TEC 2011 del 2

Nog finns det mycket mer att berätta om det här loppet. Den här andra delen skriver jag mest som stöd för mitt eget minnes skull att kunna gå tillbaka till inför kommande äventyr.

Men först ska jag adressera en fråga jag fått om varför jag inte basunerade ut att jag var däckad av influensa före TEC? Jo, jag följer ett upplägg som jag tagit direkt från mitt yrkesliv. Det finns många paralleller mellan mitt jobb som säljare av komplexa telekomsystem och ultradistanslöpning. I det vi kallar "säljpsykologi" är mycket tillämpbart också på ultralopp. En viktigt punkt är att inte ge sig själv bakdörrar att smita ut igenom för då kommer ens undermedvetna att utnyttja det till att man ger upp och förlorar affärer för att man har gett sig själv ursäkter att dra sig ur den tuffa slutförhandlingen.

På samma sätt resonerar jag alltså inför ett ultradistanslopp. Har jag sjukdomar och skavanker så behåller jag det för mig själv. Då minskar risken betydligt för att jag inte ska komma till start eller bryta loppet tidigt.

Tillbaka då till TEC. Eftersom man kan byta sträcka under det här loppet så lockar det nog lite extra många att våga anmäla sig till fulla distansen. De som vill prova på en längre ultra får ju chansen men har samtidigt möjlighet att bryta tidigare och ändå få en godkänd notering. Det är både bra och dåligt. Bra förstås för att fler vågar prova på, men dåligt för att det kan bli oemotståndligt lockande att bryta när det går som mest tungt. Fördelarna överväger säkert nackdelarna men jag noterar såhär efteråt att hela 40% av de som fick en sluttid fått den på annan sträcka än den de anmält sig till.

Att byta sträcka kan ju också betyda att man springer längre än planerat. Inte så vanligt kanske men jag blev lite lurad på det här. När jag gjort mitt sjunde varv såg jag Peter Nilsson komma in för upplopp på det åttonde. Han skulle springa 50 miles men såg väldigt pigg ut i mina ögon. Sedan tänkte jag inte mer på det förrän jag kom in på mitt elfte varv och hörde speakern Fredrik Elinder annonsera att Peter Nilsson just gjort tolv varv! Det var som attan tänkte jag, den killen går från klarhet till klarhet, och med bra fart dessutom.

Det var inte förrän efter att jag själv gått i mål som jag blev varse att det fanns två Peter Nilsson i loppet! Min löparkompis Peter Nilsson här på Funbeat hade mycket riktigt sprungit 50 miles på en bra tid, duschat, åkt hem och nattat sig, medan Peter Nilsson från Åre fullföljde sin 100 milessatsning.

Hmmm, jag får nog tänka på att läsa startlistorna lite bättre inför kommande tävlingar. Just Fredrik Elinder påpekade vid ett tillfälle vikten av att ha koll på sina medtävlade för man vet aldrig vad som händer på en ultra.

Annars var det många andra bekanta utmed banan och en sak man noterar på en sådan här varvbana är att de löpare man ser ofta är de som springer mycket fortare och därmed varvar en.

En av löparna som sprang ifatt mig var Sebastian Lauterbach. Zebban har försökt sig på 100 miles några gånger tidigare men inte fått till det och vi har verkligen lidit med honom. Jag var inne på mitt sjunde varv så Zebban hade precis gjort 50 miles. Han var glad och pigg som en lärka men sa att han borde hålla ner sitt tempo. Han alternerade med gång men drog efter ett tag ändå iväg utom synhåll. Det gjorde mig lite orolig men vid rundningen sa funkisarna att de hade rätt bra koll på honom och att han verkade oerhört mycket mer målmedveten den här gången så det skulle nog gå vägen. Det gjorde det, med bravur dessutom. Zebban kom in på utmärkta 22 tim 21 minuter och hans glädje smittade av sig på alla oss i depån som var där just då.

Speciellt i ultrasammanhang är man nog extra mottaglig för att suga åt sig andras glädje och snylta på den till egen fördel. När Zebban gick i mål hade jag tre varv kvar och plötsligt kändes de mycket mer genomförbara.

De som springer ungefär i ens eget tempo ser man å andra sidan väldigt sällan om ens någon gång. Åtminstone inte i teorin men jag upptäckte att vissa som höll min fart ändå dök upp lite då och då. Jag såg t.ex. Leif Åhlund och Anders Löfgren flera gånger och jag sprang också om Zingo Andersen vid ett antal tillfällen.

Vad drar man för slutsats av det? Jo, jag tog helt enkelt långa stopp vid varvningen. Speciellt under natten kom jag in i det där bekvämlighetsläget där rundningsstationen bjöd på så mycket läckerheter och mänsklig värme. Jag tog till varje lämplig ursäkt att förlänga mitt stopp där. Jag stod länge och valde bland pizzorna, jag lät generöst andra få våfflor före mig. Medan jag funderade på om jag ville ha en toast så drack jag blåbärssoppa riktigt långsamt tills jag kom på att jag trots allt ville ha en toast.

Under de stoppen hann förstås andra löpare både komma in, äta och dricka lite, och sedan fortsätta innan jag bestämde mig för att göra detsamma. Till min fördel kan sägas att jag ändå sprang på ganska bra när jag väl kom ut på banan igen. Men lärdomen är förstås att hålla nere tiden för pauserna i rundningsstationen. Att stanna 4 minuter för länge på varje stopp är lätt hänt på TEC men kostar 1 timme över 100 miles. Det är mycket det.

Fast jag hade också planerat att stanna ett tag varje gång eftersom jag valde att köra med vätskebälte och behövde fylla på mina flaskor på varje varv. Det noterade förstås de lyhörda funktionärerna med Bernt Hedlund i täten så jag blev snabbt avflaskad och påfylld varje gång jag kom in. Just det här med vätska är alltid lite lömskt på långa ultror. Jag insåg att mina 4 x 1 dl vatten i bältet inte gav tillräckligt med dricka efter mitt behov. Speciellt inte när varvtiderna ökade. Jag toppade upp med nyponsoppa, lättöl, Proviva, resorblösning, vatten, cola, kaffe, och te vid rundningarna och försökte tänka att få i mig 4-5 dl i tillägg till vattnet i vätskebältet.

Extra vätskepåfyllnadshjälp kom från ett oväntat håll. TEC går delvis igenom villaområden i Täby. Några av de boende där ställde ut improviserade vätskekontroller med vatten och lite godis. Just sådant är väldigt uppskattat och jag tror att det ger en kick till de flesta löpare. Jag stannade och talade med de som servade oss. Just de stoppen ångrar jag inte alls. Att få sprida lite ultrakunskap och kunna ge lite mer information om den tävling som pågår är gärna något jag tar på mig.

På lördagskvällen blir jag plötsligt mött av tre små flickor i 5-årsåldern som undrar om jag vill ha vatten. Javisst säger jag och de springer med mig fram till deras egna lilla vätskekontroll. Den ena flickan greppar ett glas med ena fingret tydligt nere i vattnet och räcker till mig. Var det fingret varit under hela långa dagen vill man kanske helst inte vet men självklart sveper jag glaset och tackar hjärtligt för den eminenta servicen. Kanske någon av dem väljer att bli ultralöperska om några år? Jag vill gärna tro det i alla fall.

Så när jag tänker efter på vad jag verkligen kommer ihåg från de ultratävlingar jag sprungit så är det nog de här mötena med människor - medtävlande, funktionärer, åskådare och allmänt förvånad allmänhet - som sitter kvar längst i minnet.

TEC - jakten på ett bältesspänne

Förra året bröt jag TEC efter 14 varv = 140 km. Det var klantigt och orutinerat gjort.

Efter det loppet så har jag varit på ett antal partyn med ultrakompisar och då har förstås de som klarat TEC 100 miles inte missat tillfället att bära sina bältesspännen väl synliga. Gissa vem som då förbannat sig extra mycket för att bara varit 20 km ifrån ett sådant.

Så därför hade jag verkligen gått och väntat på den här tävlingen länge. Jag har fyra tävlingar i år som jag riktigt satsar på - Esbo 24H, TEC, Skövde 48H och Bislett 24H. En lång ultra varje kvartal alltså.

TEC är den tävlingen som går i fri terräng. Den går här på hemmaplan och så är det ju det där med bältesspännet också.

Så den här gången skulle ingenting få komma emellan....trodde jag.

Men det gjorde det. Jag hade planerat att ha två intensiva träningsveckor följt av en veckas aktiv vila som uppladdning före tävlingen. Jag började alltså med en rätt så intensiv vecka med dubbla träningspass per dag, ett 25 km löpbandspass på lördagen (BRIS/Intersport välgörenhet) följt av ett riktigt fartpass i form av Premiärmilen på söndagen. Därefter började jag känna mig lite hängig men slog det ur tankarna och tränade ändå. På tisdagsmorgonen hade jag 38 graders feber och tänkte att jag fick ta det som en påtvingad vilodag. På onsdagen ingen feber, körde därför ett mildare crosstrainingspass och lätt styrketräning.

Därefter bröt flunsan ut på riktigt. Jag var i princip däckad sju dagar i sträck. Men febern och mattheten hade börjat försvinna. Dock hängde en riktigt enveten hosta kvar i halsen så med 48 timmar kvar till start gick jag till distriktsmottagningen som har något de kallar för "infektions-drop-in". För 150:- patientavgift fick jag en hälsokoll utförd inkluderandes puls, temp, lungor/andning, blodsockernivå, sänka, och ett topsprov från halsen (en kväljande upplevelse).

Resultatet sa att jag inte hade kvar infektionen i kroppen men att halsen var irriterad. Därav hostan. Jag kunde förstås inte säga att jag planerade att springa 161 km i helgen för då hade de säkert satt på mig en sådan där tröja som kramas och låst in mig i ett madrasserat rum. Men jag frågade lite försiktigt om jag skulle kunna genomföra ett lättare löppass under helgen. Mja, det skulle väl kunna gå bra om jag inte ansträngde mig för mycket och kände att andning och ork fungerade.

Det tog jag som ett grönt kort för att få starta TEC. Jag träffade Lisse (Liselott Lövdahl) på torsdagseftermiddagen. Hon hade kommit ned från Ö-vik på jobb-och löpbesök. Vi gick igenom lite tävlingstaktik över en thai-middag. Jag passade också på att gratulera henne i förskott på 40-årsdagen eftersom jag kanske skulle falla död ned redan första dan av tävlingen.

Fredag eftermiddag började jag packa prylar. Jag börjar få viss rutin på det. Jag tar numera alltid med mer än vad som går åt. Alltså flera ombyten kläder för olika väderlekar, olika skor, regnponcho mm. I matväg tänkte jag den här gången frångå mina principer och lita mer på arrangörerna. Men jag hade förstås med egna kanelbullar och wienerbröd.

Tidig sänggång är inte min grej men ett måste inför en tävling där man helst håller sig vaken så länge som möjligt. Tim Noakes sa på föredraget i februari tidigare i år att det där med kolhydrater inte är så viktigt inför en ultra. Uppladdning Ja, men energin kan också vara proteiner och fett. Därför blev det en tidig middag med två stora entrecôter, klyftpotatis och en riktigt gräddig grönpepparsås. Till detta två glas rött vin så sov jag snart riktigt gott.

Vaknade på morgonen, fixade toasts att ha med och äta som frukost före loppet. Bryggde också riktigt gott kaffe att ha med på termos till bullarna. Blandade slutligen två vattenflaskor med resorblösning som min försäkring mot saltunderskott.

Så iväg till Täby dit jag anlände en timme före start. Där var så mycket ultrakompisar att jag knappt han förbereda mig själv och mina prylar före starten. Inte bara Lisse fyllde år under loppet utan även Stefan Manning som firade sin 55-årsdag med ett långlöp (jösses vilka nördar vi är).

Men startskottet gick och jag struttade iväg i planerad takt genom fyrverkerierna. Lisse hängde på mig eftersom hon lärt sig vikten av att starta lugnt. Vi konstaterade aningen förvånat att vi inte låg sist på första varvet, men det fanns de som tog det ännu lugnare - klokt.

På TEC kan man välja att springa 50 km, 50 miles (80 km), 75 miles (120 km) eller 100 miles (161 km). Alla startar samtidigt. Därför var det förstås en del som sprang på bra och började varva oss efter 3-4 mil. Så en bit in i loppet hade man ofta sällskap av andra löpare.

Egentligen är min taktik numera inför sådana här långlopp att ha en utstuderad plan med ett bestämt tidsmål och en jämnfart-strategi. Men just den här gången var jag lite orolig för sviterna från förkylningen och valde därför att starta lite på känn. Det är svårt att säga om det var bra eller dåligt men med facit i hand så väntade jag nog lite för länge med att ta taktiska vilopauser och förlorade en del tid på det. Hade jag varit helt frisk så kulle jag nog kunna pressa mig in under 24 timmar.

Lisse släppte efter 5 mil så därefter blev det mest ensamlöpning. Egentligen passar det mig rätt bra eftersom jag kan komma in i flows och bara springa på utan att plågas av själva löpningen. Jag testade också ett annat litet tips. Rune Larsson berättade att Yannis Kouros verkade befinna sig i en annan värld när hans sprang. Yannis smånynnade på sånger och verkade inte bry sig om omvärlden. Jag gjorde likadant här under TEC. Jag sprang i min ensamhet och trallade på några favoritlåtar och varven tickade på bra.

Men precis som förra året så började jag känna mig trött och det drog ned på farten. Vid midnatt hade jag sprungit 10 mil och då kände jag att jag verkligen behövde en 30 minuters powernap. Så det blev ett depåbesök som säkert tog 60 min totalt. Efter det kände jag mig piggare och sprang på bra men det varade bara två varv.

12 varv är 75 miles och här kände jag verkligen behov av en längre sovpaus. Men samtidigt visste jag att om jag går och lägger mig nu så kommer jag tycka att 75 miles är en godkänd distans när jag vaknar. Jag kommer att övertala mig själv att bryta.

Så jag bytte istället batterier i min pannlampa för att få starkast möjliga ljus, visualiserade stenhårt på bältesspännet och gjorde ett 13:e varv. Snabbt gick det inte. Under det varvet insåg jag att 24 timmar låg utom räckhåll men att jag då kunde ta hur mycket tid som helst på mig för att fixa återstående futtiga 30 km. Och egentligen tycker jag ju också att bronsspännet är snyggare än silverspännet. Därför vågade jag mig till att ta en 60 minuters sovpaus.

Eftersom jag vilat så hade jag inget problem med att springa i ett tempo på 7 min/km. Efter 14:e varvet visste jag att för varje extra meter tog jag mig längre än jag sprungit förra året. Vädret var soligt och fint och jag mötte många morgonflanörer som undrade vad jag höll på med. Så det här näst sista varvet kändes därför lättare än alla de jag kämpat mig igenom under natten.

Väl inne för sista rundningen så hade jag hyfsat med krafter kvar. Så då var det ju bara att göra processen kort. Jag stack ut i bra fart (bra för att vara mig efter 15 mils löpning) och började springa ikapp löpare som alla promenerade. Flera var också inne på sitt sista varv så det kändes som en extra vitamininjektion att veta att jag klättrade i resultatlistan.

Jag hade förberett att peppa mig med att ta farväl av alla hemska backar och terrängpartier av banan på sista varvet men konstigt nog så blev det tvärtom. Jag kände nästan lite saknad för varje sådant avsnitt jag passerade. Skogsdelen av banan som går på rötter, stenar och lera hade jag hatat de senaste tio varven men på det här sista tyckte jag det var riktigt trevligt och sprang istället på där jag under natten bara vågat gå försiktigt.

Strax före märket för 1 km kvar så mötte jag en tjej med barnvagn. Hon tittade på min nummerlapp och sa "åh, du springer 100 miles?" Ja, sa jag och nu har jag bara sista biten in i mål kvar. "Imponerande, lycka till med spurten" sa hon och det triggade mig till att dra på ordentligt. Känslan av att springa i mål var underbar. 26 timmar 18 minuter kändes helt godkänt även om jag siktat på något annat. Jag fick gratulationer av Lena och Kristina som också trollade fram en folköl och från Cecilia som kom utstudsande och undrade om jag genat på sista varvet eftersom det gick på 1:20. Lena gav mig också det viktigast av allt, just det, bältesspännet!