TEC 2011 del 2

Nog finns det mycket mer att berätta om det här loppet. Den här andra delen skriver jag mest som stöd för mitt eget minnes skull att kunna gå tillbaka till inför kommande äventyr.

Men först ska jag adressera en fråga jag fått om varför jag inte basunerade ut att jag var däckad av influensa före TEC? Jo, jag följer ett upplägg som jag tagit direkt från mitt yrkesliv. Det finns många paralleller mellan mitt jobb som säljare av komplexa telekomsystem och ultradistanslöpning. I det vi kallar "säljpsykologi" är mycket tillämpbart också på ultralopp. En viktigt punkt är att inte ge sig själv bakdörrar att smita ut igenom för då kommer ens undermedvetna att utnyttja det till att man ger upp och förlorar affärer för att man har gett sig själv ursäkter att dra sig ur den tuffa slutförhandlingen.

På samma sätt resonerar jag alltså inför ett ultradistanslopp. Har jag sjukdomar och skavanker så behåller jag det för mig själv. Då minskar risken betydligt för att jag inte ska komma till start eller bryta loppet tidigt.

Tillbaka då till TEC. Eftersom man kan byta sträcka under det här loppet så lockar det nog lite extra många att våga anmäla sig till fulla distansen. De som vill prova på en längre ultra får ju chansen men har samtidigt möjlighet att bryta tidigare och ändå få en godkänd notering. Det är både bra och dåligt. Bra förstås för att fler vågar prova på, men dåligt för att det kan bli oemotståndligt lockande att bryta när det går som mest tungt. Fördelarna överväger säkert nackdelarna men jag noterar såhär efteråt att hela 40% av de som fick en sluttid fått den på annan sträcka än den de anmält sig till.

Att byta sträcka kan ju också betyda att man springer längre än planerat. Inte så vanligt kanske men jag blev lite lurad på det här. När jag gjort mitt sjunde varv såg jag Peter Nilsson komma in för upplopp på det åttonde. Han skulle springa 50 miles men såg väldigt pigg ut i mina ögon. Sedan tänkte jag inte mer på det förrän jag kom in på mitt elfte varv och hörde speakern Fredrik Elinder annonsera att Peter Nilsson just gjort tolv varv! Det var som attan tänkte jag, den killen går från klarhet till klarhet, och med bra fart dessutom.

Det var inte förrän efter att jag själv gått i mål som jag blev varse att det fanns två Peter Nilsson i loppet! Min löparkompis Peter Nilsson här på Funbeat hade mycket riktigt sprungit 50 miles på en bra tid, duschat, åkt hem och nattat sig, medan Peter Nilsson från Åre fullföljde sin 100 milessatsning.

Hmmm, jag får nog tänka på att läsa startlistorna lite bättre inför kommande tävlingar. Just Fredrik Elinder påpekade vid ett tillfälle vikten av att ha koll på sina medtävlade för man vet aldrig vad som händer på en ultra.

Annars var det många andra bekanta utmed banan och en sak man noterar på en sådan här varvbana är att de löpare man ser ofta är de som springer mycket fortare och därmed varvar en.

En av löparna som sprang ifatt mig var Sebastian Lauterbach. Zebban har försökt sig på 100 miles några gånger tidigare men inte fått till det och vi har verkligen lidit med honom. Jag var inne på mitt sjunde varv så Zebban hade precis gjort 50 miles. Han var glad och pigg som en lärka men sa att han borde hålla ner sitt tempo. Han alternerade med gång men drog efter ett tag ändå iväg utom synhåll. Det gjorde mig lite orolig men vid rundningen sa funkisarna att de hade rätt bra koll på honom och att han verkade oerhört mycket mer målmedveten den här gången så det skulle nog gå vägen. Det gjorde det, med bravur dessutom. Zebban kom in på utmärkta 22 tim 21 minuter och hans glädje smittade av sig på alla oss i depån som var där just då.

Speciellt i ultrasammanhang är man nog extra mottaglig för att suga åt sig andras glädje och snylta på den till egen fördel. När Zebban gick i mål hade jag tre varv kvar och plötsligt kändes de mycket mer genomförbara.

De som springer ungefär i ens eget tempo ser man å andra sidan väldigt sällan om ens någon gång. Åtminstone inte i teorin men jag upptäckte att vissa som höll min fart ändå dök upp lite då och då. Jag såg t.ex. Leif Åhlund och Anders Löfgren flera gånger och jag sprang också om Zingo Andersen vid ett antal tillfällen.

Vad drar man för slutsats av det? Jo, jag tog helt enkelt långa stopp vid varvningen. Speciellt under natten kom jag in i det där bekvämlighetsläget där rundningsstationen bjöd på så mycket läckerheter och mänsklig värme. Jag tog till varje lämplig ursäkt att förlänga mitt stopp där. Jag stod länge och valde bland pizzorna, jag lät generöst andra få våfflor före mig. Medan jag funderade på om jag ville ha en toast så drack jag blåbärssoppa riktigt långsamt tills jag kom på att jag trots allt ville ha en toast.

Under de stoppen hann förstås andra löpare både komma in, äta och dricka lite, och sedan fortsätta innan jag bestämde mig för att göra detsamma. Till min fördel kan sägas att jag ändå sprang på ganska bra när jag väl kom ut på banan igen. Men lärdomen är förstås att hålla nere tiden för pauserna i rundningsstationen. Att stanna 4 minuter för länge på varje stopp är lätt hänt på TEC men kostar 1 timme över 100 miles. Det är mycket det.

Fast jag hade också planerat att stanna ett tag varje gång eftersom jag valde att köra med vätskebälte och behövde fylla på mina flaskor på varje varv. Det noterade förstås de lyhörda funktionärerna med Bernt Hedlund i täten så jag blev snabbt avflaskad och påfylld varje gång jag kom in. Just det här med vätska är alltid lite lömskt på långa ultror. Jag insåg att mina 4 x 1 dl vatten i bältet inte gav tillräckligt med dricka efter mitt behov. Speciellt inte när varvtiderna ökade. Jag toppade upp med nyponsoppa, lättöl, Proviva, resorblösning, vatten, cola, kaffe, och te vid rundningarna och försökte tänka att få i mig 4-5 dl i tillägg till vattnet i vätskebältet.

Extra vätskepåfyllnadshjälp kom från ett oväntat håll. TEC går delvis igenom villaområden i Täby. Några av de boende där ställde ut improviserade vätskekontroller med vatten och lite godis. Just sådant är väldigt uppskattat och jag tror att det ger en kick till de flesta löpare. Jag stannade och talade med de som servade oss. Just de stoppen ångrar jag inte alls. Att få sprida lite ultrakunskap och kunna ge lite mer information om den tävling som pågår är gärna något jag tar på mig.

På lördagskvällen blir jag plötsligt mött av tre små flickor i 5-årsåldern som undrar om jag vill ha vatten. Javisst säger jag och de springer med mig fram till deras egna lilla vätskekontroll. Den ena flickan greppar ett glas med ena fingret tydligt nere i vattnet och räcker till mig. Var det fingret varit under hela långa dagen vill man kanske helst inte vet men självklart sveper jag glaset och tackar hjärtligt för den eminenta servicen. Kanske någon av dem väljer att bli ultralöperska om några år? Jag vill gärna tro det i alla fall.

Så när jag tänker efter på vad jag verkligen kommer ihåg från de ultratävlingar jag sprungit så är det nog de här mötena med människor - medtävlande, funktionärer, åskådare och allmänt förvånad allmänhet - som sitter kvar längst i minnet.