsänkningar på alla distanser. Det finns två viktiga förklaringar. Mängdträningen infördes och de bästa löparna blev i princip heltidsaktiva. Man började också förstå vikten av näring och vätska. Kolhydratladdningen blev känd. Under första halvan av 60-talet förbättrades marathonrekorden markant. Östafrikanska löpare gjorde sitt intåg men framför allt ligger förklaringen i att fler tog till sig mängdträningen.

Stimulantia och prestationshöjande medel användes i ökande grad under 60-talet. Anabola steroider kom in i bilden och det var inte förrän i slutet av 70-talet som man började beivra doping i större skala. I vilken omfattning doping påverkat världsrekordnoteringarna är omdiskuterat. De damrekord på sprint och på medeldistans som stått sig i 25 år är starkt ifrågasatta.

Annars har de manliga rekordkurvorna planat ut påtagligt sedan 1970. Detta är intressant ur ett prylpåverkansperspektiv. I mitten av 70-talet blev pulsklockor tillgängliga. I början av 80-talet kom dämpade skor (Nike Air). GPS-klockor kom runt år 2000 och det senaste decenniet har vi sköljts över av bars, gels, kompressionskläder, barfotaskor osv. Ändå har som sagt rekordkurvorna planat ut. De förbättningar som syns kan tillskrivas individuella begåvningar som Usain Bolt och Paula Radcliffe. För marathon gäller också att stora pengar kommit in sporten. De lockar de bästa löparna till de snabbaste banorna.

Slutsatser

Det går alltså inte att påvisa att prylarna har någon prestationshöjande effekt. Man kan snarare med stöd av statistiken hävda motsatsen. Ur en synvinkel kan man säga att onödiga prylar utgör barlast på löparen eller tar bort fokus från det väsentliga. De rationella träningsmetoder som togs fram under 50- och 60-talen gav tydliga resultat och samma metoder fortsätter att ge framgång idag. Budskapet “strunta i prylarna, träna hårt, träna mängd, träna långsiktigt” är dock kärvt och inte direkt säljande.

• Prylar gör dig inte till en snabbare löpare, möjligen en fattigare
• Inga prylar ersätter frekvent, metodisk och rationell träning för den som vill prestera bättre
• De löpresultat som nåddes för 80 år sedan, före idrottsvetenskaparna och prylboomen, står sig hyfsat bra än idag. Då sprang man (=män) maran under 2:30, 1500 meter under 3:50 och 100 meter på 10,2 sek.

Men....

Att visa på att prylar inte påverkar prestationen besvarar ändå inte varför de haussas, varför de blir fler och varför de säljer bättre än någonsin. Jag har ett (o)försvarligt antal löparprylar själv. Jag ertappar mig ständigt med att känna suget efter fler trots att jag vet att jag inte behöver dem.

Därför har jag nosat vidare och tycker mig ha kommit något på spåret. Jag läste för ett tag sedan en bok:

Rekommenderas! Professor Engström har studerat våra motionsvanor. Hans slutsatser har malt i mitt inre. När jag härom veckan deltog i det trevliga träningseventet “Löpningens Dag” sprang vi genom Stockholms fashionabla shoppingdistrikt. Där bland haute couturen och guldsmederna finns sedan några år också sportmärkenas konceptbutiker. När mitt slitna löparställ speglade sig i de välputsade skyltfönstren dök en tanke upp, Maslow, och polletten trillade ned!

Löparprylarna fyller en viktigare funktion än den som förs fram i marknadsföringen. Bakom ligger en medveten och smart strategi som tarvar ett eget blogginlägg. Det återkommer jag med efter Espoo Endurance 24H....