Löpning, intelligens och leverstuvning

Jag vet inte om jag är ensam om det men mitt tidsbegrepp är inte linjärt när jag springer.

Det utgör inget egentligt problem. Därför har jag heller inte brytt mig nämnvärt. I löpningen är det ibland en fördel eftersom jag upplever att kilometrarna tickar på fortare en bit in på ett långt tråklöp även när jag springer i helt jämn fart. Än mer glädje ger det på löpband. Under ett milpass på bandet försöker jag stå ut med tristessen första tre kilometrarna, sedan svischar resterande sju på fort.

Men så råkade jag läsa häromdan (jag kanske läser för mycket?) att tiden går långsammare när man förflyttar sig. Vi som löptränar ofta förlänger alltså våra liv jämfört med stillasittande. Nu handlar det förvisso inte om mer än några tiomiljontedelar av en sekund, men i alla fall!

Det här fick mig att göra en reflektion. Om forskare intresserar sig för så små tidsvariationer borde då inte någon intressera sig för den betydligt större upplevda variationen av tid under löpning? Jag googlade runt men hittade ingenting, skumt. Jag funderade på vad andra löpare sagt och tänkte tillbaka på Skövde 6-timmars förra månaden. Där var vi några som var överens om att vi upplevde förloppet lika: timme 1-3 tickar på bra, 4:e timmen känns som sirap, 5:e timmen ruckar sig klockan tillbaka till det normala och sista 6:e timmen snabbspolas, speciellt om man jagar ett distansmål.

Det här är subjektiv tidsuppfattning. Därav kanske motviljan att studera det. Subjektivitet kan vara svårt att mäta och svårt att upprepa vid olika tillfällen med lika resultat. Det finns kanske en parallell till den gamla sanningen att tiden går fortare när man blir äldre? En del studier på det fenomenet har gjorts och bästa förklaringen hittills är den här:

Hjärnan är som ett selektivt dataminne. Den sparar ner information värd att behålla men slänger bort dubbletter. Som ung lär man sig en massa nytt. Det blir hela tiden nya rader i minnet. Ju äldre man blir desto mer upprepar sig händelser i livet. Hjärnan bryr sig inte om att spara dem. Om man t.ex. älskar leverstuvning så räcker det med att lagra informationen om hur den smakade och såg ut första gången. Andra stunder man sedan avnjuter denna delikatess bevaras inte, utom möjligen den gången man friar till sitt livs kärlek över en tallrik leverstuvning och får ja som svar!

Den som tittar på sitt liv i backspegeln ser hjärnans lista av viktiga erfarenheter. Listan är sprängfylld med data från barn- och ungdomstiden. Många händelser är dessutom kopplade till datum och årtal. Från senare delar av livet där månaderna passerat på rutin finns det inte mycket sparad information alls, bara en och annan händelse som giftermål, barnafödande och skilsmässa. Om åren mellan femtio och sextio mest bestått av upptinad leverstuvning lär knappast någon information alls ha fastnat.

Om man översätter detta till långdistansandet skulle det vara så att tiden tickar på snabbare när löpningen går in i rutinläge. Njutningsfull löpning kanske speedar på tiden ännu mer enligt principen underbart är kort? Jag har faktiskt känt så många gånger, speciellt när jag sprungit som farthållare på hel- och halvmaror. Andra halvan av loppet har varit underbar men gått så fort att jag önskat att tävlingen varit dubbelt så lång.

En annan observation som stödjer teorin att hjärnan bara sparar ner det som bryter rutinen är den där man kör bil en och samma sträcka varje dag och anländer sin garageuppfart utan något minne av resan dit. Det händer mig ibland och kan kännas lite skrämmande, men teorins förklaringar lindrar oron.

När vi lever allt längre och håller oss friskare upp i åldrarna utmanas vi av tanken att vår bonustid måste fyllas med något som kittar fast minnet av den. Annars blir det ju en ganska meningslös livstidsförlängning. Unga människor imponeras av de som levt mycket länge. Äldre imponeras än mer av de som lyckas fylla sin ålderdom med aktiviteter och vitalitet. Tveklöst minskar intresset för det materiella med åldern. Samtidigt ökar intresset för resor och andra äventyr. Upplevelseindustrin växer så det knakar. Marathondeltagare i åldersklasserna M/K60 och uppåt blir fler år från år.

Någon, säkert en person med lång livserfarenhet, har sagt “hellre addera liv till åren än år till livet”. Klokt tänkt och kanske denne tänkare just sprungit ett marathon? För jag läste (nu är jag där igen) att man tänker smartare under fysisk ansträngning.

Jag vet att många av mina löparvänner gärna skriver under på det. Däremot stämmer det inte så bra på mig själv. Under mina löpningar löser jag världens konflikter och tar även fram ett bevis för Goldbachs hypotes, men efter avslutat långpass rinner de fantastiska rönen av mig med vattnet i duschen. Jag har lärt mig den hårda vägen att lägga in en karenstid innan jag gör väsen av något uttänkt under löpning.

Det gäller mig, men andra verkar tänka bättre. Det är måttlig och långvarig ansträngning som ger mätbar förbättring av tankeverksamheten. Kort och intensiv fysisk aktivitet tenderar ge motsatt effekt. Då räcker inte kraften till för andra problem, även om man fått en uttalad uppgift att lösa.

Den yttre komponenten, alltså att någon utomstående serverar problemet, kan kanske spela roll? Jag skulle kunna testa på mig själv men jag har en inneboende aversion mot undersökningar där provgruppen består av endast en individ. Speciellt när den försökskaninen är jag själv. Jag söker hellre referenser ur historien.

Om man löser problem bättre vid fysisk ansträngning kanske den insikten funnits länge? Sprang Leonardo da Vinci runt i Apenninerna? Platon propagerade för löpning men gjorde han några längre sträckor själv? Einstein kom ju på att tiden går långsammare när man rör sig fort, men vad gjorde han själv på milen?

Mja, faktum är att det inte går att koppla de stora tänkarna till några uppseendeväckande idrottsliga bedrifter.

Men de många små tänkarna då? Låt oss ta ett riktigt rejält kliv bakåt i historien, sisådär ett par miljoner år. Då fanns det inga av oss Homo sapiens men väl andra hominider, våra föregångare. De jagade, samlade, klättrade och sprang såväl kort som långt. De tänkte också. De tänkte ut stenyxor, spjut, bärselar, sätt tillaga mat. De tänkte ut smarta jaktmetoder och de tänkte ut organisationen av sina kollektiv.

Hjärnan utvecklades på ett anmärkningsvärt sätt. Man började för första gången tänka långsiktigt, abstrakt och hypotetiskt, alltså det som idag skiljer oss människor från andra levande varelser på den här planeten. Ett nytt tankesystem utvecklades, ett för avancerad problemlösning. De här förmänniskorna lyckades kanske knycka ett gammalt stupat gnu från gamarna men ställdes då inför problemet att det sega träiga köttet var i stort sett oätligt i rå form. Att hitta på ett skärverktyg att stycka med var en utmaning i sig men att sedan fundera ut och genomföra tillagning över eld krävde riktigt avancerat tänk. Under det här kunskapslyftet var förmodligen de individuella skillnaderna i intelligens mycket större än mellan oss människor idag. Den som tänkte bäst hade en tydlig konkurrensfördel.

Låt oss besöka ett gäng Homo Erectus som lever tillsammans och bidrar till varandras överlevnad. De har sedan länge valt att specialisera sig inom gruppen. Där finns en som är bra på att spåra upp vilt, en som är bra på att kasta spjut, några som är starka nog att kånka hem jaktbytet, nån som vet var man ska gräva för att hitta ätliga rötter. Andra är bra på att samla bär, frukter och nötter. En är expert på att tämja och hålla elden vid liv. De som är duktiga på att laga mat över elden högaktas. Den som gör bäst leverstuvning har en stjärna i savannens Guide Michelin!

Säkert finns inget alls behov av en konsult i telekombranchen. Inte heller av en LCHF-kostrådgivare eller en personlig tränare som kör intervallprogram för löpintresserade. Jag tror inte att man tränar sig till att springa ifatt och trötta ut antiloper, annars är det här i historien som kopplingen gjorts till uthållighetsjakt och teorin att den utvecklat vår förmåga att kunna springa länge. Jag är inte någon expert på evolutionsbiologi men jag har läst en hel del i ämnet, från Darwin till Dawkins. Jag kan inte direkt säga varför men jag har svårt att köpa teorin om jakt genom uttröttningslöpning.

Varför skulle just uthållighetslöparnas gener premieras i ett specialiserat samhälle där alla roller behövs? Om några egenskaper var viktigare än andra för överlevnad så var det väl snarare intelligens uttryckt i taktiskt tänkande och i uppfinningsrikedom. De främsta hjärnorna behövdes för att tänka ut kluriga jakttaktiker, för att hitta bra och skyddade boplatser och för att ta det farliga men nödvändiga beslutet att bryta upp och gå mot nya marker när omständigheter som torka blev för svåra.

Om de här smartaste, låt oss kalla dem “brains”, kom på att de tänkte ännu bättre under fysisk ansträngning fanns det goda skäl att även göra slag i saken. Skälen bestod i skillnaden mellan liv och död. Fysisk ansträngning innebar inte nödvändigtvis att de satte iväg och sprang 21098 meter bort och sedan tillbaka samma sträcka för att samla distanser i Rift Valleys Marathonsällskap. Kollektivet var nog tveksamma till att låta sina bästa brains springa över savannen bland hungriga katter, snarstuckna giftormar och andra faror. Nä, de fick minsann leva ut sitt motionsbehov på hemmaplan - runt lägerelden.

Och visst känns det igen! Rituell dans som vi ser den i kulturer spridda över hela världen är egentligen en ultralång fysisk ansträngning. Dansen syftar till att uppnå ett tillstånd av total utmattning eller trans. Den shamanism som lever kvar i våra dagar har kopplingar till naturreligioner där dansen skapar broar till andliga plan varifrån klokhet och kunskap hämtas. Grottmålningar visar att rituell dans funnits mycket länge men det är förstås bara min spekulation att den fanns redan under tidig paleolitikum.

Vi långdistanslöpare kan hamna i transliknande tillstånd men vi gör inte anspråk på att gå in i andevärlden. Jag tror inte själv på det övernaturliga. Det gjorde kanske inte heller våra föregångare hominiderna. Om de var ute för att få utväxling på sin intelligens så finns det skäl att tro att just fysisk ansträngning var en möjlig metod.

I den storslagna boken “Tänka snabbt och långsamt” beskriver psykologen Daniel Kahneman hur vi tänker uppdelat i två system - system 1 som är det snabba intuitiva och system 2 som är det långsammare problemlösande. Kahneman redogör övertygande för hur system 1 tenderar att gå in direkt och dra förutfattade, inte sällan felaktiga, slutsatser på begränsad information. System 2 måste aktiveras medvetet och ges den tid som krävs men har då en helt annan möjlighet att komma fram till rätt svar eller rätt beslut.

Boken spekulerar inte i när i vår utveckling de här tankesystemen uppstått, men det gör jag. System 1 agerar i nuet. Vi delar det med djuren, som hundar, katter, apor, gnagare osv. Det är vårt utvecklade system 2 som gör oss till människor. System 2 har alltså kommit senare. Kampen mellan de två systemen var tuff i början hos våra föregångare och pågår fortfarande i våra nutida hjärnor. System 1, det intuitiva, är blixtsnabbt och vill dominera. System 2 har en startsträcka och påverkas av system 1. Desvärre är lathet är en egenskap hos system 2. Om system 1 tillhandahåller ett svar som låter bra så köper system 2 det.

Ett exempel ur boken: Försök svara snabbt på den här frågan: En sportaffär säljer ett bollträ plus en boll för 1,10 dollar. Bollträt kostar 1 dollar mer än bollen. Vad kostar bollen?

De allra flesta svarar 10 cent (0,10 dollar). Det gäller såväl högutbildade som de med kortare skolgång. Svaret 10 cent levereras av system 1. Det känns rätt så system 2 godtar det.

Korrekt svar är 5 cent för bollen. Bollträt kostar alltså 1,05 dollar. Många (t.ex. jag själv) måste tänka till en, två och tre gånger innan de inser att det stämmer. System 2 måste överbevisa sig själv.

Tänk sedan på följande två tal, 3 x 4 respektive 17 x 46, försök räkna ut dem i huvudet.

3 x 4 är lätt, svaret 12 kommer direkt. Du har en gång lärt dig det utantill. System 1 kan hämta det rakt ur minnesbanken. 17 x 46 är mycket svårare. System 1 är chanslöst. Här tvingas du engagera system 2. Du behöver koncentrera dig för att lösa uppgiften och det tar tid. Du kanske ger upp?

Som alla långdistansare vet har löpningen den effekten att det blir mycket svårare att lösa enkla matematiska uppgifter en bit in i passet. Det är inte helt givet att man kan räkna ut sitt snittempo efter 15 km och 90 minuter. Det tar åtminstone längre tid att komma fram till rätt svar (6 min/km) än när man senare sitter utvilad vid datorn och analyserar sin prestation. Vad som händer är att ansträngningen från löpningen slår ut hjärnans system 1. Det gör att även enkla tankeuppgifter måste lösas av system 2 som tar längre tid på sig och irriteras över att system 1 inte levererar några förslag.

Å andra sidan påverkas inte system 2 av snedvridning från system 1. Kommer det fram ett svar så är chansen större att det är rätt. System 2 kan också föra ett objektivt logiskt resonemang och deklarera vilka mer fakta som behöver hämtas in för att ge ett säkrare svar. Det finns alltså fog för påståendet att man tänker bättre under löpning.

Vi är tillbaka hos våra kompisar Homo Erectusgänget vid randen av savannen. En oro sprids i gruppen. De senaste dagarna har lejonen i grannskapet ökat märkbart. Man har siktat en flock med 10, andra dagen 15 och nu tredje dagen 25 lejon. Rop hörs att genast bryta upp och söka sig ifrån detta farliga område mot nya marker.

Ett svårt och farligt beslut. Något för gruppens bästa brains att fundera på. De känner också i ryggraden ett behov av att dra från platsen hellre än bli kattmat. Men, de inser att fakta måste övervägas. Samling vid lägerelden alltså och dans runt den halva natten till trummornas dunkande rytm. Genom att slå ut system 1 i hjärnan ges utrymme för system 2 som funderar på osäkerheten i lejonobservationerna. Brukar vi inte ibland se 30 lejon sedan inga alls på ett långt tag? Över en längre tid är inte enstaka observationer av 10-25 lejon något anmärkningsvärt. Det kan vara en slump att de siktats tre dagar i rad? Det kan vara en slump att de ser ut att öka i antal. Förslaget från hjärntrusten blir att stanna och observera några dagar till och förstärka bevakningen runt boplatsen.

Det är faktiskt så här som shamaner nyttjas än idag. Man söker vägar ur besvärliga situationer genom att komma i kontakt med gudar och med förfäder som gått ur tiden. Shamanerna försätter sig i ett tillstånd av fysisk utmattning eller trans och svamlar fram något som tolkas till klokheter. Shamaner är livserfarna typer. De besitter mycket kunskap om stort och smått. de är ofta medicinmän. För den som vill fördjupa sig finns mängder att läsa om shamanism. Starta gärna från Wikipedia som har många bra referenser.

Den här teorin, eller snarare spekulationen, att vår fysiska uthållighet utvecklats i symbios med utvecklingen av vår intelligens är min alldeles egen. Jag har inte läst den någonstans vilket inte utesluter att andra personer klurat i samma banor. Vi människor är förvisso bra i djurvärlden på att springa långt och länge, jag har bloggat om det förr. Det må vara långsökt att tro att den egenskapen drivits fram i vår jakt på intelligens, men minst lika långsökt att tro att den kommer från att vi sprungit ifatt och tröttat ut bytesdjur i årtusenden istället för att använda vår intelligens.

Fast det är klart att tanken på en frisk och saftig lever att stuva kan få oss att springa långt.

Personligen hatar jag inälvsmat.

Den Tredje Andningen

Whatever you do

with your running,

You only cheat yourself

by pushing, pressing, competing.

There are no standards

and no possible victories except

the joy you are living

while dancing your run.

In any life

joy is only known

in this moment - Now!

So feel the flow

of your dance

and know

you are not running

for some future reward,

 - the real reward is Now!

Sommaren 1981 ryckte jag in för att göra värnplikt. Det var i efterdyningarna av vänstervågen och fler än mig visade sig vara garderobspacifister. Vi var inte vapenvägrare men protesterade på vårt sätt mot det militära. Vi satte upp affischer av Che Guevara på logementet, kompletterade våra uniformer med palestinasjalar, spelade progglåtar så det ekade över kaserngården och vi bemödade oss om att gå i otakt i alla lägen.

Vi hade också fixat en bokgömma i ett logementsskåp. Där fanns vänsterlitteratur som regementsbiblioteket censurerade. En bok var udda. Den handlade om löpning. Boken var på engelska, sliten, oansenlig, skriven på vers, tryckt med hippietypsnitt och med bilder som tagna ur ett LSD-rus. Titeln var The Zen of Running.

Jag läste den först som språkövning men senare med ökat intresse. Jag höll på med löpning som tidfördriv och återkom till boken många gånger. Det var en tunn bok så jag kunde den strax utantill.

Bakom regementet fanns en sjö. Att runda den gav 6 km och jag nötte ett eller två varv så ofta jag kunde. The Zen of Running jämställde löpning med dans. Jag blev besatt av tanken. Jag sökte känslan att flyta fram, rytmiskt utan känsla av ansträngning. Jag ville nudda marken så lite som möjligt och samtidigt lyfta fötterna så lite som möjlig. Löpning var anbefallt i det militära men genom att följa The Zen of Running blev jag medlem i en underjordisk proteströrelse, kändes det som.

Sony lanserade sin första Walkman vid den här tiden. En bärbar kassettbandspelare med hörlurar, som gjord för jogging. Jag slantade upp förmögenheten den kostade. Nu sprang jag mina löprundor till musik, bl.a. George Harrisons Wanderwall-album med indiska harmonier på sitar.

The Zen of Running kom att prägla min inställning till idrott. Jag har alltid varit tävlingsinriktad men i min egen löpning blev jag ointresserad av konkurrens. Istället sökte jag det meditativa, helst ute i naturen, helst ensam på skogsstigar. Med åren blev det glesare mellan rundorna och när allt kretsade kring jobb och familj blev det ingen löpning alls på många år.

Det höll på att sluta med katastrof. Räddningen blev att hitta tillbaka till träningen. Jag provade på cykling, aerobics, gym men när jag väl köpte ett par vettiga löpskor på The Athletes Foot i Hongkong och sprang fram och tillbaka utmed hamnen på Kowloonsidan kom jag rakt in i The Zen of Running igen.

Det fanns en stor skillnad. Löpningen hade förvandlats. Den var inte längre en prestigelös joggingaktivitet. Skor hade blivit vetenskap. Löpträningen hade blivit vetenskap. Kilometerarna skulle mätas på metern när. Tiderna på tiondelar. Det fanns instruktioner för allt. Det fanns måsten för allt.

Det är fortfarande så. Löparforumen har långa diskussioner fyllda med detaljerade råd hur man ska utöva sin löpning. Det finns bara plats för en sanning i taget, även om den varierar över tiden. Det mesta är komplicerat, även det mest naturliga. Det finns numera kurser i hur man andas och det skrivs böcker i ämnet.

När jag ser sådant reagerar jag med skepsis. Jag blev nog hjärntvättad av The Zen of Running det där året i grönkläder. Hur kan jag springa mängder av mil vecka ut och vecka in utan en skolad andning? Vilka risker tar jag inte när jag lägger mig varje kväll och hoppas att jag inte glömmer bort att andas under natten? Kanske märks det i sociala sammanhang att jag andas konstigt?

Fast då slår det mig att jag åtminstone följer goda råd kring hur man som löpare bör andas, och de råden kommer från The Zen of Running:

In this dance of joy

which is your run

breathe in long

thru your nose

breathe out short and sharp

thru your mouth.

There might be 4 steps

to the in-breath

with the out-breath

on the fifth step,

the point of counting

being RHYTHM -

maybe not 4/1 but 2/1 or 5/3 -

YOUR rhythm.

On the other hand

you may find

that breathing out thru the nose

works better for you

than breathing out thru the mouth.

If so, of course do it your way.

Nobody but you

should tell you what to do.

….Run a little more,

dancingly, joyfully,

….and little by little

as your run lengthens

your breath will lengthen.

….Run within your breath,

do not run ahead of your breath.

De orden täcker allt, precis allt.

Andning är en basal kroppsfunktion. Att springa är vårt naturligaste sätt att förflytta oss på. Man säger att små barn lär sig att gå. Det gör de inte. De kryper först, sedan lär de sig att klättra, sedan stappla för att kort därefter springa obehindrat. Att gå lugnt och sansat kommer senare i livet.

Små barn har inga mellanlägen. När de springer går det så fort som det kan. Orken tar snabbt slut men väldigt snart kommer de längre. Att lämna en tvååring utan uppsikt 10 sekunder i ett shoppingcenter en lönehelg är en mardröm.

Skulle barn bli bättre löpare om de fick öva löpsteg och andning samtidigt med potträningen? Är vi oansvariga föräldrar som inte skickar våra småttingar på poseakademi och andningskurs? Ja kanske. Barn får oftare håll än vuxna. Håll gör ont. Vi vill inte att våra barn ska känna smärta. Det är olagligt att utsätta barn för smärta. Om dålig löpteknik och felaktig andning ger håll så är vi alltså skyldiga att skicka våra barn på avancerad löpskolnings- och andningsträning redan i koltåldern.

När jag var liten fick jag inte håll, jag fick mjälthugg. Det hette så. Vi sa också brandgult i stället för orange, kvällsmat i stället för middag, ultrarapid istället för slowmotion och makaroner istället för pasta. Det sa nog också P-O Åstrand som jag bloggade om för några månader sedan. Han utsatte personer som fått mjälten bortopererad för hårt fysiskt arbete. De fick mjälthugg!

Håll heter hlaupastingur på isländska. Löpsting är ett bättre ord än mjälthugg och håll men inget av dem förklarar orsaken. Det gör inte heller vetenskapen. Däremot finns det en rad teorier och ännu fler tips på hur man övervinner hållet - ta upp en sten att krama i handen, bit dig i tungan, andas in djupare och blås ut som för att släcka ett ljus, nyp dig i sidan där löpstinget känns. Tipsen har några gemensamma nämnare, de flyttar koncentrationen från hållet till något annat, de får dig att dra ner på tempot och de skapar en tidsfrist.

Tid är viktigt i sammanhanget. Åstrand observerade att mer blod fanns i magen när man var inaktiv, speciellt efter en måltid. När man börjar röra på sig portionerar kroppen om blodflödet till de arbetande musklerna. Omställningen tar kanske 10-20 minuter. En stor muskel som diafragman säger ifrån och där uppstår kanske hållet. En vältränad person har marginaler som mildrar effekten och vuxna har lärt sig förmågan att reglera ansträngningen. En vältränad vuxen får därför sällan håll.

Diafragma heter þind på isländska

Åstrand såg det tidsmässiga sambandet i håll och det vi förr kallade andra andningen. Det verkar som vi inte säger så längre? Andra andningen var ett självklart uttryck när jag växte upp. Jag är helt säker på att vi talade om det på gympalektionerna i lågstadiet. Nu lever det en tynande tillvaro. Min son kände inte till begreppet när jag nyss frågade honom.

Fast vi talar nog om det i andra termer. Efter ett par, tre kilometers löpning eller 10 - 20 minuter, går det lättare att springa. Andningen blir lugnare, mer regelbunden, djupare, effektivare. Pulsen sjunker tillbaka, en behagligt jämvikt inställer sig. I det läget kan jag springa länge, mycket länge, och jag behöver inte oroa mig för löpsting.

Ultradistansare ställs inför utmaningen att äta under löpning. Ibland stannar man kort på ett hamburgerhak och proppar i sig för att sedan direkt fortsätta. Hur påverkar det kroppens prioritering mellan att skyffla blod till mage/tarmar, alternativt till muskler i armar och ben? En första observation är att det fungerar för det mesta. Det blir i alla fall inte tvärstopp. En andra observation är att all mat inte fungerar. Fullkornsprodukter som kräver mycket matsmältningsarbete kan få hela maskineriet att kärva ihop, åtminstone på mig.

Ultramat

Ultradistansare springer inte på max. Vi har lärt oss att hushålla med farten för att komma långt. Det kan på sätt och vis vara bra att äta regelbundet under löpning för då reglerar man ner till en lämplig fart. En fart som inte ger håll, men som håller länge.

Går det att träna på? Mja, jag har i alla fall försökt i flera år. I början hade jag svårt att äta först och sedan springa omedelbart efter. Därför adderade jag det till min träning. Istället för att först springa en runda och sedan äta vände jag på det. Numera fungerar det bra men jag kan inte svara på om det är den fysiska funktionen som stärkts eller om jag nött in förmågan i det undermedvetna att hålla igen på tempot och ansträngningen.

Den här vintern har jag tränat fart på löpband. Då har jag kunnat känna av mina gränser på ett helt annat sätt än när jag irrar omkring ute i kvällsmörkret. Genom att testa olika tider mellan kvällssmål och löpband, och med olika utgångstempon, kan jag framkalla håll. Jag kan se tiden när hållet uppstår och när det försvinner. Jag har laborerat med metoderna att bli av med hållet. Jag har kommit fram till följande:

• Jag kan få håll inom ca 60 minuter efter en rejäl måltid om jag startar i tillräckligt högt utgångstempo.
• Hållet uppstår redan under de första fem minutrarna.
• Om jag plågar mig i knappt tio minuter så klingar hållet av. Det spelar ingen roll om jag andas annorlunda, tänker annorlunda eller nyper mig i hullet. Det tar ändå lika lång tid att bli av med hållet.
• Det jag kallar för andra andingen uppstår då också, alltså efter ca tio minuter.
• Jag behöver äta en viss minimimängd mat för att få håll men om jag dubblar den mängden får jag inte värre håll och det tar inte lägre tid för hållet att klinga av.
• Om jag stegar ner tempot direkt efter att hållet uppkommit så försvinner det väldigt fort. Om jag därefter återtar det höga tempot inom en relativt kort tid, kanske 2-3 minuter, så får jag oftast inte tillbaka hållet.
• Om jag gör enligt ovanstående så tar det ändå ca tio minuter för mig att komma in i andra andningen.

Ska jag dra några slutsatser från detta så är det följande:

• Andra andningen uppstår ungefär vid samma tid efter start på en löpning oavsett om jag ätit eller inte precis före.
• Det finns inget 1:1-samband mellan håll och andra andningen, men när den senare inträffar så är jag i stort sett vaccinerad mot håll.
• Att plocka upp en sten och krama den är överlägsen bland metoderna att bli av med håll. Inte pga stenen utan för att den får dig att stanna upp en kort stund. Det funkar lika bra med en imaginär sten. Eller, varför inte stanna upp och krama en människa? Kanske din löpkompis?

Den allra viktigaste lärdomen är att jag kan äta när jag vill och springa när jag vill utan minsta lilla antydan till håll. Genom att känna mina gränser och anpassa ansträngningsnivån kan jag äta-springa-äta-springa-äta-springa osv hur länge som helst och njuta fullt ut av löpningen. Det låter enkelt och enkelhet är nyckelordet.

Att göra saker enkelt är en basal kroppsfunktion det också. Min löpning handlar om passion. Ordet passion beblandar sig ogärna med ordet komplicerat. Att krångla till något hämmar passionen. Passionen ligger i enkelheten, den är beroende av enkelheten. Söker du passion i din löpning så undvik därför allt som komplicerar.

Om mitt val i löpningen står mellan passion och prestation så vinner passionen 99 gånger av 100. Det är förmodligen ovanligt för nästan allt som skrivs, marknadsförs och säljs i löparväg handlar om prestation, tävlingar, plågor och måsten. Genomgående i vår kultur premieras komplexitet. Vi strävar efter att byta ut enkelheten mot något krångligt och vi betalar gärna pengar för det. Därför går det att sälja löpstegskurser och böcker som lär ut andning. Det är absolut ingen ny företeelse. Genom alla tider har vi utsats för att krångla till livet och det enkla. Oftast har det kallats religion och gynnat en maktelit. Kulturell prägling sitter djupt.

Att hitta passionen i löpningen är därför ingen lätt uppgift. Det kan ta månader och år. För att hamna rätt är det nödvändigt att skala av allt som komplicerar. Fjärma dig från yttre måsten och hitta rytmen i din egen löpning, inte i någon annans. Den dag du lyckas sker en pånyttfödelse som inte går att ta miste på. Jag kallar den för Tredje Andningen.

Don’t overdo it.

Underdo it.

You aren’’t running because

you’’re in a hurry to get somewhere.

---

The Zen of Running skrevs av Fred Rohé och gavs ut första gången 1974. 
Jag har inte sett något fysiskt exemplar sedan maj 1982 och jag trodde inte 
att jag någonsin skulle få se den igen. Med åren har minnet grumlats och 
jag hade kanske bara drömt om The Zen of Running. Men så läste jag en 
referens och fick infallet att leta rätt på den. Döm om min förvåning när jag 
hittade hela boken på författarens hemsida, gratis för nedladdning: 
The Zen of Running

Mental träning - om den svåra konsten att inte lyssna på sin kropp

När fick du rådet “Lyssna på din kropp” senast? Förmodligen för inte så länge sedan. Har du nyligen varit sjuk och rådfrågat någon om du kan börja träna igen så är sannolikheten bortåt 99 % att du fick LPDK som svar.

Personligen hatar jag uttrycket. Inte för att det är direkt felaktigt men för att det är uttjatat och nära nog meningslöst. Dessutom är det en tidsmarkör. Man hittar inga “lyssna på din kropp” äldre än ca 1995. Det speglar vår tids ängslighet och ovilja att våga ta ansvar när någon frågar om råd.

Min kropp är tydlig med vad den vill. Den föredrar att ligga i soffan, bli matad med chokladpraliner och titta på gamla svartvita filmer med Clark Gable och Olivia De Havilland. Som tur är så lyssnar jag inte på den för då skulle förfallet komma snabbt. Ja, inte pga Olivia De Havilland kanske, men det där med försoffningen och chokladen. Därför brukar jag istället säga så här; lär dig hur din kropp fungerar så att du förstår dess behov och möjligheter.

Olivia

Det för mig in på ämnet Mental träning. När jag fastnade för ultradistanslöpning var det inte bara av en slump. Jag hade redan vissa insikter i hur jag är funtad. Redan under första riktigt långa löpet stod det klart att ultradistans passar mig lika bra som tändstickor och bensin passar en pyroman.

Vad gäller min kropps möjligheter har naturen gjort det lätt för mig genom att starkt begränsa dem. Jag är talanglös och fysisikt handikappad för de flesta sporter. Allt som har med styrka, längd, rörlighet, rytmik och snabbhet går bort. Bollsinnet är obefintligt, jag är den ende jag känner som under curling lyckats få stenen i skallen. Däremot hade jag tidigt förmånen att få prova på alla sporter som fanns utom hästpolo. Det utkristalliserade sig då några som jag var mindre dålig i. Orientering passade mig och skytte, helst kombinerat med löpning. Jag insåg att min chans låg i grenar där mediokra fysiska företräden kan kompenseras med andra egenskaper som taktik och mental styrka. Under militärtjänsten passade det här riktigt bra. Jag tävlade för mitt regemente i nattorientering och olika varianter av fältskytte. För båda ingick mental träning i förberedelserna. Den erfarenheten tog jag med mig in i långdistanslöpningen.

Mental träning för löpare har varit förbehållet eliten. De färdigsydda träningsprogrammen av typen “spring milen på 45 minuter” innehåller aldrig mental träning. Inte ens de för 100 km ultra, men nu på sistone har ämnet seglat upp som hett.
Lycksökare vill tjäna pengar på träningsboomen. Löparmagasinen hänger på. Den mentala träning som lyfts fram är en soppa på lösryckta stycken ur idrottspsykologin. Modeord för dagen är “visualisering” och “målbild”. Detta är också vad löptränare förmedlar - “när det går tungt på maran visualisera dig själv springa över mållinjen fylld av lycka”. Smart, för när det inte funkar skyller man på utövaren som inte gått helhjärtat in i visualiseringen. Däremot är det ett rent bedrägligt råd att ge en ultralöpare.

Det finns situationer i ultralöpningen som kan framkalla känslor av uppgivenhet, likgiltighet och sviktande tro på den egna förmågan att fullfölja tävlingen. Ens egna svagheter kommer upp till ytan naknare än i få andra sammanhang. I extremfallet kan det ta sig uttryck i självmordstankar vilket andra ultralöpare vittnat om och jag själv känt en antydan av vid ett tillfälle. Ultra kräver mental träning av helt annan kaliber än visualiseringsflummet. De metoder jag praktiserar är väsensskilda men har stort stöd internationellt. Där definieras mental träning så här:

• Utsätt dig på träning för svårigheter som kan drabba dig på tävling
• Notera hur du reagerar för att öka din självkännedom
• Konfrontera besvärliga känslor och öva in kontroll av dem
• Fly inte verkligheten. Acceptera och var närvarande i nuet

I träningen används verktyg som:

• Skattningsschema
• Tolkningsschema
• Mentala strategier

Syftet är att öka självförtroendet, att kunna agera någorlunda rationellt i besvärliga situationer under stress samt att neutralisera rädslan för att misslyckas.

Innan jag berättar hur jag tränar måste jag vara opedagogisk och avhandla ämnet visualisering eftersom det nu trummas fram med halleluljarop även för långdistanslöpare. Det är illa och speciellt allvarligt när andra metoder hålls tillbaka.

Visualisering

Kring visualisering och idrottande finns en hel del studier att falla tillbaka på. Visualisering kan ha flera syften. Tipset från löptränare jag nämnde tidigare handlar om ett av dem - att skapa en inre föreställning av ett lyckosamt utfall av en framtida händelse, t.ex. att man springer över mållinjen. Syftet är att mobilisera motivation när det går tungt.

När visualisering tillämpas mer metodiskt och framgångsrikt används den istället för att lyckas med en tekniskt svår uppgift. Många har säkert sett höjdhoppare stå och gå igenom hela ansatsen fram till ribban och det perfekta hoppet över den. De jobbar också med visualisering som del av träningen. De föreställer sig upprepade gånger utförandet av det perfekta hoppet istället för att genomföra det i verkligheten. Faktiskt ger det resultat för vissa. Styrkelyftare och kastare använder visualisering på samma sätt. Visualisering är en metod som passar bäst i sporter där korta intensiva moment av precision och perfektion är avgörande.

Visualiserar

Det talas om yttre och inre visualisering. I den inre upplever man sig själv i sin egen kropp. Yttre avser att ta rollen som betraktare och se sig själv under utövandet ungefär som på en videoupptagning. Vilken variant som passar beror på syftet med visualiseringen men också på vilka erfarenheter och preferenser man har. En annan aspekt är tidsflödet. De flesta höjdhoppare låter ansatsen gå fortare under visualiseringen än i verkligheten medan upphoppet och färden över ribban går i slowmotion. Styrkelyftare bemödar sig om att visualisera i realtid när de förbereder ett ryck och de får då bättre effekt. En generell regel är att visualisering bara fungerar för den som är mottaglig. Många, även världsmästare, visualiserar aldrig.

Studier har visat att utövaren ska vara väl bekant med det händelseförlopp som visualiseras. Man måste ha erfarenhet av den faktiska fysiska känslan, av synupplevelser och av hörselintryck från den situation som ska förnimmas i ens inre. Det är alltså ytterst tveksamt att ge en maradebutant rådet att visualisera den fantastiska målgången när det går tungt under loppet.

Den som rekommenderar visualisering måste kunna förklara syftet, välja tillfället och berätta hur visualiseringen bör gå till för att ge effekt. Om din tränare föreslår visualisering så be om förtydliganden på dessa punkter. Fråga gärna också vad tränaren har för utbildning inom området, vilka referenser som åberopas och hur stor andel som hjälpts av visualiseringen.

Visualiserar....kanske?

Givetvis har jag testat själv att visualisera. Jag har laborerat med inre och yttre visualisering och med att bemästra tidsförloppet. Jag har visualiserat att jag springer snyggt och effektivt. Jag har gång efter gång visualiserat att jag genomför svåra löpskoleövningar på ett korrekt sätt. Jag kan inte påstå att det gett mig några positiva resultat alls men jag kanske tillhör de icke mottagliga. Däremot har jag upplevt det som rent negativt att visualisera målgång när det börjar gå tungt och är 12 timmar kvar på en ultra.

Prova gärna på visualisering men om tid är en begränsad resurs så finns det andra metoder för mental träning som är betydligt mer givande för en ultralöpare.

Mental träning my way

Den mentala träningen jag bedriver är tuff och bygger på att exponera sig för det som kan inträffa på tävling. Man behöver vara fysiskt grundtränad och ha en viss självkännedom. Jag utsätter mig för sådant som kan uppfattas som oetiskt, t.ex. långvarig smärta, utmattning och att köra slut på vätska och energi. Den som vill försöka detsamma gör det under eget ansvar. Se till att ha ett gott försäkringsskydd.

Vissa övningar kan med fördel utföras på tävling. Ibland uppstår oplanerade situationer som spolierar själva tävlandet men lämpar sig för mental träning. Slösa inte bort tillfället genom att kliva av. Slå istället över till träning.

Smärta

Smärta är en del av löpningen. Nästan alla långdistansare håller med men det finns undantag. Om vi utgår från att smärta är obligatorisk handlar det om att acceptera och göra den till en vän. Smärtträning låter sig planeras. Jag drabbas av smärta i ben och fötter på marathon i tävlingstempo. En nyttig övning är att redan vid start bestämma sig för att avläsa smärtan vid t.ex. varje 5 km. Skatta smärtan enligt följande

1. Knappt förnimbar smärta
2. Klart märkbar smärta
3. Känns rejält men är inte farthämmande
4. Påtaglig smärta som drar ner tempot
5. Outhärdlig smärta.

Intressant nog så varierar det hur långt jag måste springa innan smärtan går upp på 2. Det kan hända redan vid 15 km men oftare strax efter 30 km på en mara. På längre ultror är det nästan alltid så att smärtan går tillbaka, alltså känns mindre och till och med hamnar på 0 under längre avsnitt. Detsamma kan hända på marathon. Min erfarenhet är att det är så gott som omöjligt att efteråt komma ihåg hur ont jag hade vid vissa tillfällen under ett långlöp om jag inte medvetet gjort smärtavläsning och graderat under passet.

Den här träningen har många fördelar. Den ger ett kliniskt förhållningssätt till smärtan. Genom att gradera lär man sig hitta trösklarna. Jag kan vid ett tillfälle sätta smärtan till 3. Efter ytterligare 5 km gör det ännu mer ont trots att jag upprätthåller tempot. Då måste jag omvärdera den förra avläsningen till 2,5. På det sättet går det att flytta fram sina gränser och bli smärttåligare. Under viktiga tävlingar behöver jag inte tänka på att det gör ont för det har jag redan avhandlat på träning och jag är helt bekant med min smärtbild. Smärtan är inte bara en del av löpningen, den finns där också som en god vän och följeslagare.

Givetvis handlar detta om hanterbar och icke-destruktiv smärta. En mindre trevlig variant är smärta pga. begynnande skada eller något man sprungit opp. Fördelen med att ha smärttränat medvetet är att den smärta som inte borde vara där snabbare identifieras. Jag graderar också den och försöker skapa ett mönster. Är det en smärta som ökar snabbt? Går den tillbaka om jag drar ner på tempot? Uppstår den pga speciella omständigheter i just det här loppet? Fixar jag att springa 5 km till för att se om den är tillfällig?

På så sätt har jag lyckats fullfölja flera tävlingar där andra säkert skulle brutit. Jag har också stoppat vid ett par tillfällen när jag förstått att något riktigt allvarligt höll på att hända.

Utmattning och återhämtning under lopp

Ultradistanslöpning är unikt på det sättet att den som drabbas av total utmattning ändå kan komma igen. Det vanliga är att man gått ut för hårt och klappar ihop en bra bit innan mål.  Det är inte helt ovanligt att duktiga löpare hamnar i den situationen, reder ut den hjälpligt, och placerar sig väl i slutresultatet. En modern klassiker är Anders Zsalkais ultradebut i första SM över 100 km i Tibro 2012. Där gick han in i väggen redan efter 7 mil men fullföljde resten genom att varva gång med löpning och vann tävlingen.

Det kan vara oerhört lätt att bryta vid ett sådant tillfälle, speciellt om man inte jagar en topplacering, men det kan också vara farligt att ge upp, t.ex. under en fjällultra. Att fullfölja handlar nästan alltid om mental styrka och det går att träna på. Återigen handlar det om att bli bekant med situationen och hur ens egen kropp reagerar. Jag har vid några tillfällen gjort så att jag sprungit rakt ut i skogen i ett så högt tempo att jag inte klarar att springa tillbaka igen utan återhämtning.

Ett av de mer lättsprungna partierna i Tyresta Nationalpark

Inför Swedish Alpine Ultra fick jag för mig att göra ett sådant pass. Jag sprang hemifrån till Tyresta och ut i nationalparkens värsta moras. Här finns ett stort område som brandhärjades 1990 och som är så fjällnära något kan bli inom Storstockholm. Jag startade sen eftermiddag utan vätska, energi eller pengar men med ett SL-kort. Jag missbedömde tiden att ta mig de ca 2 milen. Mitt ute i parken började det skymma på och jag var helt slut på ork och ordentligt låg på vätska och energi. Hjärnan funkar inte bra då. Jag fick för mig att springa till Åvagården 5 km längre bort men klafsade strax ut i ett kärr. Funderade på en alternativ väg men insåg att jag inte skulle hitta. Jag vände turligt nog om och mer snubblade än sprang samma väg tillbaka som jag kommit. Min originalplan hade varit att göra den sträckan på 3 timmar, nu hade nästan 5 timmar passerat. Det var becksvart och parkens fik och toaletter var stängda. Utan vätska med vetskapen att sista bussen gått var det bara att fortsätta till fots tillbaka. Jag mobiliserade mina återstående krafter och sprang flera km till Brandbergen. Hoppade där ombord på första bästa buss som verkade gå hem åt mitt håll. Jag stank ammoniak så att folk ryggade bakåt men jag lyckades ta mig hem strax före midnatt. Det hela kändes som en nära-döden-upplevelse.

Så extremt ska man aldrig träna. Se till att ha backup med vätska och något ätbart. Det kan ändå bli en lärorik övning. Speciellt att komma till insikten om vilka korkade beslut man kan fatta vid utmattning. Ibland berättas om folk som gått vilse i ödemarken, hittat tillbaka till civilisationen men ändå vänt och gått tillbaka in i döden. Jag är inte alls förvånad.

Låg på vätska och energi

I Tyrestaövningen utsatte jag mig för rejäl vätske- och energibrist. Det kan man träna på under mer kontrollerade former. Jag gör det då och då på långdistanspass och maror som jag springer som träning. Syftet är att bekanta sig med känslorna vid vätske- respektive energibrist och hur man hanterar dem.

Faktum är att jag inte kan hantera dem. Andra kanske kan? Det är inte så svårt att lära sig signalerna. Vätskebrist märks för mig först genom torr mun, sedan lätt frossa, lätt värk i leder och sedan kraftigt illamående. Ibland också huvudvärk. Energibrist kan komma smygande med ökande matthet eller som en slägga där plötsligt all kraft rinner ur kroppen. I båda fallen är det katastrof under tävling. Jag behöver timmar för återhämtning och timmar finns inte om jag vill göra resultat.

Därför tränar jag istället på att stämma av tiden när jag behöver fylla på och att verkligen göra det. Inne i längre ultror upphör törst- och hungerkänslorna helt för mig. Jag kan springa ett träningspass på 2,5 timmar utan vätska men på tävling finns det sällan någon anledning att chansa så jag fyller på efter 20 minuter och sedan regelbundet tävlingen igenom. Energiintag går också på klockan.

Den här träningen har hjälpt mig några gånger då jag sprungit fel och bommat en servicestation. eller underskattat avståndet till den. Vet jag då att det gått lång tid sedan senaste energiintaget så är det klokare att kränga av sig ryggan och slösa lite tid på att gräva fram nödproviant, eventuellt avvika och springa in på en bensinmack för något ätbart. Hellre det än att gå i väggen.

Andra övningar

Principen att utsätta sig på träning för situationer som kan uppkomma på tävling kan förstås appliceras i en rad andra övningar. Scheman för skattning och tolkning kan man hitta på själv. Endast fantasin sätter gränser.

Springa vilse - Det händer att nyfrälsta ultralöpare som springer vilse bryter tävlingen i ren besvikelse. Helt onödigt. Träna på det istället. Vissa tävlingar har faktiskt felspringningsgaranti. Att springa vilse avsiktligt på träning är faktiskt lättare än det låter. Ta bussen ut på landet och försök springa tillbaka genom skog och över fält. En variant är att ha en karta med målet iprickat men börja en bra bit utanför kartan - en klassisk övning för orienterare.

Hett och torrt, eller blött, kallt och jävligt - träna långpass under extrema väderförhållanden. Ibland ger folk upp redan före start då de befarar stekande sol och bastuvärme, alternativt iskallt och sjöblött. Vad är det för ursäkt egentligen? Är man någorlunda seriös bör man ha tränat och förberett sig på alla möjliga väder. På de här breddgraderna är det inte ovanligt med alla möjliga väder.

Stress - rogaining och orientering på tid är bra övningar för att träna stresstålighet under löpning. Har man erfarenhet från ledarutbildning kan man söka inspiration därifrån för att hitta på annan elakare träning. Företaget jag jobbar för utbildar ledare. Vi har ett helt kartotek med sadistiska stressövningar. Flera går att tillämpa i löpningen med lite fantasi.

Sammanfattning

Ultralöpning kräver fysisk-, mental- och taktisk skyrka. När fysiken inte räcker till kan man komma långt på att jobba systematiskt med de andra två. Jag vågar påstå att på långa ultratävlingar är det sällan den fysiskt starkaste som vinner. Det gör istället den som optimerat alla tre egenskaperna.

Mental träning har alldeles nyligen tagits upp som ett hett ämne i löparpressen och bland dem som vill tjäna en hacka på löparboomen. Tyvärr hamnar man snett med de metoder som föreslås långdistanslöpare. Att träna upp mental styrka är ingen dans på rosor. Det kan snarare vara den tuffaste delen av en ultralöpares träning, och kanske den mest utslagsgivande.

Mental träning handlar faktiskt i ordens rätta bemärkelse om att lyssna på sin kropp. Däremot inte att förbehållslöst göra det kroppen föreslår. Snarare tänjer man under träning på gränserna genom att gå emot kroppens protester, precis som under fysisk träning. Min rubrik på det här inlägget är därför i sak missvisande men syftar på hur "lyssna på din kropp" används idag - och jag hatar fortfarande uttrycket.

Den som har ambitioner med sin löpning har allt att tjäna på att addera mental träning till sitt program. Vinsterna är att kunna löpa riktigt långt på ett bekvämare, säkrare och framför allt effektivare sätt. På köpet kommer en djupare insikt i hur man själv fungerar som människa. En vetskap till nytta för alla skeenden i livet.

Bislett 24H Challenge - en smärtsam norgehistoria

Så var det då dags för årets sista tävling och en av de viktigaste för mig. Här skulle jag skulle fixa min fjärde 100-milesare för året.

Trodde jag, eller hoppades rättare sagt. För jag har dragits med en vadskada under under hösten som inte velat läka ihop riktigt. Jag trodde först att det var en liten hälseneinflammation men insåg snart att det handlade om en sträckning av vadmuskelfästet.

Nåja, skadan har gradvis blivit bättre och med en god portion av mitt berömda (och till idioti gränsande) positiva tänkande så kändes Bislett genomförbart. Så flyg bokades, hotell bokades, väskor packades och iväg bars det västerut med SAS Embla Viking.

Det verkade som om gudarna försökte varna mig för att komma till start i den här tävlingen. På utresedagen flaggades för att yrvädret Berit skulle stöka till det med flygfärden, men den gick bra. Vid ankomst till Jernbanetorget mötte mig ett ordentligt polisuppbåd, men det visade sig vara helt normalt för en fredagskväll i ett Oslo efter Breivikattackerna.

Raskt i säng och kort därefter upp för en rejäl sillafrukost. Sedan trikken till Bisletts arena. På samma spårvagn satt redan Kristina Paltén som den här gången inte valt att springa från Sverige till Norge, och inte heller i Norge. Kristina kom för att agera support för Maria Jansson vilket skulle visa sig väldigt framgångsrikt ett dygn senare.

Väl anmäld i sekretariatet drabbades jag av nästa järtecken. För andra gången i år fick jag nr 13. Hur sannolikt är det egentligen? Förra gången var på Jättelångt! och det var ingen angenäm upplevelse. "Positivt tänkande, positivt tänkande" mantrade jag för mig själv.

Med en knapp timme till start gick jag ett varv på banan. 545 meter i en ljus kulvert med fönster ut mot själva arenan. De kluriga norrmännen hade alltså lagt tartan i transportgången runt själva arenan. Snofsigt gjort men jag jag förvånades över att banan inte var helt flack utan hade ett par ner- och uppförsbackar. De kändes dock hanterbara för underlaget och miljön var i övrigt perfekta för långlöpning. Där fanns också bra med plats för att upprätta basläger. Jag valde bort den långa bordsraksträckan för en lite varmare och lugnare vrå nära rundningskontrollen.

Bislett i år mönstrade ett mycket starkt startfält på både dam- och herrsidan. Strax före klockan 10:00 föstes vi in i en trång startkätte där jag ödmjukt ställde mig längst bak. Starten gick och jag försökte hålla min akterposition. Förvånansvärt många rusade på fort, ovanligt för såpass rutinerade löpare. En svensk tjej, Kajsa Berg, höll ett fruktansvärt högt tempo och drog kanske med sig andra. Det framgick dock rätt snart att hon var här för att testa formen på 100 km och sedan kliva av. Det gjorde hon också efter utmärkta 8 timmar.

Ett annat störmoment som kanske påverkade löparnas kyla var enmansshowen Heming Leira som oavbrutet kommenterade löpet. Hans stämma ljöd från ett oräkneligt antal högtalare som monterats med ingenjörsprecision så att ingen fläck, inte ens en städskrubb, riskerade att tappa mer än 3 dB medelljudtryck. Heming gick på i värsta Bjørge Lillelien-stil. Inte bara på norska, utan också på spanska och på en helt oefterhärmelig engelska. Hemings svada pågick alltså timme efter timme mer outtröttlig än någon löpare på banan och med endast sporadiska andhämtningar under de Spotify-låtar deltagarna önskat sig. 

Missförstå mig inte här, Heming Leira bjöd på underhållning av yppersta klass. I bland så sanslöst galet att jag stannade upp för ett extra andetag, men oftast så medryckande att jag glömde bort att jag sprang. Jag höll nästan på att missa mitt stopp efter första halvmaran.

Men stoppade gjorde jag, hämtade en kopp norskt kaffeblask och tog fram mina kanelbullar. Det var trevligt att sitta på en stol och titta på löparna som stressade förbi. Jag tog lite bilder, Facebookade, SMSade och småpratade med supportfolk och funktionärer. 

Jag hade nog en hel halvtimme på mig för det här stoppet så när jag väl började springa kändes högerskanken öm och stel. När nästa halvmarapassering närmade sig valde jag därför istället att gå sakta runt banan. Det var en bättre taktik, ingen stelhet och en trevlig upplevelse att flanera och småprata med folk. 

Med min jämnfarttaktik så handlar stora delar av ett sådant här lopp om att hålla igen på tempot. Jag hade verkligen svårt att göra det här på Bislett. Efter första maradistansen kände jag mig pigg och urstark förutom den undertryckta skadan förstås. Jag ertappade mig själv med att springa vissa varv i 6:00-fart när jag egentligen borde ligga på 6:45. Vi bytte riktning efter första 8 timmarna och i det läget tyckte jag inte att jag hade något annat bekymmer än just fartdisciplinen. Efter 11 tim o 20 minuter hade jag sprungit 85 km. 4 st halvmaraetapper avklarades alltså med god marginal. Jag kände mig helt säker på att kunna fixa minst 161 km = 100 miles på hela loppet.

Så jag tog en rejäl paus, gåendes. Åt laxmackor, wienerbröd och kokosbollar för att på 12-slaget ge mig ut på nästa halva. Det kändes fantastiskt bra att sätta fart på benen igen. Dock, en knapp mil in på etappen krackade hela högerbenet ihop. Extrem värk strålade upp och ned som om jag anslutits till närmsta vägguttag. Jag har inte känt något liknande förut. Jag tänkte att det kanske går att springa bort, med icke. Först efter 5 minuter på en pall lugnade det ned sig. Jag provade några gåsteg och det funkade. Provade då några löpsteg - katastrof, samma elchocker i benet igen.

Då var det bara att säga tack och godnatt. Jag gick för att duscha. Omklädningsrummet låg endast 20 meter från mitt basläger men mot löpriktningen. En riktig tidsultralöpare går aldrig mot strömmen. Varje meter ska adderas till resultatet. Jag rafsade därför ihop ett ombyte kläder i en plastpåse och började gå hela varvet runt. Flera personer undrade om jag blivit nojig som bar runt på barlast. Väl framme vid duschen upptäckte jag att jag glömt handduken så det blev ett stappligt bonusvarv till.

Helt uppgiven var jag dock inte. Nästa riktningsändring skulle ske kl 02:00. Den ville jag vara med på och då tänkte jag testspringa. Jag lade mig ner och småpratade med Maja Nygren som hade boat in sig i närheten av mitt läger. Maja hade avbrutit sin löpning, nöjd efter 12 timmar och 83 km.

Strax före tvåslaget var jag alltså uppe på banan igen och började gå. Jag klarade av varvtider på 7 minuter vilket gav kilometertider på 14, eller 4 km i timmen. Springa funkade inte. Jag gick med kroppsvikten på vänster ben. Det är sällan smart att göra så under längre tid och det funkade bara i 1,5 timmar. Då var klockan 03:30 mitt i natten. Jag snikade till mig en överbliven våffla med grädde och sylt som tröstmat och gick sedan till kojs på det hårda golvet. Jag somnade nog ganska omedelbart på min snuttefilt.

Vaknade klockan sju. Låg och pillade mig lite i naveln fram till åtta. Kollade sedan in de alltmer slitna löparna. Klockan 9:00 var jag uppe på benen igen.

Sista timmen på en 24-timmars är alltid intressant. Även om det inte pågår strider om förstaplatserna så är det många andra som jagar varandra, sina personbästa, eller åtminstone avancemang i resultatlistan. Den som är intresserad av löpsteg och löpstilar får sitt lystmäte i fråga om variation. Det lutas framåt, bakåt och åt sidorna och det är inte fråga om framfot eller hälisättning utan snarare om fötterna överhuvudtaget förmår lyftas.

Intressant nog så visar sig hjärnan fungera bättre mot slutet av en sådan här utmattningsövning. Många av deltagarna hade nu helkoll på sin position och en kalkyl om vad som var precis möjligt att åstadkomma på resten av tiden. Därför blev det ett ökat rusande och ängsligt blickande mot tidtagaruret.

Min lekamen hade efter sovtimmarna intagit ett definitivt stadium av rigor mortis. Det tog bortåt en halvtimma och tre koppar kaffe att överhuvudtaget gå med någorlunda fart. Efter det och med endast 30 minuter kvar gjorde även jag min kalkyl och tänkte att med lite löpsteg skulle jag nog kunna sega upp mig till 11 mil. Dock, löpning var ingen option jag trodde mig om att klara. 

Men, något jag lärt om mig själv är att min tävlingsinstinkt sopar undan alla tankar på rim och reson. Jag började alltså att springa trots samma gränslösa smärta som tidigare, men nu så här nära slutet var enda tanken som for genom mitt huvud att en död på löparbanan är en rätt snygg död. Jag hängde på Maria Jansson ett par varv och drog sedan om och sprang förmodligen ruggigt snabbt på sluttampen i ett töcken av värk. 

Jag stoppade på 112 km. Egentligen ett bedrövligt dåligt resultat men nu i efterhand så känns det som att jag kan leva med det. På den här tävlingen testade jag gränserna för vad jag kan uthärda i form av smärta och att dåliga utgångsodds ändå kan hanteras. Jag har säkert inte gjort min sista ultra och hoppas att jag kan utnyttja även de här Bislettlärdomarna till min fördel i kommande lopp.

- - -

Det gick upp och ned för många andra löpare också. För några gick det riktigt bra. Maria Jansson som jag nämnde inledningsvis vann damklassen på 211,7 km. En som jag skulle vilja ge en extra stor eloge till är Barbro Nilsson från Solvikingarna som sprang taktiskt, jämnt och stabilt, precis så som jag själv vill kunna göra. Barbro nådde fina 180 km och en 5:e-plats bland damerna. 

Svenskorna dominerade faktiskt sin klass. Laila Öjefelt från Borlänge säkrade andraplatsen med 202 km. Sandra Lundkvist från Kristinehamn blev 4:a just före Barbro. Rutinerade Boel De Geer kom 8:a och 24-timmarsdebuterande energiknippet Miranda Kvist kom 9:a. Alltså, 6 svenskor bland de 10 främsta på bortaplan är ju enastående bra.

Hela resultatlistan finns här: https://docs.google.com/open?id=0B5JEujPuct15NT...

Munkastigen - äventyr i trollskogarna

Nu när jag har sprungit ganska många ultratävlingar så har jag blivit bortskämd med hur trevligt det är med små arrangemang där man lätt blir igenkänd vid ankomst. Inga köer för nummerlappsutdelning, ingen trängsel efter startskottet och många bekanta som det är trevligt att återse igen.

Med det i tankarna så kändes det inte så lockande att springa den stora Lindingöultran som visserligen är välorganiserad men med de stora loppens nackdelar. Det var annars min tänkta majultratävling och jag hittade inga lättillgängliga alternativ för den månaden.

Men då slog det mig att om jag istället springer Munkastigen den 30/4 följt av Kungsholmen Runts halvmara 7/5, sedan Tolvanloppet (12 km) 14/5 och avrundar med Stockholmsmaran 28/5 så får jag tillräckligt med tävlingsdistans i benen ändå.



Munkastigen har lockat mig i flera år. Jag cyklade för länge sedan i Tivedenskogarna och har minnen av spektakulära trakter. Att springa där måste vara häftigt föreställde jag mig.

Så jag anmälde mig i sista minuten. Fick som tur var med mig en löparkompis, Liv Lusth här på Funbeat. Min svaghet på sådana här trailultror är att jag brukar springa fel. Men 4 ögon ser bra mycket fler ledmarkeringar än 2 så att sällskapa runt kan ofta vara en klok taktik när man springer en trailtävling för första gången.



Starten skulle gå 11:00 i Olshammar men eftersom det är en A till B-tävling så var logistiken sådan att man tog sig till målet först för att sedan bussas till starten. Jag hade inte möjlighet att åka ned dagen före så det blev till att stiga upp extremt tidigt och köra de 20 milen till Laxå. Jag hämtade upp LL utmed E20:an och väl framme i träffade vi förstås flera bekanta ansikten.



Bussfärden gick genom skogarna vi strax skulle springa i och det sprätte minsann ordentligt i vaderna av löplusta när man tittade ut genom panoramafönstren över sjöar och skogar. Men det här var också tillfället för att äta frukost och läsa in kartan. Jag konstaterade att det skulle gå mycket uppför i början och att det var ganska så långt mellan de två vätskekontrollerna. Det kändes alltså rätt att ta det lugnt från start och lägga in ett extra energistopp efter halva distansen för att sedan kunna plocka lite placeringar mot slutet.



Bara med karta och andras berättelser är det svårt att uppskatta hur pass svårlöpt ett sådant här lopp i terrängen är, men eftersom löparkompisar som jag har koll på sprungit tidigare år så kunde jag utifrån deras resultat bedöma att ett rimligt mål för mig och LL var att göra de 44 kilometrarna på 5:30 - 5:45 tim.



Väl framme i Olshammar så träffade vi Janne Söderkvist som inte tagit bussen utan sprungit från Laxå som uppvärming. Han hade alltså redan inför starten 32 km i benen. Annan idel löparadel stötte vi också på och hade tid att samspråka med inför starten. Alla såg starka och laddade ut och verkade ha bra koll på vad de hade framför sig.



Startskottet gick och gå var vad jag gjorde i början av loppet. I och för sig inte så konstigt när man börjar nere vid Vättern och ska ta sig uppåt landet. Det kändes ordentligt i vaderna och LL som provat att jogga lite uppför de första backarna fick stanna några gånger och stretcha ut krampkänningar.



Leden var väldigt tydligt utmärk och där det fanns tveksamheter var det också snitslat. Risken att springa fel kändes minimal. Taktiken var alltså att gå ut lugnt. Att ligga snudd på sist var högst förväntat.



Det var bara att passa på att njuta av naturen. Man kan nog inte få såpass finare löpning än det här. Perfekt väder med sol, ibland moln, lite svalka i vinden, skugga i skogen, lövträden helt nyutslagna, vitsippor i alla backar, tussilagon i dikena och björkar med sådana där krispigt gröna musöron till blad.



Skogarna här i Tiveden är verkligen magnifika. Man tittar in bland mossklädda barrträdstammar som står tätt, tätt inpå varandra. Inte mycket solljus sipprar ned och man undrar vad som döljer sig i mörka hålor under de stora flyttblock som ligger utspridda som om något forntida väsen strött ut dem ur sin jättelika hand.

Både jag och LL har kört en hel del terräng och tycker om att springa över stock och sten men det tar förstås på krafterna. För oss båda gäller att dra ned på farten och det gjorde vi bra tycker jag. Fram till första vätskekontrollen höll vi vår position i jämnt och stabilt tempo. Vi drack och bunkrade, såg över utrustningen och körde vidare.



Uppemot 20 km tyckte LL att det började gå tyngre medan jag kom in i rena njutningsläget där jag kände att jag skulle kunna springa hur långt som helst. Hela löpupplevelsen med trevligt sällskap, enastående natur och perfekt väder gav mig ett lyckorus.

När vi passerat 22 km, därmed halva loppet, började vi kolla efter ett trevligt rastställe. Där fanns en fin stock att sitta på och dingla med benen. Vi tog god tid på oss att smaska på medhavda smörgåsar, kanelbullar förstås och dricka. Förnöjsamt hejade vi på den väldigt rutinerade maratonlöperskan Monika Udd och på Janne Söderqvist när de passerade oss.



En oerfaren löpare skulle nog gripas av lite ångestkänslor av vetskapen av att plötsligt vara sist i tävlingen, men nu var vi ju tankade med ny energi, smått utvilade och benen jobbade på bra igen. När man följer sin plan och känner att den funkar så stärker det självförtroendet. Strax återtog vi vår placering och fortsatte framåt i gott mod.

Den här mittsträckan av Munkastigen är helt fantastisk. Man springer länge på en liten smal ås och kan egentligen inte fatta hur naturen har kunnat vara så förutseende att se till att den finns där mellan kärr och sjöar för att underlätta för oss sentida vallfärdare att ta oss framåt torrskodda. I det här läget uppemot 30 km kändes det lockande att strunta i själva tävlingen och bara lägga sig på någon berghäll i kanten av en sjö, blunda och bara njuta.



Men en tävling är förstås till för att genomföras. Vid sista kontrollen vid 34 km fyllde jag på vätskeblåsan i ryggan och visste att nu var det bara en mils transportlöp kvar till mål. LL var sliten men på den sega och nysladdade grusvägen som hela tiden bar svagt uppåt kunde vi ändå hålla ett 6:15-tempo. Jag sneglade på klockan och räknade på att vi med den farten gick under 5:40 som måltid. Med lite nedförslöp och löpvänligare underlag skulle vi kunna kapa ytterligare några minuter på det.



Och det var precis vad vi gjorde. Sista kilometrarna mot mål går på ett elljusspår. Man blir ju orolig att traktens sadist stakat ut ett sådant med enbart uppförsbackar men det här var tvärtom. Ett mer löpvänligt spår kan jag knappt föreställa mig. Svagt nedförslut hela tiden, fint underlag och roliga stenstatyer av troll och djur utmed hela vägen. Att vi dessutom kunde sega oss om ett par medtävlande gav extra krafter för att avsluta i grandios stil i ner mot 5:00-tempo.



Så sluttiden klockade jag till 5:32:48. Bra i förhållande till förväntan. Hela upplägget funkade klockrent. LL fick slita men jag visste att hon fysisk skulle klara det.

Jag var nöjd med hela genomförandet av tävlingen. Det gick helt efter plan vilket är vad jag alltid efterstävar. Men jag måste erkänna att kort efter målgången kändes ett styng av vemod över att springandet var över. Jag hade nog gärna gjort ett par tre mil till i de här skogarna. Nåja, jag pustade ut och hejade på när Monika Udd kom in strax efter oss.



Efter dusch och bastu bjöd Laxå OK till i klubbstugan med pasta, enastående gott hembakat bröd, kaffe och kaka. Segrarna och de snabbaste löparna hade ju gått i mål flera timmar före oss och hunnit dra men vi som släntat in nu på slutet tog god tid på oss och passade på att umgås ordentligt.



Det var ju inte vilken dag som helst utan Valborgsmässoafton och turligt nog så landade jag och LL i tid för att bevittna ett majbrasefirande med körsång och brasvärme innan vi skildes åt.



Så nog uppfyllde Munkastigtävlingen förväntningarna med råge. Hit kommer jag gärna åter för att springa. Men egentligen skulle jag nog också vilja gå den här leden riktigt långsamt och bara njuta. Vi får väl se framöver hur det blir med det. Man borde kunna göra båda.



Fler bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.photos.live.com/browse.aspx/Munkastigen%202011