TEC - jakten på ett bältesspänne

Förra året bröt jag TEC efter 14 varv = 140 km. Det var klantigt och orutinerat gjort.

Efter det loppet så har jag varit på ett antal partyn med ultrakompisar och då har förstås de som klarat TEC 100 miles inte missat tillfället att bära sina bältesspännen väl synliga. Gissa vem som då förbannat sig extra mycket för att bara varit 20 km ifrån ett sådant.

Så därför hade jag verkligen gått och väntat på den här tävlingen länge. Jag har fyra tävlingar i år som jag riktigt satsar på - Esbo 24H, TEC, Skövde 48H och Bislett 24H. En lång ultra varje kvartal alltså.

TEC är den tävlingen som går i fri terräng. Den går här på hemmaplan och så är det ju det där med bältesspännet också.

Så den här gången skulle ingenting få komma emellan....trodde jag.

Men det gjorde det. Jag hade planerat att ha två intensiva träningsveckor följt av en veckas aktiv vila som uppladdning före tävlingen. Jag började alltså med en rätt så intensiv vecka med dubbla träningspass per dag, ett 25 km löpbandspass på lördagen (BRIS/Intersport välgörenhet) följt av ett riktigt fartpass i form av Premiärmilen på söndagen. Därefter började jag känna mig lite hängig men slog det ur tankarna och tränade ändå. På tisdagsmorgonen hade jag 38 graders feber och tänkte att jag fick ta det som en påtvingad vilodag. På onsdagen ingen feber, körde därför ett mildare crosstrainingspass och lätt styrketräning.

Därefter bröt flunsan ut på riktigt. Jag var i princip däckad sju dagar i sträck. Men febern och mattheten hade börjat försvinna. Dock hängde en riktigt enveten hosta kvar i halsen så med 48 timmar kvar till start gick jag till distriktsmottagningen som har något de kallar för "infektions-drop-in". För 150:- patientavgift fick jag en hälsokoll utförd inkluderandes puls, temp, lungor/andning, blodsockernivå, sänka, och ett topsprov från halsen (en kväljande upplevelse).

Resultatet sa att jag inte hade kvar infektionen i kroppen men att halsen var irriterad. Därav hostan. Jag kunde förstås inte säga att jag planerade att springa 161 km i helgen för då hade de säkert satt på mig en sådan där tröja som kramas och låst in mig i ett madrasserat rum. Men jag frågade lite försiktigt om jag skulle kunna genomföra ett lättare löppass under helgen. Mja, det skulle väl kunna gå bra om jag inte ansträngde mig för mycket och kände att andning och ork fungerade.

Det tog jag som ett grönt kort för att få starta TEC. Jag träffade Lisse (Liselott Lövdahl) på torsdagseftermiddagen. Hon hade kommit ned från Ö-vik på jobb-och löpbesök. Vi gick igenom lite tävlingstaktik över en thai-middag. Jag passade också på att gratulera henne i förskott på 40-årsdagen eftersom jag kanske skulle falla död ned redan första dan av tävlingen.

Fredag eftermiddag började jag packa prylar. Jag börjar få viss rutin på det. Jag tar numera alltid med mer än vad som går åt. Alltså flera ombyten kläder för olika väderlekar, olika skor, regnponcho mm. I matväg tänkte jag den här gången frångå mina principer och lita mer på arrangörerna. Men jag hade förstås med egna kanelbullar och wienerbröd.

Tidig sänggång är inte min grej men ett måste inför en tävling där man helst håller sig vaken så länge som möjligt. Tim Noakes sa på föredraget i februari tidigare i år att det där med kolhydrater inte är så viktigt inför en ultra. Uppladdning Ja, men energin kan också vara proteiner och fett. Därför blev det en tidig middag med två stora entrecôter, klyftpotatis och en riktigt gräddig grönpepparsås. Till detta två glas rött vin så sov jag snart riktigt gott.

Vaknade på morgonen, fixade toasts att ha med och äta som frukost före loppet. Bryggde också riktigt gott kaffe att ha med på termos till bullarna. Blandade slutligen två vattenflaskor med resorblösning som min försäkring mot saltunderskott.

Så iväg till Täby dit jag anlände en timme före start. Där var så mycket ultrakompisar att jag knappt han förbereda mig själv och mina prylar före starten. Inte bara Lisse fyllde år under loppet utan även Stefan Manning som firade sin 55-årsdag med ett långlöp (jösses vilka nördar vi är).

Men startskottet gick och jag struttade iväg i planerad takt genom fyrverkerierna. Lisse hängde på mig eftersom hon lärt sig vikten av att starta lugnt. Vi konstaterade aningen förvånat att vi inte låg sist på första varvet, men det fanns de som tog det ännu lugnare - klokt.

På TEC kan man välja att springa 50 km, 50 miles (80 km), 75 miles (120 km) eller 100 miles (161 km). Alla startar samtidigt. Därför var det förstås en del som sprang på bra och började varva oss efter 3-4 mil. Så en bit in i loppet hade man ofta sällskap av andra löpare.

Egentligen är min taktik numera inför sådana här långlopp att ha en utstuderad plan med ett bestämt tidsmål och en jämnfart-strategi. Men just den här gången var jag lite orolig för sviterna från förkylningen och valde därför att starta lite på känn. Det är svårt att säga om det var bra eller dåligt men med facit i hand så väntade jag nog lite för länge med att ta taktiska vilopauser och förlorade en del tid på det. Hade jag varit helt frisk så kulle jag nog kunna pressa mig in under 24 timmar.

Lisse släppte efter 5 mil så därefter blev det mest ensamlöpning. Egentligen passar det mig rätt bra eftersom jag kan komma in i flows och bara springa på utan att plågas av själva löpningen. Jag testade också ett annat litet tips. Rune Larsson berättade att Yannis Kouros verkade befinna sig i en annan värld när hans sprang. Yannis smånynnade på sånger och verkade inte bry sig om omvärlden. Jag gjorde likadant här under TEC. Jag sprang i min ensamhet och trallade på några favoritlåtar och varven tickade på bra.

Men precis som förra året så började jag känna mig trött och det drog ned på farten. Vid midnatt hade jag sprungit 10 mil och då kände jag att jag verkligen behövde en 30 minuters powernap. Så det blev ett depåbesök som säkert tog 60 min totalt. Efter det kände jag mig piggare och sprang på bra men det varade bara två varv.

12 varv är 75 miles och här kände jag verkligen behov av en längre sovpaus. Men samtidigt visste jag att om jag går och lägger mig nu så kommer jag tycka att 75 miles är en godkänd distans när jag vaknar. Jag kommer att övertala mig själv att bryta.

Så jag bytte istället batterier i min pannlampa för att få starkast möjliga ljus, visualiserade stenhårt på bältesspännet och gjorde ett 13:e varv. Snabbt gick det inte. Under det varvet insåg jag att 24 timmar låg utom räckhåll men att jag då kunde ta hur mycket tid som helst på mig för att fixa återstående futtiga 30 km. Och egentligen tycker jag ju också att bronsspännet är snyggare än silverspännet. Därför vågade jag mig till att ta en 60 minuters sovpaus.

Eftersom jag vilat så hade jag inget problem med att springa i ett tempo på 7 min/km. Efter 14:e varvet visste jag att för varje extra meter tog jag mig längre än jag sprungit förra året. Vädret var soligt och fint och jag mötte många morgonflanörer som undrade vad jag höll på med. Så det här näst sista varvet kändes därför lättare än alla de jag kämpat mig igenom under natten.

Väl inne för sista rundningen så hade jag hyfsat med krafter kvar. Så då var det ju bara att göra processen kort. Jag stack ut i bra fart (bra för att vara mig efter 15 mils löpning) och började springa ikapp löpare som alla promenerade. Flera var också inne på sitt sista varv så det kändes som en extra vitamininjektion att veta att jag klättrade i resultatlistan.

Jag hade förberett att peppa mig med att ta farväl av alla hemska backar och terrängpartier av banan på sista varvet men konstigt nog så blev det tvärtom. Jag kände nästan lite saknad för varje sådant avsnitt jag passerade. Skogsdelen av banan som går på rötter, stenar och lera hade jag hatat de senaste tio varven men på det här sista tyckte jag det var riktigt trevligt och sprang istället på där jag under natten bara vågat gå försiktigt.

Strax före märket för 1 km kvar så mötte jag en tjej med barnvagn. Hon tittade på min nummerlapp och sa "åh, du springer 100 miles?" Ja, sa jag och nu har jag bara sista biten in i mål kvar. "Imponerande, lycka till med spurten" sa hon och det triggade mig till att dra på ordentligt. Känslan av att springa i mål var underbar. 26 timmar 18 minuter kändes helt godkänt även om jag siktat på något annat. Jag fick gratulationer av Lena och Kristina som också trollade fram en folköl och från Cecilia som kom utstudsande och undrade om jag genat på sista varvet eftersom det gick på 1:20. Lena gav mig också det viktigast av allt, just det, bältesspännet!