Så var det då dags för årets sista tävling och en av de viktigaste för mig. Här skulle jag skulle fixa min fjärde 100-milesare för året.
Trodde jag, eller hoppades rättare sagt. För jag har dragits med en vadskada under under hösten som inte velat läka ihop riktigt. Jag trodde först att det var en liten hälseneinflammation men insåg snart att det handlade om en sträckning av vadmuskelfästet.
Nåja, skadan har gradvis blivit bättre och med en god portion av mitt berömda (och till idioti gränsande) positiva tänkande så kändes Bislett genomförbart. Så flyg bokades, hotell bokades, väskor packades och iväg bars det västerut med SAS Embla Viking.
Det verkade som om gudarna försökte varna mig för att komma till start i den här tävlingen. På utresedagen flaggades för att yrvädret Berit skulle stöka till det med flygfärden, men den gick bra. Vid ankomst till Jernbanetorget mötte mig ett ordentligt polisuppbåd, men det visade sig vara helt normalt för en fredagskväll i ett Oslo efter Breivikattackerna.
Raskt i säng och kort därefter upp för en rejäl sillafrukost. Sedan trikken till Bisletts arena. På samma spårvagn satt redan Kristina Paltén som den här gången inte valt att springa från Sverige till Norge, och inte heller i Norge. Kristina kom för att agera support för Maria Jansson vilket skulle visa sig väldigt framgångsrikt ett dygn senare.
Väl anmäld i sekretariatet drabbades jag av nästa järtecken. För andra gången i år fick jag nr 13. Hur sannolikt är det egentligen? Förra gången var på Jättelångt! och det var ingen angenäm upplevelse. "Positivt tänkande, positivt tänkande" mantrade jag för mig själv.
Med en knapp timme till start gick jag ett varv på banan. 545 meter i en ljus kulvert med fönster ut mot själva arenan. De kluriga norrmännen hade alltså lagt tartan i transportgången runt själva arenan. Snofsigt gjort men jag jag förvånades över att banan inte var helt flack utan hade ett par ner- och uppförsbackar. De kändes dock hanterbara för underlaget och miljön var i övrigt perfekta för långlöpning. Där fanns också bra med plats för att upprätta basläger. Jag valde bort den långa bordsraksträckan för en lite varmare och lugnare vrå nära rundningskontrollen.
Bislett i år mönstrade ett mycket starkt startfält på både dam- och herrsidan. Strax före klockan 10:00 föstes vi in i en trång startkätte där jag ödmjukt ställde mig längst bak. Starten gick och jag försökte hålla min akterposition. Förvånansvärt många rusade på fort, ovanligt för såpass rutinerade löpare. En svensk tjej, Kajsa Berg, höll ett fruktansvärt högt tempo och drog kanske med sig andra. Det framgick dock rätt snart att hon var här för att testa formen på 100 km och sedan kliva av. Det gjorde hon också efter utmärkta 8 timmar.
Ett annat störmoment som kanske påverkade löparnas kyla var enmansshowen Heming Leira som oavbrutet kommenterade löpet. Hans stämma ljöd från ett oräkneligt antal högtalare som monterats med ingenjörsprecision så att ingen fläck, inte ens en städskrubb, riskerade att tappa mer än 3 dB medelljudtryck. Heming gick på i värsta Bjørge Lillelien-stil. Inte bara på norska, utan också på spanska och på en helt oefterhärmelig engelska. Hemings svada pågick alltså timme efter timme mer outtröttlig än någon löpare på banan och med endast sporadiska andhämtningar under de Spotify-låtar deltagarna önskat sig.
Missförstå mig inte här, Heming Leira bjöd på underhållning av yppersta klass. I bland så sanslöst galet att jag stannade upp för ett extra andetag, men oftast så medryckande att jag glömde bort att jag sprang. Jag höll nästan på att missa mitt stopp efter första halvmaran.
Men stoppade gjorde jag, hämtade en kopp norskt kaffeblask och tog fram mina kanelbullar. Det var trevligt att sitta på en stol och titta på löparna som stressade förbi. Jag tog lite bilder, Facebookade, SMSade och småpratade med supportfolk och funktionärer.
Jag hade nog en hel halvtimme på mig för det här stoppet så när jag väl började springa kändes högerskanken öm och stel. När nästa halvmarapassering närmade sig valde jag därför istället att gå sakta runt banan. Det var en bättre taktik, ingen stelhet och en trevlig upplevelse att flanera och småprata med folk.
Med min jämnfarttaktik så handlar stora delar av ett sådant här lopp om att hålla igen på tempot. Jag hade verkligen svårt att göra det här på Bislett. Efter första maradistansen kände jag mig pigg och urstark förutom den undertryckta skadan förstås. Jag ertappade mig själv med att springa vissa varv i 6:00-fart när jag egentligen borde ligga på 6:45. Vi bytte riktning efter första 8 timmarna och i det läget tyckte jag inte att jag hade något annat bekymmer än just fartdisciplinen. Efter 11 tim o 20 minuter hade jag sprungit 85 km. 4 st halvmaraetapper avklarades alltså med god marginal. Jag kände mig helt säker på att kunna fixa minst 161 km = 100 miles på hela loppet.
Så jag tog en rejäl paus, gåendes. Åt laxmackor, wienerbröd och kokosbollar för att på 12-slaget ge mig ut på nästa halva. Det kändes fantastiskt bra att sätta fart på benen igen. Dock, en knapp mil in på etappen krackade hela högerbenet ihop. Extrem värk strålade upp och ned som om jag anslutits till närmsta vägguttag. Jag har inte känt något liknande förut. Jag tänkte att det kanske går att springa bort, med icke. Först efter 5 minuter på en pall lugnade det ned sig. Jag provade några gåsteg och det funkade. Provade då några löpsteg - katastrof, samma elchocker i benet igen.
Då var det bara att säga tack och godnatt. Jag gick för att duscha. Omklädningsrummet låg endast 20 meter från mitt basläger men mot löpriktningen. En riktig tidsultralöpare går aldrig mot strömmen. Varje meter ska adderas till resultatet. Jag rafsade därför ihop ett ombyte kläder i en plastpåse och började gå hela varvet runt. Flera personer undrade om jag blivit nojig som bar runt på barlast. Väl framme vid duschen upptäckte jag att jag glömt handduken så det blev ett stappligt bonusvarv till.
Helt uppgiven var jag dock inte. Nästa riktningsändring skulle ske kl 02:00. Den ville jag vara med på och då tänkte jag testspringa. Jag lade mig ner och småpratade med Maja Nygren som hade boat in sig i närheten av mitt läger. Maja hade avbrutit sin löpning, nöjd efter 12 timmar och 83 km.
Strax före tvåslaget var jag alltså uppe på banan igen och började gå. Jag klarade av varvtider på 7 minuter vilket gav kilometertider på 14, eller 4 km i timmen. Springa funkade inte. Jag gick med kroppsvikten på vänster ben. Det är sällan smart att göra så under längre tid och det funkade bara i 1,5 timmar. Då var klockan 03:30 mitt i natten. Jag snikade till mig en överbliven våffla med grädde och sylt som tröstmat och gick sedan till kojs på det hårda golvet. Jag somnade nog ganska omedelbart på min snuttefilt.
Vaknade klockan sju. Låg och pillade mig lite i naveln fram till åtta. Kollade sedan in de alltmer slitna löparna. Klockan 9:00 var jag uppe på benen igen.
Sista timmen på en 24-timmars är alltid intressant. Även om det inte pågår strider om förstaplatserna så är det många andra som jagar varandra, sina personbästa, eller åtminstone avancemang i resultatlistan. Den som är intresserad av löpsteg och löpstilar får sitt lystmäte i fråga om variation. Det lutas framåt, bakåt och åt sidorna och det är inte fråga om framfot eller hälisättning utan snarare om fötterna överhuvudtaget förmår lyftas.
Intressant nog så visar sig hjärnan fungera bättre mot slutet av en sådan här utmattningsövning. Många av deltagarna hade nu helkoll på sin position och en kalkyl om vad som var precis möjligt att åstadkomma på resten av tiden. Därför blev det ett ökat rusande och ängsligt blickande mot tidtagaruret.
Min lekamen hade efter sovtimmarna intagit ett definitivt stadium av rigor mortis. Det tog bortåt en halvtimma och tre koppar kaffe att överhuvudtaget gå med någorlunda fart. Efter det och med endast 30 minuter kvar gjorde även jag min kalkyl och tänkte att med lite löpsteg skulle jag nog kunna sega upp mig till 11 mil. Dock, löpning var ingen option jag trodde mig om att klara.
Men, något jag lärt om mig själv är att min tävlingsinstinkt sopar undan alla tankar på rim och reson. Jag började alltså att springa trots samma gränslösa smärta som tidigare, men nu så här nära slutet var enda tanken som for genom mitt huvud att en död på löparbanan är en rätt snygg död. Jag hängde på Maria Jansson ett par varv och drog sedan om och sprang förmodligen ruggigt snabbt på sluttampen i ett töcken av värk.
Jag stoppade på 112 km. Egentligen ett bedrövligt dåligt resultat men nu i efterhand så känns det som att jag kan leva med det. På den här tävlingen testade jag gränserna för vad jag kan uthärda i form av smärta och att dåliga utgångsodds ändå kan hanteras. Jag har säkert inte gjort min sista ultra och hoppas att jag kan utnyttja även de här Bislettlärdomarna till min fördel i kommande lopp.
- - -
Det gick upp och ned för många andra löpare också. För några gick det riktigt bra. Maria Jansson som jag nämnde inledningsvis vann damklassen på 211,7 km. En som jag skulle vilja ge en extra stor eloge till är Barbro Nilsson från Solvikingarna som sprang taktiskt, jämnt och stabilt, precis så som jag själv vill kunna göra. Barbro nådde fina 180 km och en 5:e-plats bland damerna.
Svenskorna dominerade faktiskt sin klass. Laila Öjefelt från Borlänge säkrade andraplatsen med 202 km. Sandra Lundkvist från Kristinehamn blev 4:a just före Barbro. Rutinerade Boel De Geer kom 8:a och 24-timmarsdebuterande energiknippet Miranda Kvist kom 9:a. Alltså, 6 svenskor bland de 10 främsta på bortaplan är ju enastående bra.
Hela resultatlistan finns här: https://docs.google.com/open?id=0B5JEujPuct15NT...
Trodde jag, eller hoppades rättare sagt. För jag har dragits med en vadskada under under hösten som inte velat läka ihop riktigt. Jag trodde först att det var en liten hälseneinflammation men insåg snart att det handlade om en sträckning av vadmuskelfästet.
Nåja, skadan har gradvis blivit bättre och med en god portion av mitt berömda (och till idioti gränsande) positiva tänkande så kändes Bislett genomförbart. Så flyg bokades, hotell bokades, väskor packades och iväg bars det västerut med SAS Embla Viking.
Det verkade som om gudarna försökte varna mig för att komma till start i den här tävlingen. På utresedagen flaggades för att yrvädret Berit skulle stöka till det med flygfärden, men den gick bra. Vid ankomst till Jernbanetorget mötte mig ett ordentligt polisuppbåd, men det visade sig vara helt normalt för en fredagskväll i ett Oslo efter Breivikattackerna.
Raskt i säng och kort därefter upp för en rejäl sillafrukost. Sedan trikken till Bisletts arena. På samma spårvagn satt redan Kristina Paltén som den här gången inte valt att springa från Sverige till Norge, och inte heller i Norge. Kristina kom för att agera support för Maria Jansson vilket skulle visa sig väldigt framgångsrikt ett dygn senare.
Väl anmäld i sekretariatet drabbades jag av nästa järtecken. För andra gången i år fick jag nr 13. Hur sannolikt är det egentligen? Förra gången var på Jättelångt! och det var ingen angenäm upplevelse. "Positivt tänkande, positivt tänkande" mantrade jag för mig själv.
Med en knapp timme till start gick jag ett varv på banan. 545 meter i en ljus kulvert med fönster ut mot själva arenan. De kluriga norrmännen hade alltså lagt tartan i transportgången runt själva arenan. Snofsigt gjort men jag jag förvånades över att banan inte var helt flack utan hade ett par ner- och uppförsbackar. De kändes dock hanterbara för underlaget och miljön var i övrigt perfekta för långlöpning. Där fanns också bra med plats för att upprätta basläger. Jag valde bort den långa bordsraksträckan för en lite varmare och lugnare vrå nära rundningskontrollen.
Bislett i år mönstrade ett mycket starkt startfält på både dam- och herrsidan. Strax före klockan 10:00 föstes vi in i en trång startkätte där jag ödmjukt ställde mig längst bak. Starten gick och jag försökte hålla min akterposition. Förvånansvärt många rusade på fort, ovanligt för såpass rutinerade löpare. En svensk tjej, Kajsa Berg, höll ett fruktansvärt högt tempo och drog kanske med sig andra. Det framgick dock rätt snart att hon var här för att testa formen på 100 km och sedan kliva av. Det gjorde hon också efter utmärkta 8 timmar.
Ett annat störmoment som kanske påverkade löparnas kyla var enmansshowen Heming Leira som oavbrutet kommenterade löpet. Hans stämma ljöd från ett oräkneligt antal högtalare som monterats med ingenjörsprecision så att ingen fläck, inte ens en städskrubb, riskerade att tappa mer än 3 dB medelljudtryck. Heming gick på i värsta Bjørge Lillelien-stil. Inte bara på norska, utan också på spanska och på en helt oefterhärmelig engelska. Hemings svada pågick alltså timme efter timme mer outtröttlig än någon löpare på banan och med endast sporadiska andhämtningar under de Spotify-låtar deltagarna önskat sig.
Missförstå mig inte här, Heming Leira bjöd på underhållning av yppersta klass. I bland så sanslöst galet att jag stannade upp för ett extra andetag, men oftast så medryckande att jag glömde bort att jag sprang. Jag höll nästan på att missa mitt stopp efter första halvmaran.
Men stoppade gjorde jag, hämtade en kopp norskt kaffeblask och tog fram mina kanelbullar. Det var trevligt att sitta på en stol och titta på löparna som stressade förbi. Jag tog lite bilder, Facebookade, SMSade och småpratade med supportfolk och funktionärer.
Jag hade nog en hel halvtimme på mig för det här stoppet så när jag väl började springa kändes högerskanken öm och stel. När nästa halvmarapassering närmade sig valde jag därför istället att gå sakta runt banan. Det var en bättre taktik, ingen stelhet och en trevlig upplevelse att flanera och småprata med folk.
Med min jämnfarttaktik så handlar stora delar av ett sådant här lopp om att hålla igen på tempot. Jag hade verkligen svårt att göra det här på Bislett. Efter första maradistansen kände jag mig pigg och urstark förutom den undertryckta skadan förstås. Jag ertappade mig själv med att springa vissa varv i 6:00-fart när jag egentligen borde ligga på 6:45. Vi bytte riktning efter första 8 timmarna och i det läget tyckte jag inte att jag hade något annat bekymmer än just fartdisciplinen. Efter 11 tim o 20 minuter hade jag sprungit 85 km. 4 st halvmaraetapper avklarades alltså med god marginal. Jag kände mig helt säker på att kunna fixa minst 161 km = 100 miles på hela loppet.
Så jag tog en rejäl paus, gåendes. Åt laxmackor, wienerbröd och kokosbollar för att på 12-slaget ge mig ut på nästa halva. Det kändes fantastiskt bra att sätta fart på benen igen. Dock, en knapp mil in på etappen krackade hela högerbenet ihop. Extrem värk strålade upp och ned som om jag anslutits till närmsta vägguttag. Jag har inte känt något liknande förut. Jag tänkte att det kanske går att springa bort, med icke. Först efter 5 minuter på en pall lugnade det ned sig. Jag provade några gåsteg och det funkade. Provade då några löpsteg - katastrof, samma elchocker i benet igen.
Då var det bara att säga tack och godnatt. Jag gick för att duscha. Omklädningsrummet låg endast 20 meter från mitt basläger men mot löpriktningen. En riktig tidsultralöpare går aldrig mot strömmen. Varje meter ska adderas till resultatet. Jag rafsade därför ihop ett ombyte kläder i en plastpåse och började gå hela varvet runt. Flera personer undrade om jag blivit nojig som bar runt på barlast. Väl framme vid duschen upptäckte jag att jag glömt handduken så det blev ett stappligt bonusvarv till.
Helt uppgiven var jag dock inte. Nästa riktningsändring skulle ske kl 02:00. Den ville jag vara med på och då tänkte jag testspringa. Jag lade mig ner och småpratade med Maja Nygren som hade boat in sig i närheten av mitt läger. Maja hade avbrutit sin löpning, nöjd efter 12 timmar och 83 km.
Strax före tvåslaget var jag alltså uppe på banan igen och började gå. Jag klarade av varvtider på 7 minuter vilket gav kilometertider på 14, eller 4 km i timmen. Springa funkade inte. Jag gick med kroppsvikten på vänster ben. Det är sällan smart att göra så under längre tid och det funkade bara i 1,5 timmar. Då var klockan 03:30 mitt i natten. Jag snikade till mig en överbliven våffla med grädde och sylt som tröstmat och gick sedan till kojs på det hårda golvet. Jag somnade nog ganska omedelbart på min snuttefilt.
Sista timmen på en 24-timmars är alltid intressant. Även om det inte pågår strider om förstaplatserna så är det många andra som jagar varandra, sina personbästa, eller åtminstone avancemang i resultatlistan. Den som är intresserad av löpsteg och löpstilar får sitt lystmäte i fråga om variation. Det lutas framåt, bakåt och åt sidorna och det är inte fråga om framfot eller hälisättning utan snarare om fötterna överhuvudtaget förmår lyftas.
Intressant nog så visar sig hjärnan fungera bättre mot slutet av en sådan här utmattningsövning. Många av deltagarna hade nu helkoll på sin position och en kalkyl om vad som var precis möjligt att åstadkomma på resten av tiden. Därför blev det ett ökat rusande och ängsligt blickande mot tidtagaruret.
Min lekamen hade efter sovtimmarna intagit ett definitivt stadium av rigor mortis. Det tog bortåt en halvtimma och tre koppar kaffe att överhuvudtaget gå med någorlunda fart. Efter det och med endast 30 minuter kvar gjorde även jag min kalkyl och tänkte att med lite löpsteg skulle jag nog kunna sega upp mig till 11 mil. Dock, löpning var ingen option jag trodde mig om att klara.
Men, något jag lärt om mig själv är att min tävlingsinstinkt sopar undan alla tankar på rim och reson. Jag började alltså att springa trots samma gränslösa smärta som tidigare, men nu så här nära slutet var enda tanken som for genom mitt huvud att en död på löparbanan är en rätt snygg död. Jag hängde på Maria Jansson ett par varv och drog sedan om och sprang förmodligen ruggigt snabbt på sluttampen i ett töcken av värk.
Jag stoppade på 112 km. Egentligen ett bedrövligt dåligt resultat men nu i efterhand så känns det som att jag kan leva med det. På den här tävlingen testade jag gränserna för vad jag kan uthärda i form av smärta och att dåliga utgångsodds ändå kan hanteras. Jag har säkert inte gjort min sista ultra och hoppas att jag kan utnyttja även de här Bislettlärdomarna till min fördel i kommande lopp.
- - -
Det gick upp och ned för många andra löpare också. För några gick det riktigt bra. Maria Jansson som jag nämnde inledningsvis vann damklassen på 211,7 km. En som jag skulle vilja ge en extra stor eloge till är Barbro Nilsson från Solvikingarna som sprang taktiskt, jämnt och stabilt, precis så som jag själv vill kunna göra. Barbro nådde fina 180 km och en 5:e-plats bland damerna.
Svenskorna dominerade faktiskt sin klass. Laila Öjefelt från Borlänge säkrade andraplatsen med 202 km. Sandra Lundkvist från Kristinehamn blev 4:a just före Barbro. Rutinerade Boel De Geer kom 8:a och 24-timmarsdebuterande energiknippet Miranda Kvist kom 9:a. Alltså, 6 svenskor bland de 10 främsta på bortaplan är ju enastående bra.
Hela resultatlistan finns här: https://docs.google.com/open?id=0B5JEujPuct15NT...
