söndag 19 juli 2009

Löpning Uppsala C – Stockholm 77 km

2009-07-18

Det här var ett träningspass organiserat av Peter Lembke.

Peter och Ulla (se www.teamfakta.se) hade vandrat sträckan redan 2006. Då gjorde de ett stopp på ett hotell nära Arlanda Stad. Så när Peter annonserade det här på www.funbeat.se första gången så tyckte jag att det där med övernattning, kanske också möjlighet till massage, lät väldigt frestande.

Den villfarelsen blev jag snabbt ifråntagen. Här handlade det om att göra 80 km ultra på en och samma dag och på en sträckning som jag förstod var genuint tråkig. Även om Peters bilder gav en idyllisk bild så var jag inte okunnigare om de här trakterna än att jag förstod att det skulle bli mycket landsväg.

Ganska länge förträngde jag allså det här passet även om jag satt upp det i kalendern ”just in case”.

Men våren och sommaren har ju gått ganska mycket i ultradistansernas tecken. Så när Skövde 24-timmars började närma sig så blev det här passet mer och mer attraktivt, just för att flytta fram positionerna distansmässigt. Så kände jag mig stark efter Hornstull-Järna så skulle jag också satsa på det här. Så blev det alltså.

Förutom landsvägarna så var det något annat som hade fått mig att tveka på det här löpet. Jag är ingen sjusovare men att gå upp tidigt en helgmorgon tar alltid emot. Dessutom skulle jag komma körandes från Småland dagen innan. Så att jag skulle komma iväg sent på lördagsmorgonen var nästan givet på förhand. Det blev till att ta bilen till Gullmarsplan.

Där kom dock Lisse (Liselott Guest) tjoande och mötte upp. Vi tog oss ned till Centralen och köpte biljetter till Uppsalatåget.


Här mötte vi många andra löpare. Kära återseenden och några nya bekantskaper. Resan till Uppsala C gick snabbt. Flera av oss spenderade tiden med att fylla i enkäter om SJ och tåg som färdmedel . Tanken slog mig att de kanske kommer att klia sig i huvudet på SJ:s marknadsavdelning när en så pass hög procentandel av deras resenärer hellre väljer att springa än att ta tåget tillbaka.




Utanför Uppsala C blev det strax en större samling av löpare eftersom flera ansöt lokalt. Vi stod och väntande in starttiden och passade på att beundra Peter Lembkes foppatofflor som han tänkte springa i.





När vi så smått började jogga iväg så räknades 28 startande in. Ganska imponerande faktiskt så här i semestertider. Det kändes som om vi snabbt var utanför Uppsala och ute på Upplandsslätten. Det var först nu det slog mig att en ytterligare utmaning med det här passet är att det börjar platt och slutar backigt.



SMHI hade lovat moln men det löftet fick de ta tillbaka. Solen sken från klarblå himmel. Det här skulle bli en varm dag. Jag hade som tur var värmetränat. Även erfarna löpare underskattar alltsom oftast den mentala delen i träningen som består i att man utsätter sig för påfrestningar och därmed är bekant med känslan och kroppens reaktioner när det blir allvar. Jag var därför förberedd med vätska för minst 25 km löpning, inklusive Resorb och Isostar för att klara saltnivåerna. Jag var helt inställd på ett det här blir ett kämpapass som kommer att permanenta min redan imposanta cykelsolbränna.


Vi höll ihop bra ned till Knivsta där första depåstoppet låg. Har fanns en livsmedelsaffär att fylla på förråden i. Jag köpte vatten, cola och ett par bananer. Alla löpare passade på att göra det som långdistanslöpare gör vid stopp. Alltså stretchar, går på toa, blaskar av sig, äter, SMS:ar sina nära och kära, småpratar och utbyter erfarenheter i största allmänhet.





Nu sprang vi vidare på småvägar med blandad trafik. Nästa stopp var Märsta, 37 km från Uppsala. Ner till Knivsta hade jag testat att hänga med de som sprang lite snabbare än jag normalt sett gör. Det var ett medvetet val för att testa kondisen även om jag förstod att jag kanske skulle få betala för det senare. Mot Märsta tog jag det lite lugnare men när vi kom ut på ändlöst tråkiga landsvägar med solen stekande över huvudet så tänkte jag att jag hellre förkortar plågan. Jag drog därför på i ett högre tempo och sprang ikapp huvudklungan just före Märsta station.


Vi handlade lite dricka i ICA-affären innan resten av löparna kom fram. De snabbaste sprang då direkt vidare. Jag som hade sprungit ryckigt tyckte att det var smart att vila ut lite extra och göra sällskap med de som normalt sätt springer i min hastighet. Nog med fartexperiment alltså.

Här i Märsta hoppade flera personer av. Tåget såg onekligen väldigt inbjudande ut.


Men vi var ju inte ens halvvägs. Vi stävade därför vidare utmed en ganska så frekvent trafikerad landsväg med bilar som susade förbi i 90 knyck och fortare. Jag hatar det ur både säkerhetsynpunkt och för damm och avgaser.

Från här var vi ”the gang of three” – Liselott Guest, Håkan Zehler och undertecknad. Vi grillades hårt av solen. Både Håkan och jag kunde navigera med hjälp av våra 305:or och den rutt som Peter Lembke lagt upp för nedladdning.

Vägen till och från Arlanda är en väg som jag, eller rättare sagt min bil, kan utan och innan. Detta efter 24 år med internationell handel som gemensam nämnare. Så när vi långt bort i fjärran såg en McDonaldskylt och ett Shell-märke över kullarna så förstod jag att det inte var en hägring.


Precis när vi kom fram här såg vi sista löparen ur huvudklungan dra iväg. Vi skyndade dock in på macken för avblaskning, förrådspåfyllning och toabesök. Jag gick till tappen och höll huvudet länge under det kalla strilande vattnet. Det gav livsgnistan åter.

Här var vi alltså just söder om Arlanda. Det kändes oändligt långt ned till Stockholm. De tankarna ville jag inte utbyta med Lisse och Håkan. Den senare började strax tala om hur nära Sollentuna och Kista vi var. Det fick han gärna tro.

Vi tuffade vidare ner mot Infra City, det moderna shoppingkomplexet. Här hade jag gärna checkat in på Scandic Hotel och uppsökt deras spa med bubbelpool. Men nu började det kännas som om distansrekorden hägrade. Först skulle Håkan slå sitt 2 veckor gamla 55 km, sedan skulle jag kliva över 68-km-märket. Alltså mitt rekort från ”Jättelångt!” i juni i år.


Vi tog därför inte till oss skyltens uppmaning att börja gå utan joggade vidare söderut. Här på småvägarna i ett inte alltför upplyftande industriområde slog Håkan sitt distansrekord och vi visste med bestämdhet att han skulle överträffa det med råge.


Det blev ett fortsatt segt löp mot Rotebro. Jag försökte ta initiativ att hålla uppe farten och inte gå mer än nödvändigt i uppförsbackarna. Vi promenerade in på centrumets Coop och McDonalds. Här inhandlades en hamburgare med extra salt och en stooor Cola med mycket is i. Jag lade mig också på träsoffan med benen högt i ca 10 min för lite extra vila.

Det var 6 mycket stela ben som sattes i rörelse efter det stoppet. Vi sprang några hundra meter bort till Rotebro Kyrka och monumentet från OS-marathon 1912. Här ungefär stod märket som den tidens marathonlöpare rundande och sprang tillbaka till Stockholms Stadion. Man skulle alltså kunna tro att vi hade ett halvmarathon framför oss, men glädjande nog var 1912-års upplaga bara 40,5 km. Tänker man 20 km kvar kan man försöka att mentalt lura sig med att det bara är som två Hässelbylopp eller ett par Premiärmilar. Benen och fötterna sa dock något annat. Det skulle bli två tunga sista mil.

Vid monumentet är det ju mer eller mindre obligatoriskt att ta sig på bild och tänka på baron Coubertins devis ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl”. Det där med bild tyckte inte Lisse var helt nödvändigt. Hon hade ju just mjukat upp benen efter stoppet så vi drog vidare.



Vi hade hela tiden sprungit förbi skyltar som proklamerade att vi var nära Sollentuna C. De blev än mer frekventa efter Rotebro. Vi sprang och sprang men tycktes aldrig komma till detta väl annonserade centrum. De som säger att Kiruna är Sveriges största kommun bör nog faktagranska en vända till.

Nu var det mest mitt distansrekord som drev mig framåt. Jag tyckte att vi sprungit extremt långsamt en längre tid tills jag kom på att jag glömt starta Garminklockan efter Rotebro. Håkan hade som tur var rätt distans så vi kunde med gott samvete skåla i medhavt bubbel när vi nådde 68K.


Egentligen vill jag helst glömma resten av sträckan ned till Norrtull. Det gick otroligt segt i uppförsbackarna över Hagaparken. Jag tyckte att jag hade Karolinskas röda tegel i blickfånget framför mig i flera timmar. Vi sprang också lite fel över vägkorsningarna.

Det hade hunnit bli sent och börjat mörka lite. Det skulle ta emot att springa hela vägen ned till Centralen genom stan. Så när jag föreslog att nöja oss med Rådmansgatans T-bana så nappade Lisse snabbt på det förslaget. Håkan tvekade ett tag men ändrade sig när en fotblåsa sprang läck.

Vi defilerade alltså uppför Sveavägen. Över korsningar mot rödljus, förbi fikande motorcyklister och med bestämt sikte på den vita skylten med det blå T:et.


Håkan noterade oss på 77 km med lite råge. Klockan var 21:15 så vi hade varit ute i ganska exakt 12 timmar sedan Uppsala C. Effektiv löptid var nog ca 10 timmar. Både Håkans och min Garmin-klocka gick faktiskt hela vägen även om de hade varnat för lågt batteri i mer än en timma.

Jag tyckte att det gått otroligt långsamt men så här i efterhand har jag fått reda på att Peter Lembke kom till Centralen strax före 21:00, alltså inte väldigt långt före oss. Flera ur det större gänget verkar ha brutit. Det gjorde iofs vi också men inom anständighetens ramar om jag får säga det själv.

Det här passet kändes som det jobbigaste hittills sedan min första mara. Jag har haft värk i fötterna hela natten. Det kan ev bero på att jag tränat terräng på sistone och inte så mycket asfalt. Jag brukar inte få skavsår numera men fick ett stort på ryggen efter ryggsäckens nederdel. Annars känner jag mig hyfsat återhämtad så här ett dygn efter målgång.

Mer bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.skydrive.live.com/browse.aspx/Uppsala-Stockholm%20Juli%202009

lördag 11 juli 2009

Löpning och bilåkning till Dalarö + Garminbekymmer

12 juli 2009

Idag fick jag se lite mer av Dalarö än vad jag initialt räknat med.

Det började bra. Jag tog bussen hemifrån till Telia i Farsta (f.ö. min gamla arbetsgivare och numera min bästa kund!).

Därifrån joggade jag med lätta steg till Sköndal, utmed den vackra Drevvikenstranden och in i skogen.

Den här gången bestämde jag mig för att hitta så bra terrängspår som möjligt. Väl uppe i Orheim sprang jag på ridvägar ned mot Flaten. Det funkade perfekt. Jag rundade sjön i god fart och hittade en stig som förde mig till motorstadion där man tävlar med radiostyrda bilar.

In i skogen igen med sikte på Skrubba. Här blev det löpning i delvis obanad terräng. Jag ställde kursen efter solen vilket funkade bra, jag kom ut i Skrubba koloniområde och kunde lätt löpa upp runt strandkyrkogården (väldigt vacker plats), over stora vägen och in mot Tyresö.

Här sick-sackade jag lite onödigt men kom i god tid ner till Tyresö Centrum - god, med syfte på att jag hade 20 minuter på mig att vittja Pressbyrån på glass (Magnum Mandel), en liten kopp kaffe (15 kr) och äta en medhavd smörgås.

Det han jag med innan Lisse och Magnus kom löpandes till möte. Jag hade gjort 14 km, men vilat i 20 minuter så jag ansåg att vi var "on par". Vi satte därför av med friska ben mot Nyfors och sedan vidare till Vissvass.


Bekvämlighetslöp på grus och asfalt. Här testade jag lite att ligga på och marcha i ett 5:45 - 6:00-tempo. Det känns som om det funkar bra. Det är nog mitt "gnöttempo" just nu. Alltså det tempo jag kan springa länge i.

I Vissvass gjorde vi ett picnic-stopp. Det kändes ett tag som om det kunde räckt med att stanna här. Bara njuta av solen, båtarna och den lätta havsbrisen.

Men, dagens utmaning var ju att göra Dalarö. Så vi drog ivag någon kilometer till tills Kioskhuset i Åva visade sin inbjudande profil. Här har jag gjort som vana (en 14 dagar gammal vana) att stanna och köpa en Ananassplit på mina löp.


Glassen intogs, nödiga besök klarades av, och åter löpte vi ned mot Åvas lilla camping och in i skogen för att terränga oss vidare åt Dalaröhållet.

Här förlitade sig Lisse och Magnus helt på min spårkänsla. Det fick de snart kännas vid genom lite felspringningar men vi hittade strax vägen upp mot den berömda Åvaträskvattenpumpen.

Här gavs det svalka både invärtes och utvärtes. Vi fyllde på vätskeförråden och gjorde efterföljande terrängavsnitt enligt försiktighetsprincipen, alltså mest gåendes.


Plötsligt börjar min Garminklocka plinga och visa konstig text som jag inte sett förrut. Med visst besvär (inga läsglas med) ser jag att det står "battery low" i teckenrutan. Högst förvånande när vi knappt sprungit en mara. Men jag stänger av klockan och tänker att det får utredas vid senare tillfälle.

Grusvägarna därefter kändes som E4:an. Vi sprang ned till Schweizerdalens vackra bebyggelse, över till badet och vidare in i Dalarö. Från Askfatshamnen upp för trappor på berget och ned mot hamnen. I ett huj var vi framme vid vårt mål. Glädjescener utspelade sig (väldigt tillbakahållna sådana).


Bussen visade sig igen vara ett mycket bättre alternativ än båten. 15 minuter till nästa. Jag tyckte att jag skulle hinna blaska av mig och byta kläder. Jag försvann in på Preem-macken i Dalarös hamn. Här fanns inte bara toaletter utan även en liten dusch. Snabbt av med kläderna för en tvagning. Knappt har jag sköljt tvålen ur öronen förrän Lisse ringer - "bussen går om 4 minuter".

4 minuter kan anses långt men med 1 st blöt kropp och golvet fullt av blöta och halvtorra kläder så blev det till att hasta.

Jag rafsade snabbt ihop mina tillhörigheter och skyndade till bussen. Dit kom jag i tid (0.05 sek) före avgång och kunde strax pusta ut i ett bekvämt säte på väg mot Haninge.

Väl hemma tänkte jag att här gäller det att ladda upp batteriet i det där klockeländet för att se hur långt vi sprungit. Men..... ingen Garminklocka stod att finna i rygga eller tvättpåse. Det tog mig flera sekunder att förstå att jag glömt klockan i duschen i Dalarö.

Nummerupplysningen kopplade mig geschwint till Preem i Dalarö. Den trevliga personalen där gick omedelbart och kollade - mycket riktigt låg min 305:a under träbänken i duschen.


Resten är historia. Jag fick ta bilen tillbaka till Dalarö. Hämta klockan. Tvinga Preempersonalen att acceptera en rundlig hittelön, knalla över till Starandkaféet och beställa in en stor kopp te, en rejäl (rejält dyr) räksmörgås och runda av med en dubbel espresso. Det blev alltså en något längre dagsetapp än vad jag räknat med, men trevligt.

-----

Summerar åter en helg med ett försvarbart långt löppass. Härligt väder som bara blev bättre och bättre. Garminklockan spottar inte ur sig någon vettig distans så jag gissar på 40 km för mig och 26 km för Lisse och Magnus. Dessutom tappade klockan bort min terrängtrekking mellan Flaten och Skrubba så den måste jag nog springa om för att få en riktig plottning av sträckningen.

-----

OBS! Om du vill kommentera det här inlägget som "Anonym" men får felmeddelande så gör ett nytt försök, välj "Förhandsgranska", och därefter "Skicka kommentar"

fredag 10 juli 2009

Hornstull - Järna 55 km

4 juli 2009

Det tar emot lite att gå upp tidigt en lördagsmorgon. Visserligen hade jag packat allt dagen innan, lagt fram löparkläder o skor. Ändå kom jag iväg väl sent.

Lisse ringde när jag satt i bilen. Hon hade glömt sina smörgåsar och satt nu på bussen in mot stan. Det tyckte jag lät lite stressigt också så jag plockade upp henne på Gullmarsplan och sedan drog vi direkt ned till Hornstull.

Väl där så strömmade ett stort antal löparklädda människor till. Både kända och okända ansikten för mig.

Fredrika tog ordet och delade raskt upp oss i 3 grupper beroende på vilken fart man ville hålla.



55 km på slätt underlag kan jag nog köra i 6:00-tempo men nu var jag mer ute efter att sätta tid i musklerna så det blev den långsamma gruppen.

Här försökte vi springa i 7:00-tempo. Det hade jag förvånansvärt svårt för att hålla mig till. Antagligen för att de senaste veckornas träning gått i betydligt högre tempo.

Jag hade dessbättre tankat ned rundan från Fredrikas web-sida och importerat den i min Garmin-klocka. Så när jag hamnade först allt som oftast så kunde jag ändå navigera rätt.

Det kändes alltså väldigt lättlöpt och varje gång jag tyckte att vi kom in i bra uthållighetstempo så var det dags för att stoppa. Vi tog väl långa pauser för min smak. Trots varmt i luften stod man nästan och frös i väntan på att få alla på benen igen.



Det mesta av rutten från Hornstull ned till Södertälje sprang vi på lugna gång- och cykelbanor, men ett avnitt före Rönninge gick på landsväg med rätt mycket trafik. Där blev det alltså gåsmarsch vilket inte är så socialt och det känns alltid otrevligt när bilar svischar förbi nära en i 90.



Efter Södertälje och passering av maradistanden vid en badsjö så kom vi ut mer i skogen och på smala grusvägar. Här började det också att regna. Jag ville gärna hålla uppe tempot för att inte frysa och tenderade därför att hamna långt framför övriga, så jag roade mig med att springa lite fram o tillbaka.

In mot Järna fick vi vänta in instruktioner från Fredrika. Hon pekade på Sörmlandsleden rakt in i skogen och sa att härifrån är det terräng hela vägen fram till Järna station (2.5 km ca).

Det var som musik i mina öron. Jag tog täten och satte av i så hårt tempo som mitt blysamma terränglöpningskunnande medgav. Jag lyckades med visst besvär hålla de andra i vårat gäng bakom mig. Den sista terrängkilometern gick på mindre än 6 minuter utan trötthetskänslor, så det var väl ett gott betyg på dagsformen.

Efter att ha samlat troppen så defilerade vi ned i mål. Där blev det förstås glädjescener och, som överraskning, medaljutdelning av Fredrika som inte missat någon detalj alls i sin planering av det här evenemanget. 12 poäng av 10 möjliga till Fredrika alltså.



Tiden jag noterar här är totaltiden från start till mål inklusive alla stopp. De andra i min grupp klockade effektiva löptiden till ca 6:45. Det skulle betyda att ackumulerade stopptiden var nästan 3 timmar, alltså 1/3 av tiden.

Det förklarar varför jag inte känner mig särskilt sliten efter det här löpet.

Sammanfattningsvis ett väldigt trevligt arrangemang. Nästa gång ska jag nog välja en lite snabbare grupp.

Ultradistanspass Vega-Sköndal-Flaten-Tyresö-Nyfors-Vissvass-Åva-Dalarö

28 juni 2009

Avsikten med det här passet var att träna värmetålighet och det mentalt påfrestande i att springa ensam en ultradistans, samt med så mycket terrängavsnitt som möjligt. Att det till stora delar var okänd mark för mig ökade förstås på svårigheterna.

Det här skulle jag aldrig ha gett mig ut på för ett år sedan. Nu med lite ultraerfarenhet tyckte jag mig mogen att ge mig på utmaningen.

Förberedelse är A och O. Det här packade jag i rygga och bälte:

- 2 liter vatten i blåsa
- 0,5 liter vatten + Resorb i bältesflaskor
- 0,5 liter vatten+Isostar i flaska
- 0,5 liter Coca Cola
- Två dubbla smörgåsar (vitt bröd=så lite fibrer som möjlig)
- 1 pkt russin
- Salt lakritsgodis
- Mandelmassa
- En halvstor, men lätt, handduk
- Ett ombyte kläder
- Compeed o Leukosilk
- En liten flaska schampo + en kam
- Mobiltelefon
- Kamera (Ny, väl fastsurrad!)
- Pengar, kontokort


- Dessutom en rejäl uppsättning utprintade kartor. Vis av erfarenheten tog jag nu med mig översiktskartor på närområden om jag skulle springa fel nånstans.

På med allt och upp på vågen: 83 kg (8 kg packning alltså)

Jag väntade tills temperaturen började stiga och satte av hemifrån 10:30. Första sträckan till Sköndal går på asfalt, men sedan bär det in i skogen för att komma upp i Orheims koloniområde, och sedan en rundning av Flaten (sjön alltså).

Egentligen ska man kunna trekka från Flatenbadet till Skrubba genom skogen men jag tänkte att jag nog får tillräckligt av den varan senare.

Så det blev ett transportlöp mellan Älta och Tyresö C.

Väl förbi centrumet bar det strax in i grönsakerna. Här hade jag aldrig sprungit förut, men med kartornas hjälp var det förhållandevis lätt att hitta. En del landmärken var t.o.m. väldigt tydliga - Nyfors visade sig vara en alldeles riktig fors.


Omväxlande löpning på stigar och grusvägar fram till en skylt som sa "Brakmaren" och pekade rakt in i skogen. Det var min planerade väg så det var bara att ge sig hän.

Över stenar och rötter blev det mest till att gå. En nackdel med att springa själv är att men inte har någon pepping för att dra på lite extra fastän terrängen är svårforcerad. Dessutom var hela den här vägen genom Tyresönaturen väldigt kuperad.

Jag åt på utsatta tider men drack kopiöst i värmen. Efter 30 km hade jag bara en liten bältesflaska med vatten+Resorb kvar. Det började kännas lite småkris. Jag visste att i Åva 6 km bort fanns det kiosk och en vattenpump. Det blev till att kämpa vidare.

När skylten sa "Åvaviken 2,5 km" drog jag i mig sista flaskan vätska och löpte med sega steg in på "Kioskhuset". Tanterna där har nog sällan sett en lika svettig som lycklig kund köpa 3 burkar Cola och en Ananassplitt.


Nu gick det betydligt lättare att löpa ned till starten på Åvaträskslingan (ett 5 km löpspår) och springa till scoutstugans vattenpump som generöst nog står till alla förbipasserandes förfogande.

Det kändes extremt lyxigt att fylla på samtliga flaskor med friskt källvatten.


Härifrån är det ett sista terrängavsnitt på ca 3 km innan man kommer ut på grusvägar som leder ned till Dalarö.

Jag passerade maradistansen vid Schweizerbadet. Det kändes frestande att hoppa i men det här är ett ökänt långgrunt bad, Man får vada ut en km för att blöta knäna så jag ångade vidare mot Askfathamnens båtklubb.

Jag hade haft en tanke på att låna deras dusch men klubbstugan såg tillfälligt övergiven ut så jag beslöt att hoppa i plurret från båtslipen istället. Där brukar det vara lagom djupt.

Under alla normala omständigheter skulle man dock inte gått i vattnet som var fyllt med gröna slemmiga alger. Men just det här tillfället var inte normalt. Så schampot, kammen, handduken och ombytet kläder kom till användning.


Från Askfatshamnen går man över Lotsberget till hotellbryggan. Därifrån går båtar och bussar. Jag visste redan att det inte gick någon vettig båt tillbaka, men bussarna kan man ju lita på.

Egentligen hade jag hoppats att jag just missat bussen och haft en timma på mig till nästa. Då hade jag fått en ursäkt för att sätta mig och ta ett par Stora Stark på strandkaféet. Nu rullade istället just bussen fram för avgång, så då besinnade jag mig och dåsade in i ett säte långt bak.


Summering: Det funkade. Det tog nog nästan en timma längre än jag räknat med. Svårt att säga vad som plågade mest, värmen eller att springa ensam. Att vätskan höll på att sina kändes tungt tills räddningen kom - tur att Haninge kommun är lite mer civiliserad än Tyresö i det avseendet.

Inga vurpor, inga skavsår, inte onormalt ont i ben och fötter.

Det här är annars en toppenrunda att göra i goda vänners sällskap. Kan man få det att passa in med en Vaxholmsbåt som går in till stan (det finns sådana turer) så är succén given.

Jättelångt! - Terrängultraösregnsmarathon

13 juni 2009

I rusk och regn genom vatten och lera i den mest varierande terräng man kan tänka sig.

Väldigt trevligt och bra arrangerat. Kompissprang med Lisse (Liselott Guest) och tur var nog det. 4 ögon ser mer än två så vi lyckades undvika att springa mer fel än ett par tre hundra meter.



Vi gjorde ett taktiskt väldisponerat lopp. Vi siktade på 8 timmar men då hade vi ingen aning om hur mycket obanat, lerigt och vattensjukt som stod att vänta. Vi höll ändå vårt tempo på 6:10 - 6:20 där det gick, och det mäktade vi med även nära mål.

Vi försökte göra depåstoppen så korta som möjligt för att inte kylas ned och stelna i lederna. Att gå i de brantare uppförsbackarna är en självklarhet. Diciplinerat åt vi också var 20:e km för att inte tappa ork pga energibrist.

Jag vet inte om det berodde på regnandet, men det tog emot lite att bara dricka vatten som jag brukar göra, så tidigt blev det coca cola istället - skulle gissa på att jag drack 2 liter. Det känns bra för framtiden att veta att magen tålde det.

Som den humörlöpare jag är tycker jag också att jag lyckades ladda upp rätt inför det här loppet. Redan i mitten av maj kände jag att Jättelångt kommer att kräva lite extra. När Stockholmsmaran inte blev den fartlek vi planerat, så ställde jag snabbt om och gjorde det till ett träningspass inför Jättelångt istället. Ett rejält terrängpass i Tyrestakogarna förra helgen gjorde också att jag kände mig komfortabel med underlaget.


Jag har så smått också börjat lära mig hur bra det är att redan från början dela upp ett sådant här långlopp i midre etapper för att få lite delmål att sikta på. Lite på halvskoj tänkte jag så här att vi öppnar med en halvmara om 21 km som uppvärmining (inspirerat av Rune Larsson), därefter en helmara om 42 km som själva tävlingsmomentet, och sedan 5 km nedjogg för att kunna defiliera in i mål med en stilfull spurt. Faktum är att det tänket funkade bättre än vad jag vågat hoppas på.

Väldigt viktigt för det mentala är att ta med rätt utrustning och veta att man valt rätt. Jag packade ned ett ombyte torra kläder i löparryggan. De kom inte till användning eftersom det regnade hela vägen men vetskapen om att de var med betydde mycket. Compeed och tejp var med, så jag kunde serva Lisse när hon kände av lite skoskav.

Som pricken över "i" hade jag dessutom packat ned en termos med härligt nybryggt kaffe och en påse med 3 stora kanelbullar. De här långloppen är ju som en hel arbetsdag och som den koffeinmissbrukare jag är på jobbet så har jag märkt att det suget också kommer under löpningen. Mycket riktigt så ringde kaffe-o-bull-klockan med jämna mellanrum och då fanns där råd att tillgå i ryggsäcken.

Summa summarum ett mycket givande lopp. Massor med erfarenhet att lägga till min nystartade ultrakarriär. Att det var en så otroligt välarrangerad tävling bidrar till att det här blir ett minne att leva länge på.

Var det kul? - Ja, jättekul!
Var det jobbigt? - Ja, jättejobbigt!
Var det blött? - Ja, jätteblött!
Var det långt? - Ja, Jättelångt!

Jag ökade på mitt längdrekord från 65 till drygt 68 km. Det är jag helnöjd med. 100K nästa!

Ultra på hjärnan

Det känns som om jag är på väg in i ultraträsket.

Ultra i det här sammanhanget handlar om långdistanslöpning med betoning på lång. Här springs det alltså distanser på 50 km, 100 km, 100 miles osv. Det kan också gå ut på att springa så långt som möjligt under 6/12/24/48 timmar, eller i flera dagar.

Själv har jag bara nosat på distanser upp till 68 km.

Dessvärre har jag på sista tiden tagit mig själv på bar gärning med att umgås med tankar på att springa 80 km, sedan 100 km och kanske också klämma till med 161 km. Det låter ju egentligen inte klokt - alltså att springa 4 maror på en gång. Men eftersom det finns andra som gör det så borde väl jag också klara det. Korkat är det i alla fall.

För att hantera dessa tvångstankar har jag därför startat denna blogg. Här tänkte jag skriva av mig i terapeutiskt syfte. Prognosen för hur det ska sluta har nog flera alternativ där ett består i att jag ligger fastspänd på en brits och tuggar fradga. Förhoppningsvis händer inte just det, åtminstone inte förrän jag sprungit de där 161 kilometrarna.