Löpning, intelligens och leverstuvning

Jag vet inte om jag är ensam om det men mitt tidsbegrepp är inte linjärt när jag springer.

Det utgör inget egentligt problem. Därför har jag heller inte brytt mig nämnvärt. I löpningen är det ibland en fördel eftersom jag upplever att kilometrarna tickar på fortare en bit in på ett långt tråklöp även när jag springer i helt jämn fart. Än mer glädje ger det på löpband. Under ett milpass på bandet försöker jag stå ut med tristessen första tre kilometrarna, sedan svischar resterande sju på fort.

Men så råkade jag läsa häromdan (jag kanske läser för mycket?) att tiden går långsammare när man förflyttar sig. Vi som löptränar ofta förlänger alltså våra liv jämfört med stillasittande. Nu handlar det förvisso inte om mer än några tiomiljontedelar av en sekund, men i alla fall!

Det här fick mig att göra en reflektion. Om forskare intresserar sig för så små tidsvariationer borde då inte någon intressera sig för den betydligt större upplevda variationen av tid under löpning? Jag googlade runt men hittade ingenting, skumt. Jag funderade på vad andra löpare sagt och tänkte tillbaka på Skövde 6-timmars förra månaden. Där var vi några som var överens om att vi upplevde förloppet lika: timme 1-3 tickar på bra, 4:e timmen känns som sirap, 5:e timmen ruckar sig klockan tillbaka till det normala och sista 6:e timmen snabbspolas, speciellt om man jagar ett distansmål.

Det här är subjektiv tidsuppfattning. Därav kanske motviljan att studera det. Subjektivitet kan vara svårt att mäta och svårt att upprepa vid olika tillfällen med lika resultat. Det finns kanske en parallell till den gamla sanningen att tiden går fortare när man blir äldre? En del studier på det fenomenet har gjorts och bästa förklaringen hittills är den här:

Hjärnan är som ett selektivt dataminne. Den sparar ner information värd att behålla men slänger bort dubbletter. Som ung lär man sig en massa nytt. Det blir hela tiden nya rader i minnet. Ju äldre man blir desto mer upprepar sig händelser i livet. Hjärnan bryr sig inte om att spara dem. Om man t.ex. älskar leverstuvning så räcker det med att lagra informationen om hur den smakade och såg ut första gången. Andra stunder man sedan avnjuter denna delikatess bevaras inte, utom möjligen den gången man friar till sitt livs kärlek över en tallrik leverstuvning och får ja som svar!

Den som tittar på sitt liv i backspegeln ser hjärnans lista av viktiga erfarenheter. Listan är sprängfylld med data från barn- och ungdomstiden. Många händelser är dessutom kopplade till datum och årtal. Från senare delar av livet där månaderna passerat på rutin finns det inte mycket sparad information alls, bara en och annan händelse som giftermål, barnafödande och skilsmässa. Om åren mellan femtio och sextio mest bestått av upptinad leverstuvning lär knappast någon information alls ha fastnat.

Om man översätter detta till långdistansandet skulle det vara så att tiden tickar på snabbare när löpningen går in i rutinläge. Njutningsfull löpning kanske speedar på tiden ännu mer enligt principen underbart är kort? Jag har faktiskt känt så många gånger, speciellt när jag sprungit som farthållare på hel- och halvmaror. Andra halvan av loppet har varit underbar men gått så fort att jag önskat att tävlingen varit dubbelt så lång.

En annan observation som stödjer teorin att hjärnan bara sparar ner det som bryter rutinen är den där man kör bil en och samma sträcka varje dag och anländer sin garageuppfart utan något minne av resan dit. Det händer mig ibland och kan kännas lite skrämmande, men teorins förklaringar lindrar oron.

När vi lever allt längre och håller oss friskare upp i åldrarna utmanas vi av tanken att vår bonustid måste fyllas med något som kittar fast minnet av den. Annars blir det ju en ganska meningslös livstidsförlängning. Unga människor imponeras av de som levt mycket länge. Äldre imponeras än mer av de som lyckas fylla sin ålderdom med aktiviteter och vitalitet. Tveklöst minskar intresset för det materiella med åldern. Samtidigt ökar intresset för resor och andra äventyr. Upplevelseindustrin växer så det knakar. Marathondeltagare i åldersklasserna M/K60 och uppåt blir fler år från år.

Någon, säkert en person med lång livserfarenhet, har sagt “hellre addera liv till åren än år till livet”. Klokt tänkt och kanske denne tänkare just sprungit ett marathon? För jag läste (nu är jag där igen) att man tänker smartare under fysisk ansträngning.

Jag vet att många av mina löparvänner gärna skriver under på det. Däremot stämmer det inte så bra på mig själv. Under mina löpningar löser jag världens konflikter och tar även fram ett bevis för Goldbachs hypotes, men efter avslutat långpass rinner de fantastiska rönen av mig med vattnet i duschen. Jag har lärt mig den hårda vägen att lägga in en karenstid innan jag gör väsen av något uttänkt under löpning.

Det gäller mig, men andra verkar tänka bättre. Det är måttlig och långvarig ansträngning som ger mätbar förbättring av tankeverksamheten. Kort och intensiv fysisk aktivitet tenderar ge motsatt effekt. Då räcker inte kraften till för andra problem, även om man fått en uttalad uppgift att lösa.

Den yttre komponenten, alltså att någon utomstående serverar problemet, kan kanske spela roll? Jag skulle kunna testa på mig själv men jag har en inneboende aversion mot undersökningar där provgruppen består av endast en individ. Speciellt när den försökskaninen är jag själv. Jag söker hellre referenser ur historien.

Om man löser problem bättre vid fysisk ansträngning kanske den insikten funnits länge? Sprang Leonardo da Vinci runt i Apenninerna? Platon propagerade för löpning men gjorde han några längre sträckor själv? Einstein kom ju på att tiden går långsammare när man rör sig fort, men vad gjorde han själv på milen?

Mja, faktum är att det inte går att koppla de stora tänkarna till några uppseendeväckande idrottsliga bedrifter.

Men de många små tänkarna då? Låt oss ta ett riktigt rejält kliv bakåt i historien, sisådär ett par miljoner år. Då fanns det inga av oss Homo sapiens men väl andra hominider, våra föregångare. De jagade, samlade, klättrade och sprang såväl kort som långt. De tänkte också. De tänkte ut stenyxor, spjut, bärselar, sätt tillaga mat. De tänkte ut smarta jaktmetoder och de tänkte ut organisationen av sina kollektiv.

Hjärnan utvecklades på ett anmärkningsvärt sätt. Man började för första gången tänka långsiktigt, abstrakt och hypotetiskt, alltså det som idag skiljer oss människor från andra levande varelser på den här planeten. Ett nytt tankesystem utvecklades, ett för avancerad problemlösning. De här förmänniskorna lyckades kanske knycka ett gammalt stupat gnu från gamarna men ställdes då inför problemet att det sega träiga köttet var i stort sett oätligt i rå form. Att hitta på ett skärverktyg att stycka med var en utmaning i sig men att sedan fundera ut och genomföra tillagning över eld krävde riktigt avancerat tänk. Under det här kunskapslyftet var förmodligen de individuella skillnaderna i intelligens mycket större än mellan oss människor idag. Den som tänkte bäst hade en tydlig konkurrensfördel.

Låt oss besöka ett gäng Homo Erectus som lever tillsammans och bidrar till varandras överlevnad. De har sedan länge valt att specialisera sig inom gruppen. Där finns en som är bra på att spåra upp vilt, en som är bra på att kasta spjut, några som är starka nog att kånka hem jaktbytet, nån som vet var man ska gräva för att hitta ätliga rötter. Andra är bra på att samla bär, frukter och nötter. En är expert på att tämja och hålla elden vid liv. De som är duktiga på att laga mat över elden högaktas. Den som gör bäst leverstuvning har en stjärna i savannens Guide Michelin!

Säkert finns inget alls behov av en konsult i telekombranchen. Inte heller av en LCHF-kostrådgivare eller en personlig tränare som kör intervallprogram för löpintresserade. Jag tror inte att man tränar sig till att springa ifatt och trötta ut antiloper, annars är det här i historien som kopplingen gjorts till uthållighetsjakt och teorin att den utvecklat vår förmåga att kunna springa länge. Jag är inte någon expert på evolutionsbiologi men jag har läst en hel del i ämnet, från Darwin till Dawkins. Jag kan inte direkt säga varför men jag har svårt att köpa teorin om jakt genom uttröttningslöpning.

Varför skulle just uthållighetslöparnas gener premieras i ett specialiserat samhälle där alla roller behövs? Om några egenskaper var viktigare än andra för överlevnad så var det väl snarare intelligens uttryckt i taktiskt tänkande och i uppfinningsrikedom. De främsta hjärnorna behövdes för att tänka ut kluriga jakttaktiker, för att hitta bra och skyddade boplatser och för att ta det farliga men nödvändiga beslutet att bryta upp och gå mot nya marker när omständigheter som torka blev för svåra.

Om de här smartaste, låt oss kalla dem “brains”, kom på att de tänkte ännu bättre under fysisk ansträngning fanns det goda skäl att även göra slag i saken. Skälen bestod i skillnaden mellan liv och död. Fysisk ansträngning innebar inte nödvändigtvis att de satte iväg och sprang 21098 meter bort och sedan tillbaka samma sträcka för att samla distanser i Rift Valleys Marathonsällskap. Kollektivet var nog tveksamma till att låta sina bästa brains springa över savannen bland hungriga katter, snarstuckna giftormar och andra faror. Nä, de fick minsann leva ut sitt motionsbehov på hemmaplan - runt lägerelden.

Och visst känns det igen! Rituell dans som vi ser den i kulturer spridda över hela världen är egentligen en ultralång fysisk ansträngning. Dansen syftar till att uppnå ett tillstånd av total utmattning eller trans. Den shamanism som lever kvar i våra dagar har kopplingar till naturreligioner där dansen skapar broar till andliga plan varifrån klokhet och kunskap hämtas. Grottmålningar visar att rituell dans funnits mycket länge men det är förstås bara min spekulation att den fanns redan under tidig paleolitikum.

Vi långdistanslöpare kan hamna i transliknande tillstånd men vi gör inte anspråk på att gå in i andevärlden. Jag tror inte själv på det övernaturliga. Det gjorde kanske inte heller våra föregångare hominiderna. Om de var ute för att få utväxling på sin intelligens så finns det skäl att tro att just fysisk ansträngning var en möjlig metod.

I den storslagna boken “Tänka snabbt och långsamt” beskriver psykologen Daniel Kahneman hur vi tänker uppdelat i två system - system 1 som är det snabba intuitiva och system 2 som är det långsammare problemlösande. Kahneman redogör övertygande för hur system 1 tenderar att gå in direkt och dra förutfattade, inte sällan felaktiga, slutsatser på begränsad information. System 2 måste aktiveras medvetet och ges den tid som krävs men har då en helt annan möjlighet att komma fram till rätt svar eller rätt beslut.

Boken spekulerar inte i när i vår utveckling de här tankesystemen uppstått, men det gör jag. System 1 agerar i nuet. Vi delar det med djuren, som hundar, katter, apor, gnagare osv. Det är vårt utvecklade system 2 som gör oss till människor. System 2 har alltså kommit senare. Kampen mellan de två systemen var tuff i början hos våra föregångare och pågår fortfarande i våra nutida hjärnor. System 1, det intuitiva, är blixtsnabbt och vill dominera. System 2 har en startsträcka och påverkas av system 1. Desvärre är lathet är en egenskap hos system 2. Om system 1 tillhandahåller ett svar som låter bra så köper system 2 det.

Ett exempel ur boken: Försök svara snabbt på den här frågan: En sportaffär säljer ett bollträ plus en boll för 1,10 dollar. Bollträt kostar 1 dollar mer än bollen. Vad kostar bollen?

De allra flesta svarar 10 cent (0,10 dollar). Det gäller såväl högutbildade som de med kortare skolgång. Svaret 10 cent levereras av system 1. Det känns rätt så system 2 godtar det.

Korrekt svar är 5 cent för bollen. Bollträt kostar alltså 1,05 dollar. Många (t.ex. jag själv) måste tänka till en, två och tre gånger innan de inser att det stämmer. System 2 måste överbevisa sig själv.

Tänk sedan på följande två tal, 3 x 4 respektive 17 x 46, försök räkna ut dem i huvudet.

3 x 4 är lätt, svaret 12 kommer direkt. Du har en gång lärt dig det utantill. System 1 kan hämta det rakt ur minnesbanken. 17 x 46 är mycket svårare. System 1 är chanslöst. Här tvingas du engagera system 2. Du behöver koncentrera dig för att lösa uppgiften och det tar tid. Du kanske ger upp?

Som alla långdistansare vet har löpningen den effekten att det blir mycket svårare att lösa enkla matematiska uppgifter en bit in i passet. Det är inte helt givet att man kan räkna ut sitt snittempo efter 15 km och 90 minuter. Det tar åtminstone längre tid att komma fram till rätt svar (6 min/km) än när man senare sitter utvilad vid datorn och analyserar sin prestation. Vad som händer är att ansträngningen från löpningen slår ut hjärnans system 1. Det gör att även enkla tankeuppgifter måste lösas av system 2 som tar längre tid på sig och irriteras över att system 1 inte levererar några förslag.

Å andra sidan påverkas inte system 2 av snedvridning från system 1. Kommer det fram ett svar så är chansen större att det är rätt. System 2 kan också föra ett objektivt logiskt resonemang och deklarera vilka mer fakta som behöver hämtas in för att ge ett säkrare svar. Det finns alltså fog för påståendet att man tänker bättre under löpning.

Vi är tillbaka hos våra kompisar Homo Erectusgänget vid randen av savannen. En oro sprids i gruppen. De senaste dagarna har lejonen i grannskapet ökat märkbart. Man har siktat en flock med 10, andra dagen 15 och nu tredje dagen 25 lejon. Rop hörs att genast bryta upp och söka sig ifrån detta farliga område mot nya marker.

Ett svårt och farligt beslut. Något för gruppens bästa brains att fundera på. De känner också i ryggraden ett behov av att dra från platsen hellre än bli kattmat. Men, de inser att fakta måste övervägas. Samling vid lägerelden alltså och dans runt den halva natten till trummornas dunkande rytm. Genom att slå ut system 1 i hjärnan ges utrymme för system 2 som funderar på osäkerheten i lejonobservationerna. Brukar vi inte ibland se 30 lejon sedan inga alls på ett långt tag? Över en längre tid är inte enstaka observationer av 10-25 lejon något anmärkningsvärt. Det kan vara en slump att de siktats tre dagar i rad? Det kan vara en slump att de ser ut att öka i antal. Förslaget från hjärntrusten blir att stanna och observera några dagar till och förstärka bevakningen runt boplatsen.

Det är faktiskt så här som shamaner nyttjas än idag. Man söker vägar ur besvärliga situationer genom att komma i kontakt med gudar och med förfäder som gått ur tiden. Shamanerna försätter sig i ett tillstånd av fysisk utmattning eller trans och svamlar fram något som tolkas till klokheter. Shamaner är livserfarna typer. De besitter mycket kunskap om stort och smått. de är ofta medicinmän. För den som vill fördjupa sig finns mängder att läsa om shamanism. Starta gärna från Wikipedia som har många bra referenser.

Den här teorin, eller snarare spekulationen, att vår fysiska uthållighet utvecklats i symbios med utvecklingen av vår intelligens är min alldeles egen. Jag har inte läst den någonstans vilket inte utesluter att andra personer klurat i samma banor. Vi människor är förvisso bra i djurvärlden på att springa långt och länge, jag har bloggat om det förr. Det må vara långsökt att tro att den egenskapen drivits fram i vår jakt på intelligens, men minst lika långsökt att tro att den kommer från att vi sprungit ifatt och tröttat ut bytesdjur i årtusenden istället för att använda vår intelligens.

Fast det är klart att tanken på en frisk och saftig lever att stuva kan få oss att springa långt.

Personligen hatar jag inälvsmat.

Extrainsatt: Smak för motion

Jag skulle egentligen väntat till efter Espoo 24H med nästa blogginlägg men måste publicera ett kortare presstopp.

Professor Lars-Magnus Engström avled nu i januari 2014. Jag nämnde honom i förra inlägget som inspiratör till mina vidare funderingar kring idrottsintresse, prylhysteri och varför just långdistanslöpning blivit populär de senaste åren.

Lars-Magnus Engström var professor i idrottspedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm, professor emeritus vid Stockholms universitet och knuten till GIH. Han är främst känd för en longitudinell studie av svenskars idrottssvanor. Den påbörjades 1968 med syfte att undersöka ungdomars inställning till skolämnet gymnastik, det som nu heter Idrott och hälsa.

2000 femtonåringar deltog. Gruppen följdes sedan upp regelbundet fram till 2007 då deltagarna hunnit fylla 53 år. Det är en unik studie som även uppmärksammats internationellt. Parallellt genom åren har Engström varit delaktig i en rad andra undersökningar kring motion och idrott.

2011 kom en ny utgåva av Engströms “Smak för motion – Fysisk aktivitet som livsstil och social markör”. Boken uppmärksammades av media. I TV-programmet “En bok, en författare” intervjuar Gabriella Ahlström Lars-Magnus Engström. Programmet är tillgängligt på urplay fram till 24/3 2014 så passa på....

http://www.ur.se/Produkter/162728-En-bok-en-forfattare-Lars-Magnus-Engstrom

Engströms slutsatser går emot den rådande uppfattningen att de som fortsätter idrotta in i medelåldern gör det för att de tidigare varit idrottsaktiva som unga. Engström visar istället att det är högre utbildning och position i samhället som har betydelse. En aktiv fritid är ett livsstilsval som markerar status. Engström säger också att det stora flertalet svenskar rör på sig allt mindre. Idrott och motion har blivit exklusivt, en social markör för bättre bemedlade.

Intressant men också kontroversiellt eftersom regeringen, riksidrottsförbundet och andra slår sig för bröstet och säger att svenskar motionerar i allt större omfattning. I SCB:s årliga levnadsförhållandeundersökning (ULF) definieras motion till att man går en rask promenad 30 minuter per vecka. Engströms undersökningar visar istället (och inte förvånande) att vi totalt sett rör oss betydligt mindre nu än förr. Då gick eller cyklade man till och från jobbet utan att kalla det för motion. Idag tar man sig istället med bil eller kollektiva färdmedel, även till gymmet för att promenera 20 minuter på löpband och registrera det som träning. 

I Regeringens omtalade Idrottslyft satsas 500 miljoner årligen på idrottens förbund och föreningar. Det motiveras med antagandet att om fler ungdomar knyts tidigt till idrottsrörelsen så anammar de en aktiv livsstil som följer med upp i åldrarna. Engström visar att den kopplingen knappt existerar och definitivt inte gynnas av den tidiga specialisering som idrottsrörelsen driver.

Engström menar att motionsintresset bland medelålders istället är ett livsstilsval kopplat till position och status. Det är inne att motionera och att visa andra att man gör det. Träningsloggen ska helst länkas till sociala medier. Ju fler spektakulära aktiviteter desto högre status. 

Det här diagrammet från Engström visar extremerna - Motionsutövning i relation till utbildningsnivå, bostadsort och antal vänner som motionerar.

I dag har multisport och långdistanslöpning lika hög eller högre status än segling, utförsåkning och golf. Engström menar att den utvecklingen beror på modeväxlingar över tiden och jämför med t.ex. windsurfing som var populärt i samma kretsar för 20 år sedan.

Jag håller delvis med men långdistanslöpningen passar inte in i mönstret. Den är simpel och tar en ansenlig del av fritiden i anspråk året runt. Alla hyfsat friska människor kan börja springa utan att privatekonomin begränsar. Löpning i sin enklaste form känner ingen klasstillhörighet.

Men det har skapats en industri kring löpningen som öppnar möjligheterna för en klättring uppåt statusstegen. Flera indikatorer visar att marknadens aktörer medvetet och långsiktigt byggt upp konstlade behov kring löpningen och lyckats få dem permanentade i folks medvetande. Det är också precis vad som behövs för att göra löpningen till en statusmarkör. Prylar, kläder, skor, träningsresor utomlands, löpstegsakademier och vetenskapligt framtagna dieter uppfattas som nödvändiga för den ambitiöse löparen. Det finns ett utbud på marknaden som gör att de som springer till och från sitt välbetalda jobb kan göra det visuellt i exklusiva träningskläder och med prylar som fångar uppmärksamhet och beundran från medarbetarna.

Så, fundera på det nästa gång du känner suget efter ytterligare ett par 2XU-tights. Högt pris till trots är investeringen väl värd. En inträdesbiljett till löparkulturens övre toppskikt. Du ska inte kunna misstas för en som bara tränar för Blodomloppet.

Prylarna som jag ifrågasatte i mitt förra blogginlägg behövs alltså mer än någonsin. De är inte bara önskade utan helt nödvändiga för löpningen där den befinner sig idag. Det är inne att springa och vi som gör det har behov att visa samhörighet med varandra och distansera oss från övriga. Det ska synas på oss och vi vill ofta påminna alla i vår omgivning om vilken exklusiv skara vi tillhör. Mitt nästa blogginlägg blir en djupdykning i den marknadsföring som skapat denna dagens löparboom. Där kommer nog att finnas en och annan ögonbrynshöjare.

Uppåtsnack eller neråtsnack - vad går du på?

“Förkylningen vägrar släppa”
“Trodde jag var fri från löparknät men nu känns det igen”
“Jag har hamnat i fel startgrupp”
“Värmen kommer att ta knäcken på mig”
“Jag får astmakänning i den här kylan”
“Det är för långt mellan vätskestationerna”
“Underlaget på banan passar inte mig”

Ja, som ni förstår så är det här citat hämtade från dagarna före tävlingsstart. Folk har redan börjat tävla på sociala medier och forum i vem som har den bästa ursäkten för det kommande misslyckandet. Och tro mig, många kommer också att casha in nederlaget för när munnen säger A så säger kroppen B.

Fram till min 40-årsdag var jag  odödlig. Jag hade misskött min kropp systematiskt i flera decennier och jag trivdes bra med det. Men så en dag vinglade jag plötsligt till, tittade ned och såg gravens kant. Valet var digitalt och det var lätt - börja träna eller dö. Jag snöade strax in på långdistanslöpning.

Jag är ett socialt djur och skulle nog inte blivit kvar i löpningen om jag inte haft turen att hamna bland likasinnade som sökte sällskap i träningen. Min löparekrets utgör ett brett tvärsnitt av befolkningen och jag ser det som enormt förmånligt att få träffa en sådan palett av människor utanför deras professionella roller. Här möts jurister, busschaufförer, försäkringstjänstemän, stålverksarbetare, pensionärer, psykologer, arbetssökande, finansrådgivare, sjukvårdbiträden, statsförvaltare, studerande, dagisfröknar, socionomer, poliser, personalchefer, brandmän och många andra.

Man slås av tanken att några kanske nyttar sina arbetslivserfarenheter i sin löpning. Jag gör det själv. Jag har jobbat med försäljning och idrottandet har många paralleller till sälj. Båda går ut på att nå mål och framgång, ofta i konkurrens. Tränandet är säljprocessen. Tävlandet är slutförhandlingen. Jag iakttar också mina medtävlande med säljarens ögon och därifrån kommer idén till det här blogginlägget.

Jag, och jag vet flera andra med säljbakgrund, förvånas över det ständiga nersnacket av sin egen förmåga inför tävlingar. I vår värld leder det till förlorade affärer. Det är direkt mätbart och därför ingår i basal säljträning att inte sprida negativism kring sig.

Hur man agerar och hur man undviker att agera för att vinna affärer kallas populärt för säljspsykologi. Det görs utan något större vetenskapligt anspråk. Idrottspsykologin som är mer akademisk fokuserar på att nå topplaceringar. Jag känner mig därför mer bekväm med säljtänket. Där hittar jag fler nyanser som passar motionsidrottare.

Alla idrottare jag känner skriver under på att pep-talk och påhejande stärker. Många är också medvetna om effekten av self-talk, alltså att man talar till sig själv i termerna “jag är bra, “jag är bäst”, “jag är stark”, “jag klarar det här”, “Jag är en vinnare”. Flera gör detta systematiskt varje dag - står framför spegeln och upprepar mantran - och det ger resultat!

Därför är det högst förvånande att många som borde veta bättre gör precis tvärtom. Det gäller erfarna som gröna. Samla ett gäng löpare före en större tävling och de kommer med 120% sannolikhet börja tala om hur dåligt allting är. Förklaringar finns men egentligen inga ursäkter.

I botten finns nog ett nationellt trauma. I många större idrottsländer är det tabu att tala om kommande nederlag före en tävling. Inför OS läser vi i olika medier om deltagarnas förväntningar på sin insats. Nordamerikanen säger “jag åker inte till OS för att gå till final, jag åker för att vinna”. En svensk skidåkare säger “jag har en skadefylld säsong bakom mig så jag ska försöka göra mitt bästa”. I ett helt annat sammanhang intervjuades en svensk budo-idrottare med invandrarbakgrund. På frågan om han siktade på en pallplats i junior-VM blev svaret “ja, men mitt mål är att ta hem hela skiten”. Han har nog ett par terminer SFI kvar att göra.

Sedan har vi prestationsångest, eller prestationsrädsla som nog är mer korrekt. Lider man av det ska man sänka omvärldens förväntningar säger handboken. Ärligt talat, hur många berörs egentligen? Kanske några få elitidrottare med favorittryck på sig. Resten, säkert 99,9%, känner inga andra förväntningar än de egna och de man skapat kring sig på sociala medier. Oavsett vilket är det ingen ursäkt för att snacka bort sina chanser inför en kommande tävling.

Den största anledningen är säkert helt vanligt gammalt hederligt dåligt självförtroende. Harighet alltså och tvivel på den egna förmågan. Den som neggat ner sina chanser förut har dessutom en historik att falla tillbaka på som säger “jag är en sån där som misslyckas på tävling. Man gör pessimism till ett karaktärsdrag.

Don't be a Negative Nick

Flyktbeteende

Varför väljer man att snacka ner sig när allt sunt förnuft säger att pep- och self-talk är bättre medicin? Jo, det finns något i oss som heter flyktbeteende. Vi vill inte stå där ensamma och ansvariga för misslyckandet. Vi vill istället bädda för att kunna skylla på någon yttre omständighet. I värsta fall skyller vi på andra. Se på listan med ursäkter som jag inledde med, de för alla bort fokus från den egna personen.

Inom sälj är flyktbeteendet uppmärksammat eftersom säljare utgör en riskgrupp. De har ofta starka egon och det ligger i yrkets natur att utstråla självsäkerhet och framgång. Då blir det extra svårt att hantera det egna misslyckandet. En säljare som inte tror sig klara att ta hem den stora affären vill skylla ifrån sig på andra eller annat. Vi säger att man diskonterar förlusten i förtid. Det är destruktivt, det skapar osämja och pessimismen smittar av sig på kollegorna. Framför allt är risken stor att det blir en självuppfyllande profesia. När förhandlingen hettar till mäktar man inte med att svara upp och förlusten blir ett faktum. Det sker mer eller mindre i det undermedvetna. Därför går säljträning ut på att just medvetandegöra risken och hur man styr över från depp till pep. Ni som undrat varför säljare är påfrestande optimistiska vet nu varför.

Många som sysslar med idrott, från motionär till elit, saknar uppenbarligen den här insikten. Man ser inte faran med att uttala och sprida tvivel kring sig. Ett 10-tal personer ur min bekantskapskrets gör det och underpresterar regelmässigt på tävling. De saknar inte den fysiska förmågan men underblåser ett dåligt självförtroende med negativism. Det är speciellt allvarligt hos långdistansare som kommer in i mentala svackor där självförtroendet sätt på prov under tävlingarna.

Kan vi göra något åt det då? Kan man få ett recept utskrivet på bra självförtroende? Javisst, det är inte så svårt. Här kommer några tips från säljcoachen:

1. Medvetandegör riskerna med nersnack och undvik från och med nu.
2. Expandera din trygghetszon. För att vinna måste du kunna förlora.
3. Gå till botten med vad som verkligen motiverar dig i ditt idrottande.

Om du jobbar igenom de här tre punkterna ordentligt ska du kunna toppa dig på tävling utifrån dina optimum. Ettan var alltså redan behandlad. Låt oss titta på de övriga två.

Trygghetszon

De flesta har en uppfattning av sin lägstanivå och sin högstanivå. Lägstanivån skulle kunna kallas ens egna skamgräns (fast jag tycker inte om ordet) och högstanivån är bästa tänkbara resultat man tror sig kunna uppnå. Få inser att det finns ett samband mellan högsta- och lägstanivån och blir förvånade när de förstår hur den ena påverkar den andra.

Det är nämligen så att om man sänker lägstanivån så höjs högstanivån! Man talar om en trygghetszonsreflex där lägstanivån speglar den högsta i en tänkt mittlinje. Sänker man lägstanivån så höjer man högstanivån i motsvarande grad. Det låter otroligt men är helt sant.

Riktigt dåliga idrottsledare, tränare och despotiska chefer praktiserar “management by fear” - de gör klart för sina underlydande och adepter att misstag inte tolereras och att dåliga resultat bestraffas. Under sådan press gör man undantagsvis bra resultat, men aldrig bäst. Ett flyktbeteende är desto vanligare.

Tar man över efter en sådan ledare är det ganska enkelt att höja resultaten om man känner till trygghetszonsreflexen. För att vinna en affär måste man veta hur man förlorar en säger vi i säljsammanhang. En chef som låter säljteamet veta att de får förlora affärer, fast under ansvar att göra det snyggt och dra lärdom, höjer antalet lyckade avslut. Anledningen är lika enkel som genial: ökad trygghet = ingen flykt = stärkt självförtroende = säljande säljare.

Trygghetszonstänket delas av idrottpsykologin. Man är på det klara med att den yppersta eliten är där för att de klarar att hantera en förlust. De har säkert skaffat sig ovärderliga lärdomar från tidigare misstag. Tungviktsvärldsmästaren Mike Tyson sa att “alla har en plan tills de får ett slag på käften”. Mästare blir man först när man gjort många misstag och lärt sig något från dem.

För en motionsidrottare är det enkelt. Man behöver bara tillåta sig själv att göra missarna och ta förlusterna. Utmaningen ligger i att lära sig något på vägen. Det kräver en viss kyla i situationens hetta. Går man in i väggen redan efter en mil på marathon kanske man tar första buss hem till hotellet. Gör inte det. Gå hellre tills repet dras och observera. Analysera vad som gått fel redan på banan. Det är som på en brottsplatsundersökning - mycket lättare att hitta sanningen innan blodet har torkat.

Rutin är ett oslagbart botemedel mot otrygghet. Det gäller i alla livets situationer och inte minst inom idrotten. Tävlingsvana är en framgångsstrategi så försök att springa många tävlingar. Rutin töjer ut trygghetszonen. Tävlar man frekvent så blir de flesta tillfällen med nödvändighet träningstävlingar. Det gör en stor skillnad att ha många chanser att göra bra resultat på jämfört med att försöka vara som bäst vid ett eller två tillfällen per år.

Motivation

“Håller man på med löpning måste man ha mål för att att motivera sig att träna. Tävlingar utgör de främsta målen.”

Känns det igen? Ja, så sent som i förra veckan läste jag det på Runner’s World’s hemsida. Låt mig gå rakt på sak: det är kvalificerat skitsnack! Det är ett förtäkt kommersiellt budskap från någon som direkt eller indirekt avlönas av idrottsetablisemanget. Skribenten är nog inte själv medveten om det, bara hjärntvättad. Det sköljer över oss dagligen.

Det här är Tilde. Hon har börjat träna löpning. Det är jobbigt men hon kämpar på. Tilde anmäler sig till Midnattsloppet för att hon hört att man behöver ett mål. Efter någon månad tycker hon plötsligt riktigt bra om att springa. Upptäcker en dag ett löpargäng på stan, hänger på. Nu har Tilde inte bara en fritidsaktivitet utan också en krets av nya vänner som delar intresset för löpning. Träningen blir en vana. Det är svårt att inte få komma ut på en löprunda de dagar hon tvingas avstå.

Tävlingsdagen närmar sig. Tar allt det roliga slut då? Tävlingen är ju hennes motivation. Finns det andra lopp? Egentligen vill ju Tilde bara fortsätta att springa och umgås i sitt löpargäng. Ångesten kryper på. Hitta andra tävlingar känns stressigt. Det här med motivation är svårt.

Idrottspsykologin poängterar tävlingsmål som motivationsfaktor. Det kan man förstå när fokus är på eliten och syftet är att hamna på prispallen, helst överst. Däremot funkar det sämre på vanliga motionärer.

Inom sälj skiljer vi på yttre och inre motivation. Den inre motivationen harmoniserar med långsiktiga värden och tillfredställelse. Säljare som drivs av den har ofta ett genuint intresse att träffa och umgås med människor, bygga relationer och ser idealet i att göra affärer där både kunden och leverantören blir nöjda. De som drivs av yttre faktorer är betydligt mer tävlingsinriktade. De vill vinna affären till varje pris. De njuter av att slå konkurrenterna och ser kundens namnteckning på ett avtal som en jakttrofé. I en säljorganisation behövs ofta båda rollerna men en säljchef är uppmärksam på de senare som lättare tappar motivationen vid motgångar och agerar mer kortsiktigt.

Jag tror att vi motionslöpare tjänar på att bygga inre motivationsvärden. Få av oss jagar topplaceringar men vi vill gärna behålla glädjen i vårt idrottande under lång tid. Vad betyder egentligen mest? Är det att pressa några sekunder på miltiden, jaga en tid på maran eller är det snarare hälsovinsterna, gemenskapen i löparkollektivet eller träning som motvikt till ett betungande arbete?

Det finns en rad exempel på framgångsrika idrottsmän som tydligt drivs av inre motivation. Man kan gissa att de som stannar länge i sin sport gör det. Så här svarade Henrik Larsson på frågan om han tänkte varva ned efter framgångarna i Celtic: “My passion for football is as strong as always; my love for the sport still burns in me. There is no money, confirmation or kingdom that can quench my fire”.

En intressant övning är att leta fram sina egna inre motivationsvärden. Gör en lista och låt den mogna över tiden. För egen del kom jag fram till att tävlingsdeltagande gav mig fler tillfällen att träffa mina löparvänner vilket var den verkliga drivkraften. Själva tävlingsmomentet var sekundärt. Den insikten har gett mig ett mer avspänt förhållande till tävlandet. Mer trygghet har påverkat resultaten positivt.

Lägg nu för allt i världen inte målen åt sidan. Mål kan vara motiverande men de står sig bra på egen hand. Man behöver inte ge upp sina mål för att man hittar motivationen i andra värden. Kan man ha andra mål än tävlingsresultat? Jo, självklart! Mål kan ta många skepnader men de ska vara mätbara, nåbara och inträffa inom överskådlig tid. “Spring 24 månader skadefritt” är ett mycket bra mål.

Springa sitt sista marathon som 100-åring är heller inget dumt mål

Det var alltså lite säljarsyn på idrottande. Det vore kul att höra från någon som hämtar idéer och inspiration från en helt annan bakgrund. Jag själv gör förmodligen helt horribla misstag utan att tänka på det.