6-timmars löpband - Stockholm mot Skåne

I fredags, 23/11, deltog jag i den improviserade tävlingen 6-timmars på löpband där gymmen ACTIC Kista och ACTIC Olympen i Lund ställde upp 12+14 löpband. Det här var alltså en lagtävling mellan Stockholm och Skåne.

Jag blev inbjuden att ansluta Kista-laget. Jag hade visserligen redan sprungit ett par långlopp under november - Vintermaran 9/11 och Istanbul Marathon 17/11 - men den här utmaningen var alldeles för lockande för att tackas nej till. 

Dessutom var det ett celebert gäng som skulle tävla för Stockholm. Jag skulle få springa med svenska mästarinnan på 6-timmars - Sophia Sundberg, med äventyraren tillika världsmästarinnan på 12-timmar löpband - Kristina Paltén, med min vapenbroder Jan-Erik Ramström som också tävlar på långa ultradistanser som 24- och 48-timmars och med flera andra ultralöpare som regelmässigt gör 50-60+ km på 6-timmars. Hedrande, men jag insåg att jag måste slå mitt pers för att inte dra ner medelresultatet för laget.

Långdistanslöpning på band är inte någon höjdare. Man kan byta ihop av uttråkning för mindre. Jag har tidigare sprungit ett halvmarathon på ett välgörenhetsevent. Folklivet och uppmärksamheten runt bandet gav då en rejäl kick. Jag hoppades på samma effekt här där vi skulle peppa varandra alla 6 timmarna.

Skåne har massor med duktiga ultradistansare men de hade inte många dagar på sig att planera och tävlingen skulle utspela sig en vanlig jobbfredagseftermiddag. Skåne gick ut med ett upprop i Facebook-gruppen Coach K Runners som inte har någon ultraprofil men många pigga löpare. De lyckades få fram 9 personer som ville springa alla 6 timmarna. Det fanns en plan B som sa att stafettband skulle kunna användas och att slutresultatet då skulle viktas. Lund kompletterade därför med 5 sådana, alltså totalt 14 band. I Stockholm fick vi ett avhopp dan innan start och en av våra löpare startade halvskadad så det blev två stafettband för oss. Under tävlingen sprang en av Lunds stafettlöpare, Malin Olsson, alla 6 timmarna - starkt gjort!

Jag kom till Kista strax efter 12:00 på fredagen. Eftersom jag jobbat på morgonen hade jag inte haft tid till förberedelse. När jag hoppade av T-banan slog det mig att jag inte visste var Actic Kista låg! Jag drog mig till minnes att någon klippt in en karta i en av Facebook-diskussionerna inför loppet. Jag letade reda på den i telefonen och med hjälp av några förbipasserande som såg vältränade ut lyckades jag navigera rätt. 
Jag hade heller inte haft tid att planera själva tävlingsgenomförandet men ett 6-timmars inomhus borde kunna gå på rutin. Jag hade med mig min vanliga gym-bag med t-shirts, korta tights, inomhusskor och några vattenflaskor. Som energi för loppet tog jag vad som råkade stå framme. Det var en italiensk julkaka, en Panettone full med kolhydrater, smör, socker och frukt - perfekt ultralöparbränsle och god dessutom! En termos med härligt nybryggt kaffe åkte också ned i bagen.

Efter en kort föredragning av regler fördelade vi löpbanden mellan oss och räknade ned till starten kl 12:30. Banden funkar så att de stänger av sig själva efter 60 minuter så upplägget var att springa i 1 timme, trycka stopp, läsa av kilometrarna och sedan byta band med varandra. Däremellan gjordes en avläsning på jämna halvtimmar för att få en löpande rapportering om ställningen i tävlingen.

Jag bestämde mig för att köra jämnfart med sikte på att nå 11 km per timme. Med något eventuellt toa-stopp borde jag då kunna slå mitt pers på 61 km. Eftersom varje bandbyte skulle kosta minst 90 sek per timme la jag mig på ca 5:10 min/km i löptempo. Det kändes uthålligt och snackbart.

Vi hade god stämning i gymmet. Vi talade om allt möjligt, berättade ultrahistorier och gratulerade de som uppnådde personbästadistanser på löpband. Våra duktiga funktionärer servade hela tiden med vätska och glada tillrop. Det spelades peppande musik. Tiden rullade på mycket fortare än vad den brukar göra när man själv nöter löpband.

Resultaten började rulla in och det lät som om vi ledde komfortabelt över Skåne. Men på en 6-timmars kan mycket hända. Jag kollade runt och alla såg ut att köra på bra. Det var ju erfarna löpare och ingen förivrade sig och sprang för fort.

Halvtid är alltid en skön milestone att passera men den 4:e timmen som sedan kommer upplever de flesta som tung på en 6-timmars, så även här. Det blev märkbart tystare i gymmet och när vi uppnådde halvtimmesavläsningen gick ett dovt stön av ansträngning genom lokalen. Jag tog några snabba klunkar kaffe och kämpade på in i timme 5. Där nånstans brukar man börja se ljuset i tunneln och känna att det faktiskt kommer att fixas den här gången också. Stämningen blev strax bättre och vi peppade på varandra ordentligt. 

Jag hade lyckats hålla ihop min löpning och låg på drygt 55 km när vi bytte band för sista gången. Perset var så gott som hemma och frågan var hur mycket längre jag skulle komma. Tog ett taktiskt depåstopp på en extra minut, mera kaffe, och satte sedan iväg på sista timmen. Nu stegrades stämningen och det kändes verkligen som slutspurt. Ingen i vårt lag hade klappat igenom. Däremot var det trötta ben så här mot slutet. Själv lyckades jag hålla uppe utgångstempot jag startat i. 

När det endast återstod 5 minuter blev det fullt drag.Vi sprang till Europe's Final Countdown och räknade skrikande ner tiden. Jag hetsade upp mitt löpband i 4:30-tempo för att rusa maximalt de sista två minutrarna. Klockan slog 18:30 och vi tryckte på våra STOP-knappar med unison lättnad. Nog kändes det som vi slagit Skåne ordentligt.

Jomenvisst, men resultatet dröjde. Efter något dygn kom slutrapporten: Kista: 746 km - Lund: 676 km
En betryggande seger med 70 km.

Sophia Sundberg kom längst av alla deltagare. Hennes 74,53 km är faktiskt längre än gällande officiella löpbandsvärldsrekordet för kvinnor på 6-timmars. Niels Holm i Skånelaget sprang utmärkta 69,60 km. Jag slutade på 65,6 km, ett rejält nytt personbästa och faktiskt 3:e bästa individuella resultatet.

Kanske gjorde ändå Maria Sollerman den mest imponerande prestationen den här helgen genom att dagen efter 6-timmarslöpet starta i och fullfölja den hemska Hammarby Alpin Marathon. Just den tävlingen klassar jag som klart värst bland de 50+ långlopp jag genomfört i min löparkarriär.

Segern firades på Kistas O'Learysbar med ett försvarligt antal stöl. Jag kan därför ha missat några detaljer i dessa minnesanteckningar.....

---

Jag har snott några av bilderna här från andras bloggar, hoppas det ursäktas.

Här är alla deltagare och resultatet från tävlingen:

Om Johanna Lind och klitorismysteriet

Uppdrag: att betäcka sex kvinnor inom spannet av en timmes löpning. Det funkade men på köpet träffade jag ytterligare en kalaspingla och råkade springa på en snubbe också. Detta låter kanske som en vanlig dag i mitt löparliv men i det här fallet handlar det om Sommarutmaningen på Funbeat.

Sommarutmaningen är en månadsvis återkommande tävling där man själv väljer dag, tid och bana. Det finns två varianter, "Klassikern" över 5 km och "Trail" med frivillig längd. För båda ges ett tema för varje månad att i bonussyfte anknyta löpupplevelsen till. Den Funbeatare som inte är med i Sommarutmaningen missar verkligen något. Juli månads Trail-utmaning bestod av nyckelordet "Fruntimmersveckan".

Min första tanke var att enlevera ett fruntimmer av varje namn ur min löparkrets och springa en rejäl runda med dem. Det hade funkat om jag inte haft så svårt att planera på sistone. Jag bestämde mig istället för att leta rätt på en stationär kvinna för varje dag i kärringveckan och uppsöka dem i rask följd under ett och samma traillöp.

Det låter som en lätt googleuppgift, men icke. Vår stads minnesmärken är extremt ojämnt fördelade mellan könen. Mansdominansen är snudd på total. Jag hade dessbättre egen koll att utgå ifrån. En Margareta, en Magdalena och en Kristina kunde jag direkt pricka in på innerstadskartan. Däremot ploppade det inte omedelbart upp några Saror, Johannor eller Emmor ur fornminnet. Historien saknar inte värdiga kvinnor bärandes dessa namn men gubbväldet har gällt långt in i våra dagar och gör det fortfarande. Men med en skopa mer flexibilitet och några minuters ytterligare research lyckades jag pricka in samtliga damer på min karta och så här blev det:

Jag sprang min runda efter jobbet den 31 juli. Det passade in med ett åtagande jag också hade att ta mig till Huvudsta för vattning av bortrest persons blommor. Min kvinnojaktsplan hade knappt satt sig i detaljerna. Jag utgick från Värtan och funderade på möjligheterna att hantera oväntade svårigheter. En första sådan dök upp ganska så omedelbart. Någon hade upprättat ett beduinläger med gigantiskt tält mitt på min inkörda löpväg. Jag saxade igenom det höga gräset vid sidan av och tog mig med ett nödrop förbi fickparkerade kameler.

Därifrån var det dessbättre en helt problemfri och vacker löpning över Gärdet och längs med Djurgårdsbrunnsviken till min första dam som sitter så fint på Framnäs udde.

Johanna Lind, mer bekant under sitt artistnamn Jenny var sin tids stora megastjärna. The Swedish Nightingale som hon kallades over there var inte bara en enastående operasångerska. Genom sin starka karaktär, humor, intelligens och inlevelse i sina roller drog hon fulla hus år efter år. Under toppen av sin karriär kunde det kosta motsvarande en fabriksarbetares årslön att gå på en föreställning med Jenny Lind och hennes eget gage låg med dagens mått en bra bit över Zlatan Ibrahimovics. Alltså en värdig Johanna infångad som första dam. Jag var mycket nöjd och struttade vidare.

Mitt nästa mål var en Emma. Minnesmärken över Emmor visade sig vara svårfunna. En fanns dock i närområdet. Ett par hundra meters löpning tog mig till Skansens huvudentré där Kalle & Emma står staty. Kalle vevade positiv och Emma sjöng populära slagdängor. De stod just där under 1900-talets första 3 decennier och underhöll på ett så minnesvärt sätt att revykungen Kar de Mumma såg till att skulpturen avtäcktes 1984.

Emma och Kalle levde i ett så kallat "Stockholmsäktenskap". Alltså samboskap vilket på den tiden ansågs mycket syndigt. För vår Emma var det ett medvetet val för det var hon som skötte ruljansen i parets affärsverksamhet. Under slutet av 1800-talet blev kvinnor i vårt land myndiga men bara som ogifta. Så fort de gängade sig hamnade de under mannens förmyndarskap. Detta gällde ända fram till 1920. Mannen hade alltså rätt till sin lagvigda hustrus alla ägodelar och inkomster.

Till Stockholm kom kvinnor och män från hela landet för att söka lyckan. En kvinna som skaffat sig egen inkomst och oberoende kände nödvändigtvis ingen brådska i att ställa sig framför prästen med den man hon visserligen förälskat sig i men inte riktigt kände alla egenskaper hos. Då var det bättre att ge honom ett par år att bevisa att han inte var en suput, latmask, spelmissbrukare eller stammis bland stadens glädjeflickor. Kalle var känd för att flirta med förbiflanerande damer så Emma visste vad hon gjorde när hon såg till att förfoga över dagskassan.

Än mer nöjd satte jag av i sporrsträck över Djurgårdsbron, via Narvavägen och Banérgatan, genom min min favorit Tysta Gatan som tog mig ut på Lützengatan där Magdalena väntade på mig.

Mitt val hade fallit på Magdalenas Café. Jag ville ha med något som anknöt till min egen Stockholmshistoria.

Jag har i ett antal omgångar kommit att jobba i de här trakterna. Just den här lokalen ett stenkast från Karlaplan har inhyst en rad olika kaféer och restauranger. De har genomgående hållit en hög standard och haft utomordentligt trevlig personal vilket också gäller för nuvarande Magdalena.

Jag introducerades här första gången av Claes af Geijerstam. Clabbe envisades med att köra sitt radioprogram Rakt Över Disk live från sin studio på samma gata. Jag såg till att televerkets 100-åriga koppartrådar kunde förmedla hifi-kvalitet på ljudet. Detta utspelade sig på 80-talet före den digitala och sladdlösa revolutionen. Det var en tid då inga kompromisser accepterades för att få något bra att bli perfekt. Dagen före varje kvälls program satt jag hos Claes och skruvade på rattar och i andra ändan av trådarna några hundra meter därifrån, i Radiohuset, satt den vackra Smilja och skruvade på sina rattar. När det resulterade i en rak frekvenskurva, full bandbredd och med lågt s/n-förhållande så träffades vi alla tre för sen lunch på det som är dagens Magdalenas Café.

Det var tider det. Men här kunde jag inte stå och minnas tills jag blev K-märkt så jag satte av nedför Styrmansgatan till Strandvägen och vidare till Dramaten för där väntade ju nästa dam redan på mig.

Margaretha Krook kräver knappast någon beskrivning av oss som växte upp med henne. En enastående karaktärsskådespelerska. En av de få som kunde växla mellan komik och dramatik från ena rollen till den andra utan att devalvera sitt varumärke. Margaretha Krook kunde uppträda som vamp i en roll, jungfrulig skönhet i nästa och som motbjudande häxa i en tredje. Hon hade hedersuppdraget att på nyårsaftonen från Skansens scen i TV:s direktsändning läsa Tennysons Nyårsklockan.

När Margaretha Krook dog var vi många som förvånades över att hon uppnått den ansenliga åldern 75 år. Vi uppfattade henne som en dam i 50-årsåldern och hon var i högsta grad aktiv in i det sista. Kanske hon kombinerade cigarettrökandet med löpning?

Just stående i sin rökruta finns hon förevigad i brons utanför Dramaten. Statyn gjordes av konstfack på initiativ av Marie-Louise Ekman som såg till att Margarethas mänskliga värme också är med genom att statyn alltid håller 37 grader C. Marie-Louise presenterade faktiskt förslaget för Margaretha Krook själv strax före hennes död. Efter en kort betänketid kom svaret - Bra! Så gör vi!

Efter denna gigant bland våra svenska kvinnor tog jag de få kliven över till Hamngatan, förbi Norrmalmstorg och till den anskrämliga butiken Zara. Det är inte riktigt jag att välja ut en klädbutik, men vänta lite så kommer mera.

Först ska jag bara klara ut att jag faktiskt har en liten relation till butikskedjan. Zara är Spaniens H&M med ambitioner att växa ifatt och gå om vår svenska stolthet. Världens första Zarabutik öppnades i den spektakulära staden La Coruña, granne med min kund teleoperatören Rs huvudkontor.

Nåja, nu var det ju inte denna Zara jag hade tänkt mig på min fruntimmerslista. När jag sonderade hjärndatabasen dök ett oemotståndligt namn upp. Få svenska kvinnors karriärer har åkt lika mycket berg-och-dalbana som Zarah Leanders. Alla som minns henne minns en djup kontraalt och att hon artikulerade sina sångtexter så tydligt. De egenskaperna är särskilt väl lämpade för 30-talets grammofon- och radioteknik. Lägg till att Zarah Leander var en genuin skönhet och en utmärkt skådespelerska. Sverige förfördes och blev snart för litet för henne.

Zarah kom till Tyskland åren före andra världskriget. Succén var ett faktum. Sedan gjorde hon ett mycket stort misstag. Hon stannade kvar efter krigsutbrottet och fortsatte underhålla tyskarna med filmer och schlagers. Hon var verksam i den nisch som ingick i nazisternas plan för kulturpolitiken, alltså verklighetsflykt för folket. Därför blev hon persona non grata när hon väl återvände till Sverige.

Det tog ett antal år tills Zarah fick komma tillbaka på scen. Men det gjorde hon och skördade flera framgångar fram till sin död 1981. Sverige var och är fortfarande delat kring hennes minne och att sätta upp någon synlig utmärkelse har inte varit tänkbart ens fram till nu. Därför kändes det bra att ändå ha hittat Zara utmed min löpväg som ursäkt för min utsvävning över Leander.

Se där! Raskt marscherat och bara Kristina kvar, och det är här som den mystiska klitorisen kommer in i bilden. Jag talar förstås om drottning Kristina och jag visste att hon står och blottar sig på en sockel högt uppe på Stadshusets hörn mot Kungsholmen.

Jag tog mig till studieobjektet genom att korsa Kungsträdgården och springa via Tegelbacken. På denna sträcka råkade jag passera Jakobs torg och klippte därmed också kökarlen i fruntimmersveckan.

Jakob till trots fanns mina tankar onekligen hos Kristina och då främst hennes undre regioner där jag hamnat efter senare års spekulationer i att hon skulle haft en ovanligt stor klitoris. Dessa idéer har kommit ganska sent och då bör varningsflaggorna hissas.

Från 1600-talets källor vet vi att Kristina misstogs för att vara pojke vid födseln. Hon fick en mans uppfostran med målet att bli kung. Kristina vägrade ingå äktenskap. Hon hade minst ett intimt förhållande med annan kvinna. Ur detta lanserades under 1900-talet teorin om att hon skulle varit hermafrodit eller haft en ovanligt stor klitoris redan vid födseln. Det är förstås en snaskig tes som passar bra i dagens mediavärld och som jag själv tarvligt utnyttjat i min rubriksättning här.

Mina tvivel är dock starka. Det finns andra och bättre förklaringar. Kristinas kvarlevor ligger i Vatikanen och vid en gravöppning 1965 konstaterades att hon var en helt normal kvinna. Det finns ingen vetenskaplig underbyggnad för att hon skulle varit fysiskt avvikande.

Men nu skulle jag få möjlighet att passera Kristina avbildad spritt språngandes naken. Här skulle jag med okulärbesiktning av hennes underliv kunna se om teorin hade en försvarare i bildhuggaren. Hon står högt upp men jag kunde zooma in genitalierna. Och som jag starkt misstänkt så visade sig denna granitupplaga av Kristina helt sakna antydan till utstående könsdelar.

Därmed var mitt fruntimmeruppdrag avslutat. Jag hade lyckats betäcka Johanna, Emma, Magdalena, Margareta, Sara och Kristina med min kamera. Jag hade fått Jakob på köpet och jag kunde bocka av klitorisbesiktningen. Upprymd av jaktlyckan slog det mig att platsen jag befann mig på rymde mer av stadens kvinnohistoria. Jag beslöt mig att inspektera en adress.

Jag befann mig på Ragnar Östbergs plan. Platsen hette tidigare Eiraplan efter Kurhuset Eira ett par kvarter bort. Adressen Hantverkargatan 13 satte skräck i många kvinnor för 100 år sedan.

I mitten av 1800-talet infördes "Regleringen", ett system för att kontrollera stadens prostituerade med syfte att hindra spridning av könssjukdomar. Kvinnor som ansågs sälja sexuella tjänster registrerades och underkastades en läkarkontroll varje vecka. Denna skedde på Hantverkargatan 13 och befanns kvinnan vara smittad så tvångsomhändertogs hon genast för "vård" bakom lykta dörrar.

Det finns en hel del att säga om detta och väldigt mycket handlar om tidens kvinnosyn. En fördel med systemet är att dess grundliga byråkrati genererade ett omfattande statistiskt underlag. Professor Johan Erik Johansson gick igenom rulllorna 1913. Han upptäckte att 60 års verksamhet inte alls hade nått sitt syfte, alltså att begränsa könssjukdomarna. Man hade förbisett en liten detalj. Kan ni gissa vilken?

Jag visste att Kurhuset inte längre fanns kvar men ville ändå springa förbi adressen. 13 fanns inte heller kvar men väl nr 15 och kvarteret Munklägret. Vid ankomst kände jag plötsligt benen svikta under mig. Klockor ringde och lampor blinkade i mitt inre. Jag hade vid första ögonkastet drabbats av hämningslös förälskelse i Ingrid som uppenbarade sig i sin fulla yppighet framför mig. Just i detta ögonblick blev samtliga av almanackans fruntimmer totalt ointressanta - utom Ingrid (9 oktober). Vi utbytte blickar och bestämde oss för att snarast träffas igen.

Denna Ingrid (min Ingrid alltså), ruvar också på en hemlighet. Jag vet vem som skapat henne men vet ännu inte hur hon hamnat där. Jag hoppas verkligen att mer än bara tillfälligheter placerat denna oemotståndliga på en så specifikt kvinnohistorisk plats. Jag och Ingrid ska minsann reda ut det tillsammans.

Yr av lustar sprang jag sista biten till Huvudsta. Jag minns egentligen inte så mycket av denna sträcka men lyckades runda av julis Sommarutmaningstrail på en efter omständigheterna hyfsad tid.

Födelsedagsjoggsmaran

Svenska Marathonsällskapet fyllde 60 år den 22 mars 2012. Medlemmarna uppmanades att fira med att springa 6 km, halv- eller en helmaradistans. Ordförande Roger lovade också ett specialpris i form av en T-shirt till de som fullföljde en mara. Mycket mer behövde inte sägas för att jag riktade in mig på 42,2 km.

Dock inföll ju födelsedagen på en vardag och jag har inte stora möjligheter just nu att smita från jobbet så det skulle få bli en kvällsjogg.

En mara är ju ett förhållandevis långt löppass där det kan vara trevligt med lite sällskap. Så jag annonserade ut att jag tänkte springa Stockholm Marathonbanan med utgångspunkt Östermalms IP kl. 17:00. Några visade intresse men väl på plats lyckads jag inte räkna in fler personer än 1 st inklusive mig själv!

Nåja, det fick väl bli ett solopass då. Om inte annat så bra mental träning inför TEC. Jag struttade iväg 17:02 med planen att hålla ett 7:00-tempo. Skälet till denna lusighet stavas Premiärmilen den 25/3 som jag anmält mig till. 

Jag tog det alltså väldigt lugnt och drog mig inte för att stanna när något fotografiskt intressant uppenbarade sig. Banan kändes mer än bekant men redan efter någon kilometer såg jag en vy som både hade ett allvarligt fel och något rätt i sig:

Gissa vad?

Jo, den stillastående helikoptern i luften kändes helt rätt när man springer marabanan, men den bekanta Oxenstiernsgatans vy ser numera våldtagen ut. Eken, som stått här mitt i gatan i minst 422 år, har mördats, styckats och fraktats bort. Aldrig mer får vi maralöpare njuta av dess skönhet och välgörande skugga. Det är inget mindre än en skandal.

Då kändes Strandvägen desto mer bekant. Den här marskvällen bjöd på härligt väder och en temperatur runt 15 grader. Mycket folk på gatorna gjorde att även trängselmomentet infann sig. I Kungsan satt folk på rad i utebarerna och småtrivdes.

Slussen avverkades och Söder Mälarstrand med otroligt vackra vyer såhär i kvällssolen.

Även Västerbron var full av löpare och cyklister. Här hade jag gärna sett att ena körbanan stängts av speciellt för mig denna kväll. Uppe på krönet dokumenterade jag passeringen och tryckte ut den på Facebook.

På Norr Mälarstrand var det också tjockt med folk. Jag hejade på några löpbekanta som passerade. Jag stannade också upp vid Stadshuset och hjälpte tyska turister med guidning och att plåtografera av dem i de obligatoriska poserna med rött tegel och vattenlinje i fonden.

När man springer så här utan avspärrningar så blir man varse diverse vägarbeten som hindrar löpningen. Just utanför Centralen är ett sådant ställe. Jag sprang ut i gatan och höll på att bli rammad av en hetsig taxi. Se alltså upp om ni springer här.

Jag ångade vidare medan det skymde på. Uppe vid varvningen vid Stadion så hade det hunnit bli riktigt mörkt. 

Här tyckte jag det var lagom att ta ett energipåfyllningsstopp så jag sprang ned till Fältövertens Mc Donalds för ett kaloriintag. Det stoppet kostade 20 minuter. 

Sedan stålsatte jag mig för att springa ut i mörkret på Djurgården.

Mörkt var det, speciellt på den oupplysta Greve von Essens väg som går tvärsöver Ladugårdsgärdet. Stjärnorna och det reflekterade ljuset från stan gav spårljus. Att springa så i mörker är något som kanske skrämmer vissa men som jag tycker om. Tydligen är jag inte ensam om det för jag mötte några löpare som nästan ljudlöst uppenbarade sig ur dunklet.

I änden på den här biten passerar man halvmaran. Här visade min klocka 20:02, jag hade alltså varit ute prick 3 timmar.

Loudden, Kaknäsvägen, Djurgårdsbrunn och till och med området kring det än så länge säsongsstängda Gröna Lund var verkligen öde. Jag skulle ha kunnat säga ensamt och kallt men jag förvånades över att vindpustarna var tempererade. Väl ute på Strandvägen kändes det som att liksom Stanley komma ut ur djungeln tillbaka till civilisationen. Jag stävade förbi Gamla stan och ut på Söder Mälarstrand. Precis som när man springer den riktiga maratävlingen så upplevde jag den här biten otroligt seg trots att jag sprungit så ekonomiskt fram till hit. Långholmen ville inte närma sig. Jag tror att det sitter i huvudet snarare än i benen.

Därför var det befriande att äntligen komma upp på Västerbron. Här träffade jag en nattfotograf med kameran på stativ. Jag stannade till och snackade lite om utmaningarna i att ta bilder av stad, stjärnor, flygplan på väg för landning på Bromma osv. Jag tog min egen dokumentära bild av krönpasseringen.

Nu var det alltså bara resten kvar. Jag sprang ned till Preemmacken i mitten på Norr Mälarstrand och fyllde på mina vattenflaskor. Genom fönstret fastnade min blick på en flaska Fanta Citron som plötsligt kändes helt livsnödvändig. 20 kr fattigare och rapandes kolsyra tryckte jag på i den sega Torsgatan upp tll Vasaparken. 

Med den biten avklarad var resten bara transport till målet som nåddes 22:48, alltså 5 tim och 46 minuter efter att jag startat. 

Jag har sprungit marapass på längre tid men eftersom Svenska Marathonsällskapet gett det här tävlingsstatus så noterar jag det som min långsammaste tävlingstid. Premiärmilen på söndag kommer utvisa om det lugna tempot var ett klokt val.

Grattis Sällskapet på 60-årsdagen! Nu tränar vi till 100-årsjubiléet.