Allting har sin tid

Födas har sin tid, och dö har sin tid.
Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid, och le har sin tid.
Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid.
Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
Älska har sin tid, och hata har sin tid.
Krig har sin tid, och fred har sin tid.


Jag har inte bloggat här sedan september 2009.

Skälen till denna radiotystnad är flera. Jag har haft ett intensivt schema med jobb och resor under hela hösten och vintern. Jag har också lyckats stöka till mitt privatliv. Inte förrän nu känns det som om läget börjar stabiliseras men det kan mycket väl vara en chimär.

Jag är om några månader singel. Det finns förmodligen inget som heter "lyckligt skild" men det är mitt beslut och jag ser fram emot det. 15 års äktenskap blev något år för mycket på slutet. Vi går vidare som vänner. Vår son förstår det som sker. Husförsäljning pågår.

Det här har fått ta sin tid. Jag behövde lite bandbredd och fick därför lägga bloggpennan åt sidan för en stund. Däremot har jag inte alls avstått från träning och tävling. Det rullar på som vanligt och tur är det - bättre terapi finns inte.


"Tid är allt alla levande har lika mycket av" sa en av mina gamla chefer.

Det är egentligen ganska så kloka ord ju mer man tänker på det. Vi har olika mycket pengar, talang, kunskaper och erfarenheter. Vi har varierande familje- och kulturella bakgrunder. En del har stora kontaktnät. Andra står ensamma.

Men tid har vi lika mycket av. Från morgon till kväll. Från måndag till söndag. Från 1 januari till 31 december. Förutsatt att vi inte går och dör förstås.

Vi förväntas kunna planera vår tid på bästa möjliga sätt men som individer hamnar vi ständigt inför valet att göra det ena eller det andra.

Vi skäms ofta för vår prioritering av tid. Det är så vanligt att vi inte ens tänker på det. Hur ofta har du t.ex. sagt "jag hinner inte till vårt möte för något annat har kommit emellan"? I själva verket menade du ju att "jag har prioriterat bort dig". Det vill man ju inte säga rakt ut och du vill inte bli ifrågasatt för att inte kunna hantera din tid. Därför meddelar du dig på ett sätt som inte inbjuder till vidare diskussion och det svaret accepteras utan knussel.


Prioritering är alltså nyckelbegreppet och jag satte löpningen högt på min priolista.

Nu är det inte helt lätt att planera kvalitetsträning när veckorna fylls av långa flygresor, besök i skumma länder och övernattningar på hotell av varierande standard. Men ett par löparskor går alltid ned i packningen. Det är inte alltid tillrådligt att ge sig ut på några längre löprundor i okänd terräng men många hotell har ett gym med löpband och har de inte det så kan man åtminstone försöka springa runt kvarteret så många varv man hinner innan lokala polisen undrar vad som pågår.

Det gjorde de i Kampala, Uganda.

Jag sprang runt Sheratons hotellstaket varv efter varv. Samtidigt pågick där en stor konferens besökt av ledarna från flera av Afrikas länder. Med tanke på att såna som Mugabe och Al-Bashir var där borde jag förstått att männen i blå skjortor som tenderade att öka i antal för varje varv jag sprang knappast kom ut för att heja på mig.

Rätt som det var ställde sig en av dem i vägen och undrade vad jag höll på med. Löpträning i all ära men varför så många varv runt Sheraton. De avkrävde mig legitimation vilket jag förstås inte hade med mig. Det slog mig att i många länder har man som utländsk besökare skyldighet att bära med sig identitetshandlingar. Säkert var Uganda ett av dessa. Jag skulle strax föras bort till en mörk och fuktig fängelsehåla med kackerlackor och buttra medfångar. Innan omvärlden hann reagera skulle jag lynchas och slitas i stycken.

Folk som säger att de längtar efter spänning och äventyr i sina liv vet ofta inte vad de talar om. Vad är det för fel med att sitta under en korkek och lukta på blommor? Äventyrligheter ska andra göra och skriva om så man själv kan ta del av dem från sin favoritfåtölj framför brasan läppjandes på en kopp nybryggt kaffe. Närmare spänning än så behöver man inte komma.

Men här stod jag alltså mitt i Afrika ett stenkast från Victoriasjön och i en prekär situation. Jag dröp av svett, iklädd Midnattsloppets vita funktionströja, löpartights och Nikeskor. Dock utan pass, pengar och mobiltelefon.

Jag mötte uppfordrande blickar. Fick jag inte fram någon bra förklaring till mitt kretsande kring de ständigt mordhotade presidenterna så skulle en vit skåpbil med tonade rutor strax föra bort mig till okänt öde. Jag insåg att jag inte hade mycket tid att snärja mig ur den här situationen, men den tid som bjöds måste utnyttjas maximalt.

Nu råkar munläder vara säljarens viktigaste tillgång. Jag är inte riktigt av den kalibern att jag utan vidare kan sälja sand till araber i Sahara och isbitar till grönländare men jag har varit med så pass länge så jag förstår att komma till möten förberedd med ett batteri av samtalsämnen. Det kan vara allt mellan himmel och jord undantaget politik och religion. Det som oftast är lätt att läsa på i förväg är sport.

Vissa sporter ligger mig extra varmt om hjärtat men jag hade lärt mig från tidigare resor att långt ifrån alla afrikaner, knappt ens tanzanier och kenyaner, är intresserade av långdistanslöpning. I själva verket är de jag träffar nästan alltid helt ointresserade. Det beror på att löpning engagerar mest utövarna själva. Den som avancerat på ett afrikanskt telebolags karriärstege till förtroendet att träffa systemleverantörer från exotiska länder håller helt enkelt inte på med en sån lågstatussport som löpning. Speciellt inte löpning över längre distanser.

Så till Uganda kom jag därför rejält påläst i ämnet ugandisk fotboll.


Att fotboll är populärt lär endast undgå ugandabesökaren med gravt nedsatt syn och hörsel. Överallt sparkas det boll och väggarna i varje kontor tapetseras med klipp från lokala sporttidningar. Ugandierna har inte bara koll på sina egna fotbollsbegåvningar utan på hela världens. TV-kanalerna visar fotboll dygnet runt.

Förväntningarna på landslaget, The Cranes, är oerhört stora. Uganda är ett av afrikas fattigaste länder och med en historia som förskräcker. Valet 2006 räknas som landets första demokratiska. Utländska investerare letar sig nu hit. Den ekonomiska tillväxten är 2-siffrig. När landet normaliseras vill folk snabbt se fotbollsframgångar. Uganda har vunnit öst- och centralafrikanska cupen flera gånger men hittills inte lyckats gå till VM-slutspel.

I de flesta afrikanska nationer åderlåts fotbollsklubbarna på sina talanger. De värvas till utlandet. Detta debatteras överallt men sällan så upprört som i Uganda. Landet verkar ha behov av nationella trauman och när man nu inte längre har någon Idi Amin, ej heller någon svältkatastrof så får fotbollen klä skott. Den inhemska Super League kritiseras omotiverat för att tappa i kvalitet. Det har gjort att folk hellre stannar hemma och kollar på Bundesliga än går och hejar fram sina egna lag.


Tid är allt jag har tänkte jag, stirrade mina uppvaktande säkerhetsvakter i deras bländvita ögon och tog chansen med en nödlögn. "Jag är svensk journalist och är här för att skriva om ugandisk fotboll och problemet med spelarflykt utomlands".

Jag rabblade ur minnet upp Vincent Kayizi (Srem Mitrovica Serbien) och Tony Mawejje (IBV Island) som två spelare som borde vara hemma och spela i superligan i stället för att harva runt i europeiska C-klubbar. Jag beklagade mig över att den ugandiska publiken inte längre finner ett lokalderby mellan Villa och Express här i Kampala värt de 2 000 Shilling inträdet kostar (7 kronor).

De mörkhyade männen höjde på ögonbrynen. De tittade på varandra. En av dem sa plötsligt: "Sweden! därifrån kommer Ibrahimovic".

Just det, Ibrahimovic! Nu tog det inte många sekunder förrän spelarnamn haglade i luften. Jag ställdes till svars för den senaste tidens utveckling av europeisk fotboll och blev lite orolig att min bluff skulle avslöjas. De här gubbarna hade järnkoll på varenda klubb och spelare värd namnet.

Men det verkade som jag mest fungerat som katalysator. Plötsligt stod en grupp poliser och säkerhetsvakter runt mig och förde en animerad fotbollsdiskussion, mest med varandra. Jag slängde in enstaka kommentarer men kände mig överflödig. Annat löst folk strömmade till det som började likna ett torgmöte.

Den erfarne affärsresenären har i ryggmärgen att undvika spontana folksamlingar. Jag ursäktade mig därför med att behöva gå och duscha. Jag gick baklänges några steg och vände på klacken mot Sheratons grindar. Ingen av poliserna verkade vilja ge sina kollegor övertag i fotbollssnacket genom att ägna tid åt mig. I en annan situation hade jag kanske tagit illa vid mig av den svala uppmärksamheten. Nu kändes det i stället som en vinstlott.


Resterande dagars träningspass spenderades i hotellets pool. Utanför grindarna såg jag nogsamt till att medföra ID-handlingar och mobiltelefon. Dagen för avfärd mot Entebbeflygplatsen kändes dock vemodig. Jag skulle sakna Uganda och ugandierna. Ett vackert bergigt land med fantastiska vyer över de stora sjöarna. Öppna och spontana människor med mycket charm och humor.

Väl ombord på flyget pustade jag ut. Jag kontemplerade över min osvikliga talang att regelbundet försätta mig i brydsamma situationer som jag med mer tur än skicklighet lyckats slingra mig ur - hittills.

Ville jag då ha de här händelserna ogjorda? Jag tänkte efter och kom fram till att jag mer eller mindre medvetet valt att spendera min tid på sätt som gett mig bestående minnen. En del visserligen mardrömslika eller onämnbart pinsamma, men trots allt minnen. Minnen är erfarenheter. Erfarenheter är tillgångar och de kan inte ersättas med annat.

Nej, jag ångrar ingenting. Valet står mellan att använda sin tid till något passivt eller till något aktivt - "Ska jag lägga mig och se på TV eller ska jag snöra på mig löparskorna?" Jag gör oftast det aktiva valet. Det är en prioritering. Kanske inte den klokaste i alla lägen men ett val som över tiden ger ett rikare liv. Rikare på minnen i alla fall.

/Mikael


De inledande raderna i den här bloggen är hämtade från Bibeln, Gamla Testamentet, Predikaren,kapitel 3. Den som inte har Bibeln som kvällslektyr känner kanske ändå igen texten. Då har man nog lyssnat på The Byrds gamla 60-talshit "Turn, Turn, Turn" som citerar samma rader. Det är förresten en Pete Seger-låt som också spelats in av Dolly Parton, Bruce Springsteen, Wilson Philips och en handfull andra.