Inte blev det mycket till förberedelse och jag upptäckte vid ankomst att jag inte hade koll på starttiden och att jag glömt att ladda in bansträckningen i klockan. Lite oseröst kanske när man åtagit sig att farthålla.
Jag upptäckte också att jag lämnat kameran hemma så bilderna i den här bloggen har jag knyckt från Mats Dänsel och från familjen Wilks.
Jag blev positivt förvånad över uppslutningen. Hornstull vimlade av löpare som vanligt. Jag tyckte annars att förhandsdiskussionerna varit mindre intensiva i år men det kanske är jag som inte haft tid att hänga med riktigt på alla forum?
Vi delade in oss i grupper och jag tog som sagt hand om det gänget som vi brukar kalla för kafferepsgruppen. Det låter kanske lite nedvärderande men under de tidigare två åren jag varit med har jag insett att genom att avdramatisera det här med att springa långt så vågar många fler prova på. Distansrekorden brukar dugga tätt på Hornstull-Järna.
Vi struttade alltså iväg över Liljeholmsbron med sikte söderut. Jag hade kollat väderleksrapporterna innan jag drog hemifrån och visste därför att det skulle bli en varm och solig dag. Redan så här tidigt strax efter 09:00 kändes det mycket riktigt också tryckande. solen gassade på bra.
De första stoppen tog ordentligt med tid. Toaköerna ringlade långa. Långa stopp är både bra och dåliga. Alla hinner återhämta sig ordentligt men det kostar tid och just i år så splittrades gänget upp redan på första stoppet. En grupp otåliga valde att springa före i en utbrytargrupp som vi sedan bara såg sporadiskt även om några av dem föll tillbaka i huvudklungan.
Som pacer brukar jag ta mig an uppgiften att peppa lite extra de som det går tungt för och försöka få dem att fortsätta en etapp till, en till osv. Vid stoppet efter 18 km i Norsborg så kastade flera in handduken medan några andra samlade mod till sig att fortsätta. Gita som hade dragits med krampkänningar var en av dem. Hon fick några kämpiga extra kilometrar fram till St Botvids källa men satte därmed ett präktigt distansrekord och kunde nöjd ta bussen hem därifrån.
Värmen gjorde det extra plågsamt att springa på de vältrafikerade asfaltsvägarna mot Rönninge. De sista backarna tog knäcken på ytterligare några tappra medan andra valde att hoppa av pga tidsbrist. Här i Rönninge har vi alltid picnic på gräsmattan vid pendeltåget, så även i år. Det är trevligt och man får verkligen ta tag i sig själv för att bryta upp och springa vidare.
Det lyckades vi dock med till slut. Efter Rönninge går banan på en liten trevlig grusväg. Den passerar en sjö som den här gången lockade några till ett dopp. Här råkade vi ut för ett litet missöde. De sista ur vattnet blev avhängda och jag och vi andra märkte inget förrän vi kom fram till Östertälje. Det var dåligt uppmärksammat av mig som borde hållit ihop gruppen bättre. Å andra sidan var det förhållandevis starka löpare vi saknade.
Därför var det med lättnad vi sedan återförenades i Södertälje hamn. De saknade hade sprungit fel och därför inte hunnit upp oss i Östertälje. Det blev ett ordentligt kaffe- och glass-stopp här i hamnen. Vi vinkade av några som sprungit färdigt för dagen och samlade upp vår decimerade skara för att stäva vidare mot Järna. Jag höll på att skriva "ner mot Järna" men det är helt fel för från Södertäljes Hamn känns det som om det är uppförsbackar under resten av löpet.
De sista 15 kilometrarna går alltså inte så fort. Jag noterade att vi i Södertälje hade 2 tim 45 minuter på oss att hinna till 18:57-tåget i Järna som skulle ta oss tillbaka till Stockholm. Jag insåg att det här kan bli tight. Därför var det bra att vårt löpgäng tog ett kortare badstopp efter Eklundsnäsbadet och sedan satte av på sista 11-kilometaren.
11 km kvar betyder 44 km sprungna (minst). Det är mer än en mara och det är vanligt att även ultralöpare börjar känna av lite trötthet när man trillar över den gränsen. Vi var inte mer än 10 st men lyckades ändå sprida ut oss väldigt mycket. Mats Dänsel var den ende som hade kartan i klockan men han drog på bra och låg flera hundra meter före oss andra. Jag fick därför jaga in och bromsa täten för att komprimera oss bättre. Det var inte riktigt läge för att återigen låta några springa fel.
Med viss möda höll vi ihop gruppen till första bebyggelsen utanför Järna. Där går banan in i terrängen och där tappade vi också bort Mats och ett par andra löpare som hamnat väl långt fram igen. Vi andra valde då att ta oss in till Järna på en alternativ väg. Vi frågade oss fram och kom på ett elljusspår. Det kändes som en lite längre väg för oss men väl i mål vid Järna Station så tog det ytterligare några minuter innan de som tagit terrängslingan sammanstrålade med oss.
Så var dagens äventyr slut. Vi hann till tågen med knappt 20 minuters mariginal. Bland de som sprang med för första gången var lyckan stor att ha klarat hela sträckan. Anna Jansson som var med vårt gäng hade fått kämpa hårt den sista biten och klarade det - tyder på ultratalang. Nöjda men trötta ultralöpare intog sedan tåget för en nästan förolämpande snabb hemfärd den sträcka vi spenderat hela dagen med att springa.
Nästan 10 timmar tog det brutto att göra de 55 kilometrarna. Därför kände jag mig själv aldrig trött och har inte heller känt av löpet efteråt. Tur är det eftersom jag ska springa dubbla sträckan om några dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar