Den här tävlingen organiserades högst improviserat av Roland Engström som ett alternativ till Fjällräven Classic som kommersialiserats och numera avkräver deltagarna en lång lista utrustning att släpa med sig.
I Fjällräven Classic är tält och kök obligatoriska och saknas en rulle skavsårstejp så ger det 24 timmars strafftillägg. För de 1600:- kronor det kostar att starta i den tävlingen så får man egentligen inte mycket mer än ett deltagande i en massiv reklamkampanj.
Så därför anmälde jag mig till Swedish Alpine Ultra när tillfället dök upp. Visserligen är jag dålig på terränglöpning och fjällen tycke jag gör sig bäst på vintern med utförsskidor under fötterna. Men någon gång ska man väl besegra det svenska bergsmassivet och att snabbspola igenom vandringsleden Nikkaluokta-Abisko kändes som ett lockande alternativ.
Hur förbereder man sig då på en fjällultra? Jag såg några orosmoln. Mygg, underlaget och nyckfullt väder skulle kunna ställa till det ordentligt. Tillgången på mat i stugorna utmed banan skulle man inte kunna lita på. Springa fel är heller ingen höjdare på en såpass lång och krävande tävling.
Jag var länge i valet och kvalet mellan riktiga trailskor eller dämpade vanliga löparskor. Jag tog med båda men valde på tävlingsdagen att springa i min Nike AirPegasus, alltså vanliga dämpade löpskor fast med bra grepp i sulorna. De skorna har jag sprungit flera långa ultror i.
Mitt favoritbotemedel mot att springa fel är att ladda ned banan till min Garmin Forerunner 305:a. Turligt nog hittade jag en Fjällräven Classic på www.gpsies.com. Den var upplagd av en tysk löpare 2009 och såg ut att stämma. Här fanns dock ett litet problem att hantera. Löpet skulle ta bortåt ett dygn men Garminklockans batteri håller bara max 12 timmar. Jag införskaffade därför en batterimatad USB-laddare från www.kjell.com (nr 31779, 99:- ).
Jag brukar ju tala om för andra att man aldrig ska testa något nytt på tävlingar så veckorna före avfärd labbade jag med den här laddare + klockakombinationen. Jag upptäckte att det inte är riktigt bra att först köra slut på klockans batteri och sedan försöka toppa upp med laddaren. Då har man ingen riktig koll på hur mycket tid som finns kvar att köra. Det bättre alternativet är att underhållsladda klockan under själva löpningen. Nackdelen med det är att man måste klämma fast den klumpiga dockningsenheten tillsammans med klockan på armen. Det testade jag under Hornstull-Järna och det funkade men dockan skavde på armen. På Swedish Alpine skulle jag dock köra med långärmat, alternativt med jacka som då skulle tjäna som mellanlägg. Så här i efterhand kan jag säga att det här arrangemanget fungerade - klockrent!
Mat då? Jag funderade på sånt som har högt energiinnehåll i förhållande till vikt. Ett tag var jag inne på att ta med en flaska olivolja smaksatt med lite vinäger och örtkryddor. Men jag har aldrig testat det förut och ville inte riskera att fastna någonstans på fjället med rännskita. Eftersom drycken i huvudsak skulle bestå av friskt bäckvatten så var det viktigt att komplettera med salt. Jag tycker om det där fräsha vattnet så jag ville helst undvika att kontaminera det med Resorb. Jag valde därför att satsa på salt mat istället. Jag tärnade halloumiost och la i en påse. Jag gjorde också tunnbrödsrullar med tjockt lager extrasaltat bregott och rökt renost. Det kändes riktigt norrländskt.
Jag packade också ned en Mygga roll-on. Fast vid ankomst till Kiruna hävdade såväl urinnevånarna som Roland Engström som mötte upp oss på tågstationen, att Djungelolja var såpass mycket bättre. Så jag köpte en flaska i ICA-affären innan vi åkte med Roland ned till Nikkaloukta.
Jag hade tagit tåget upp till Kiruna. Det hade också Mats Dänsel gjort och Liselott Lövdal som hoppade på i Umeå. Vi tre tävlar för den mytiska löparklubben Team Fakta och vid ankomst fick vi höra från Roland att endast 5 löpare skulle komma till start, så vår klubb dominerade alltså startfältet.
I Kiruna köpte vi också med oss thai-mat och tur var det för en rejäl portion ris var precis vad jag ville grunda med dagen före tävlingsstart och det var mer än vad familjen Sarri kunde erbjuda i Nikkaluokta. Mats Dänsel och jag satt ute och lät oss väl smaka av asienmaten medan myggen lät sig väl smaka av oss.
Medan vi satt där och gottade oss dök Daniel Becker upp och så småningom också Franklin Woods, en amerikan som bor på Söder i Stockholm. Frank var en ny bekantskap. Han har som mål att göra "the Western Slam", alltså 4 st 100-mileslopp i USA. Tävlingar som mestadels går i bergsterräng och på hög altitud. Den här tävlingen skulle alltså vara bra som förberedelse för det.
Foto: Mats Dänsel
Daniel har jag däremot lärt känna på TEC och SUM och på fredagslunchlöpningar. Det var egentligen Daniel som först övertalade mig att ställa upp i och springa den här tävlingen.
Därmed var vi alltså alla fem deltagare plus organisatören Roland samlade. Roland hade fixat en övernattningsstuga med 4 + 1 bäddar för oss (Frank fixade sitt eget boende). Vi inkvarterade oss där och gick sedan in i Nikkaluoktas huvudbyggnad för en genomgång av morgondagen. Roland visade sig vara en fröjdig och pratglad smålänning från Kalmar. Han har gjort den här distansen ett flertal gånger och gick grundligt igenom hela rutten och de utmaningar vi skulle stöta på. Så här i efterhand kan jag bedöma att det faktiskt var väldigt bra information som jag hade nytta av under själva tävlingen.
Därefter var det middag. Jag hade ju grundat med thaimaten så jag nöjde mig med den norrländska specialiteten våffla med hjortronsylt. Sedan till kojs och för ovanlighets skull sov jag riktigt bra trots överslaf och midnattssol, kanske bortåt 8 timmar till morgonkvisten.
Efter en stabil frukost med sill drog det sig äntligen ihop till start. Jag packade färdigt min rygga. Den vägde 5 kg inkl 1,5 liter vätska. Jag kletade in mig från topp till tå med djungeloljan. Även håret pomadades in ordentligt. Efter lite fotograferande så var vi redo att sätta av på Dag Hammarskjöldsleden. Jo, den heter också så den här vägen mellan Nikkaluokta och Abisko och som sammanfallar med Kungsleden i Singis.
Starthojtet gick 9:05 på lördagsmorgonen. Redan då var det rejält varmt, kanske +25 grader och första biten var svettig. Det rådde ett sorts samförstånd om att vi skulle springa i samlad tropp. Vi var ju bara 5 st. Det kan hända mycket på fjället och säkerheten består nästan bara i att man har någon i ens närhet om något skulle hända. Den här tävlingen var ju ett enmansprojekt så markservicen utmed banan var ickeexisterande. Mobiltelefontäckningen upphör redan en kilometer från Nikkaluokta och återkommer inte förrän vid målgång.
Vi svettades alltså ordentligt på första snutten till Laddjujavri där en vattenkran fanns att stoppa huvudet under. Här ligger också Lap Dånalds men det var för tidigt för en renburgare. Så vi fortsatte mot Kebenekajses baslägerstation i gott tempo.
Gott tempo ska ställas i relation till underlaget. Fjällederna består av sten. Små och stora, vassa och runda, sporadiskt omslutna av jord och grus. Med jämna mellanrum passeras jokkar, alltså fjällbäckar. Vissa hoppar man över, andra forcerar man genom att hoppa på större stenar som sticker upp ovanför vattenytan. På sina ställen finns det spänger och broar av olika storlekar. Faktum är att vi ganska så snart föll in i en lunk med väldigt mycket vandring och bara sporadiskt med löpavsnitt. Det finns en hel del spänger utlagda i markerna, kanske uppemot 10 km totalt på loppets sträckning. De kan man springa fort på vilket kompenserar en aning från de ställen där det inte finns broar där man istället måste vada genom jokkarna. Det är svårt att jämföra fjällterrängen med något vi har här söderut. Jag skulle säga att de mest besvärliga delarna av SUM och Munkastigen liknar de enklaste delarna av Kungsgsleden. Allt annat är svårare. Här är några smakprov:
Så här i början hade vi förstås bra med krafter och tog oss snart till Kebenekajsestationen. Det var inte läge för att bestiga berget men vi stannade i alla fall för att fylla på energi och proviantera lite i den välförsedda butiken. Mina tunnbrödsrullar hade börjat smälta i värmen och jag blev lite orolig för att jag skulle behöva äta dem med kåsa i fortsättningen. Stoppet blev ganska långt och det var något som också utmärkte resten av loppet. Fjällstugorna ligger med 1-2 mils mellanrum och vi såg till att samla ihop oss i varje, varva ned, fylla på energi, se över utrustningen och ta hand om varandra innan vi var redo för nästa sträckning.
Fjällen bjuder ju på ett fantastiskt sceneri. Höga toppar, djupa dalar, vattenfall och forsande jokkar. En speciell upplevelse med den här tävlingen var att de berg som blånade långt bort i fjärran och såg väldigt avlägsna ut strax närmade sig och rätt som det var hade vi rundat dem. Man brukar ju tala om milsvid utsikt och då är det klart att när man också förflyttar milsvitt så är man strax där i horisonten.
Vi kom upp en bit i altitud och här över trädgränsen blåste det svalkande vindar som också höll myggen borta. Nu kändes det rätt att ha långärmat och nu skulle nog mina tunnbrödsrullar må lite bättre än i solgasset. Vädret var verkligen omväxlande. Stundtals sol, sedan mulet, ibland några regnstänk, kastvindar och sedan sol igen. Ungefär som en dag på fjället skulle man kunna säga.
Vi kom fram till Singistugan sent på eftermiddagen. Här fanns gasspis så vi värmde vatten till buljong. Det smakade gudomligt gott. På en sådan här heldagsövning betyder det mycket för det mentala att kunna få något varmt i sig och det fick vi här. Den här stugan var ganska öde förutom några vandrare som låg och sov i ett rum. Vi fortsatte vidare mot nästa, Sälkastugan, som var desto mer bebodd. Stugvärden här var väldigt trevlig och nyfiken på oss som kom intrillande med så lätt packning. Vi fick saft och provianterade i butiken. Här fanns inte bara läsk utan också lättöl. Under de flesta andra omständigheter skulle inte Pripps Blå få så många poäng i mitt ölprovarprotokoll men just här vid det här tillfället fick det guldmedalj och hedersomnämnande, inte bara av mig men också av mina medlöpare som visade oanade ölhävartakter.
Hade jag kommit ensam till Sälkastugan så hade jag alldeles säkert valt att stanna här över natten för stämningen var så trevlig och bastun uppvärmd. Men nu hetsade vi varandra till att bryta upp även om det tog emot. Nästa etapp skulle gå över Tjäktjapasset och banans högsta punkt. Branta uppförsbackar och bergsklättring är inget för mig så det skulle bli till att bita ihop. Vi kom fram till passet och som om inte den klättringen skulle räcka som jävlighet så började det dessutom att hällregna. Efter mycket stånkande tog jag mig upp till krönet där kompisarna väntade i en liten lämpligt placerad stuga. Tur att den fanns där för behovet av vindskydd och tak över huvudet var akut.
Regn betyder kyla och blöt utrustning. En regnponcho från Jula kostar 10 kr, väger ingenting och tar ingen plats. Ett sällsynt billigt och bra sätt att byta kylan mot värme och som försäkring för att ryggan håller sig torr. Jag var glad att jag hade packat ner några sådana. Från passet gick det fort nedför och efter ett par kilometer var vi framme vid Tjäktjastugan, den riktiga alltså. Den låg på andra sidan en brusande stor jokk och krävde en avstickare från leden på 300 meter. Det kändes det värt för nu lockade stugvärme och varm buljong.
Döm om min förvåning när vi istället för att mötas av gränslös gästvänlighet som vi upplevt överallt tidigare nu hälsades av en rödklädd parant dam att stugan var full och att vi inte var välkomna eftersom vi tillhörde en inofficiell ej utannonserad tävling. När jag förklarade att vi gått över passet i piskande regn, att vi var helt nedkylda, att vi endast var 5 tävlande vilket är mindre personer än många vandringssällskap och att två av oss redan gått in i stugan så började stugvärdinnan sväva på målet.
Jag vet att Svenska Turistföreningen (STF) har en "tak över huvudet"-garanti för samtliga fjällturister. Hade vi nekats tillträde här så hade det inte bara varit ett avsteg mot den policyn utan även ett sanslöst äventyrande av vår säkerhet. Det stod fler vandrare runt oss och deras blickar sa just det och det insåg nu värdinnan som tog sans till sig och släppte in oss. Hon insåg nog vilket fatalt misstag hon gjort för nu överöstes vi av vänlighet. Men det kändes ihåligt. Det var för övrigt gott om plats i stugan när vi väl kom in där. Jag har skrivit om det här till STF och hoppas att de kan gallra bättre framöver bland sökande till stugvärdsuppdragen.
Vi fixade till en ny omgång buljong, drack den långsamt och tog god tid på oss inför nästa etapp som skulle gå mot Alesjaure. Nu var det midnatt men solen fanns där bakom bergstopparna så det var bra med ljus. Inga siktproblem alls. Egentligen är det inte så långt till Alesjaure men man ser stugan på 3-4 kilometers håll. Det är långa kilometrar och när man väl kommer fram så är det brant backe uppför. Men det var mödan värt att ta sig hit. Den här stugan var väldigt fin och så här på natten fanns det ett bord med kaffe och tevatten i termos, kakor och annat smått och gott för sjävbetjäning. Pengar la man i en burk.
Foto: Mats Dänsel
Nästa sträcka skulle bli tuffa 20 km in mot Abisko nationalpark. Vi vilade därför ut på bänkarna i Alesjaure innan det var dags att åter sätta ned de ömma fötterna i blöta skor och tåga vidare. Här går leden utmed en sjö så det var knappast läge att byta till torra strumpor för terrängen var rejält vattensjuk. Det betyder också bra habitat för Aedes sticticus och Aedes vexans, alltså våra vanligaste myggarter. Jag upptäckte rätt snart att stod jag still i mer än 30 sekunder så blev mygganfallen outhärdliga så här gällde det att röra på påkarna. Det kändes inte som vi hade så långt kvar nu så jag och Lisse bestämde oss för att sluta vara försiktiga över jokkarna. Nu stormade vi istället igonom dem så att vattnet stod i kaskader runt oss.
Den var verkligen jobbig den här biten. På skrå utmed fjällsidan på en stig som inte var springbar. Jag och Lisse gick betydligt långsammare än våra tre övriga kamrater och efter ett tag hade vi tappat dem ur sikte. Vi hade nu varit ute i 20 timmar utan sömn och började nästan hallucinera om målgång. Vi tog oss fram på ren vilja. Det började dyka upp tält lite här och där och varje gång hoppades vi att de indikerade att Abiskojaures fjällstuga låg nära. Men det gjorde den inte. Vi gick bra länge tills vi äntligen kom fram. Där fanns redan Daniel, Frank, och Mats. Jag var lite förvånad över att de väntat på oss. Vi gick inte in i stora stugan utan la oss i stället i vedboden för lite vila inför sista sträckan.
Foto: Mats Dänsel
Skyltar sa att vi hade 13 km till Abisko turiststation. Med den farten vi nu höll på sluttampen så fanns det endast en liten teoretisk chans att klara 24-timmarsgränsen. Vi fortsatte och det fanns en del spänger att springa på men där de slutade så blev det samma eländiga terräng som tidigare. Trion Mats, Frank och Daniel satte återigen ordentlig fart och distanserade snabbt Lisse och mig. Vi två stretade på. Jag räknade ut att vi med vår fart skulle komma in på 24:20. Min klocka var ju fortfarande i gång och visade vägen. Den talade också om att avståndet kvar till mål var ett par kilometer längre än vad den där 13 km-skylten indikerat. Jag vågade knappt nämna det för Lisse.
Det kändes lite nesligt att vi skulle bomma 24-timmarsgränsen. Med 5 km kvar så började leden bli mer löpbar. Vi provade att springa och det kändes riktigt bra. Lisse och jag kunde nu hålla ett 7-tempo i löppartierna och plötsligt såg prognosen på ankomsttid mycket bättre ut. Med ett par kilometer kvar så insåg jag att det fanns en sportslig att gå in under 24 timmar. Vi drog på och trot eller ej, vi klockades på 23:56! Det kändes verkligen som en seger
I mål satt Frank, Mats och Daniel på en bänk och hejade på vår spurt. De hade anlänt strax tidigare. Vi var samtliga imål inom ett 15 minutersspann vilket betyder att vi lyckats hålla ihop oss förvånansvärt bra i alla fall.
Så var den hårda Swedish Alpine Ultran avklarad. Klockan stannade på 107,8 km. I ansträngning kändes den här tävlingen bra mycket värre för mig än TEC 100 miles (161 km).
Foto: Mats Dänsel
Efter målgång skyndade vi oss att duscha, äta frukost och sedan sova lite grann före hemresan. Lisse fick lift med Frank. Mats, Daniel och jag tog tåget som efter lång försening äntligen tog oss tillbaka till civilsationen. Här finns en del att säga om SJ men det är, som man brukar säga, en helt annan historia.
Foto: Mats Dänsel
Summering: Lite rekapitulation av det här loppet. Vad var bra, vad var dåligt?
Jag skulle först vilja peka på punkten säkerhet. I en större tävling finns markservice och många deltagare, det ger en grundgaranti för att man uppmärksammas om man hamnar i svårigheter. I vårat lopp var vi bara fem. Skulle vi hängt av någon hade vi lämnat den personen väldigt utsatt. När jag tänker tillbaka på alla jokkar där vi hoppade från sten till sten över så känns det som rena lotterivinsten att vi alla klarade oss.
Sedan informationen om arrangemanget före och efter tävlingen. Springer man det här första gången så vill man veta precis vad det finns för möjligheter och tillval för att äta och sova och gärna också indikationer om vad det kostar. Ingen stor grej men jag tror att tydlig information är en framgångsfaktor för att locka till sig nya deltagare.
Stort och välbesökt blir nog aldrig Swedish Alpine men det är också lite av tjusningen. Man ska få känna sig exklusiv. Jag springer 48-timmars, fullföljer TEC 100 miles, springer Jättelångt i Roslagen och kör Full Moon Race i Skåne. I dessa lopp är vi en liten skara som alla känner varandra. Klart att det är roligt med nya deltagare men samtidigt känns det privilegierat att kunna komma till start, bli välkomnad med värme och igenkännande, få sin nummerlapp utan startbevis och ID och starta i ett lopp som väldigt få vet att det äger rum eller ens finns till.
Slutligen en kommentar om vem den här tävlingen vänder sig till. Jag håller inte med om att vem som helst med lite spring i benen klarar av att genomföra en sådan här tävling. Man bör ha genomfört ett antal ultratävlingar förut och ha koll på de basala kunskaperna om ens eget näringsbehov och hur man hanterar det under eget ansvar. Den som har hög frekvens av brutna lopp bör nog också ta sig en rejäl funderare för här finns helt enkelt inte DNF-alternativet. Samtidigt vill jag inte avskräcka någon från att försöka. Fjällvärlden är helt unik och ger en livsupplevelse som alltid är närvarande. Man kan glömma mycket men de här vyerna etsar sig fast för evigt.
Mats Dänsels bilder finns här: http://dansel.se/sau2011/
