Öland Marathon - Upp som en tok, ner som en kroppkaka

I år missar jag Månkarbo Marathon eftersom det lagts på samma datum som Ultrafestivalen i Skövde. 

Synd på en så flack och trevlig mara tänkte jag, men kom då på att Öland Marathon borde vara ett utmärkt alternativ, minst lika flackt och trevligt. 

Dessutom har jag ju mor och bror i Småland så det lämpade sig väl att kombinera en utflykt dit med en avstickare till Löttorp för att riva av maran.

Sagt och gjort, anmäld och klar så packades löparbagen och familjen in i Volvon och vi satte av mot Sävsjö. Rent teoretiskt hade man kunnat sträckköra från Stockholm till Öland på lördagen eftersom starten inte gick förrän 17:00 men nu ville vi ju hinna vara sociala och kunna ta det lugnt på tävlingsdagen.

Att det regnar på småländska höglandet under sommaren förvånar verkligen ingen av oss som kommer därifrån. Den här lördagen så gjorde det så, ymnigt. Men den samlade meteorologiska vetenskapen hade utlovat uppehåll från eftermiddagen så jag var inte orolig för att behöva springa i regn (vilket iofs brukar vara riktigt skönt).

Från Smålands inland ner mot Kalmar går färden genom glasriket. Vi hade gott om tid så vi stoppade på ett antal glasbruk. Det blev dyrt.



Hällregnet höll i sig ända till vi kört över bron och upp mot Borgholm. Då klarnade det mirakulöst upp och blev riktigt varmt och fuktigt. Här var det läge för en matuppladdning. Springer man en såpass sen mara så är det som regel bäst att följa ordinarie frukost- och lunchrutiner. Jag satsade därför på en rejäl hamburgertallrik som grundning ca 3 timmar före start.



Vi anlände Löttorp och där stötte jag strax ihop med en nervös Anders Liljencrantz som skulle begå marapremiär. Jag har lärt mig genom åren att löpare som är lite nerviga före start ofta presterar bra. Det är till och med slående att de bästa ultradistansarna jag känner ofta vankar som oroliga andar före en tävling och sedan bara drar iväg och placerar sig på pallen. Själv är jag aldrig någonsin nervös och är följdriktigt också en medioker löpare. Intressant fenomen som jag inte kan förklara. Kanske kan någon av våra löparpyskologer det?



Förutom Anders så dök andra bekanta ansikten upp. Att Markus Andersson var där och funktionerade var föga förvånande men att också flera ultrakändisar kom till start kändes nästan overkligt. Här var plötsligt Barbro Nilsson från Solvikingarna i Göteborg och som sprungit Comrades, Sydafrika tidigare i år. TEC 100 miles-segrarinnan Emelie Andersen tjoade och hejade, Hans-Inge Lindeskov från LK Nyköping (och Trosa) som jag stött på flera gånger i Skövde var här samt inte minst Hugo Liss, en av svensk ultralöpnings grand old men som sprang Spartathlon redan 1986 och som varit med i ultralandslaget i flera år och numera sopar banan med övriga i M65 på längre distanser.



Det var totalt 89 löpare till starten vilket var bättre uppslutning än på många år. Ölands Marathon går på en varvbana som loopar lite mer än 2 km inne i Löttorp sedan går ut i en längre 11 km-slinga till Kalmarsund i väster och åter till Löttorp och den lilla loopen. Totalt 4 varv på lilla rundan och 3 varv på den längre slingan ger maradistansen. 

Jag tyckte att många löpare gick ut väl hårt. Jag själv kände mig för lite försiktigare men höll ändå ett 5:25-tempo. Värmen och fukten sög krafter och solen stekte på bra på rakorna ut mot kusten även såhär pass sent på eftermiddagen. Men löpningen kändes bra och jag började plocka placeringar i slutet på första varvet. 



Så jag beslöt mig för att göra ett försök på 3:50. Tidigare i år har jag sprungit ett varmt Kungholmen Runt (halvmara) på 1:49 och ett svalt Stockholms Marathon på 3:59 så här fanns väl en teoretisk chans. Däremot var det lite osäkert hur mycket av Swedish Alpine Ultra som satt kvar i benen efter 3 veckor.



Lilla loopen och första halvan av andra varvet funkade också fint men väl ute vid kusten brakade bara benen ihop, nästan exakt vid halvmaramarkeringen. Lårmusklerna stumnade helt plötsligt, ungefär som när man stått och rört i en bearnaisesås i en timme och den ser lovande ut för att i nästa sekund skära sig och bli till en hård klump.

Det finns för- och nackdelar med att ha genomfört många tävlingar. En fördel här var att jag kände igen känslan väl och visste att det knappast skulle ge några långvariga skador att fullfölja tävlingen. Nackdelen att jag också visste att jag kunde kyssa adjö till förhoppningarna om att sätta nytt personbästa. Resten av tävlingen skulle bli en två timmar lång plåga.

Jag tillhör dem som lyfts av att publik hejar på. Hade det här varit Stockholm Marathon så hade jag kunnat surfa på stämningen utmed banan hela vägen in i mål och därmed inte tappat alltför mycket tid. Här på Öland kunde jag göra detsamma men bara inne i själva Löttorp där publiken verkligen var engagerade. Ute på vischan fanns det bara andra trötta löpare eller sådana jag sprungit om som nu kom och flåsade i nacken. Det var ingen bra pepping och min fart gick ned till rena snigelmarchen.

De enda kvarvarande glädjepunkterna var vätskekontrollerna utmed banan. Funktionärerna var väldigt trevliga och påhejande. Ja, hela arrangemanget av den här maran var faktisk så bra som man kan önska sig. Jag tog mig därför gott om tid att vätska upp mig innan jag fortsatte att beta av återstående kilometrar som kändes evighetslånga.

Det blev i alla fall svalare och mörkare och på sista varvet plockade kontrollerna fram sportdryckernas sportdryck, coca cola, som verkligen var vad jag behövde. Så visst, det gick att fullfölja även Öland Marathon till slut och med något som kan liknas vid löpning, till och med en liten spurt.



4:21 stannade klockan på. Det var nästan en hel timme efter Anders L som gjorde en väldigt bra och kontrollerad maradebut. Men trots genomklappningen så är jag ändå glad över att ha gjort den här tävlingen. Det var som sagt ett väldigt trevligt och bra arrangemang. Banan gav mersmak. Jag kommer gärna igen. Jag har ju ett antal olika mål med mitt tävlande i år och det första och främsta är att komma till start till de tävlingar jag anmält mig till och att fullfölja dem även om jag så ska behöva krypa på alla fyra. Så drastiska metoder behövde jag inte ta till här.

Och kvar finns förstås minnena från den här maran, dyrköpta minnen.

Hornstull-Järna 2011 - sociallöpning med risk för värmeslag

Efter en intensiv arbetsvecka kastade jag mig iväg för att hinna till starten på årets upplaga av Hornstull-Järna.

Inte blev det mycket till förberedelse och jag upptäckte vid ankomst att jag inte hade koll på starttiden och att jag glömt att ladda in bansträckningen i klockan. Lite oseröst kanske när man åtagit sig att farthålla.

Jag upptäckte också att jag lämnat kameran hemma så bilderna i den här bloggen har jag knyckt från Mats Dänsel och från familjen Wilks.

Jag blev positivt förvånad över uppslutningen. Hornstull vimlade av löpare som vanligt. Jag tyckte annars att förhandsdiskussionerna varit mindre intensiva i år men det kanske är jag som inte haft tid att hänga med riktigt på alla forum?



Vi delade in oss i grupper och jag tog som sagt hand om det gänget som vi brukar kalla för kafferepsgruppen. Det låter kanske lite nedvärderande men under de tidigare två åren jag varit med har jag insett att genom att avdramatisera det här med att springa långt så vågar många fler prova på. Distansrekorden brukar dugga tätt på Hornstull-Järna.

Vi struttade alltså iväg över Liljeholmsbron med sikte söderut. Jag hade kollat väderleksrapporterna innan jag drog hemifrån och visste därför att det skulle bli en varm och solig dag. Redan så här tidigt strax efter 09:00 kändes det mycket riktigt också tryckande. solen gassade på bra.



De första stoppen tog ordentligt med tid. Toaköerna ringlade långa. Långa stopp är både bra och dåliga. Alla hinner återhämta sig ordentligt men det kostar tid och just i år så splittrades gänget upp redan på första stoppet. En grupp otåliga valde att springa före i en utbrytargrupp som vi sedan bara såg sporadiskt även om några av dem föll tillbaka i huvudklungan.

Som pacer brukar jag ta mig an uppgiften att peppa lite extra de som det går tungt för och försöka få dem att fortsätta en etapp till, en till osv. Vid stoppet efter 18 km i Norsborg så kastade flera in handduken medan några andra samlade mod till sig att fortsätta. Gita som hade dragits med krampkänningar var en av dem. Hon fick några kämpiga extra kilometrar fram till St Botvids källa men satte därmed ett präktigt distansrekord och kunde nöjd ta bussen hem därifrån.

Värmen gjorde det extra plågsamt att springa på de vältrafikerade asfaltsvägarna mot Rönninge. De sista backarna tog knäcken på ytterligare några tappra medan andra valde att hoppa av pga tidsbrist. Här i Rönninge har vi alltid picnic på gräsmattan vid pendeltåget, så även i år. Det är trevligt och man får verkligen ta tag i sig själv för att bryta upp och springa vidare.



Det lyckades vi dock med till slut. Efter Rönninge går banan på en liten trevlig grusväg. Den passerar en sjö som den här gången lockade några till ett dopp. Här råkade vi ut för ett litet missöde. De sista ur vattnet blev avhängda och jag och vi andra märkte inget förrän vi kom fram till Östertälje. Det var dåligt uppmärksammat av mig som borde hållit ihop gruppen bättre. Å andra sidan var det förhållandevis starka löpare vi saknade.

Därför var det med lättnad vi sedan återförenades i Södertälje hamn. De saknade hade sprungit fel och därför inte hunnit upp oss i Östertälje. Det blev ett ordentligt kaffe- och glass-stopp här i hamnen. Vi vinkade av några som sprungit färdigt för dagen och samlade upp vår decimerade skara för att stäva vidare mot Järna. Jag höll på att skriva "ner mot Järna" men det är helt fel för från Södertäljes Hamn känns det som om det är uppförsbackar under resten av löpet.

De sista 15 kilometrarna går alltså inte så fort. Jag noterade att vi i Södertälje hade 2 tim 45 minuter på oss att hinna till 18:57-tåget i Järna som skulle ta oss tillbaka till Stockholm. Jag insåg att det här kan bli tight. Därför var det bra att vårt löpgäng tog ett kortare badstopp efter Eklundsnäsbadet och sedan satte av på sista 11-kilometaren.



11 km kvar betyder 44 km sprungna (minst). Det är mer än en mara och det är vanligt att även ultralöpare börjar känna av lite trötthet när man trillar över den gränsen. Vi var inte mer än 10 st men lyckades ändå sprida ut oss väldigt mycket. Mats Dänsel var den ende som hade kartan i klockan men han drog på bra och låg flera hundra meter före oss andra. Jag fick därför jaga in och bromsa täten för att komprimera oss bättre. Det var inte riktigt läge för att återigen låta några springa fel.

Med viss möda höll vi ihop gruppen till första bebyggelsen utanför Järna. Där går banan in i terrängen och där tappade vi också bort Mats och ett par andra löpare som hamnat väl långt fram igen. Vi andra valde då att ta oss in till Järna på en alternativ väg. Vi frågade oss fram och kom på ett elljusspår. Det kändes som en lite längre väg för oss men väl i mål vid Järna Station så tog det ytterligare några minuter innan de som tagit terrängslingan sammanstrålade med oss.

Så var dagens äventyr slut. Vi hann till tågen med knappt 20 minuters mariginal. Bland de som sprang med för första gången var lyckan stor att ha klarat hela sträckan. Anna Jansson som var med vårt gäng hade fått kämpa hårt den sista biten och klarade det - tyder på ultratalang. Nöjda men trötta ultralöpare intog sedan tåget för en nästan förolämpande snabb hemfärd den sträcka vi spenderat hela dagen med att springa.



Nästan 10 timmar tog det brutto att göra de 55 kilometrarna. Därför kände jag mig själv aldrig trött och har inte heller känt av löpet efteråt. Tur är det eftersom jag ska springa dubbla sträckan om några dagar.