Någon gång i månaden exponerar jag mig för att bli slagen av kvinnor. Det blir jag också, rejält och skoningslöst. Nöjet är helt på min sida.
Jag talar förstås om långdistanslöpning. Massor av duktiga tjejer i alla åldrar springer lätt ifrån en talanglös medelmåtta som mig.
Det sägs att skillnaden mellan könen är mindre inom ultradistanslöpning än i andra fysiska sporter. I flera ultratävlingar med hög status har kvinnor stått som totala slutsegrare, alltså besegrat välmeriterade män. Det finns statistik som visar att kvinnor oftare fullföljer ultratävlingar de startar i.
Jag har sprungit ett 50-tal ultralopp varav hälften 24- och 48-timmars eller 100 miles. Det är framför allt på de långa distanserna som kvinnorna utmärkt sig.
Är detta undantag eller minskar verkligen skillnaden mellan män och kvinnor på längre distanser?
I alla uthållighetsporter ökar risken att utövaren ställer till det för sig eller drabbas av något som negativt påverkar tävlingsprestationen. Det kan vara att missbedöma sin dagsform eller slarva med energi- och vätskeintag. Ibland sviker viljan att fortsätta. Inom ultra talar vi om taktisk förmåga och mental styrka som komplement till det rent fysiska.
Den genomsnittlige mannen är fysiskt större och muskelstarkare än genomsnittskvinnan. Är kvinnor möjligen bättre på andra områden?
För 100 år sedan var svaret ett solklart nej. Kvinnor ansågs underlägsna män i allt utom att föda barn. De saknade rösträtt och var uteslutna från många yrken och sysselsättningar. Dit räknades tävlingsidrotten. Givetvis fanns det kvinnor som idrottade, det har de alltid gjort, men när idrotten organiserades portades kvinnorna.
Det fanns undantag. Överklassen spelade tennis och golf. Kvinnor krävde att få vara med i de nystartade olympiska spelen. Den Internationella Olympiska kommittén (IOC) med grundaren baron Pierre de Coubertin i spetsen var starkt emot men kunde inte hindra dessa kvinnor som hade pengar och makt. Däremot var baronen med anhang framgångsrik i att hindra kvinnligt inslag i andra idrotter. Det fanns från början en kvinnofientlighet i den olympiska rörelsen. En tradition som levt fram till våra dagar.
Coubertin var annars en person med höga ideal. De antika olympiska spelen var en helt manlig företeelse med stark militär koppling. De sporter som adderades till de nya olympiaderna kom främst från brittiska manliga internatskolor och från industrimiljöer. Den nya tävlingsidrotten skapades av män för män på mäns villkor. Kvinnor togs senare med på nåder, inte sällan under starka protester från det manliga etablissemanget.
Kvinnor nekades tillträde till idrottande av estetiska och medicinska skäl. Coubertin och vår egen svenske idrottsfader Victor Balck menade att kvinnor som stönade och svettades var direkt motbjudande. Idrotten gjorde kvinnor maskulina vilket var emot naturen och rådande skönhetsideal. Också inte att förakta var det rådande sedlighetsidealet. Kvinnor skulle täcka så mycket hud som möjligt.
Idrotten var ny och ifrågasatt från flera håll, främst från kyrkan och från arbetarrörelsen. Publiken var svår att locka, speciellt till udda sporter med konstiga regler som fotbollsspel. Idrottsledarna oroades för att kvinnligt deltagande skulle förlöjliga tävlingarna så att intresset helt försvann.
Redan från slutet av 1800-talet anfördes medicinska skäl. Kvinnor klarade inte idrottsliga påfrestningar. Stötar och slag skulle skada inre organ, speciellt de för fortplantning. Störningar av menstruationscykeln hos idrottande kvinnor observerades och tolkades som en ändlig förmåga till fysisk anstränging hos kvinnor. Denna måste sparas åt barnafödande. Läkarkåren hävdade på fullt allvar att kvinnor som idrottade slösade bort sin fysiska energi och därmed blev sämre mödrar, eller inte mödrar alls. Kvinnor nekades därför deltagande i de allra flesta sporter.
Som protest bildades Fédération Sportive Féminine Internationale (FSFI). De startade alternativa tävlingar. Damolympiader hölls i Paris 1922 och i Göteborg 1926. Tävlingarna blev publiksuccéer. IOC oroades av konkurrensen och lovade 10 nya grenar för kvinnligt deltagande i utbyte mot att damtävlingarna upphörde. Vid OS 1928 bröts avtalet direkt. Kvinnorna erbjöds endast 5 nya grenar. Det fick brittiska kvinnliga idrottare att bojkotta spelen. De internationella damtävlingarna fortsatte 1930 och 1934.
Nazi-tyskland hade starka kvinnliga idrottare och ville bli bästa nation i sitt eget OS 1936. IOC öppnade då upp fler grenar för kvinnor och FSFI upplöstes. Den olympiska rörelsen var fortsatt kvinnofientlig. Man knöt medicinare till sig som värnade de svaga kvinnornas hälsa genom att neka dem deltagande i kontaktsporter som fotboll, i kampsporter som brottning och boxning samt uthållighetssporter som löpning över längre distanser.
Inställningen till kvinnligt idrottande speglade samhället i stort. Allmänt sågs stora biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Detta i en tid då man också sökte genetiska skillnader mellan människor av olika härkomst i syfte att påvisa den vita rasens överlägsenhet. Studier mellan folkslag och mellan könen gick hand i hand.
Senare tiders forskning har ramponerat rasbiologernas arbete. Idag råder inom vetenskapen uppfattningen att de rent genetiska skillnaderna mellan människor från olika kulturer och områden av vår planet är så små att man egentligen inte kan tala om raser. Däremot lever de gamla idéerna kvar i politiska rörelser med invandringskritik på dagordningen. Vi har ett parti i Sveriges riksdag som driver uppfattningen att människor av viss härkomst är underlägsna andra. Samma parti betonar också biologiska skillnader mellan könen. Kvinnor anses vara genetiskt bäst lämpade att sköta barns uppfostran och att förmedla traditioner medan männens biologi optimerar dem att försvara landet. Förklaringsmodellen saknar stöd i modern vetenskap. Det gör också de argument som en bra bit efter andra världskriget hävdades för att begränsa kvinnors idrottande.
Under 1970-talet startade en jogging- och löparvåg. New York Marathon och andra långlopp öppnade upp för kvinnligt deltagande. En lobbygrupp satte press på olympiska kommittén som fortsatt nekade kvinnor att tävla på längre distanser. Så sent som 1980 avvisades ett förslag på marathon för kvinnor med hänvisning till att de medicinska riskerna inte var tillräckligt utredda. The American College of Sports Medicine stödde lobbyisterna och riktade följande uttalande mot IOC: "There exists no conclusive scientific or medical evidence that long-distance running is contraindicated for the healthy, trained female athlete". Svar avkrävdes. Kort därefter välkomnades kvinnor till olympiskt marathon. Efter rättsliga turer även på övriga distanser där män redan tävlade.
Har vi då upplevt 30 år av jämlikhet mellan könen inom löpningen? Nej, inte alls. Idrotten har fortsatt att obstruera. Exemplen är många.
Ätstörningar började uppmärksammas under 1990-talet. Inom idrottsmedicinen myntades benämningen “The Female Athlete Triad” - förhållandet mellan lågt kaloriintag, oregelbunden mens och låg bentäthet. Idrottsledare uppmanades att förhöra sig om unga tjejers familjeförhållanden, mentruationsfrekvens och om de möjligen (hemska tanke) var vegetarianer.
IOC tog till sig “The Female Athlete Triad” med hull och hår. Att ätstörningar skulle drabba män var ju helt otänkbart. För idrottsmedicinarna möjligen men inte för resten av läkarvetenskapen. På initiativ från Norge och Sverige gjorde den olympiska medicinska kommissionen en inventering av forskningen på området. Resultatet redovisades tidigare i år, alltså 2014, och säger att ett för lågt energiintag kan ge en rad olika negativa effekter för kroppen som hormoniella rubbningar, tillväxtstörningar, skelettpåverkan, problem kopplade till metabolik samt psykisk ohälsa. Allt detta oavsett kön, hör och häpna!
Ätstörningar visar sig inte alls vara unikt för kvinnor, speciellt inte i idrottens värld. I sporter där låg vikt premieras riskerar även män pressas till ett skadligt lågt kaloriintag. Nu ligger ett förslag för IOC att ta bort en av de sista rekommendationerna som används för att begränsa kvinnors tillträde till arenorna.
Kvinnor har fört en lång och hård kamp för att få idrotta på lika villkor. De lär få kämpa ett tag till. En samlad expertis hävdade länge att långdistanslöpning bland alla sporter var speciellt olämplig för kvinnor. Därför är det glädjande för oss ultradistansare att pendeln har svängt totalt. Nu diskuteras snarare om kvinnorna är extra väl lämpade för löpning över långa distanser.
1992 publicerade Nature en artikel med titeln “Will women soon outrun men?”. Forskare vid University of California, Los Angeles (UCLA) hade studerat de olympiska rekordens utveckling på löpdistanser från 200 meter till marathon. Statistik visade att gapet mellan männens och kvinnornas rekord minskade över tiden. Kvinnorna skulle passera männen runt sekelskiftet år 2000. Artikeln fick stor uppmärksamhet och citerades okritiskt i media världen över. Givetvis var slutsatserna fel. Underlaget kräver att män och kvinnor tävlat på lika villkor under hela perioden. Verkligheten sa något helt annat.
En som mer seriöst undersökt skillnaden mellan könen i löpdiscipliner är professor Timothy Noakes (Cape Town University). Hans slutsats är den här: “Såvida inte kvinnorna förvandlar sig till män kommer de inte att besegra männen på några löpdistanser”.
Det är ett intressant uttalande eftersom det antyder att kvinnor faktiskt kan förvandla sig till män, eller åtminstone komma en bra bit på vägen och då presterar bättre än vad de skulle gjort som kvinnor. Det vet vi från dopingskandaler. Kvinnor får bättre prestandautveckling än män vid intag av anabola steroider.
Noakes pekar ut kända fysiska skillnader mellan kvinnor och män som förklaring till att männens dominans på arenorna fortsätter. Han tar upp ett tankefel man ofta gör. Vi föreställer oss att större och starkare mäns rekord jämförs med rekorden från mindre och svagare kvinnor. Men, bland den elit som vaskas fram för respektive idrottsgren tenderar män och kvinnor vara betydligt mer lika varandra än befolkningsgenomsnittet. Vikten hos de bästa marathonlöparna är runt 56 kg för män och 54 kg för kvinnor. Det är andra fysiska faktorer än längd och vikt som förklarar skillnaden i prestation.
Ett föredrag av GIH:s rektor Karin Henriksson-Larsén, “Manligt och kvinnligt inom idrotten”, ingår som kapitel i boken “Motion på gott och ont” (fri för nerladdning). Där sammanfattas de fysiska skillnaderna väldigt bra.
En kvinna har mindre muskelmassa, mindre hjärta och högre andel fettvävnad än en man med samma vikt och längd. I samma mängd blod har kvinnan färre syretransporterande röda blodkroppar med lägre hemoglobinvärde jämfört med mannen. De här skillnaderna är direkt utslagsgivande i löpdiscipliner. Männens rekord är ca 10 - 15% “bättre” (snabbare/längre) än kvinnornas. Det gäller alla tävlingsdistanser från 100 meter till marathon. Ultradistanser uppvisar i stort sett samma skillnad fast med större svängningar vilket kan bero på få utövare och färre tävlingstillfällen.
Det låter inte särskilt upplyftande för kvinnorna men då ska vi komma ihåg att tävlingsidrotten i stort ser ut som när den skapades av män för män på mäns villkor. I takt med att kvinnor blir en del av idrottsetablisemanget, inte bara som utövare men också som publik, ledare, sponsorer mm. så kan idrotten mycket väl ta nya former.
På långa löpdistanser minskar betydelsen av fysisk styrka. Kvinnor verkar kunna dra nytta av det. Inte ur ett rekordperspektiv men sett till resultat. Kvinnor står oftare överst på prispallen även i en gemensam tävlingsklass.
De fysiska skillnaderna är få och färre än man trott tidigare. Däremot finns det en samling icke-fysiska egenskaper som var och en klassas som övervägande manlig eller kvinnlig då man frågar ett tvärsnitt av befolkningen. Några exempel är barnuppfostrare, hushållsam, teknisk, snäll, ledare, graciös, pondus, lydig, tävlingslysten, underdånig, promiskuös, aggressiv, ömsint och våldsbenägen.
Sitter de här egenskaperna och deras kopplingar till kön i generna? Ja säger ett av våra riksdagspartier, ytterst tveksamt säger dagens vetenskapare på området. De senare sa dock ja för bara några årtionden sedan vilket var anledningen till att tusentals personer med oönskade egenskaper tvångssteriliserades för att inte föra dåligt anlag vidare.
För att komma vidare i ämnet kvinnor och ultradistanslöpning intar vi ett genusperspektiv där skillnaderna studeras oavsett varifrån de kommer. Låt oss testa hypotesen att männen är fysiskt starkare men att kvinnor har andra egenskaper som ger dem fördelar i ultradistanslöpning. Det skulle förklara männens övertag i rekordtabellerna och kvinnornas framgångar i resultatlistorna.
Riskbenägenhet nämns i idrottssammanhang. Män anses mer riskbenägna än kvinnor. Det finns stöd i forskning för det påståendet, åtminstone när det gäller spel och spelliknande situationer. Kvinnor är t.ex. i större utsträckning benägna att skaffa sig försäkringsskydd än män. Däremot påverkar ålder. Äldre män kan mycket väl vara mindre riskvilliga än yngre kvinnor.
Vänder man på det blir kontrasterna större. Unga män är betydligt mer riskbenägna än äldre kvinnor och idrottstävlingar är spelliknande situationer. Ultradistanslöpning lockar utövare långt upp i åldrarna. När yngre fysiskt starka män ställs mot kvinnor som skulle kunna vara deras mödrar händer det inte alltför sällan att de senare drar det längsta strået. Det skulle kunna bero på att ungdomarna oftare exponerar sig för riskerna att gå ut för hårt eller att slarva med energi- och vätskeintag. Det kan förstås också bero på oerfarenhet.
En annan egenskap är viljan att nyttja och ta till sig coaching. Här skiljer sig könen åt och jag är säker att det är socialt och kulturellt betingat, inte genetiskt. Fenomenet kan studeras på turistande svenskar som letar sevärdheter. Männen lufsar omkring med kartor och guideböcker och försöker tyda skyltar på ett språk de inte förstår. Kvinnorna går hellre direkt på någon som ser ut att ha lokalkännedom och frågar om vägen. Det råder ingen tvekan om vem som är mest framgångsrik.
De kvinnor jag sett som slagit ultrarekord och besegrat män har nästan alltid haft support. Bland männen har det varierat i betydligt större utsträckning. En legend som Yannis Kouros har alltid support medan andra som Jonas Buud gjort utmärkta resultat utan nämnvärt stöd vid banan. Flera förhandstippade män har underpresterat rejält pga misstag coachen skulle hjälpt dem att undvika.
Ett par andra egenskaper är smärttålighet och självkännedom. Kvinnor framhåller dem ibland själva kopplat till sin förmåga att föda barn, Jag är tveksam, speciellt till skillnader i smärttålighet. Jag har följt många in i ultravärlden. Kvinnor har lika svårt att hantera smärta som män.
Känns argumenten övertygande? Nja, låt oss testa en alternativ hypotes som säger att de icke-fysiska skillnaderna inte finns eller saknar betydelse medan de fysiska skillnaderna faktiskt gynnar kvinnor vid ultradistanslöpning.
Alla utralöpare vet vikten av att starta ett långlopp i återhållet tempo. Jämnfarttaktik är en framgångsfaktor. Utgångstempot bör inte avvika nämnvärt från det i slutet av loppet. En övertrassering i början visar sig dyrköpt flera timmar senare i tävlingens slutskede. En fysiskt stark och snabb löpare har svårare att hålla nere farten.
Ultralöpare behöver sätta många kilometrar och löptimmar i benen. Träningen ger uthållighet men också muskeltillväxt, hos män i högre grad än kvinnor. Även om de bästa manliga ultralöparna är tunna som sugrör tenderar skillnaden i kroppsvikt vara markant mellan de flesta männen och dito kvinnorna i startfältet på en ultratävling. Muskler ger styrka. Styrka ger snabbhet.
Vid sammanvägning av de här punkterna slås man av paradoxen att kvinnor kan gynnas av att vara långsammare även när de konditionstränat i samma omfattning som män. Kvinnorna är lika uthålliga i tid mätt men långsammare vilket gynnar dem i starten av ett ultralopp. De har lättare att hitta en optimal utgångsfart. Ett annat sätt att uttrycka det på är att kvinnor oftare än män presterar nära sitt max i ultratävlingar.
Om detta antagande stämmer skulle äldre, män som kvinnor, också gynnas av att de med åren blir långsammare. Fler äldre än yngre skulle undvika att gå ut i för hårt tempo även då man korrigerar för rutin. Jag kan inte gå i god för att det är så men det ligger i linje med mina egna observationer.
Fortfarande gäller att den toppresterande man som förmår hushålla med sina resurser i början av ett lopp bör besegra kvinnorna. Det bekräftas av rekordtabellerna.
Två hypoteser alltså. Den ena säger att kvinnor besitter icke-fysiska egenskaper som gynnar dem i långa ultradistanstävlingar. Den andra säger att de fysiska skillnader som gynnar män i nästan alla andra sporter är till kvinnors fördel i ultrasammanhang, under givna förutsättningar.
En man med höga ambitioner i ultradistanslöpning kan alltså förhålla sig på två sätt beroende på vilken av hypoteserna han tror på:
1. Försöka tillskansa sig de vinnande kvinnliga egenskaperna, eller
2. Träna på att springa långsamt
Den man som inte vill chansa tränar på båda, alltså att springa långsamt och bete sig så kvinnligt som möjligt. Visst är det en roande tanke.
Jag kom på idén till den här bloggtexten redan för något år sedan. Jag insåg att jobbet att hitta källmaterial och läsa in det skulle ta lång tid. Jag hade redan noterat en viss mörkläggning i ämnet.
Internet slog igenom för breda allmänheten i början av 1990-talet. Det som hänt före dess adderas in enbart när det finns ett större intresse och, inte minst viktigt, då uppgiftslämnarna är villiga att publicera material.
Långt in i våra dagar har kvinnligt idrottande motarbetats eller bagatelliserats. Det gäller för ledare på alla nivåer, internationellt, nationellt och ner på klubbnivå. Det gäller för politiker, för representanter från media, från läkarkåren och från allmänheten i stort. Även idrottshistoriker har åsidosatt kvinnorna genom att kalla idrotten för en folkrörelse trots att halva befolkningen stått på undantag.
Sverige är verkligen inget föregångsland på området. Långt in på 1980-talet var ämnet gymnastik (idrott och hälsa idag) uppdelat för pojkar och flickor och gymnastiklärarna utbildades för könsuppdelad undervisning. När jag själv gick i mellan-och högstadie spelade vi killar fotboll eller ishockey medan tjejerna fick hålla på med dans och redskapsgymnastik. Länge var motståndet stort mot kvinnor i uthållighetstävlingar som Vasaloppet. I andra lopp instiftades en separat kortare klass för de stackars svaga damerna. Än idag får tjejerna stå tillbaka för killar när det delas ut tider till ishallar och fotbollsplaner.
Det har kommit en vänding de senaste åren. Ämnet diskuteras. Tidigare motståndare och motarbetare går öppet och ärligt ut och tar tillbaka sina gamla uttalanden. Det ska de ha heder av, men många andra väljer hellre att mörka. Det gäller speciellt de som haft hög svansföring och fortsätter ha det, som internationella idrottsledare och medicinare.
Information rensas ut från internet. Vid sökning kan man få träff på dokument som Google cachat men inte längre finns tillgängliga. Numera saknas orden "female" eller "women" helt i olympiska medicinska kommissionens Medical Code medan deras hemsida ständigt publicerar reviderade ställningstaganden från tidigare ståndpunkter där män och kvinnor särbehandlats. Här ett exempel från 2011:
“No female athlete should be denied the opportunity to participate in any Olympic sport on the basis that she might sustain an injury to her reproductive organs. A survey of injury data has failed to find any evidence of an increased risk of acute or chronic damage to the female reproductive organs occurring as a direct result of participation in sport.”
Just det här uttalandet är pikant eftersom oro för de kvinnliga könsorganen varit huvudanledning till att neka kvinnor deltagande i idrott. Åsiktskantringen sker efter den plötsliga insikten att fortplantningsorgan som hänger och dinglar utanpå kroppen lättare skadas vid sportutövning än de som är väl inkapslade i skyddande vävnad.
Referenser
Med tiden lyckades jag hitta bra med material och det var mödan värt. Långt ifrån allt är tillgängligt på internet. Jag har plöjt igenom mer än 6000 sidor text. Nästan allt har varit underhållande. Ett nöje helt på min sida.
Jag talar förstås om långdistanslöpning. Massor av duktiga tjejer i alla åldrar springer lätt ifrån en talanglös medelmåtta som mig.
Det sägs att skillnaden mellan könen är mindre inom ultradistanslöpning än i andra fysiska sporter. I flera ultratävlingar med hög status har kvinnor stått som totala slutsegrare, alltså besegrat välmeriterade män. Det finns statistik som visar att kvinnor oftare fullföljer ultratävlingar de startar i.
Jag har sprungit ett 50-tal ultralopp varav hälften 24- och 48-timmars eller 100 miles. Det är framför allt på de långa distanserna som kvinnorna utmärkt sig.
Är detta undantag eller minskar verkligen skillnaden mellan män och kvinnor på längre distanser?
I alla uthållighetsporter ökar risken att utövaren ställer till det för sig eller drabbas av något som negativt påverkar tävlingsprestationen. Det kan vara att missbedöma sin dagsform eller slarva med energi- och vätskeintag. Ibland sviker viljan att fortsätta. Inom ultra talar vi om taktisk förmåga och mental styrka som komplement till det rent fysiska.
Den genomsnittlige mannen är fysiskt större och muskelstarkare än genomsnittskvinnan. Är kvinnor möjligen bättre på andra områden?
För 100 år sedan var svaret ett solklart nej. Kvinnor ansågs underlägsna män i allt utom att föda barn. De saknade rösträtt och var uteslutna från många yrken och sysselsättningar. Dit räknades tävlingsidrotten. Givetvis fanns det kvinnor som idrottade, det har de alltid gjort, men när idrotten organiserades portades kvinnorna.
IOC 1896
Det fanns undantag. Överklassen spelade tennis och golf. Kvinnor krävde att få vara med i de nystartade olympiska spelen. Den Internationella Olympiska kommittén (IOC) med grundaren baron Pierre de Coubertin i spetsen var starkt emot men kunde inte hindra dessa kvinnor som hade pengar och makt. Däremot var baronen med anhang framgångsrik i att hindra kvinnligt inslag i andra idrotter. Det fanns från början en kvinnofientlighet i den olympiska rörelsen. En tradition som levt fram till våra dagar.
Coubertin var annars en person med höga ideal. De antika olympiska spelen var en helt manlig företeelse med stark militär koppling. De sporter som adderades till de nya olympiaderna kom främst från brittiska manliga internatskolor och från industrimiljöer. Den nya tävlingsidrotten skapades av män för män på mäns villkor. Kvinnor togs senare med på nåder, inte sällan under starka protester från det manliga etablissemanget.
Kvinnor nekades tillträde till idrottande av estetiska och medicinska skäl. Coubertin och vår egen svenske idrottsfader Victor Balck menade att kvinnor som stönade och svettades var direkt motbjudande. Idrotten gjorde kvinnor maskulina vilket var emot naturen och rådande skönhetsideal. Också inte att förakta var det rådande sedlighetsidealet. Kvinnor skulle täcka så mycket hud som möjligt.
Sveriges första kvinnliga OS guld tog Greta Johansson i simhopp 1912
Idrotten var ny och ifrågasatt från flera håll, främst från kyrkan och från arbetarrörelsen. Publiken var svår att locka, speciellt till udda sporter med konstiga regler som fotbollsspel. Idrottsledarna oroades för att kvinnligt deltagande skulle förlöjliga tävlingarna så att intresset helt försvann.
Redan från slutet av 1800-talet anfördes medicinska skäl. Kvinnor klarade inte idrottsliga påfrestningar. Stötar och slag skulle skada inre organ, speciellt de för fortplantning. Störningar av menstruationscykeln hos idrottande kvinnor observerades och tolkades som en ändlig förmåga till fysisk anstränging hos kvinnor. Denna måste sparas åt barnafödande. Läkarkåren hävdade på fullt allvar att kvinnor som idrottade slösade bort sin fysiska energi och därmed blev sämre mödrar, eller inte mödrar alls. Kvinnor nekades därför deltagande i de allra flesta sporter.
Som protest bildades Fédération Sportive Féminine Internationale (FSFI). De startade alternativa tävlingar. Damolympiader hölls i Paris 1922 och i Göteborg 1926. Tävlingarna blev publiksuccéer. IOC oroades av konkurrensen och lovade 10 nya grenar för kvinnligt deltagande i utbyte mot att damtävlingarna upphörde. Vid OS 1928 bröts avtalet direkt. Kvinnorna erbjöds endast 5 nya grenar. Det fick brittiska kvinnliga idrottare att bojkotta spelen. De internationella damtävlingarna fortsatte 1930 och 1934.
Nazi-tyskland hade starka kvinnliga idrottare och ville bli bästa nation i sitt eget OS 1936. IOC öppnade då upp fler grenar för kvinnor och FSFI upplöstes. Den olympiska rörelsen var fortsatt kvinnofientlig. Man knöt medicinare till sig som värnade de svaga kvinnornas hälsa genom att neka dem deltagande i kontaktsporter som fotboll, i kampsporter som brottning och boxning samt uthållighetssporter som löpning över längre distanser.
Inställningen till kvinnligt idrottande speglade samhället i stort. Allmänt sågs stora biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Detta i en tid då man också sökte genetiska skillnader mellan människor av olika härkomst i syfte att påvisa den vita rasens överlägsenhet. Studier mellan folkslag och mellan könen gick hand i hand.
Läs den här boken!
Senare tiders forskning har ramponerat rasbiologernas arbete. Idag råder inom vetenskapen uppfattningen att de rent genetiska skillnaderna mellan människor från olika kulturer och områden av vår planet är så små att man egentligen inte kan tala om raser. Däremot lever de gamla idéerna kvar i politiska rörelser med invandringskritik på dagordningen. Vi har ett parti i Sveriges riksdag som driver uppfattningen att människor av viss härkomst är underlägsna andra. Samma parti betonar också biologiska skillnader mellan könen. Kvinnor anses vara genetiskt bäst lämpade att sköta barns uppfostran och att förmedla traditioner medan männens biologi optimerar dem att försvara landet. Förklaringsmodellen saknar stöd i modern vetenskap. Det gör också de argument som en bra bit efter andra världskriget hävdades för att begränsa kvinnors idrottande.
Under 1970-talet startade en jogging- och löparvåg. New York Marathon och andra långlopp öppnade upp för kvinnligt deltagande. En lobbygrupp satte press på olympiska kommittén som fortsatt nekade kvinnor att tävla på längre distanser. Så sent som 1980 avvisades ett förslag på marathon för kvinnor med hänvisning till att de medicinska riskerna inte var tillräckligt utredda. The American College of Sports Medicine stödde lobbyisterna och riktade följande uttalande mot IOC: "There exists no conclusive scientific or medical evidence that long-distance running is contraindicated for the healthy, trained female athlete". Svar avkrävdes. Kort därefter välkomnades kvinnor till olympiskt marathon. Efter rättsliga turer även på övriga distanser där män redan tävlade.
Joan Benoit Samuelson vinner första OS-marathon för kvinnor 1984
Har vi då upplevt 30 år av jämlikhet mellan könen inom löpningen? Nej, inte alls. Idrotten har fortsatt att obstruera. Exemplen är många.
Ätstörningar började uppmärksammas under 1990-talet. Inom idrottsmedicinen myntades benämningen “The Female Athlete Triad” - förhållandet mellan lågt kaloriintag, oregelbunden mens och låg bentäthet. Idrottsledare uppmanades att förhöra sig om unga tjejers familjeförhållanden, mentruationsfrekvens och om de möjligen (hemska tanke) var vegetarianer.
IOC tog till sig “The Female Athlete Triad” med hull och hår. Att ätstörningar skulle drabba män var ju helt otänkbart. För idrottsmedicinarna möjligen men inte för resten av läkarvetenskapen. På initiativ från Norge och Sverige gjorde den olympiska medicinska kommissionen en inventering av forskningen på området. Resultatet redovisades tidigare i år, alltså 2014, och säger att ett för lågt energiintag kan ge en rad olika negativa effekter för kroppen som hormoniella rubbningar, tillväxtstörningar, skelettpåverkan, problem kopplade till metabolik samt psykisk ohälsa. Allt detta oavsett kön, hör och häpna!
Ätstörningar visar sig inte alls vara unikt för kvinnor, speciellt inte i idrottens värld. I sporter där låg vikt premieras riskerar även män pressas till ett skadligt lågt kaloriintag. Nu ligger ett förslag för IOC att ta bort en av de sista rekommendationerna som används för att begränsa kvinnors tillträde till arenorna.
Kvinnor har fört en lång och hård kamp för att få idrotta på lika villkor. De lär få kämpa ett tag till. En samlad expertis hävdade länge att långdistanslöpning bland alla sporter var speciellt olämplig för kvinnor. Därför är det glädjande för oss ultradistansare att pendeln har svängt totalt. Nu diskuteras snarare om kvinnorna är extra väl lämpade för löpning över långa distanser.
1992 publicerade Nature en artikel med titeln “Will women soon outrun men?”. Forskare vid University of California, Los Angeles (UCLA) hade studerat de olympiska rekordens utveckling på löpdistanser från 200 meter till marathon. Statistik visade att gapet mellan männens och kvinnornas rekord minskade över tiden. Kvinnorna skulle passera männen runt sekelskiftet år 2000. Artikeln fick stor uppmärksamhet och citerades okritiskt i media världen över. Givetvis var slutsatserna fel. Underlaget kräver att män och kvinnor tävlat på lika villkor under hela perioden. Verkligheten sa något helt annat.
Professor Noakes med kvinnor som springer långt
En som mer seriöst undersökt skillnaden mellan könen i löpdiscipliner är professor Timothy Noakes (Cape Town University). Hans slutsats är den här: “Såvida inte kvinnorna förvandlar sig till män kommer de inte att besegra männen på några löpdistanser”.
Det är ett intressant uttalande eftersom det antyder att kvinnor faktiskt kan förvandla sig till män, eller åtminstone komma en bra bit på vägen och då presterar bättre än vad de skulle gjort som kvinnor. Det vet vi från dopingskandaler. Kvinnor får bättre prestandautveckling än män vid intag av anabola steroider.
Noakes pekar ut kända fysiska skillnader mellan kvinnor och män som förklaring till att männens dominans på arenorna fortsätter. Han tar upp ett tankefel man ofta gör. Vi föreställer oss att större och starkare mäns rekord jämförs med rekorden från mindre och svagare kvinnor. Men, bland den elit som vaskas fram för respektive idrottsgren tenderar män och kvinnor vara betydligt mer lika varandra än befolkningsgenomsnittet. Vikten hos de bästa marathonlöparna är runt 56 kg för män och 54 kg för kvinnor. Det är andra fysiska faktorer än längd och vikt som förklarar skillnaden i prestation.
Ett föredrag av GIH:s rektor Karin Henriksson-Larsén, “Manligt och kvinnligt inom idrotten”, ingår som kapitel i boken “Motion på gott och ont” (fri för nerladdning). Där sammanfattas de fysiska skillnaderna väldigt bra.
Det låter inte särskilt upplyftande för kvinnorna men då ska vi komma ihåg att tävlingsidrotten i stort ser ut som när den skapades av män för män på mäns villkor. I takt med att kvinnor blir en del av idrottsetablisemanget, inte bara som utövare men också som publik, ledare, sponsorer mm. så kan idrotten mycket väl ta nya former.
På långa löpdistanser minskar betydelsen av fysisk styrka. Kvinnor verkar kunna dra nytta av det. Inte ur ett rekordperspektiv men sett till resultat. Kvinnor står oftare överst på prispallen även i en gemensam tävlingsklass.
De fysiska skillnaderna är få och färre än man trott tidigare. Däremot finns det en samling icke-fysiska egenskaper som var och en klassas som övervägande manlig eller kvinnlig då man frågar ett tvärsnitt av befolkningen. Några exempel är barnuppfostrare, hushållsam, teknisk, snäll, ledare, graciös, pondus, lydig, tävlingslysten, underdånig, promiskuös, aggressiv, ömsint och våldsbenägen.
Sitter de här egenskaperna och deras kopplingar till kön i generna? Ja säger ett av våra riksdagspartier, ytterst tveksamt säger dagens vetenskapare på området. De senare sa dock ja för bara några årtionden sedan vilket var anledningen till att tusentals personer med oönskade egenskaper tvångssteriliserades för att inte föra dåligt anlag vidare.
För att komma vidare i ämnet kvinnor och ultradistanslöpning intar vi ett genusperspektiv där skillnaderna studeras oavsett varifrån de kommer. Låt oss testa hypotesen att männen är fysiskt starkare men att kvinnor har andra egenskaper som ger dem fördelar i ultradistanslöpning. Det skulle förklara männens övertag i rekordtabellerna och kvinnornas framgångar i resultatlistorna.
Riskbenägenhet nämns i idrottssammanhang. Män anses mer riskbenägna än kvinnor. Det finns stöd i forskning för det påståendet, åtminstone när det gäller spel och spelliknande situationer. Kvinnor är t.ex. i större utsträckning benägna att skaffa sig försäkringsskydd än män. Däremot påverkar ålder. Äldre män kan mycket väl vara mindre riskvilliga än yngre kvinnor.
Vänder man på det blir kontrasterna större. Unga män är betydligt mer riskbenägna än äldre kvinnor och idrottstävlingar är spelliknande situationer. Ultradistanslöpning lockar utövare långt upp i åldrarna. När yngre fysiskt starka män ställs mot kvinnor som skulle kunna vara deras mödrar händer det inte alltför sällan att de senare drar det längsta strået. Det skulle kunna bero på att ungdomarna oftare exponerar sig för riskerna att gå ut för hårt eller att slarva med energi- och vätskeintag. Det kan förstås också bero på oerfarenhet.
Torill Fonn - senaste kvinna som slog mig och alla andra män
En annan egenskap är viljan att nyttja och ta till sig coaching. Här skiljer sig könen åt och jag är säker att det är socialt och kulturellt betingat, inte genetiskt. Fenomenet kan studeras på turistande svenskar som letar sevärdheter. Männen lufsar omkring med kartor och guideböcker och försöker tyda skyltar på ett språk de inte förstår. Kvinnorna går hellre direkt på någon som ser ut att ha lokalkännedom och frågar om vägen. Det råder ingen tvekan om vem som är mest framgångsrik.
De kvinnor jag sett som slagit ultrarekord och besegrat män har nästan alltid haft support. Bland männen har det varierat i betydligt större utsträckning. En legend som Yannis Kouros har alltid support medan andra som Jonas Buud gjort utmärkta resultat utan nämnvärt stöd vid banan. Flera förhandstippade män har underpresterat rejält pga misstag coachen skulle hjälpt dem att undvika.
Ett par andra egenskaper är smärttålighet och självkännedom. Kvinnor framhåller dem ibland själva kopplat till sin förmåga att föda barn, Jag är tveksam, speciellt till skillnader i smärttålighet. Jag har följt många in i ultravärlden. Kvinnor har lika svårt att hantera smärta som män.
Womens Health Half Marathon Stockholm 2014 - tänk att så många vågar äventyra fortplantningsförmågan
Känns argumenten övertygande? Nja, låt oss testa en alternativ hypotes som säger att de icke-fysiska skillnaderna inte finns eller saknar betydelse medan de fysiska skillnaderna faktiskt gynnar kvinnor vid ultradistanslöpning.
Alla utralöpare vet vikten av att starta ett långlopp i återhållet tempo. Jämnfarttaktik är en framgångsfaktor. Utgångstempot bör inte avvika nämnvärt från det i slutet av loppet. En övertrassering i början visar sig dyrköpt flera timmar senare i tävlingens slutskede. En fysiskt stark och snabb löpare har svårare att hålla nere farten.
Ultralöpare behöver sätta många kilometrar och löptimmar i benen. Träningen ger uthållighet men också muskeltillväxt, hos män i högre grad än kvinnor. Även om de bästa manliga ultralöparna är tunna som sugrör tenderar skillnaden i kroppsvikt vara markant mellan de flesta männen och dito kvinnorna i startfältet på en ultratävling. Muskler ger styrka. Styrka ger snabbhet.
Vid sammanvägning av de här punkterna slås man av paradoxen att kvinnor kan gynnas av att vara långsammare även när de konditionstränat i samma omfattning som män. Kvinnorna är lika uthålliga i tid mätt men långsammare vilket gynnar dem i starten av ett ultralopp. De har lättare att hitta en optimal utgångsfart. Ett annat sätt att uttrycka det på är att kvinnor oftare än män presterar nära sitt max i ultratävlingar.
Om detta antagande stämmer skulle äldre, män som kvinnor, också gynnas av att de med åren blir långsammare. Fler äldre än yngre skulle undvika att gå ut i för hårt tempo även då man korrigerar för rutin. Jag kan inte gå i god för att det är så men det ligger i linje med mina egna observationer.
Fortfarande gäller att den toppresterande man som förmår hushålla med sina resurser i början av ett lopp bör besegra kvinnorna. Det bekräftas av rekordtabellerna.
Sumie Inagaki - sopar gärna banan med män som vågar utmana
Två hypoteser alltså. Den ena säger att kvinnor besitter icke-fysiska egenskaper som gynnar dem i långa ultradistanstävlingar. Den andra säger att de fysiska skillnader som gynnar män i nästan alla andra sporter är till kvinnors fördel i ultrasammanhang, under givna förutsättningar.
En man med höga ambitioner i ultradistanslöpning kan alltså förhålla sig på två sätt beroende på vilken av hypoteserna han tror på:
1. Försöka tillskansa sig de vinnande kvinnliga egenskaperna, eller
2. Träna på att springa långsamt
Den man som inte vill chansa tränar på båda, alltså att springa långsamt och bete sig så kvinnligt som möjligt. Visst är det en roande tanke.
Epilog
Jag kom på idén till den här bloggtexten redan för något år sedan. Jag insåg att jobbet att hitta källmaterial och läsa in det skulle ta lång tid. Jag hade redan noterat en viss mörkläggning i ämnet.
Internet slog igenom för breda allmänheten i början av 1990-talet. Det som hänt före dess adderas in enbart när det finns ett större intresse och, inte minst viktigt, då uppgiftslämnarna är villiga att publicera material.
Långt in i våra dagar har kvinnligt idrottande motarbetats eller bagatelliserats. Det gäller för ledare på alla nivåer, internationellt, nationellt och ner på klubbnivå. Det gäller för politiker, för representanter från media, från läkarkåren och från allmänheten i stort. Även idrottshistoriker har åsidosatt kvinnorna genom att kalla idrotten för en folkrörelse trots att halva befolkningen stått på undantag.
Sverige är verkligen inget föregångsland på området. Långt in på 1980-talet var ämnet gymnastik (idrott och hälsa idag) uppdelat för pojkar och flickor och gymnastiklärarna utbildades för könsuppdelad undervisning. När jag själv gick i mellan-och högstadie spelade vi killar fotboll eller ishockey medan tjejerna fick hålla på med dans och redskapsgymnastik. Länge var motståndet stort mot kvinnor i uthållighetstävlingar som Vasaloppet. I andra lopp instiftades en separat kortare klass för de stackars svaga damerna. Än idag får tjejerna stå tillbaka för killar när det delas ut tider till ishallar och fotbollsplaner.
Det har kommit en vänding de senaste åren. Ämnet diskuteras. Tidigare motståndare och motarbetare går öppet och ärligt ut och tar tillbaka sina gamla uttalanden. Det ska de ha heder av, men många andra väljer hellre att mörka. Det gäller speciellt de som haft hög svansföring och fortsätter ha det, som internationella idrottsledare och medicinare.
Information rensas ut från internet. Vid sökning kan man få träff på dokument som Google cachat men inte längre finns tillgängliga. Numera saknas orden "female" eller "women" helt i olympiska medicinska kommissionens Medical Code medan deras hemsida ständigt publicerar reviderade ställningstaganden från tidigare ståndpunkter där män och kvinnor särbehandlats. Här ett exempel från 2011:
“No female athlete should be denied the opportunity to participate in any Olympic sport on the basis that she might sustain an injury to her reproductive organs. A survey of injury data has failed to find any evidence of an increased risk of acute or chronic damage to the female reproductive organs occurring as a direct result of participation in sport.”
Just det här uttalandet är pikant eftersom oro för de kvinnliga könsorganen varit huvudanledning till att neka kvinnor deltagande i idrott. Åsiktskantringen sker efter den plötsliga insikten att fortplantningsorgan som hänger och dinglar utanpå kroppen lättare skadas vid sportutövning än de som är väl inkapslade i skyddande vävnad.
Damfotbollslag i anständig klädsel - 2012, inte 1912
Referenser
Med tiden lyckades jag hitta bra med material och det var mödan värt. Långt ifrån allt är tillgängligt på internet. Jag har plöjt igenom mer än 6000 sidor text. Nästan allt har varit underhållande. Ett nöje helt på min sida.
- Sporting Females: Critical Issues in the History and Sociology of Women's Sport by Jennifer Hargreaves (May 17, 1994)
- Heroines of Sport: The Politics of Difference and Identity by Jennifer Hargreaves (Jan 31, 2001)
- Har kvinnorna en sportslig chans? Eva Olofsson, Umeå Universitet 1989
- Exercise, Physical Capability, and the Eternally Wounded Woman in Late Nineteenth Century North America. Patricia Vertinsky. Journal of Sports history 1987.
- Alice Milliat and the womens games. (Women and sport), Brockport and Thérèse M. Bonin, Ohio State University, Columbus
- The Pioneering Role Of Madame Alice Milliat and the FSFI - Mary H. Leigh, State University College,
- The Women’s Marathon: Historical Perspective for Exercise Physiologists. Jon K. Linderman, Ph.D., FACSM, EPC, Univ. of Dayton 2007.
- The History of Women's Running
- Excerpted from Olympic Marathon, by Charlie Lovett
- Lord Killanin
- IOC
- The IOC consensus statement: beyond the Female Athlete Triad—Relative Energy Deficiency in Sport (RED-S)
- Unique Considerations of the Female Athlete, Michael Brunet, 2010 (GoogleBooks)
- Influence of High Intensity Training on Menstrual Cycle Disorders in Athletes, Tina Dušek, Zagreb University School of Medicine, Zagreb, Croatia, 2001
- Om rasbiologiska institutet: http://fof.se/tidning/2012/8/en-meningslos-sortering-av-manniskor
- Farfar var rasbiolog, Eva F. Dahlgren, Bokförlaget DN 2002
- History of Title IX
- Om Sverigedemokraternas idéprogram
- Idrottens genus, Håkan Larsson 2003
- Kulturella könsdiskursers makt – ett exempel från en utbildningstext, Siv Fahlgren & Hélene Edvall, Mitthögskolan 2006.
- Iscensättningen av kön i idrott. doktorsavhanding. Håkan Larsson 2001
- Ett ämne i rörelse, Gymnastik för kvinnor och män i lärarutbildningen vid Gymnastiska Centralinstitutet/Gymnastik- och idrottshögskolan under åren 1944 till 1992. Doktorsavhandling 2003
- Lärarhögskolan i Stockholm (PDF)
- Sär- eller samundervisning i ämnet idrott och hälsa. Sofia Dubois, GIH 2006.
- Aktivitetens betydelse för hur kön görs i skolämnet idrott och hälsa- Tidskriften Svensk Idrottsforskning 1-2010
- Manligt och kvinnligt inom idrotten, Karin Henriksson-Larsén 2009, som kapitel i boken “Motion på gott och ont”
- Definitioner av kön, social kön, genus - http://sv.wikipedia.org/
- Ett ängsligt sysslande med könens ordning, Medicinska tolkningar av kroppen vid 1800-talets mitt, Maja Larsson, Uppsala Universitet, 2000.
- Jaqueline Hansen Om motståndet mot olympiskt marathon för kvinnor, IRC
- Distance running performance and metabolic responses to running in men and women with excess weight experimentally equated. Medicine and Science in Sports and Exercise 12 (4) Cureton, K; Sparling, P. (1980)
- Sex difference in maximal oxygen uptake. Effect of equating haemoglobin concentration. European Journal of Applied Physiology and Occupational Physiology. Cureton, K; Bishop, P; Hutchinson, P; Newland, H; Vickery, S; Zwiren, L. (1986)
- Perceived characteristics of sports categorized as gender-neutral, feminine and masculine. Nathalie Koivula, Department of Psychology, Stockholm University 2001.
- Weaker Sex?, Amy Walts, Ultra Marathon Running 12-1996.
- Will women soon outrun men? - Nature 1992
- Does the marathon have a glass ceiling? - The science of gender performance after 26.2 miles
- Is there a sex difference in the age of elite marathon runners?
- She’s fast for her age! Older women and running culture. Bridget J. McGowan and Dr. André P. Smith 2010.
- THE GENDER GAP: 100 M TO 42 KM, John Z. Ostarello and Eric Suess, Department of Kinesiology and Department of Statistics, California State University, Hayward, California, U.S.A. 2001
- Will women outrun men in ultra-marathon road races from 50 km to 1,000 km?
- The Lore of Running. Timothy Noakes (rev.7)
- Could women outrun men in ultra marathon races? Medicine and Science in Sport and Exercise, Bam, J., Noakes, T.D., & Dennis, S.C. (1997)
- Gender gap in olympic running widening (UPI 2000)
Vilket fantastiskt inlägg. Så intressant. Otroligt bakgrundsarbete. Ska läsa mer på din blogg. Tack.
SvaraRaderaFB-störd som man är så letar jag efter "gilla"-knappen... hittar ingen, så får säga det här istället. "Like"
SvaraRaderaApplaus og Takk:-)
SvaraRaderaTack för alla positiva kommentarer! Just den här bloggtexten har fått betydligt större spridning på kort tid jämfört med något jag tidigare skrivit - kul!
SvaraRaderaVel fortjent:-)
SvaraRaderaMycket bra!!
SvaraRadera