Svenska Marathonsällskapet fyllde 60 år den 22 mars 2012. Medlemmarna uppmanades att fira med att springa 6 km, halv- eller en helmaradistans. Ordförande Roger lovade också ett specialpris i form av en T-shirt till de som fullföljde en mara. Mycket mer behövde inte sägas för att jag riktade in mig på 42,2 km.
Dock inföll ju födelsedagen på en vardag och jag har inte stora möjligheter just nu att smita från jobbet så det skulle få bli en kvällsjogg.
En mara är ju ett förhållandevis långt löppass där det kan vara trevligt med lite sällskap. Så jag annonserade ut att jag tänkte springa Stockholm Marathonbanan med utgångspunkt Östermalms IP kl. 17:00. Några visade intresse men väl på plats lyckads jag inte räkna in fler personer än 1 st inklusive mig själv!
Nåja, det fick väl bli ett solopass då. Om inte annat så bra mental träning inför TEC. Jag struttade iväg 17:02 med planen att hålla ett 7:00-tempo. Skälet till denna lusighet stavas Premiärmilen den 25/3 som jag anmält mig till.
Jag tog det alltså väldigt lugnt och drog mig inte för att stanna när något fotografiskt intressant uppenbarade sig. Banan kändes mer än bekant men redan efter någon kilometer såg jag en vy som både hade ett allvarligt fel och något rätt i sig:
Gissa vad?
Jo, den stillastående helikoptern i luften kändes helt rätt när man springer marabanan, men den bekanta Oxenstiernsgatans vy ser numera våldtagen ut. Eken, som stått här mitt i gatan i minst 422 år, har mördats, styckats och fraktats bort. Aldrig mer får vi maralöpare njuta av dess skönhet och välgörande skugga. Det är inget mindre än en skandal.
Då kändes Strandvägen desto mer bekant. Den här marskvällen bjöd på härligt väder och en temperatur runt 15 grader. Mycket folk på gatorna gjorde att även trängselmomentet infann sig. I Kungsan satt folk på rad i utebarerna och småtrivdes.
Slussen avverkades och Söder Mälarstrand med otroligt vackra vyer såhär i kvällssolen.
Även Västerbron var full av löpare och cyklister. Här hade jag gärna sett att ena körbanan stängts av speciellt för mig denna kväll. Uppe på krönet dokumenterade jag passeringen och tryckte ut den på Facebook.
På Norr Mälarstrand var det också tjockt med folk. Jag hejade på några löpbekanta som passerade. Jag stannade också upp vid Stadshuset och hjälpte tyska turister med guidning och att plåtografera av dem i de obligatoriska poserna med rött tegel och vattenlinje i fonden.
När man springer så här utan avspärrningar så blir man varse diverse vägarbeten som hindrar löpningen. Just utanför Centralen är ett sådant ställe. Jag sprang ut i gatan och höll på att bli rammad av en hetsig taxi. Se alltså upp om ni springer här.
Jag ångade vidare medan det skymde på. Uppe vid varvningen vid Stadion så hade det hunnit bli riktigt mörkt.
Här tyckte jag det var lagom att ta ett energipåfyllningsstopp så jag sprang ned till Fältövertens Mc Donalds för ett kaloriintag. Det stoppet kostade 20 minuter.
Sedan stålsatte jag mig för att springa ut i mörkret på Djurgården.
Mörkt var det, speciellt på den oupplysta Greve von Essens väg som går tvärsöver Ladugårdsgärdet. Stjärnorna och det reflekterade ljuset från stan gav spårljus. Att springa så i mörker är något som kanske skrämmer vissa men som jag tycker om. Tydligen är jag inte ensam om det för jag mötte några löpare som nästan ljudlöst uppenbarade sig ur dunklet.
I änden på den här biten passerar man halvmaran. Här visade min klocka 20:02, jag hade alltså varit ute prick 3 timmar.
Loudden, Kaknäsvägen, Djurgårdsbrunn och till och med området kring det än så länge säsongsstängda Gröna Lund var verkligen öde. Jag skulle ha kunnat säga ensamt och kallt men jag förvånades över att vindpustarna var tempererade. Väl ute på Strandvägen kändes det som att liksom Stanley komma ut ur djungeln tillbaka till civilisationen. Jag stävade förbi Gamla stan och ut på Söder Mälarstrand. Precis som när man springer den riktiga maratävlingen så upplevde jag den här biten otroligt seg trots att jag sprungit så ekonomiskt fram till hit. Långholmen ville inte närma sig. Jag tror att det sitter i huvudet snarare än i benen.
Därför var det befriande att äntligen komma upp på Västerbron. Här träffade jag en nattfotograf med kameran på stativ. Jag stannade till och snackade lite om utmaningarna i att ta bilder av stad, stjärnor, flygplan på väg för landning på Bromma osv. Jag tog min egen dokumentära bild av krönpasseringen.
Nu var det alltså bara resten kvar. Jag sprang ned till Preemmacken i mitten på Norr Mälarstrand och fyllde på mina vattenflaskor. Genom fönstret fastnade min blick på en flaska Fanta Citron som plötsligt kändes helt livsnödvändig. 20 kr fattigare och rapandes kolsyra tryckte jag på i den sega Torsgatan upp tll Vasaparken.
Med den biten avklarad var resten bara transport till målet som nåddes 22:48, alltså 5 tim och 46 minuter efter att jag startat.
Jag har sprungit marapass på längre tid men eftersom Svenska Marathonsällskapet gett det här tävlingsstatus så noterar jag det som min långsammaste tävlingstid. Premiärmilen på söndag kommer utvisa om det lugna tempot var ett klokt val.
Grattis Sällskapet på 60-årsdagen! Nu tränar vi till 100-årsjubiléet.
Dock inföll ju födelsedagen på en vardag och jag har inte stora möjligheter just nu att smita från jobbet så det skulle få bli en kvällsjogg.
En mara är ju ett förhållandevis långt löppass där det kan vara trevligt med lite sällskap. Så jag annonserade ut att jag tänkte springa Stockholm Marathonbanan med utgångspunkt Östermalms IP kl. 17:00. Några visade intresse men väl på plats lyckads jag inte räkna in fler personer än 1 st inklusive mig själv!
Nåja, det fick väl bli ett solopass då. Om inte annat så bra mental träning inför TEC. Jag struttade iväg 17:02 med planen att hålla ett 7:00-tempo. Skälet till denna lusighet stavas Premiärmilen den 25/3 som jag anmält mig till.
Jag tog det alltså väldigt lugnt och drog mig inte för att stanna när något fotografiskt intressant uppenbarade sig. Banan kändes mer än bekant men redan efter någon kilometer såg jag en vy som både hade ett allvarligt fel och något rätt i sig:
Gissa vad?
Jo, den stillastående helikoptern i luften kändes helt rätt när man springer marabanan, men den bekanta Oxenstiernsgatans vy ser numera våldtagen ut. Eken, som stått här mitt i gatan i minst 422 år, har mördats, styckats och fraktats bort. Aldrig mer får vi maralöpare njuta av dess skönhet och välgörande skugga. Det är inget mindre än en skandal.
Då kändes Strandvägen desto mer bekant. Den här marskvällen bjöd på härligt väder och en temperatur runt 15 grader. Mycket folk på gatorna gjorde att även trängselmomentet infann sig. I Kungsan satt folk på rad i utebarerna och småtrivdes.
Slussen avverkades och Söder Mälarstrand med otroligt vackra vyer såhär i kvällssolen.
Även Västerbron var full av löpare och cyklister. Här hade jag gärna sett att ena körbanan stängts av speciellt för mig denna kväll. Uppe på krönet dokumenterade jag passeringen och tryckte ut den på Facebook.
På Norr Mälarstrand var det också tjockt med folk. Jag hejade på några löpbekanta som passerade. Jag stannade också upp vid Stadshuset och hjälpte tyska turister med guidning och att plåtografera av dem i de obligatoriska poserna med rött tegel och vattenlinje i fonden.
När man springer så här utan avspärrningar så blir man varse diverse vägarbeten som hindrar löpningen. Just utanför Centralen är ett sådant ställe. Jag sprang ut i gatan och höll på att bli rammad av en hetsig taxi. Se alltså upp om ni springer här.
Jag ångade vidare medan det skymde på. Uppe vid varvningen vid Stadion så hade det hunnit bli riktigt mörkt.
Här tyckte jag det var lagom att ta ett energipåfyllningsstopp så jag sprang ned till Fältövertens Mc Donalds för ett kaloriintag. Det stoppet kostade 20 minuter.
Sedan stålsatte jag mig för att springa ut i mörkret på Djurgården.
Mörkt var det, speciellt på den oupplysta Greve von Essens väg som går tvärsöver Ladugårdsgärdet. Stjärnorna och det reflekterade ljuset från stan gav spårljus. Att springa så i mörker är något som kanske skrämmer vissa men som jag tycker om. Tydligen är jag inte ensam om det för jag mötte några löpare som nästan ljudlöst uppenbarade sig ur dunklet.
I änden på den här biten passerar man halvmaran. Här visade min klocka 20:02, jag hade alltså varit ute prick 3 timmar.
Loudden, Kaknäsvägen, Djurgårdsbrunn och till och med området kring det än så länge säsongsstängda Gröna Lund var verkligen öde. Jag skulle ha kunnat säga ensamt och kallt men jag förvånades över att vindpustarna var tempererade. Väl ute på Strandvägen kändes det som att liksom Stanley komma ut ur djungeln tillbaka till civilisationen. Jag stävade förbi Gamla stan och ut på Söder Mälarstrand. Precis som när man springer den riktiga maratävlingen så upplevde jag den här biten otroligt seg trots att jag sprungit så ekonomiskt fram till hit. Långholmen ville inte närma sig. Jag tror att det sitter i huvudet snarare än i benen.
Därför var det befriande att äntligen komma upp på Västerbron. Här träffade jag en nattfotograf med kameran på stativ. Jag stannade till och snackade lite om utmaningarna i att ta bilder av stad, stjärnor, flygplan på väg för landning på Bromma osv. Jag tog min egen dokumentära bild av krönpasseringen.
Nu var det alltså bara resten kvar. Jag sprang ned till Preemmacken i mitten på Norr Mälarstrand och fyllde på mina vattenflaskor. Genom fönstret fastnade min blick på en flaska Fanta Citron som plötsligt kändes helt livsnödvändig. 20 kr fattigare och rapandes kolsyra tryckte jag på i den sega Torsgatan upp tll Vasaparken.
Med den biten avklarad var resten bara transport till målet som nåddes 22:48, alltså 5 tim och 46 minuter efter att jag startat.
Jag har sprungit marapass på längre tid men eftersom Svenska Marathonsällskapet gett det här tävlingsstatus så noterar jag det som min långsammaste tävlingstid. Premiärmilen på söndag kommer utvisa om det lugna tempot var ett klokt val.
Grattis Sällskapet på 60-årsdagen! Nu tränar vi till 100-årsjubiléet.
