Jättelångt 2011 - drabbad av Ödet

Inför en 68 km-tävling bör man äta en rejäl middag och sedan gå och lägga sig tidigt. Det förstnämnda brukar jag sällan ha problem med, lägga mig tidigt kan vara värre men när jag väl kryper till kojs slocknar jag snabbt.

Dock inte dagen innan Jättelångt. Jag skulle köra bil upp till Norrtälje på morgonen och plocka upp Håkan Zehler utmed vägen och behövde därför gå upp vid 05:00. Då bör man inta snarkofagen redan 21:00 och det försökte jag göra. Men så tidig sänggång, proppmätt och i ett, trots korsdrag, på tok för varmt hus var det stört omöjligt att somna. Inte ens det garanterade sömnpillret Svenska Dagbladets korsord hjälpte. Förmodligen fick jag inte ihop mer än 3 timmars sömn och knappast blev det någon kvalitet på de timmarna.

Så 11 juni började alltså inte så bra. Frukost kände jag inte för så jag rafsade ihop mina prylar, drog iväg, hämtade Håkan och åkte upp till Norrtälje där vi parkerade och bordade transporten till Grisslehamn.



Jag lyckades få ner lite wienerbröd och ett par muggar kaffe under bussresan. Väl framme vid starten fick jag, med en blick på min nummerlapp, bekräftat att detta inte var min dag.



Men det var soligt och fint. Det var rekorddeltagande på Jättelångt och alla verkade förväntansfulla inför starten. Här fanns gamla bekanta men också en hel del nya ansikten. Och arrangörerna med Jonas och PEK i spetsen känner man ju väl numera.





Iväg drog vi strax efter 09:00 och i början sprang jag och alla andra på bra. Första sträckan går utmed kusten och havet svalkade skönt. På Jättelångt riskerar man alltid att överraskas på ett eller annat sätt och bara ett par km från start satt Näcken och spelade i en å.



Sånt kan skaka om sinnet lite och på mig resulterade det i att jag strax sprang fel. Jag fick för mig att här började den kuperade obanade delen av banan som jag sprungit två gånger tidigare. Så jag barkade ivag in i skogen. Insåg strax att jag var fel och navigerade mig tillbaka till leden. Kanske inte mer än 600-700 meter fel men illa ändå.

Nåja, jag kom strax fatt och om andra löpare och fick på rätt så bra fart. Men jag kände av att jag låg lågt på energi och jag hade inte mycket till matlust. Redan vid första kontrollen serverades varmkorv och andra godsaker men jag fick bara ned ett par nypor chips och lite vatten. Drog därför i mig min medhavda cocacola för lite extra kalorier och sprang snabbt vidare.

Strax innan andra kontrollen runt 20 km började jag må illa. Det var egentligen förväntat. För med för lite sömn och energibrist så kan man knappast hoppas på under. Jag har sprungit tillräckligt många ultror för att ha lärt mig att om man dippar så återhämtar man sig inte utan att gå i depå, och det gör man knappast på en sådan kort distans som 68 km.

Här och på efterföljande kontroller var min besvikelse enorm över brist på ultralöpningens främsta sportdryck, cocacola. Att gå runt på vatten, lite resporb och knappt något mer är tungt. Enervit är bara att glömma för mig eftersom jag av erfarenhet vet att det ger mig enorma magplågor.

Så resten av tävlingen blev alltså en utdragen plåga. Värmen och illamåendet drog ned hastigheten till 7:30-tempo vilket kändes extremt långsamt. Det kändes eländigt långt mellan vätskekontrollerna men när de väl kom så tog jag riktigt utdragna stopp på varje. Den på PEKs veranda var en riktig happening.




Här fanns dusch och levande musik. Jag låg länge i trädgårdsgräset och väntade in mängder av löpare innan jag med mycken möda samlade ihop mig för att fortsätta.

Det blev en lång dag alltså och i skymningen, som om inte måttan på alla olyckor var nådd, så anföll myggen dessutom i bataljoner. Vägen in mot Norrtälje blev lång och grym men när jag äntligen kom in på upploppets avstängda gator och siktade målet där Kristina Paltén och Lena M Johansson stod och hejade, och Jonas från Helhetskommunikation stod och grillade, så kändes det underbart att ha fixat mitt tredje Jättelångt av tre möjliga.



Efter dusch, mat och och mingel tynade minnena från den plågsamma dagen snabbt bort och det var roligt att få heja in loppets enda gångare och de två sista löparna i mål.




Så här efteråt är det ganska så talande att årets segertid blev 1 timme sämre än förra årets. Min tid, 9 tim 44 min, var nytt personsämsta. Manfallet blev också stort med betoning på män för 17 sådana och 0 kvinnor bröt tävlingen.

Med tanke på alla vedermödor jag hade så klassar jag ändå det här som min näst värsta ultra hittills. Uppsala 100 km 2009 var ett snäpp värre eftersom jag sprang 6 mil där med uppsvullna fötter. Men Jättelångt som arrangemang var förstås helt fantastiskt även i år så om några veckor har jag nog bara de positiva minnena kvar.