Cyklar och sex

Detta är är en fristående fortsättning på mitt blogginlägg om kvinnor och idrottsprestation. Jag antydde där att kvinnor kan komma att omdefiniera idrott och styrkeförhållande och i en framtid bli överlägsna männen. Det gäller inte bara idrottens värld. Våra samhällen och kulturer står inför mer långtgående förändringar än vi idag kan föreställa oss.

Jag har några udda fritidssysselsättningar. En är att renovera gamla cyklar. En annan är evolutionsbiologi. Hänger de ihop? Nä, inte mycket. Cyklar är okomplicerade. Cykeln har en kort historia. Även tidiga exemplar är omisskänneligen cyklar. Det kan man knappast säga om liv på jorden. Evolutionen har pågått i hundratals miljoner år. Bland fossil från kambrium hittar man inget som liknar oss glesbehårade primater men det finns ändå vissa gemensamma nämnare.

Har ni tänkt på att nästan alla djur har fram och bak? Det är inte så självklart som det låter. Det finns undantag som sjöstjärnor och tvättsvampar. En rad omständigheter har gjort att vi som har ändan bak kommit att dominera. Fram har vi nästan alltid ett huvud, sinnesorgan som ögon, öron, luktsinne, ibland antenner. Längre bak finns matsmältning och avloppssystem. Hjärnkontoret sitter därframme, nära de sinnen som hjärnan kommunicerar intensivt med.

Cyklar har också fram och bak. Det beror på att vi människor skapat dem som utökning av oss själva. När du gränslar en cykel förenas du med den. Du och cykeln blir ett ekipage. Det är anledningen till att folk blir agressiva i trafiken. En ilsken bilförare ser cykelekipaget som en annan livsform, inte som en medmänniska att visa hänsyn till.

Vi cyklister behöver snarare medlidande. Konstruktörerna har haft svårt att anpassa cykeln till våra fortplantningsorgan. Om de kroppsdelarna varit lika viktiga som vi själva tycker hade nog evolutionen placerat dem i fronten snarare än i de bakre regionerna nära våra kloaköppniningar. Där sitter de ohygieniskt och som sagt obekvämt när vi cyklar. Frågan är varför där?

Sexuell fortplantning är en evolutionär succé men hos de flesta av oss ryggradsdjur är frekvensen behovsstyrd. Tillgänglig tid behövs för att samla mat, äta, sova och träna löpning för att kunna hålla oss undan sådana som vill äta upp oss. Sex är inte något de flesta djur håller på med dagligen. Det är en möjlig förklaring till könsorganens placering.

En brunstperiod om året borde väl räcka för oss men det finns biologiska och evolutionära förklaringar till att vi vill ha sex oftare än så. Vi är flockdjur. Vi vill tillhöra gemenskapen. Historiskt har sex hållit oss samman. Sex som socialt lim har varit minst lika viktigt som sex för fortplantnings skull.

Grupptillörighet är viktigt. Det är skälet till att vi följer moden. Vi strävar efter att likna andra för att befästa vår delaktighet. Mode kan vara kläder, frisyrer och tatueringar. Kärnfamilj är ett långlivat mode. Att regelbundet ha sex är ett sällsynt seglivat mode.

Förr eller senare går ändå alla moden ur tiden. Jag är trendkänslig. Så här en bit in på 2000-talet känns sex primitivt. Sex är svettigt och exponerar oss för pandemier. Behovet att föra släktet vidare kvarstår men här ligger vetenskapen långt framme.

Sex för fortplantning är slumpartad. Något kan gå snett. Vid minsta misstanke väljer folk bort fostret om de kan. Det är etiskt betänkligt. En bättre lösning är att fixa befruktning och utsortering i provrör. Först därefter när alla parter är nöjda stoppas embryot in i den blivande mamman, kliniskt och snyggt. Därmed kan vi lägga ner sexet.

Men varför skulle vi frivilligt avstå ett av våra populäraste folknöjen? Tja, för några hundra år sedan var offentliga avrättningar populära folknöjen. De har vi valt bort. Vi gav regelbundet våra barn rejält med stryk. Det har vi valt bort. När vi äntligen fått råd att köra bil till jobbet så väljer vi bort bekvämligheten och cyklar istället.

Valen styrs av vad vi för stunden tycker är bra och dåligt. De styrs av basala drivkrafter som trygghet och hälsa. Vi styrs dessutom av moden och av status, alltså den bild vi vill förmedla av oss själva. Den drivkraften är starkare än vi tror.

Grupptillhörighet var förr att vara en del av bygemenskapen. Byn var ett kluster av kärnfamiljer. Alternativen var att bli krigare, laglös, gå i kloster eller bli byfåne. I dag har vi fler konstellationer att välja på. En del konkurrerar med den traditionella familjen sammanhållen av parförhållande och sex.

Vi umgås numera i sociala medier. Vi bygger våra värden där genom att registrera mat, resor, arbete och upplevelser. Ju exklusivare vanor desto högre status. Ytterst få händelser i livet utelämnas utom, ja just det, sex. Värdet av sex har reducerats till samma nivå som toalettbesök.

Om du skulle tvingas välja mellan att under ett år avstå sex, alternativt avstå internetuppkoppling, vad skulle du välja?

Se där! Du är i gott sällskap.

Det finns hotell som specialiserar sig på romantik. De erbjuder långhelger med goda middagar, spa och varm toddy framför öppna spisen. Vad önskar sig deras gäster mest tror ni? Sensuell musik, röda rosor, generöst stor och hjärtformad säng, rosa sidenlakan, Champagne på rummet, privat jaccuzzi, speglar i taket? Nej, överst på måstelistan står gratis wifi med bra täckning.

Fundera på hur folk väljer att framställa sig på sina avatarer i sociala medier. De flesta av mina vänner väljer bilder från fysiska aktiviteter och då menar jag inte från en nyss avslutad sexorgie. Nej, det ska vara idrottsprestationer. Att idrotta är status och det ska helst vara extremt. Ultralöpning, simma långt i öppet vatten, cykla länge och gärna i berg. Helst alltihopa samtidigt.

Cyklar har sex appeal. Många cyklister är sexiga. Men cykling och sex är ingen optimal kombination. Män som cyklar ofta kan drabbas av impotens. Det gäller även kvinnor. Ett ökat cykelintresse kan ta udden av sexlusten.

Lägger vi sex i ena vågskålen och internet+cykling i den andra råder inte längre någon tvekan. Sexet faller bort. Hur löser vi då fortplantningen? Jo, låt oss gå tillbaka till provrören.

Vi sa att vi skulle göra befruktning och utsortering där. En effektivare metod är att styra hela ägg- och spermie-produktionen i den kliniska miljön. Det görs med stamceller. Från en och samma uppsättning, t.ex. dina, kan man göra både ägg och spermier. De biologiska föräldrarna kan vara K+M, K+K eller M+M. Den sista kombinationen Man+Man kräver dock en K, en surrogatmamma. Den brittiska vetenskapsjournalisten Aarathi Prasad redogör utförligt för var forskningen står i sin bok Like a Virgin.

För fortplantning behövs alltid en kvinna och det gäller för ytterligare ett stamcellsbaserat alternativ. Jungrufödsel, partenogenes, förekommer i naturen hos flera djurarter, t.ex. hajar. Avkomman blir en kopia av sin moder. Vi talar inte om befruktning utan om förökning genom delning. En kvinna kan göra sig själv gravid när hon så önskar och få en dotter som är en kopia av henne själv. Personligen tror jag att det här alternativet pulveriserar alla andra när metoden blir allmänt tillgänglig.

Män är alltså redundanta och när kvinnor tillåts välja så kan de välja bort männen. Varför skulle de göra det? Svaret på den frågan är samma som svaret på frågan varför hundar slickar sig i röven - För att de kan! När jag testat scenariot på kvinnor har de fått något roat och förväntansfullt i blicken. Det samhälle vi lever i idag är långt ifrån jämlikt. Kvinnor står tillbaka för männen på alla områden som karriär, lön och idrott.

Män dominerar bland våldsbrottslingar. Ett av de vanligaste våldsbrotten är mäns våld mot kvinnor. Få kvinnor ger sig ut ensamma på en löprunda en mörk novemberväll. Män är överrepresenterade i olycksstatistik, t.ex. trafikolyckor och arbetsplatsolyckor. Män lever kortare än kvinnor och är därmed olönsammare ur ett livsinkomstperspektiv. Om försäkringsbolag ges fria tyglar vill de låta män betala betydligt högre premier än kvinnor. Familjers barnförsäkringar borde kosta betydligt mer för söner än för döttrar.

Många män kan inte leva tillsammans med kvinnor som är mer framgångsrika än de själva. Kina har haft enbarnspolicy i flera årtionden. Familjer investerar i enda barnets utbildning och framtid oavsett kön. Välutbildade kvinnor gör anspråk på ledande positioner, något deras tilltänkta män inte kan acceptera. Hellre än att stiga åt sidan väljer karriärkvinnan ett liv utan man. Samhällsekonomiskt är det självklart. En välutbildad toppresterande kvinna ska inte behöva acceptera en position under hennes korkade man.

Mycket talar för att ett samhälle med enbart kvinnor skulle vara kostnadseffektivare och därmed konkurrera ut mansdominerade. Kvinnor stödjer i högre usträckning än män övergången till ett hållbart samhälle med kretsloppstänk och förnyelsebara energikällor. Män konsumerar mer energi än kvinnor och då gärna fossila bränslen som olja. Olja är en ändlig resurs. Männen är ändliga de också, till skillnad från kvinnorna.

Nu invänder någon att vi lever i en mansdominerad värld. Män kommer aldrig tillåta kvinnor att lägga ner det manliga könet. Men, på det en statsvetare kallar mesonivå finns ett betydande antal finansstarka män som enbart ser till sitt eget bästa, ser kortsiktigt och skiter i andra. Ju mer uppenbart det blir att kvinnor är lönsammare än män desto större chans (eller risk?) att de här männen avskaffar sig själva. Det kallas för marknadsekonomi.

Vita medelålders män, stommen av våra politiker, driver nu kampanjer för att stoppa selektiv fortplantning på provrörsnivå. Religiösa företrädare är ivriga påhejare. Här finns en intressant aspekt. Religionerna har länge förnekat evolutionen. Historien visar att när de gått emot vetenskapliga metoder med ickevetenskapliga argument har de alltid förlorat. Därför är de ingen tillfällighet att påven nyligen gick ut och uttalade sig i favör till Darwins teorier. Dock väl sent. Kyrkan är rökt. Det katolska prästerskapet står långt upp på listan över män som kvinnorna vill göra sig av med.

Ett samhälle helt utan män, är det möjligt? Är inte vi män oumbärliga? Ta fram ett tomt ark papper och lista ner det du kommer på som män gör och som inte kvinnor klarar. Det räcker med ett mycket litet papper. Själv kom jag bara på två saker - att grilla och att laga cykelpunkteringar.

En kvinnlig träningsbekant höll med men menade att grillad mat går att avstå från och med lite träning borde kvinnor kunna skruva på sina cyklar. Jag är benägen att hålla med om grillandet men det här med punkteringar? - Tveksamt. Min egen teori är att kvinnor saknar cykelmekargenen.

När jag blundar och försöker föreställa mig ett helt feminint samhälle ser jag cyklande kvinnor framför mig. Cykel som fortskaffningsmedel passar kvinnor väldigt bra. Stämmer min teori så kommer kvinnorna behöva behålla en liten grupp män som lagar deras cyklar. Frågan är hur de ska hållas i schack så att de inte slår ihjäl varandra eller flyr till skogs?

I dagens tvåkönade familjeliv finns det kvinnor som inte vågar lämna en man ensam hemma utan uppsyn. När hon åker till stan för att shoppa tar hon därför med sig honom för inlämning på Clas Ohlson. Senare på kvällen hämtas han ut lycklig med ett fånigt leende på läpparna.

Där har vi lösningen! Den lilla gruppen män som behövs får ledigt plats i en Clas Ohlson-butik. Dessutom finns där alla verktyg och delar som behövs för att laga cyklar. Män älskar Clas Ohlsonbutiker. De behöver knappt låsas in men för säkerhets skull så….

Därmed har vi kommit fram till att kvinnor mycket väl kan göra sig av med oss män men behålla några få kontrollerbara exemplar för nytta och nöje. För att räknas in bland dem bör man alltså vara vältrimmad, viril och ha gott handlag med cyklar. Man bör också vara feminist. Jag jobbar på det.

- - - 

Vad gäller cykling och risken för impotens så finns det förvisso undersökningar som pekar i den riktningen men det finns också de som säger tvärtom, alltså att cyklister är mer virila än andra idrottare. Den som upplever att saker och ting kroknar och domnar bort kan nog komma tillrätta med det genom att lämna in sig själv och cykeln på en bikefit.

Aarathi Prasads bok Like a Virgin är läsvärd men för den som snabbt vill ta till sig innehållet finns ett bra timslångt föredrag med författarinnan på Youtube. Boken kom ut 2012 men forskningen kring mänsklig partenogenes pågår för fullt på olika håll i världen. Googla gärna runt lite. Det är en tidsfråga innan metoden är stabil, sedan återstår att se om den tillåts tas i bruk. Jag skulle snarare säga när.

För evolutionsbiologi och dess senaste rön rekommenderar jag den helt fantastiska boken:

Vikingar, sportimport och Istanbul Marathon

När jag besöker stora städer försöker jag föreställa mig hur platsen såg ut innan den blev bebodd, alltså när den fortfarande var vildmark. Det kan vara ganska lätt i yngre städer som Dubai. Det som idag är en drös med skyskrapor var öken när jag besökte Arabemiraten första gången.

Värre är det med några städer som är så uråldriga att ingen längre vet hur det såg ut innan de kom till. Nyligen besökte jag Istanbul för att springa dess marathon. Istanbul blev stad för 2700 år sedan och ligger i en aktiv jordbävningszon. Terrängen lär ha ändrat på sig rejält sedan stadens tillkomst. Nu uppgår befolkningen till 20 miljoner vilket gör det ännu svårare att föreställa sig platsen med noll innevånare.

Däremot är det inte alls svårt att förstå varför stan hamnat just här mitt emellan Asien och Europa. Den ligger i knutpunkten mellan gamla världens främsta kulturer. Vi marathonlöpare får bokstavligen känna på läget eftersom loppet startar i Asien och går på den moderna bron över Bosporen, sedan utmed vattenvägarna, längs med de gamla stadsmurarna för att avslutas i stans historiska mittpunkt.

Jag och övriga nordbor som sprang loppet är långt ifrån de första från våra trakter som svettats i Istanbul. Skandinaviska legotrupper, väringar, kom hit redan på 800-talet. Staden hette då Konstantinopel och var huvudstad i ÖstRom. Väringarna kallade Konstantinopel för Miklagård, den stora staden. Ett passande namn för redan då var det en miljonstad. Kyrkor och palats i sten sträckte sig högt upp i skyn. En del av dessa byggnader finns kvar och imponerar forfarande. Den äldsta delen av Istanbul ser nog fortfarande ut som väringarnas Miklagård.

Väringar är en mer korrekt benämning än vikingar. Vikingar är ett samlingsnamn med olika innebörd beroende på sammanhang. För vissa är de upplysta hjältar, för andra är de rövare och banditer. Vikingarna var länge bortglömda men letades fram och polerades upp under 1800-talet. Nationalromantiken krävde ett ärorikt förflutet. Vår nutida bild av vikingar kommer därifrån. Vi kallar dem förfäder och framställer dem som skickliga handelsmän som seglade nedför Volga och Djepr för att utbyta varor i Konstantinopel. Vikingarna skapade ett organiserat samhälle med handelsstäder. De var avancerade skeppsbyggare och använde sitt eget skriftspråk. I västerled koloniserade de Island och Grönland och de seglade till Nordamerika. De utövade idrott.

Det låter något det, men låt mig ge en alternativ historieskildring.

Vikingarna tar vid där bronsåldern slutar men vi kan lika väl säga att de var stenåldersmänniskor klädda i djurhudar. Brons och järn var få förunnat. Dåtidens skandinaver var en isolerad folkspillra ungefär som dagens urinnevånare i Amazonas. Gapet till kulturerna i Asien, Mellanöstern och runt Medelhavet var enormt. Där fanns stora städer med mångfalld och omfattande handel. Här i norr kurade folk i små byar som sällan såg besökare från fjärran trakter.

En handelsled som inte bara spred varor utan även vetenskap och kultur var Sidenvägen. Den har en historia äldre än Istanbuls. På 700-talet expanderade islamska kalifat ut över norra Afrika ända till Spanien. Handeln genom Medelhavet till anglosaxare och franker stördes. Det utnyttjade kazarer som såg möjligheten att etablera en nordlig sträckning av sidenvägen via floderna till Östersjön och vidare mot dagens Storbritannien och Frankrike.

Utmed denna nya led behövdes handelsstationer. Strategiska platser valdes ut. Birka etablerades som en av dem. Birka byggdes och befolkades av kazarer, turkar, araber och judar. Kanske hördes en islamsk böneutropare flera gånger om dagen. En sverigepartist hade inte känt sig bekväm i Birka. Till Birka var inte lokalbefolkningen välkommen mer än för diverse skitjobb och för leverans av varor som bröd och fisk.

Nordmännen som de kallades var måhända primitiva i handelsmännens ögon, men de var storväxta och verkade i en våldskultur. Råbarkade krigare som med träning och vapen skulle gå att tämja till en av tidens viktigaste handelsvaror, legoknektar. Bättre lärare än kazarerna kunde de inte få. Handelsvägen var etablerad och kunder fanns.

Nordmännen hade egenheten att de inte skydde hårt fysiskt arbete. De rodde galärerna själva och sparade därmed in på slavarna. De hade låga löneanspråk så länge de fick idka sin egen småskaliga handel och tilläts supa sig fulla med jämna mellanrum. Utrustade med frankiska svärd blev de så stridsdugliga att de värvades till den östromerske kejsarens livgarde i Konstantinopel. De blev väringar. Väl på plats anammade de snabbt seder och bruk, inklusive idrott.

Sport var bokstavligt talat en central företeelse i Konstantinopel. I stadens mitt låg den stora hippodromen. Där utspelades inte bara hästkapplöpningar utan allt annat folknöje och alla stora sammankomster. Hippodromen var den tidens Friends Arena. Idrott ingick i den militära skolning som väringarna fick. Där ingick alla klassiska grenar som längd- och höjdhopp, löpning, kast, bågskytte och givetvis brottning.

Det finns inga källor som säger att väringarnas idrottsträning var offentlig men om den var det så drog den säkert publik. De halvnakna, skäggiga och rödbrusiga krigarna var ett exotisk inslag i stadsbilden och de var dessutom ökända för att tappa besinningen och gå bärsärkagång även i idrottslig kamp med varandra.

Hippodromen finns kvar. Den ligger två meter under dagens marknivå på den stora öppna platsen vid Hagia Sofia och Blå Moskén. Kanske är den helt intakt. Ingen vet för inga fullständiga utgrävningar har gjorts. Precis som vid de antika olympiska spelen gick löp- och hästtävlingar runt en påle. Rundningsmärket, en spiralformad pelare, sticker fortfarande upp ur stenläggningen. Några tiotal meter därifrån sker målgången på det nutida Istanbul Marathon. Historiens vingslag känns påtagligt.

På 800-talet populariserades också lagsporter. Konstantinopel var uppdelat i supportrar för de Blå och de Gröna. Under hästpolomatcher gick det säkert hett till även på läktarna. Polo fungerar också utan hästar. Väringarna skapade sin egen variant, knattleikr, där de inte alltför sällan spräckte skallen på varandra med klubborna.

Väringarna tog med sig intresset för idrott hem till Skandinavien. Däremot tog de inte med sig idrottens regelböcker om det fanns några. Enligt dåtida krönikörer resulterade tävlandet på lekvallarna oftast i ett och annat dödsfall. Väringarna hade alltså en förkärlek för kampsporter. Löpning stod inte högt på önskelistan, speciellt inte långdistanslöpning som är en modern företeelse. Även om man skulle vilja hoppas på det så dominerar knappast vikingablod i ådrorna på den stora mängd VLSK-löpare som kunde skådas i årets lopp.

Den nordliga sidenvägen höll sig i knappt 200 år. Mot slutet blev den svår att försvara. Kazarer, araber och byzantiner lämnade över till väringar att själva försöka bedriva handeln. Birka packades ned i flyttkartonger.

Väringarnas främsta handelsvara var sannolikt slavar. En skrymmande last, kanske också en rymmande last när färden utmed floderna söderut stötte på patrull. När inte handel fungerade tog de till vandel, alltså plundring. Det blev de knappast populärare av. Flera runstenar vittnar om misslyckade vikingatåg i österled. Väringarna/vikingarna blev utmanövrerade och utkonkurrerade. Med i fallet gick också idrottsintresset som nästan helt försvann utom på vissa ställen som Gotland och Skottland där vikingasporter levt kvar fram till våra dagar.

I Istanbuls långa historia är väringarnas närvaro en parentes. Det är än så länge också stadens marathon som sprangs för 36:e året men vi får hoppas att traditionen håller i sig. Tjusningen med loppet är stadens historia och det spektakulära i att springa mellan två kontinenter. Det är en kuperad bana som kräver hushållning av resurserna. Långa delar av sträckningen saknar publik och det finns ingen musikunderhållning som på andra jämförbara stortstadsmaror. Loppet går A till B vilket utmanar logistiskt. Förra året var jag imponerad av att det fungerade. I år fick jag uppleva motsatsen. Jag fick springa med min dropbag på ryggen hela maran. Då tänkte jag att Istanbul fortsätter att locka men samtidigt sätta oss nordbor på prov genom århundradena.

Löpardöden - en Allhelgonapredikan

Livet är en sjukdom med dödlig utgång har en klok tänkare sagt och vi löpare är minsann inte undantagna. Efter ett antal löpkilometrar väntar döden. Helst utmed löpslingan. En död med löparskorna på är en vacker död, åtminstone sett på distans.

Vi löpare är bra på att fylla i våra donationskort. Knall och fall och några timmar senare är vi styckade och utportionerade till bättre behövande, samhällsekonomiskt optimalt. Man ska dö utan föregående vård och med så många vältrimmade donatonskroppsdelar som möjligt.

Ägarbyte på gång. Foto: Robert Clark

Vad dör vi av då, vi löpare? Jo, enligt media dör vi av hjärtfel, kroniskt och gärna medfött. Ibland läser vi om någon löpare som plötsligt, efter att ha tränat 25 mil i veckan 20 år i sträck och sprungit 200 marathon, segnat ned och dött. Stackarn skulle satsat på en hederlig fetmarelaterad hjärtinfarkt istället och besparat sig 25000 träningstimmar.

Vi långlöpare dör med en skräll eftersom alla års konditionsidrottande gett oss förstorade hjärtan. Det kallas för idrottshjärta, athlete´s heart på engelska, kardiohypertrofi på sjukhuslatin och visst låter det hemskt. Läkare ser det på EKG-förändringar, låg vilopuls och efter ultraljudsundersökning.

Från artikel i Läkartidningen Nr 8 2005

Hjärtförstoring är ingen sjukdom i sig men kan indikera att något annat varit fel, länge. Högt blodtryck, förkalkade kransskärl, trånga klaffar, kraftig övervikt, alkoholmissbruk, störd ämnesomsättning eller ett envist virus som bitit sig fast får hjärtat att jobba hårdare. Pågår det länge växer hjärtat till sig. En läkare som ser ett förstorat hjärta har därför anledning att fördjupa sig i patientens historik.

Men, vi konditionsidrottare har ett förstorat hjärta av naturliga orsaker. Hjärtat är en muskel och precis som andra muskler växer hjärtat och blir större när man tränar. Jag fick lära mig i skolan att hjärtat är ungefär lika stort som ägarens knutna hand. Ett så litet hjärta räcker inte för den som springer 10 mil i veckan och stundtals tävlar i löpning över flera dygn. Det räcker inte ens för oss mediokra ultradistansare. Jag har knappt 40 i vilopuls och mitt EKG är förmodligen inte helt normalt. En ultraljudsundersökning skulle visa ett hjärta med tjocka kammarväggar. Hur farligt är det? Vanligtvis inte alls. Ett idrottshjärta är ett styrke- och friskhetstecken.

Christer Schapiro briefar före start i svenska upplagan av Caballo Blanco Memorial Run

Förra månaden sprang jag Caballo Blanco Memorial Run. Ett väldigt trevligt lopp arrangerat för ett behjärtansvärt syfte. Christer Schapiro med familj ger alla deltagare ett hjärtligt mottagande i sitt hem i Dalarna där tävlingen utspelar sig. Jag har sprungit de tre åren tävlingen gått. Jag kommer hjärtans gärna tillbaka.

Ja, som ni märker används ordet hjärta i många uttryck och nästan alltid positivt. Det ligger oss varmt om hjärtat. Vi säger “mitt lilla hjärta” till den vi älskar. Viktiga frågor är hjärtesaker för oss. En oförrätt är hjärtknipande. Folk som inte visar empati är hjärtlösa. Är vi fullständigt ärliga talar vi rakt från hjärtat. När de vi älskar lämnar oss krossas våra hjärtan. Våra varmaste och innerligaste känslor härstammar från hjärtat, eller hur?

Populär symbol

Nej, hjärtat är bara ett segt stycke kött. Ett organ bland andra. Utskuret och placerat i en rostfri sjukhusskål är det helt oromantiskt. Visserligen är hjärtat viktigt men numera reparerbart och utbytbart. Förr betydde ett stannat hjärta att vi oåterkalleligen dött. Så är det inte längre. En maktförskjutning har skett i våra kroppar. Hjärnan har tagit över rollen från hjärtat som den viktigaste kroppsdelen. Numera säger oss förnuftet att alla känslor upplevs i hjärnan. Förnuftet? Ja det är själva definitionen av hjärnan.

Är det bra eller dåligt? Tja, det är förmodligen anatomiskt korrekt men här finns något att fundera över. Kampen mellan förnuft och känsla är lång. Idag sätts alltid förnuftet främst. Framgång mäts i materiell rikedom. För att tjäna pengar ska man vara förnuftig och okänslig, alltså smart och hjärtlös. Striden går i vågor. Vad som dominerar växlar genom tiderna. Förnuft och känsla står varandra nära. På engelska säger vi “Sense and sensibility” vilket också råkar vara titeln på en roman av Jane Austen. Den förebådande romantikens övergång till realismen, alltså ett skifte inom konst och kultur mellan vikten av känsla och förnuft.

Löparlitteratur - Bild: Wordsworth Editions Ltd

Men vad har Jane Austen med långdistanslöpning att göra? Jag vet inte vad hon gjorde på milen men Jane Austen är en fantastisk författare. Unik för sin tid och fortfarande aktuell. Hon skriver om passion, mångbottnat och med undertoner. Hon skriver om vilja, om styrka och om hjärta och smärta utan att bli trivial.

Smärta är en del av långdistansandet så lägg in Jane Austen i träningskalendern. Smärtan är fysisk och förnuftet säger oss att genst sluta. Men, då säger vi som funnit passionen i löpningen och läst Jane Austen: Aldrig i livet, spring eller dö! - Eller båda! Det tar oss tillbaka till Caballo Blanco.

http://www.chrismcdougall.com/

Born to Run av Christopher McDougall gavs ut 2009. Den blev snabbt en bestseller. Bland långdistanslöpare var den snudd på obligatorisk. När man nu några år senare frågar folk vad de kommer ihåg från den så är det Tarahumaras, Caballo Blanco och hur fantastiskt det är med barfotalöpning.

Born to Run börjar hos Tarahumaras, ursprungsbefolkningen i Mexicos Chihuahua-provins. Caballo Blanco är en mytisk och mystisk gestalt, en långdistanslöpare som försvinner lika fort som han dyker upp. En dramatiskt och vinnande intrig. Born to Run gör succé och Micah True, alltså Caballo Blanco, blir känd över en natt.

Micah finns på riktigt och är inte helt nöjd med beskrivningen i Born to Run. Han ser sig själv som en vanlig enkel kille, en passionerad ultralöpare som står Tarahumaras nära. Micah vill göra något positivt av uppmärksamheten. Han åker på en föreläsningsturné till Europa och hamnar genom Christer Schapiros försorg i Sverige hösten 2011.

Ett halvår senare kommer rapporter från USA att Micah saknas efter en löptur. Efter flera dagars sökande hittas hans kropp i en flodravin. Någon vecka senare kommer obduktionsrapporten. Micah True dog av hjärtsvikt. Hjärta var förstorat och försvagat. På den korta 2-milarundan slog det stopp. Micah dog en naturlig död.

http://naturalrunningcenter.com/

Naturlig död? Blott 58 år, vältränad, har hållit på med långdistanslöpning i flera decennier. Micah sprang regelbundet minst 100 km i veckan. Han borde snarare vara vaccinerad mot hjärtproblem än dö av ett. Själv är jag 53 år. En löprunda på 20 km är en normal dagsdos. Ska jag förvänta mig att springa in i evigheten redan inom 5 år?

Naturlig död ska läsas som motsatsen till onaturlig död. Det var inget våld som riktades mot Micah. Han fick inget klippblock i skallen. Inget vådaskott från jägare. Inget vilddjur anföll och slet upp hans strupe. Micah bar på ett hjärtfel som visade sig vara fatalt på just den här löpturen. Obduktionsrapporten säger att väggen i vänstra hjärtkammaren var förstorad, förtjockad och oelastisk. Hans hjärta var stort som man kan förvänta sig hos en ultradistansare men i vissa delar sjukligt förstorat.

Från DNs websida

Idrottare segnar stundtals ihop och dör plötsligt och oväntat. Kanske händer det på fotbollsplanen, i hockeyrinken eller i skogen under orientering. Försäkringsbolaget Folksam gjorde en kartläggning av sådana dödsfall. De fann 68 under åren 1998 - 2009. 66 av de drabbade var män. Endast fyra var relaterade till löpning.

I de fall där dödsorsaken angavs stod hjärtrelaterat för en hög andel. När unga personer drabbas beror det oftast på medfött hjärtfel. Efter varje sådan händelse höjs det röster för att införa screening, obligatorisk hjärtundersökning av alla idrottande ungdomar.

Under några år runt 1990 dog 16 elitorienterare av hjärtsvikt. Sporten drabbades av panik. Många studier gjordes som pekade i olika riktningar men till slut på en bakterie, Twar. Långt senare omvärderades det till bakterien Bartonnella. Numera är man observant på infektioner och avråder idrottande enligt försiktighetsprincipen, alltså hellre avstå än chansa.

Internationellt finns det flera studier (exempel) från hjärtrelaterade dödsfall under marathonlopp. Återigen är män överrepresenterade. Det är både är hjärtinfarkter och hjärtsvikt. Dödsfallen tenderar att ske i slutskedet av loppen. Mönstret speglar hjärtåkommor i samhället i stort. Hjärtrelaterade dödsfall drabbar män i större utsträckning än kvinnor och utlöses inte sällan av fysisk ansträngning och stress.

Är det då farligt att springa långlopp? Ska vi avrådas från att träna och tävla? Nej, åtminstone inte träna, säger en enad läkarkår. Hälsovinsterna med ett fysiskt aktivt liv är avsevärt större jämfört med stillasittande. Men, det finns kanske anledning att fundera på sin bakgrund, livssituation och hur man tränar och tävlar.

Går vi 50 år bakåt i tiden skulle personer med dåligt hjärta avhålla sig från all fysisk ansträngning. Det var inget bra råd och det insåg en del kloka personer som Per-Olof Åstrand här i Sverige och Arthur Lydiard i Nya Zeeland. Åstrand föreslog redan på 50-talet att läkare borde skriva ut recept på motion istället för läkemedel. Det tog ett halvsekel innan det blev verklighet. Lydiard startade löpgrupper hemma i Auckland för personer som antingen redan drabbats av sin första hjärtinfarkt eller låg i farozonen. De träffades för att promenera och springa riktigt långsamt. Snart mådde många mycket bättre och ryktet om denna udda och kontroversiella behandlingsform spred sig. Joggingvågen hade fötts.

Garth Gilmours bok från 1965 - bild från Ebay

Lydiard och Åstrand insåg båda att hjärtat är en muskel som mår bäst av att tränas oavsett vem man är. De arbetade i huvudsak med elitidrottare men kände sig manade att propagera för motion för alla. En reflektion jag gjort när jag läst deras böcker är att de inte alls uppmanar vardagsmotionärer att tävla. Deras motionsråd är helt hälsoinriktade.

Träning är bra men man kan ifrågasätta nyttan i själva tävlandet. Läkarna talar om en triggereffekt där anstränging och stress sätter igång ett akut sjukdomtillstånd hos den som bär på ett svagt hjärta. Viss statistik pekar i riktningen att “kortare” långdistanslopp som 10 km och halvmaror drabbas av fler dödsfall än maror relativt antalet deltagare. Kanske har de flesta svaghjärtade sållats bort innan de ger sig på längre distanser?

Maralöpare och framförallt ultradistansare lägger annars mer tid på skonsammare lågintensiv träning med fokus på uthållighet. Många av de som fortsätter springa maror upp i åldrarna slutar jaga tider. Hälsostatistiken är positiv läsning. De som gjort långlöpning till livsstil lever överlag flera år längre än befolkningsgenomsnittet.

Men det finns alltså undantag. Vad som orsakade Micah Trues hjärtförsvagning vet vi inte. Den kan ha börjat som en liten skada flera decennier tidigare. Skulle han ha levt längre utan alla år av långlöpande? Det vet vi inte heller. Micah hade även bildligt talat ett stort hjärta. Det bultade för löpning och för Tarahumaras. En dag slutade det slå för Micah men det fortsätter slå för hans minne manifesterat i Caballo Blanco Memorial Runs som anordnas runt om i världen. Christer Schapiros lopp och de andras ger ett överskott som går till Tarahumaras i Mexico precis i Micah Trues anda. Det är inte ett dåligt arv efter en vanlig kille med passion för långdistanslöpning.

Bild från running.competitor.com

_________________________________________________________________

Epilog

Löpardöden är skapad av media. Den finns egentligen inte. Löpare lever överlag hälsosammare och längre än genomsnittet av befolkningen. Plötslig död orsakad av hjärtfel under idrottsutövning kan delas in i kategorierna medfödda hjärtfel (vanligast bland unga) och triggereffekt (vanligast hos äldre). Båda inträffar oftare i andra idrotter än löpning.

Folksams statistik som jag refererar till indikerar att plötsligt död under idrottande avtagit de senaste åren trots att fler idrottar (löparboomen). Min egen bedömning är att antalet fall är så få att minskningen kan bero på statistisk missvisning.

Idrottshjärta är ett resultat av uthållighetsträning. Det är den godartade formen av hjärtförstoring. Storleksökningen är inte dramatisk. Den är ca 10% (1 mm) av kammarväggarnas tjocklek.

Riksidrottsförbundet har gett ut en policy kring hur plötsliga dödsfall inom idrotten kan bemötas.

Orsakerna till att män drabbas i högre grad än kvinnor av plötslig hjärtdöd är inte kartlagda. De undersökningar som gjorts är inte samstämmiga. Viss forskning antyder att medfödda hjärtfel är vanligare hos män men beläggen är inte övertygande. Det finns fortfarande en reell manlig dominans inom tävlingsidrotten. Livsstilsskillnader brukar åberopas som förklaring till att män generellt är mer utsatta än kvinnor för hjärt- och kärlsjukdomar i åldersspannet 40 - 60 år. 

Micah True startade loppet Copper Canyon Ultra Marathon i Mexico 2002. Syftet var att stödja Tarahumaraindianernas kultur, speciellt deras urgamla löpartraditioner. Överskottet var litet. Micah kampanjade för nordamerikanskt deltagande. Han tog hjälp av journalisten Christopher McDougall som senare skrev boken Born to Run. Den skildrar loppet 2007, det första med utländskt deltagande.

Tarahumaras kallar sig även Rarámuri - "män som springer snabbt och lätt till fots" (enl. Wikipedia). Tarahumaras springer i enkla sandaler. Boken Born to Run gör ett stort nummer av barfotalöpning. Micah True föredrog (enligt Christer Schapiro) att springa i vanliga dämpade löpskor.

Referenser finns som inbäddade länkar i texten. Om inget annat anges är bilderna mina egna.