Jag njuter när kvinnorna slår mig

Någon gång i månaden exponerar jag mig för att bli slagen av kvinnor. Det blir jag också, rejält och skoningslöst. Nöjet är helt på min sida.

Jag talar förstås om långdistanslöpning. Massor av duktiga tjejer i alla åldrar springer lätt ifrån en talanglös medelmåtta som mig.

Det sägs att skillnaden mellan könen är mindre inom ultradistanslöpning än i andra fysiska sporter. I flera ultratävlingar med hög status har kvinnor stått som totala slutsegrare, alltså besegrat välmeriterade män. Det finns statistik som visar att kvinnor oftare fullföljer ultratävlingar de startar i.

Jag har sprungit ett 50-tal ultralopp varav hälften 24- och 48-timmars eller 100 miles. Det är framför allt på de långa distanserna som kvinnorna utmärkt sig.

Är detta undantag eller minskar verkligen skillnaden mellan män och kvinnor på längre distanser?

I alla uthållighetsporter ökar risken att utövaren ställer till det för sig eller drabbas av något som negativt påverkar tävlingsprestationen. Det kan vara att missbedöma sin dagsform eller slarva med energi- och vätskeintag. Ibland sviker viljan att fortsätta. Inom ultra talar vi om taktisk förmåga och mental styrka som komplement till det rent fysiska.

Den genomsnittlige mannen är fysiskt större och muskelstarkare än genomsnittskvinnan. Är kvinnor möjligen bättre på andra områden?

För 100 år sedan var svaret ett solklart nej. Kvinnor ansågs underlägsna män i allt utom att föda barn. De saknade rösträtt och var uteslutna från många yrken och sysselsättningar. Dit räknades tävlingsidrotten. Givetvis fanns det kvinnor som idrottade, det har de alltid gjort, men när idrotten organiserades portades kvinnorna.

IOC 1896

Det fanns undantag. Överklassen spelade tennis och golf. Kvinnor krävde att få vara med i de nystartade olympiska spelen. Den Internationella Olympiska kommittén (IOC) med grundaren baron Pierre de Coubertin i spetsen var starkt emot men kunde inte hindra dessa kvinnor som hade pengar och makt. Däremot var baronen med anhang framgångsrik i att hindra kvinnligt inslag i andra idrotter. Det fanns från början en kvinnofientlighet i den olympiska rörelsen. En tradition som levt fram till våra dagar.

Coubertin var annars en person med höga ideal. De antika olympiska spelen var en helt manlig företeelse med stark militär koppling. De sporter som adderades till de nya olympiaderna kom främst från brittiska manliga internatskolor och från industrimiljöer. Den nya tävlingsidrotten skapades av män för män på mäns villkor. Kvinnor togs senare med på nåder, inte sällan under starka protester från det manliga etablissemanget.

Kvinnor nekades tillträde till idrottande av estetiska och medicinska skäl. Coubertin och vår egen svenske idrottsfader Victor Balck menade att kvinnor som stönade och svettades var direkt motbjudande. Idrotten gjorde kvinnor maskulina vilket var emot naturen och rådande skönhetsideal. Också inte att förakta var det rådande sedlighetsidealet. Kvinnor skulle täcka så mycket hud som möjligt.

Sveriges första kvinnliga OS guld tog Greta Johansson i simhopp 1912

Idrotten var ny och ifrågasatt från flera håll, främst från kyrkan och från arbetarrörelsen. Publiken var svår att locka, speciellt till udda sporter med konstiga regler som fotbollsspel. Idrottsledarna oroades för att kvinnligt deltagande skulle förlöjliga tävlingarna så att intresset helt försvann.

Redan från slutet av 1800-talet anfördes medicinska skäl. Kvinnor klarade inte idrottsliga påfrestningar. Stötar och slag skulle skada inre organ, speciellt de för fortplantning. Störningar av menstruationscykeln hos idrottande kvinnor observerades och tolkades som en ändlig förmåga till fysisk anstränging hos kvinnor. Denna måste sparas åt barnafödande. Läkarkåren hävdade på fullt allvar att kvinnor som idrottade slösade bort sin fysiska energi och därmed blev sämre mödrar, eller inte mödrar alls. Kvinnor nekades därför deltagande i de allra flesta sporter.

Som protest bildades Fédération Sportive Féminine Internationale (FSFI). De startade alternativa tävlingar. Damolympiader hölls i Paris 1922 och i Göteborg 1926. Tävlingarna blev publiksuccéer. IOC oroades av konkurrensen och lovade 10 nya grenar för kvinnligt deltagande i utbyte mot att damtävlingarna upphörde. Vid OS 1928 bröts avtalet direkt. Kvinnorna erbjöds endast 5 nya grenar. Det fick brittiska kvinnliga idrottare att bojkotta spelen. De internationella damtävlingarna fortsatte 1930 och 1934.

Nazi-tyskland hade starka kvinnliga idrottare och ville bli bästa nation i sitt eget OS 1936. IOC öppnade då upp fler grenar för kvinnor och FSFI upplöstes. Den olympiska rörelsen var fortsatt kvinnofientlig. Man knöt medicinare till sig som värnade de svaga kvinnornas hälsa genom att neka dem deltagande i kontaktsporter som fotboll, i kampsporter som brottning och boxning samt uthållighetssporter som löpning över längre distanser.

Inställningen till kvinnligt idrottande speglade samhället i stort. Allmänt sågs stora biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Detta i en tid då man också sökte genetiska skillnader mellan människor av olika härkomst i syfte att påvisa den vita rasens överlägsenhet. Studier mellan folkslag och mellan könen gick hand i hand.

Läs den här boken!

Senare tiders forskning har ramponerat rasbiologernas arbete. Idag råder inom vetenskapen uppfattningen att de rent genetiska skillnaderna mellan människor från olika kulturer och områden av vår planet är så små att man egentligen inte kan tala om raser. Däremot lever de gamla idéerna kvar i politiska rörelser med invandringskritik på dagordningen. Vi har ett parti i Sveriges riksdag som driver uppfattningen att människor av viss härkomst är underlägsna andra. Samma parti betonar också biologiska skillnader mellan könen. Kvinnor anses vara genetiskt bäst lämpade att sköta barns uppfostran och att förmedla traditioner medan männens biologi optimerar dem att försvara landet. Förklaringsmodellen saknar stöd i modern vetenskap. Det gör också de argument som en bra bit efter andra världskriget hävdades för att begränsa kvinnors idrottande.

Under 1970-talet startade en jogging- och löparvåg. New York Marathon och andra långlopp öppnade upp för kvinnligt deltagande. En lobbygrupp satte press på olympiska kommittén som fortsatt nekade kvinnor att tävla på längre distanser. Så sent som 1980 avvisades ett förslag på marathon för kvinnor med hänvisning till att de medicinska riskerna inte var tillräckligt utredda. The American College of Sports Medicine stödde lobbyisterna och riktade följande uttalande mot IOC: "There exists no conclusive scientific or medical evidence that long-distance running is contraindicated for the healthy, trained female athlete". Svar avkrävdes. Kort därefter välkomnades kvinnor till olympiskt marathon. Efter rättsliga turer även på övriga distanser där män redan tävlade.

Joan Benoit Samuelson vinner första OS-marathon för kvinnor 1984

Har vi då upplevt 30 år av jämlikhet mellan könen inom löpningen? Nej, inte alls. Idrotten har fortsatt att obstruera. Exemplen är många.

Ätstörningar började uppmärksammas under 1990-talet. Inom idrottsmedicinen myntades benämningen “The Female Athlete Triad” - förhållandet mellan lågt kaloriintag, oregelbunden mens och låg bentäthet. Idrottsledare uppmanades att förhöra sig om unga tjejers familjeförhållanden, mentruationsfrekvens och om de möjligen (hemska tanke) var vegetarianer.

IOC tog till sig “The Female Athlete Triad” med hull och hår. Att ätstörningar skulle drabba män var ju helt otänkbart. För idrottsmedicinarna möjligen men inte för resten av läkarvetenskapen. På initiativ från Norge och Sverige gjorde den olympiska medicinska kommissionen en inventering av forskningen på området. Resultatet redovisades tidigare i år, alltså 2014, och säger att ett för lågt energiintag kan ge en rad olika negativa effekter för kroppen som hormoniella rubbningar, tillväxtstörningar, skelettpåverkan, problem kopplade till metabolik samt psykisk ohälsa. Allt detta oavsett kön, hör och häpna!

Ätstörningar visar sig inte alls vara unikt för kvinnor, speciellt inte i idrottens värld. I sporter där låg vikt premieras riskerar även män pressas till ett skadligt lågt kaloriintag. Nu ligger ett förslag för IOC att ta bort en av de sista rekommendationerna som används för att begränsa kvinnors tillträde till arenorna.

Kvinnor har  fört en lång och hård kamp för att få idrotta på lika villkor. De lär få kämpa ett tag till. En samlad expertis hävdade länge att långdistanslöpning bland alla sporter var speciellt olämplig för kvinnor. Därför är det glädjande för oss ultradistansare att pendeln har svängt totalt. Nu diskuteras snarare om kvinnorna är extra väl lämpade för löpning över långa distanser.

1992 publicerade Nature en artikel med titeln “Will women soon outrun men?”. Forskare vid University of California, Los Angeles (UCLA) hade studerat de olympiska rekordens utveckling på löpdistanser från 200 meter till marathon. Statistik visade att gapet mellan männens och kvinnornas rekord minskade över tiden. Kvinnorna skulle passera männen runt sekelskiftet år 2000. Artikeln fick stor uppmärksamhet och citerades okritiskt i media världen över. Givetvis var slutsatserna fel. Underlaget kräver att män och kvinnor tävlat på lika villkor under hela perioden. Verkligheten sa något helt annat.

Professor Noakes med kvinnor som springer långt

En som mer seriöst undersökt skillnaden mellan könen i löpdiscipliner är professor Timothy Noakes (Cape Town University). Hans slutsats är den här: “Såvida inte kvinnorna förvandlar sig till män kommer de inte att besegra männen på några löpdistanser”.

Det är ett intressant uttalande eftersom det antyder att kvinnor faktiskt kan förvandla sig till män, eller åtminstone komma en bra bit på vägen och då presterar bättre än vad de skulle gjort som kvinnor. Det vet vi från dopingskandaler. Kvinnor får bättre prestandautveckling än män vid intag av anabola steroider.

Noakes pekar ut kända fysiska skillnader mellan kvinnor och män som förklaring till att männens dominans på arenorna fortsätter. Han tar upp ett tankefel man ofta gör. Vi föreställer oss att större och starkare mäns rekord jämförs med rekorden från mindre och svagare kvinnor. Men, bland den elit som vaskas fram för respektive idrottsgren tenderar män och kvinnor vara betydligt mer lika varandra än befolkningsgenomsnittet. Vikten hos de bästa marathonlöparna är runt 56 kg för män och 54 kg för kvinnor. Det är andra fysiska faktorer än längd och vikt som förklarar skillnaden i prestation.

Ett föredrag av GIH:s rektor Karin Henriksson-Larsén, “Manligt och kvinnligt inom idrotten”, ingår som kapitel i boken “Motion på gott och ont” (fri för nerladdning). Där sammanfattas de fysiska skillnaderna väldigt bra.

En kvinna har mindre muskelmassa, mindre hjärta och högre andel fettvävnad än en man med samma vikt och längd. I samma mängd blod har kvinnan färre syretransporterande röda blodkroppar med lägre hemoglobinvärde jämfört med mannen. De här skillnaderna är direkt utslagsgivande i löpdiscipliner. Männens rekord är ca 10 - 15% “bättre” (snabbare/längre) än kvinnornas. Det gäller alla tävlingsdistanser från 100 meter till marathon. Ultradistanser uppvisar i stort sett samma skillnad fast med större svängningar vilket kan bero på få utövare och färre tävlingstillfällen.

Det låter inte särskilt upplyftande för kvinnorna men då ska vi komma ihåg att tävlingsidrotten i stort ser ut som när den skapades av män för män på mäns villkor. I takt med att kvinnor blir en del av idrottsetablisemanget, inte bara som utövare men också som publik, ledare, sponsorer mm. så kan idrotten mycket väl ta nya former.

På långa löpdistanser minskar betydelsen av fysisk styrka. Kvinnor verkar kunna dra nytta av det. Inte ur ett rekordperspektiv men sett till resultat. Kvinnor står oftare överst på prispallen även i en gemensam tävlingsklass.

De fysiska skillnaderna är få och färre än man trott tidigare. Däremot finns det en samling icke-fysiska egenskaper som var och en klassas som övervägande manlig eller kvinnlig då man frågar ett tvärsnitt av befolkningen. Några exempel är barnuppfostrare, hushållsam, teknisk, snäll, ledare, graciös, pondus, lydig, tävlingslysten, underdånig, promiskuös, aggressiv, ömsint och våldsbenägen.

Sitter de här egenskaperna och deras kopplingar till kön i generna? Ja säger ett av våra riksdagspartier, ytterst tveksamt säger dagens vetenskapare på området. De senare sa dock ja för bara några årtionden sedan vilket var anledningen till att tusentals personer med oönskade egenskaper tvångssteriliserades för att inte föra dåligt anlag vidare.

För att komma vidare i ämnet kvinnor och ultradistanslöpning intar vi ett genusperspektiv där skillnaderna studeras oavsett varifrån de kommer. Låt oss testa hypotesen att männen är fysiskt starkare men att kvinnor har andra egenskaper som ger dem fördelar i ultradistanslöpning. Det skulle förklara männens övertag i rekordtabellerna och kvinnornas framgångar i resultatlistorna.

Riskbenägenhet nämns i idrottssammanhang. Män anses mer riskbenägna än kvinnor. Det finns stöd i forskning för det påståendet, åtminstone när det gäller spel och spelliknande situationer. Kvinnor är t.ex. i större utsträckning benägna att skaffa sig försäkringsskydd än män. Däremot påverkar ålder. Äldre män kan mycket väl vara mindre riskvilliga än yngre kvinnor.

Vänder man på det blir kontrasterna större. Unga män är betydligt mer riskbenägna än äldre kvinnor och idrottstävlingar är spelliknande situationer. Ultradistanslöpning lockar utövare långt upp i åldrarna. När yngre fysiskt starka män ställs mot kvinnor som skulle kunna vara deras mödrar händer det inte alltför sällan att de senare drar det längsta strået. Det skulle kunna bero på att ungdomarna oftare exponerar sig för riskerna att gå ut för hårt eller att slarva med energi- och vätskeintag. Det kan förstås också bero på oerfarenhet.

Torill Fonn - senaste kvinna som slog mig och alla andra män

En annan egenskap är viljan att nyttja och ta till sig coaching. Här skiljer sig könen åt och jag är säker att det är socialt och kulturellt betingat, inte genetiskt. Fenomenet kan studeras på turistande svenskar som letar sevärdheter. Männen lufsar omkring med kartor och guideböcker och försöker tyda skyltar på ett språk de inte förstår. Kvinnorna går hellre direkt på någon som ser ut att ha lokalkännedom och frågar om vägen. Det råder ingen tvekan om vem som är mest framgångsrik.
De kvinnor jag sett som slagit ultrarekord och besegrat män har nästan alltid haft support. Bland männen har det varierat i betydligt större utsträckning. En legend som Yannis Kouros har alltid support medan andra som Jonas Buud gjort utmärkta resultat utan nämnvärt stöd vid banan. Flera förhandstippade män har underpresterat rejält pga misstag coachen skulle hjälpt dem att undvika.

Ett par andra egenskaper är smärttålighet och självkännedom. Kvinnor framhåller dem ibland själva kopplat till sin förmåga att föda barn, Jag är tveksam, speciellt till skillnader i smärttålighet. Jag har följt många in i ultravärlden. Kvinnor har lika svårt att hantera smärta som män.

Womens Health Half Marathon Stockholm 2014 - tänk att så många vågar äventyra fortplantningsförmågan

Känns argumenten övertygande? Nja, låt oss testa en alternativ hypotes som säger att de icke-fysiska skillnaderna inte finns eller saknar betydelse medan de fysiska skillnaderna faktiskt gynnar kvinnor vid ultradistanslöpning.

Alla utralöpare vet vikten av att starta ett långlopp i återhållet tempo. Jämnfarttaktik är en framgångsfaktor. Utgångstempot bör inte avvika nämnvärt från det i slutet av loppet. En övertrassering i början visar sig dyrköpt flera timmar senare i tävlingens slutskede. En fysiskt stark och snabb löpare har svårare att hålla nere farten.

Ultralöpare behöver sätta många kilometrar och löptimmar i benen. Träningen ger uthållighet men också muskeltillväxt, hos män i högre grad än kvinnor. Även om de bästa manliga ultralöparna är tunna som sugrör tenderar skillnaden i kroppsvikt vara markant mellan de flesta männen och dito kvinnorna i startfältet på en ultratävling. Muskler ger styrka. Styrka ger snabbhet.

Vid sammanvägning av de här punkterna slås man av paradoxen att kvinnor kan gynnas av att vara långsammare även när de konditionstränat i samma omfattning som män. Kvinnorna är lika uthålliga i tid mätt men långsammare vilket gynnar dem i starten av ett ultralopp. De har lättare att hitta en optimal utgångsfart. Ett annat sätt att uttrycka det på är att kvinnor oftare än män presterar nära sitt max i ultratävlingar.

Om detta antagande stämmer skulle äldre, män som kvinnor, också gynnas av att de med åren blir långsammare. Fler äldre än yngre skulle undvika att gå ut i för hårt tempo även då man korrigerar för rutin. Jag kan inte gå i god för att det är så men det ligger i linje med mina egna observationer.

Fortfarande gäller att den toppresterande man som förmår hushålla med sina resurser i början av ett lopp bör besegra kvinnorna. Det bekräftas av rekordtabellerna.

 Sumie Inagaki - sopar gärna banan med män som vågar utmana

Två hypoteser alltså. Den ena säger att kvinnor besitter icke-fysiska egenskaper som gynnar dem i långa ultradistanstävlingar. Den andra säger att de fysiska skillnader som gynnar män i nästan alla andra sporter är till kvinnors fördel i ultrasammanhang, under givna förutsättningar.

En man med höga ambitioner i ultradistanslöpning kan alltså förhålla sig på två sätt beroende på vilken av hypoteserna han tror på:

1. Försöka tillskansa sig de vinnande kvinnliga egenskaperna, eller
2. Träna på att springa långsamt

Den man som inte vill chansa tränar på båda, alltså att springa långsamt och bete sig så kvinnligt som möjligt. Visst är det en roande tanke.

Epilog

Jag kom på idén till den här bloggtexten redan för något år sedan. Jag insåg att jobbet att hitta källmaterial och läsa in det skulle ta lång tid. Jag hade redan noterat en viss mörkläggning i ämnet.

Internet slog igenom för breda allmänheten i början av 1990-talet. Det som hänt före dess adderas in enbart när det finns ett större intresse och, inte minst viktigt, då uppgiftslämnarna är villiga att publicera material.

Långt in i våra dagar har kvinnligt idrottande motarbetats eller bagatelliserats. Det gäller för ledare på alla nivåer, internationellt, nationellt och ner på klubbnivå. Det gäller för politiker, för representanter från media, från läkarkåren och från allmänheten i stort. Även idrottshistoriker har åsidosatt kvinnorna genom att kalla idrotten för en folkrörelse trots att halva befolkningen stått på undantag.

Sverige är verkligen inget föregångsland på området. Långt in på 1980-talet var ämnet gymnastik (idrott och hälsa idag) uppdelat för pojkar och flickor och gymnastiklärarna utbildades för könsuppdelad undervisning. När jag själv gick i mellan-och högstadie spelade vi killar fotboll eller ishockey medan tjejerna fick hålla på med dans och redskapsgymnastik. Länge var motståndet stort mot kvinnor i uthållighetstävlingar som Vasaloppet. I andra lopp instiftades en separat kortare klass för de stackars svaga damerna. Än idag får tjejerna stå tillbaka för killar när det delas ut tider till ishallar och fotbollsplaner.

Det har kommit en vänding de senaste åren. Ämnet diskuteras. Tidigare motståndare och motarbetare går öppet och ärligt ut och tar tillbaka sina gamla uttalanden. Det ska de ha heder av, men många andra väljer hellre att mörka. Det gäller speciellt de som haft hög svansföring och fortsätter ha det, som internationella idrottsledare och medicinare.

Information rensas ut från internet. Vid sökning kan man få träff på dokument som Google cachat men inte längre finns tillgängliga. Numera saknas orden "female" eller "women" helt i olympiska medicinska kommissionens Medical Code medan deras hemsida ständigt publicerar reviderade ställningstaganden från tidigare ståndpunkter där män och kvinnor särbehandlats. Här ett exempel från 2011:

“No female athlete should be denied the opportunity to participate in any Olympic sport on the basis that she might sustain an injury to her reproductive organs. A survey of injury data has failed to find any evidence of an increased risk of acute or chronic damage to the female reproductive organs occurring as a direct result of participation in sport.”

Just det här uttalandet är pikant eftersom oro för de kvinnliga könsorganen varit huvudanledning till att neka kvinnor deltagande i idrott. Åsiktskantringen sker efter den plötsliga insikten att fortplantningsorgan som hänger och dinglar utanpå kroppen lättare skadas vid sportutövning än de som är väl inkapslade i skyddande vävnad.

Damfotbollslag i anständig klädsel - 2012, inte 1912

Referenser

Med tiden lyckades jag hitta bra med material och det var mödan värt. Långt ifrån allt är tillgängligt på internet. Jag har plöjt igenom mer än 6000 sidor text. Nästan allt har varit underhållande. Ett nöje helt på min sida.

1. Sporting Females: Critical Issues in the History and Sociology of Women's Sport by Jennifer Hargreaves (May 17, 1994)
2. Heroines of Sport: The Politics of Difference and Identity by Jennifer Hargreaves (Jan 31, 2001)
3. Har kvinnorna en sportslig chans? Eva Olofsson, Umeå Universitet 1989
4. Exercise, Physical Capability, and the Eternally Wounded Woman in Late Nineteenth Century North America. Patricia Vertinsky. Journal of Sports history 1987.
5. Alice Milliat and the womens games. (Women and sport), Brockport and Thérèse M. Bonin, Ohio State University, Columbus
6. The Pioneering Role Of Madame Alice Milliat and the FSFI - Mary H. Leigh, State University College,
7. The Women’s Marathon: Historical Perspective for Exercise Physiologists. Jon K. Linderman, Ph.D., FACSM, EPC, Univ. of Dayton 2007.
8. The History of Women's Running
9. Excerpted from Olympic Marathon, by Charlie Lovett
10. Lord Killanin
11. IOC
12. The IOC consensus statement: beyond the Female Athlete Triad—Relative Energy Deficiency in Sport (RED-S)
13. Unique Considerations of the Female Athlete, Michael Brunet, 2010 (GoogleBooks)
14. Influence of High Intensity Training on Menstrual Cycle Disorders in Athletes, Tina Dušek, Zagreb University School of Medicine, Zagreb, Croatia, 2001
15. Om rasbiologiska institutet: http://fof.se/tidning/2012/8/en-meningslos-sortering-av-manniskor
16. Farfar var rasbiolog, Eva F. Dahlgren, Bokförlaget DN 2002
17. History of Title IX
18. Om Sverigedemokraternas idéprogram
19. Idrottens genus, Håkan Larsson 2003
20. Kulturella könsdiskursers makt – ett exempel från en utbildningstext, Siv Fahlgren & Hélene Edvall, Mitthögskolan 2006.
21. Iscensättningen av kön i idrott. doktorsavhanding. Håkan Larsson 2001
22. Ett ämne i rörelse, Gymnastik för kvinnor och män i lärarutbildningen vid Gymnastiska Centralinstitutet/Gymnastik- och idrottshögskolan under åren 1944 till 1992. Doktorsavhandling 2003
23. Lärarhögskolan i Stockholm (PDF)
24. Sär- eller samundervisning i ämnet idrott och hälsa. Sofia Dubois, GIH 2006.
25. Aktivitetens betydelse för hur kön görs i skolämnet idrott och hälsa- Tidskriften Svensk Idrottsforskning 1-2010
26. Manligt och kvinnligt inom idrotten, Karin Henriksson-Larsén 2009, som kapitel i boken “Motion på gott och ont”
27. Definitioner av kön, social kön, genus - http://sv.wikipedia.org/
28. Ett ängsligt sysslande med könens ordning, Medicinska tolkningar av kroppen vid 1800-talets mitt, Maja Larsson, Uppsala Universitet, 2000.
29. Jaqueline Hansen Om motståndet mot olympiskt marathon för kvinnor, IRC
30. Distance running performance and metabolic responses to running in men and women with excess weight experimentally equated. Medicine and Science in Sports and Exercise 12 (4) Cureton, K; Sparling, P. (1980)
31. Sex difference in maximal oxygen uptake. Effect of equating haemoglobin concentration. European Journal of Applied Physiology and Occupational Physiology. Cureton, K; Bishop, P; Hutchinson, P; Newland, H; Vickery, S; Zwiren, L. (1986)
32. Perceived characteristics of sports categorized as gender-neutral, feminine and masculine. Nathalie Koivula, Department of Psychology, Stockholm University 2001.
33. Weaker Sex?, Amy Walts, Ultra Marathon Running 12-1996.
34. Will women soon outrun men? - Nature 1992
35. Does the marathon have a glass ceiling? - The science of gender performance after 26.2 miles
36. Is there a sex difference in the age of elite marathon runners?
37. She’s fast for her age! Older women and running culture. Bridget J. McGowan and Dr. André P. Smith 2010.
38. THE GENDER GAP: 100 M TO 42 KM, John Z. Ostarello and Eric Suess, Department of Kinesiology and Department of Statistics, California State University, Hayward, California, U.S.A. 2001
39. Will women outrun men in ultra-marathon road races from 50 km to 1,000 km?
40. The Lore of Running. Timothy Noakes (rev.7)
41. Could women outrun men in ultra marathon races? Medicine and Science in Sport and Exercise, Bam, J., Noakes, T.D., & Dennis, S.C. (1997)
42. Gender gap in olympic running widening (UPI 2000)

Prylsporten löpning

I förra månaden bloggade jag om P-O Åstrands gamla bok “Bättre Kondition”. Den kändes befriande saklig jämfört med sentida böcker i samma ämne. En markant skillnad är att Åstrandboken inte alls tar upp träningsutrustning medan alla senare alster gör det, dessutom i ökande omfattning ju nyare de är. En bok ur min bokhylla säger “Din första löprunda är din viktigaste. Den ska gå till en sportaffär som specialiserar sig på att mäta ditt löpsteg och som kan ta fram de skor du behöver för att du inte ska drabbas av kroniska fotskador”. En annan gör ett stort nummer av hur mycket bättre man blir med hjälp av pulsklocka.

Det finns definitivt idrotter där utrustning är A och O och som gynnas av materialutveckling. Ett exempel är stavhopp där rekorden tagit ett språng (!) varje gång man hittat ett nytt och bättre material i stavarna - från ask via bambu, aluminium och glasfiber till de senaste kolfiberstavarna.

Men löpning? Jag tillhör dem som anser att löpning inte behöver någon utrustning alls. Man ska i princip kunna springa helt naken. Det har jag bloggat om tidigare här. Samtidigt ser man överallt hur viktiga prylarna är. En indikator är löparapparna för mobiltelefoner där funktionen att kunna registrera använd träningsutrustning är en av de mest önskade.

Ger prylarna verkligen bättre resultat?

För de som tävlar är det lockande att försöka tillskansa sig fördelar gentemot sina konkurrenter. Även bland oss som bara motionsidrottar finns flera som söker genvägar till bättre resultat. Visst finns det en alldeles speciell dragningskraft i det som sägs göra oss bättre på kortare tid till mindre ansträngning. Flera tillverkare använder prestationshöjning som argument för sina produkter. Här är två exempel:

2XU: Vår filosofi är att skapa produkter som förbättrar prestationer. 2XU arbetar med material och teknik som tar dig längre än vad du trodde var möjligt

ASICS:  Vi utvecklar några av de mest bekväma och prestationshöjande skor och kläder som finns på marknaden

Har de täckning för det? Det är inte utan att jag drar en parallell till de gamla patentmedicinerna.

Vad gäller löpning bör man kunna koppla tekniska landvinningar till förbättringssprång i historiska resultat. Rekordstatistik borde visa på när idrottarna dragit fördel av någon ny pryl, nytt material eller ny metod. Jag har roat mig med en sådan liten övning. Eftersom jag är ultralöpare börjar jag med ett ordentligt kliv bakåt i historien.

Forna tiders militära styrkor använde löpande spanare och ordonanser kapabla att förflytta sig hundratals kilometer på några dagar. Europeiska hov och adelsmän höll sig med löpare som kunde lämna meddelanden över riktigt långa avstånd inom och utanför rikets gränser. De här löparna var välutbildade, väl tränade och åtnjöt högt anseende. De kunde springa rejäla ultradistanser, uppemot 500 km på några dagar. De gjorde det snabbare och tystare än en ryttare till häst. Det finns flera referenser. Historikern Herodotos skriver om Philippides, en senior hemerodromos (daglöpare). Philippides kunde alltså springa i flera dagar i sträck. Ca år 500 f.kr. levererade han meddelande mellan Aten och Sparta (ca 250 km) på mindre än två dagar. Just den sträckan löps numera som tävlingen Spartathlon. Dagens löpare har banmarkering, servicestationer samt färre fiender och vilda djur att värja sig emot. Men Philippides kände terrängen väl. Han hade säkert gjort en bra tid i dagens tävling.

Vad hade då Philippides för utrustning? Han hade sannolikt lätt klädsel, en kåsa och en bra kniv. Kanske också en rensel att ha meddelanden i och några bitar torkad frukt, fisk eller kött. Han var annars utbildad att förse sig från det naturen erbjöd. Han navigerade på natten efter stjärnorna och var ständigt beredd att sprätta upp attackerande vargar och hundar utan att tappa fart. Grekerna satte en dygd i att vara barfota. Andra långdistanslöpare genom historien har förstås använt sandaler, skor och stövlar.

Philippides var på samma nivå som dagens elitultralöpare, fast utan hjälp av pulszonsträning, elektrolyter, trailskor och kompressionskläder. Han kunde farthålla och navigera utan GPS. Philippides hade många kollegor i sitt skrå. Vi kan konstatera att under 2500 år har inga prylar lanserats som nämnvärt ökat förmågan att prestera väl i ultradistanslöpning.

Man tävlade inte i ultralöpning. De antika olympiska spelen inkluderade inte några löpdistanser längre än ca 4 km (25 Stadion). Olympiska rekord noterades inte. Därför behöver vi ta oss ganska nära vår egen tid för att kunna jämföra resultat. Det hände ändå inte mycket på prylfronten mellan 500 f.kr. - 1900 e.kr. Rekordstatistik finns från slutet av 1800-talet. Jag har gjort en trendanalys på världsrekorden för 100 meter, 1500 meter och Marathon och försökt relatera förbättringssprång till lanseringen av prylar och metoder.

För marathon ser man dramatiska förbättringar under 1900-talets första halva. Det beror på att tävlingsformen etablerades. Man lärde sig hantera distansen och talangerna anslöt successivt. Av samma skäl ses än mer påfallande förbättringar av damrekorden när kvinnor tilläts springa 1500 meter och marathon långt senare.

Sprintdistanser har man tävlat i länge. Kurvan för 100 metersrekorden är väldigt flack i en jämförelse med vilken annan sport som helst. Under 30-talet tog tillverkare fram grenspecifika skor. Sprintern Jesse Owens vann sina 4 OS-guld 1936 i Adidas. På medeldistans hade Tyskland flera bra löpare. De hade börjat med intervallträning. Tyska träningsprogram från 30-talet skiljer sig inte nämnvärt från de man hittar i dagens Runners World. Under andra världskriget låg de stora mästerskapstävlingarna nere vilket gav utrymme för Gunder Hägg och Arne Andersson i neutrala Sverige att dominera medeldistanslöpningen och slå en serie världsrekord.

Under 50-talet ser man tydliga rekordsänkningar på alla distanser. Det finns två viktiga förklaringar. Mängdträningen infördes och de bästa löparna blev i princip heltidsaktiva. Man började också förstå vikten av näring och vätska. Kolhydratladdningen blev känd. Under första halvan av 60-talet förbättrades marathonrekorden markant. Östafrikanska löpare gjorde sitt intåg men framför allt ligger förklaringen i att fler tog till sig mängdträningen.

Stimulantia och prestationshöjande medel användes i ökande grad under 60-talet. Anabola steroider kom in i bilden och det var inte förrän i slutet av 70-talet som man började beivra doping i större skala. I vilken omfattning doping påverkat världsrekordnoteringarna är omdiskuterat. De damrekord på sprint och på medeldistans som stått sig i 25 år är starkt ifrågasatta.

Annars har de manliga rekordkurvorna planat ut påtagligt sedan 1970. Detta är intressant ur ett prylpåverkansperspektiv. I mitten av 70-talet blev pulsklockor tillgängliga. I början av 80-talet kom dämpade skor (Nike Air). GPS-klockor kom runt år 2000 och det senaste decenniet har vi sköljts över av bars, gels, kompressionskläder, barfotaskor osv. Ändå har som sagt rekordkurvorna planat ut. De förbättningar som syns kan tillskrivas individuella begåvningar som Usain Bolt och Paula Radcliffe. För marathon gäller också att stora pengar kommit in sporten. De lockar de bästa löparna till de snabbaste banorna.

Slutsatser

Det går alltså inte att påvisa att prylarna har någon prestationshöjande effekt. Man kan snarare med stöd av statistiken hävda motsatsen. Ur en synvinkel kan man säga att onödiga prylar utgör barlast på löparen eller tar bort fokus från det väsentliga. De rationella träningsmetoder som togs fram under 50- och 60-talen gav tydliga resultat och samma metoder fortsätter att ge framgång idag. Budskapet “strunta i prylarna, träna hårt, träna mängd, träna långsiktigt” är dock kärvt och inte direkt säljande.

• Prylar gör dig inte till en snabbare löpare, möjligen en fattigare
• Inga prylar ersätter frekvent, metodisk och rationell träning för den som vill prestera bättre
• De löpresultat som nåddes för 80 år sedan, före idrottsvetenskaparna och prylboomen, står sig hyfsat bra än idag. Då sprang man (=män) maran under 2:30, 1500 meter under 3:50 och 100 meter på 10,2 sek.

Men....

Att visa på att prylar inte påverkar prestationen besvarar ändå inte varför de haussas, varför de blir fler och varför de säljer bättre än någonsin. Jag har ett (o)försvarligt antal löparprylar själv. Jag ertappar mig ständigt med att känna suget efter fler trots att jag vet att jag inte behöver dem.

Därför har jag nosat vidare och tycker mig ha kommit något på spåret. Jag läste för ett tag sedan en bok:

Rekommenderas! Professor Engström har studerat våra motionsvanor. Hans slutsatser har malt i mitt inre. När jag härom veckan deltog i det trevliga träningseventet “Löpningens Dag” sprang vi genom Stockholms fashionabla shoppingdistrikt. Där bland haute couturen och guldsmederna finns sedan några år också sportmärkenas konceptbutiker. När mitt slitna löparställ speglade sig i de välputsade skyltfönstren dök en tanke upp, Maslow, och polletten trillade ned!

Löparprylarna fyller en viktigare funktion än den som förs fram i marknadsföringen. Bakom ligger en medveten och smart strategi som tarvar ett eget blogginlägg. Det återkommer jag med efter Espoo Endurance 24H....

Marathon på 1392 dagar

Den 21 september 2008 deltog jag i en provspringning av den historiska marathonbanan från 1912 års olympiska spel.

I lördags, den 14 juli 2012, genomfördes Jubileumsmarathon exakt 100 år efter det olympiska maran. Det blev en fantastisk Grande Finale på den period om 1392 dagar som jag levt med denna tävling i tankar, planerande och ett antal fler provspringningar.

Bantestet jag var med på 2008 initierades av Peter Lembke. Peter hade letat fram den gamla sträckningen och sedan rekat upp den på moderna kartor. Tillsammans med hustru Ulla, Annica Johansson och paret Dolk genomförde Peter redan i augusti det året en stigfinnarlöpning. När vi sedan sprang i september så hade några småjusteringar gjorts. Den väg vi följde var i stort sett identisk med det som kom att bli Jubileumsmarathon. Vi sprang från Stockholms Stadion till minnesstenen vid Sollentuna Kyrka och sedan samma väg tillbaka. Jag GPS-mätte då sträckan till 40 480 m.

Både landsvägen och kyrkan är kända från tavlan här ovan.

Jag är intresserad av idrottshistoria så långt före den här provlöpningen var jag bra påläst på Solskensolympiaden i Stockholm 1912. Om marathontävlingen visste jag dock inte mer än att det blev ett ordentligt manfall pga värmen, att en portugis dog, att en japan försvann och att en sydafrikan segrade. Så även om banan i sig visade sig vara riktigt tråkig, kantad med motorvägar och byggarbetsplatser, så grävde jag snart ner mig i annalerna efter mer information kring OS 1912 och då speciellt i maran.

Sverige var för hundra år sedan föregångare på många områden och svenskar var i högsta grad aktiva i att forma den moderna idrotten med bredd och elit, organisation i förbund och i förvaltningen av gemensamma regler över nationsgränserna. Sådant verkar ha fallit ur folkminnet och vi är idag riktigt dåliga på att ta vara på våra idrottsliga traditioner här i landet.

Därför mottog jag med stor glädje beskedet om att ett Jubileumsmarathon med historisk inramning planerades. Detta var i slutet av 2009 och Peter Lembke var konsulterad i att ta fram den riktiga bansträckningen.

De arrangerade klubbarna Hässelby och Spårvägen ville känna på intresset och banans kapacitet. En officiell provspringning skulle därför äga rum 14 juli 2010 och då i ena riktningen från Stadion till Rotebro. Jag fick frågan om att delta som farthållare och guide vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Provlöpningen var ett samarbete med Team Fakta som jag var löst knuten till.

En dryg vecka före samlades vi löpledare på Marathonkansliet för lite genomgång och för att få en dragning av Bengt Jansson kring de historiska händelserna och platserna för marathontävlingen 1912. Vi som samlades var Ulla och Peter Lembke, Barbro och Jan Paraniak, Kjell Kvarfordt, Guillermo Vega, Anders Szalkai, Roger Andersson och några till. Kristina Sörenssen från Team Fakta, Micke Sjöblom och Marie Blommé var också rekryterade men inte där just då.

Vi bestämde oss för att genrepa löpningen på söndagen den 11/7 kl. 12:00. Till skillnad från årets sommar så bjöd 2010s på ökenhetta. Därför blev genrepet ett riktigt värmetest. Mitt vätskeintag var 3,5 liter under de 20 kilometrarna.

Turligt nog inföll 14 juli 2010 på en vardag så starten var senarelagd till 18:00. Det var ändå väldigt varmt vid start så några extra vätskekontroller lades in. Totalt kom 250 löpare varav ca 100 hängde med vår 6:15-grupp. Eftersom jag farthöll i det tempot hade jag också gjort ett T-shirttryck med nr 615 i tidsenligt typsnitt. Jag testade att springa i bomull och det funkade utmärkt i värmen.

Den här provlöpningen blev uppmärksammad och strax kom önskemålet från flera som inte kunnat vara med om vi inte skulle kunna göra om den igen. Själva bansträckningen är ju inte så upphetsande så jag var ingen ivrig påskyndare, Men Roger Andersson tog initiativet till att springa från Rotebro och in till Stadion på kvällen den 11 juli 2011. Jag hade gått i mål på Swedish Alpine Ultra (110 km fjäll) ett dygn tidigare men gick med på att åter springa med som vägvisare. Det blev ett mycket trevligt löp som vi avrundade med att tokrusa genom stan till Medborgarplatsen för ett rejält after-run.

Även de här provlöpningarna blev så uppskattade att Roger också organiserade en vintervariant den 11 februari och ett sista bantest den 22 juni i år. På båda var uppslutningen god och det märktes att den rktiga tävlingen nu låg nära i tiden. Eftersom jag var involverad i organisationen av det sista provlöpet så förvånades jag över att så många löpare bara såg Jubileumsmaran som vilken tävling som helst med fokus på snittfart, tid och skoval, men totalt ointresserade av den historiska inramningen som jag vurmade för och som jag visste att arrangörerna också såg som huvudsaken med loppet.

Det var ett ganska stort antal utländska löpare anmälda till Jubileumsmarathon. Jag stötte ihop med flera av dem dagarna före maran. Där var intresset desto mer intriktat på historien. Flera hade kommit till Stockholm just för att vara med och fira hågkomsten. Visst skulle de springa tävlingen men ville heller inte missa Riksidrottsmuséets utställning om olympiaden, visningarna på Stadion och föredragen på GIH. Förvånansvärt många sydafrikaner var här för att fira McArthurs minne. Jag träffade också britter, tyskar, fransmän och italienare som tröttnat på att jaga tider och nu istället specialiserade sig på tema-lopp i kombination med lite kulturturism. Jag kände mig bekvämare i detta sällskap än i Funbeats oändliga diskussioner om vilken tejp man ska försegla bröstvårtorna med.

Så min egen planering sista veckan före tävlingen gick bara ut på att sätta mig in i rätt 1912-stämning. Jag letade runt efter rätt klädsel och försökte samtidigt föreställa mig Sverige vid tiden för olympiaden. Med dagens mått mätt var Sverige 1912 ett u-land. Industrialiseringen pågick men hade startat hundra år efter de stora länderna i central- och västeuropa. Inkomstskillnaderna var enorma, fattigdomen utbredd. Sverige var ett utpräglat privilegiesamhälle där en liten elit hade den ekonomiska och politiska makten. De allra flesta svenskar slet dock fortfarande med jordbruk under knappa förhållanden. Situationen var för många även 1912 så svår att man satsade allt på att antingen emigrera till Nordamerika där redan en femtedel av svenskarna fanns eller på vinst och förlust ta sig till en "storstad" som Stockholm.

Birger Jarlsgatan 1913

Stockholm var alltså i mångt och mycket ett nybyggarsamhälle. Befolkningen hade ökat från 140 000 1870 till 340 000 år 1912. Staden räknades därför som den mest trångbodda i hela Europa. Misären var utbredd med många tiggare och trashankar på gatorna. Storstrejken 1909 hade drivit många familjer från hus och hem och det fanns starka motsättningar mellan stadens överklass och arbetare, daglönare och arbetslösa. Landets regeringar som avlöste varandra bestod i huvudsak av medlemmar från adelsfamiljerna, industrialister och storgodsägare. De försökte stävja folkopinionen genom att införa reformer som allmän rösträtt (för män) och utökad fattigvård. Detta gjordes dock hela tiden högst motvilligt.

Jag har fått frågan om varför inte marathonloppet drogs som en runda igenom Stockholms innerstad istället för att gå lång ut på landet och sedan vända tillbaka samma väg? Tanken att lägga loppet i stan fanns överhuvud taget inte i någon av arrangörernas sinnesvärld 1912. Till att börja med var gatorna knappt springbara och närmast att betrakta som sanitära olägenheter. Men framför allt var det otänkbart ur ett säkerhetsperspektiv att låta en så uppmärksammad händelse äga rum där man inte kunde kontrollera folkmassorna. Bättre då att lägga tävlingen längs med en av de mindre grusvägarna ut från Stockholm där det var lätt att kanta loppet med militär och poliser i pickelhuvor.

Nåja, nu var inte allt så förfärligt dåligt i Sverige. Vi fick ju trots allt organisera OS. Detta beslut togs 1909 i Berlin då just den staden tackade nej, inte minst pga att krigsmolnen började torna upp sig över Europa. Sverige och Stockholm kändes som en bra kompromiss för fransmän, engelsmän, ryssar, amerikaner och tyskar. Vi hade också starka personligheter som generalmajor Viktor Balck och greve Clarence von Rosen med i Internationella Olympiska Kommittén. Stockholm hade gjorts tillgängligt genom de nya fina järnvägarna. Sverige ansågs numera också vara en stor idrottsnation med sina 25 medaljer från OS i London 1908 vilket gett en plats efter Storbritannien och USA, men före länder som Tyskland och Frankrike.

Förmodligen var dock det viktigaste skälet till att Stockholm fick OS 1912 att man i flera år arrangerat de Nordiska Spelen och därför hade kunskap och vana i att ta hand om besökare och genomföra ett antal idrottstävlingar under en begränsad tid. Det var vid den här tiden nämligen inte självklart att just de olympiska spelen som initierats av Baron de Coubertin skulle leva vidare. Man var beroende av att varje spel blev en succé och kunde inte tillåta ytterligare ett fiasko som OS i St Louis 1904. Och OS i Stockholm 1912 blev just en succé, inte minst tack vare vädret och tack vare att svenskarna hanterade mediebevakningen så väl.

Med den bakgrunden så ville jag i så stor utsträckning som möjligt komma till Jubileumsmarastarten tidstypiskt klädd. En observation som säkert många gjort är att de idrottsliga resultaten för 100 år sedan inte är vansinnigt mycket sämre än dagens. Det gäller inte minst för marathon. Om man betänker att de som kom för att delta i tävlingarna på den tiden gjorde det för att de råkade ha möjlighet, mål och medel snarare än att de var framvaskade talanger så kan man säga att resultaten från 1912 är fullt jämförbara med dagens. Jag drog därför slutsatsen att det inte fanns någon ursäkt för mig att tumma på något i den personliga utrustningen.

Det gjorde inköpslistan föredömligt kort. Jag behövde ett linne i bomull, ett par shorts i bomull och ett par för tiden typiska skor. De två första orsakade inga problem. Designen är tidslös. Ju enklare och billigare desto mer genuint. Jag var noga med att välja shorts men knappar i gylfen. De jag hittade var lite förstora men det är också tidstypiskt. Jag tog därför ett vanligt flätad läderband och spände i midjan, precis som man kan se på bilder från tiden. Svenskarna i loppet hade en tygflagga fastsydd på linnets bröst. En sådan köper man väl varsomhelst tänkte jag och hojjade iväg till Haninge Centrum. Men tji fick jag, kom hem flagglös och beklagade mig för min son. Han sa, "jasså flagga - det köper man väl i souverniraffärerna i Gamla Stan". Jamen självklart! På hojjen igen och flaggor blev inhandlade och skulle snart bli dittråcklade.

Anskaffning av skor visade sig dock vara det största problemet. Det finns inte så mycket skrivet i historieböckerna om löparnas skor men jag har detaljstuderat mängder med bilder och sett att européer och amerikaner sprang i relativt tunna läderskor. Säkert mjukt och hamrat läder ganska likt indianmockasiner fast med tjockare sula eftersom man sprang på grusvägar. Jag har faktiskt haft ett par sådana inhandlade i Filippinerna för mycket länge sedan. Efter att ha scannat Stockholm Citys samtliga butiker kunde jag inte hitta några liknande som jag skulle våga springa i. Däremot hade jag registrerat att asiatiska löpare snarare sprang i tygskor. De verkade väldigt nätta och lätta. Jag har varit stationerad i Hongkong och Singapore och sett att man gärna går i sådana skor med tygöverdel och sula av rotting, flätad hampa och liknande. Plötsligt snubblade jag på just sådana skor på HM när jag letade bomullskläder. Ett par kinaskor till reapriset 75:- kändes helt rätt. Sista exet i min storlek inhandlades per omgående.

Jag var lite orolig för kvalitén. Skulle de hålla för en mara eller spricka upp i sömmarna? Jag provsprang först 5 km, sedan 10 km, med perfekt och problemfritt resultat. Min lycka var gjord. Helt 1912-mässig alltså och klar för startlinjen.

Givetvis var det inte tal om klocka, GPS eller mobiltelefon. Här var det minimalism i ordets rätta bemärkelse som gällde. Jag plockade till och med fram ett par gamla enkelslipade glasögon i tunna bågar.

Maran 1912 gick i 30-gradig värme. Man ser på bilder från starten att de allra flesta löparna knutit snusnäsdukar att täcka huvudet med från den obarmhärtiga solen. Jag förstår att detta var ett provisorium anpassat till dagsvädret. Skulle den tidens löpare sprungit under 2012 års sommarväder skulle många säkert varit barhuvade. På tävlingsdagen beslöt jag mig därför att springa med vattenkammad mittbena enligt tidens mode.

Resten är historia i ordets rätta bemärkelse. 2012 års arrangörer hade gjort ett storartat arbete från startsalut framför hedersläktaren till en bana kantad med funktionärer i halmhattar och tidsenlig klädsel. Jag njöt av varje meter under loppet och hade egentligen aldrig någonsin en tanke på tempo och sluttid. Jag sprang i min komfortzon och gav komplimanger till alla ur publiken som klätt upp sig tidstypiskt. jag förvånades visserligen av att så många många löpare kom i sin bedrövliga funktionsutstyrsel och plastskor men gladdes desto mer åt de som ansträngt sig för att spegla detta löps historiska vingslag.

Som en konsekvens av anpassningen till dagens löpbara vägar mätte bansträckningen 40075 meter. Det var helt acceptabelt ur ett 1912-årsperspektiv där man såg ett marathon som i första hand ett uthållighetsprov över 40 kilometer. Men jag ville först och främst springa den ursprungliga distansen 40200 meter och i andra hand anpassa mig till Svenska Marathonsällskapets påbjudan att endast ett fullgjort 42195 meter eller mer räknas till ett genomfört marathon. Så vid ingången genom stadionporten där bysterna av Viktor Balck och PH Ling flankerar, svängde jag vänster för att göra den något nesliga extraslingan ner till Fiskartorpsbacken och sedan uppför tillbaka för målgång på Stadion

För en ultralöpare betydde denna lilla runda ingenting men jag undrar om inte extrasvängen ändå bidrog till att så många av främst de svenska löparna missade den historiska poängen med detta Jubileumsmarathon? Det finns förstås ett svar som heter kronor och ören på den frågan och som jag har full förståelse för.

Firandet var dock inte över i och med målgången. Dagen efter, på söndagen, bjöds galamiddag på Stadion. Ett förstklassigt arrangemang och här korades de bäst klädda löparna under loppet. Det var mycket värdiga finalister som inte bara likt med mig verkligen gått in för uppgiften med full ambition utan också hade intressanta historiska krokar att hänga upp sitt deltagande på.

Därmed lägger vi Jubileumsmarathon till handlngarna. Nästa gång det beger sig blir väl om 100 år igen och då är man väl knappast löpmässig. Jag kommer inte att sakna den här bansträckningen men jag beklagar verkligen om löparsverige fortsätter att falla ned i historrielöshetens mörker. Nog gav det här arrangemanget mersmak för många att vilja få vara med om något liknande. Det skulle man absolut kunna göra om bara viljan och kraften finns. Händelser i historien finns det gott om. Den löparboom som pågår just nu kommer att göra det några år till, sedan kommer en stagnation och då finns det möjlighet för breddning och diversifiering för att tala marknadsförarspråk. När dagens löparnördar inser att personbästan och ortopediska skoinlägg inte längre står överst på dagordningen så skulle det inte förvåna mig om just historiska event utgör löpningens framtid. Kom ihåg var ni läste det först!