När jag besöker stora städer försöker jag föreställa mig hur platsen såg ut innan den blev bebodd, alltså när den fortfarande var vildmark. Det kan vara ganska lätt i yngre städer som Dubai. Det som idag är en drös med skyskrapor var öken när jag besökte Arabemiraten första gången.
Värre är det med några städer som är så uråldriga att ingen längre vet hur det såg ut innan de kom till. Nyligen besökte jag Istanbul för att springa dess marathon. Istanbul blev stad för 2700 år sedan och ligger i en aktiv jordbävningszon. Terrängen lär ha ändrat på sig rejält sedan stadens tillkomst. Nu uppgår befolkningen till 20 miljoner vilket gör det ännu svårare att föreställa sig platsen med noll innevånare.
Däremot är det inte alls svårt att förstå varför stan hamnat just här mitt emellan Asien och Europa. Den ligger i knutpunkten mellan gamla världens främsta kulturer. Vi marathonlöpare får bokstavligen känna på läget eftersom loppet startar i Asien och går på den moderna bron över Bosporen, sedan utmed vattenvägarna, längs med de gamla stadsmurarna för att avslutas i stans historiska mittpunkt.
Jag och övriga nordbor som sprang loppet är långt ifrån de första från våra trakter som svettats i Istanbul. Skandinaviska legotrupper, väringar, kom hit redan på 800-talet. Staden hette då Konstantinopel och var huvudstad i ÖstRom. Väringarna kallade Konstantinopel för Miklagård, den stora staden. Ett passande namn för redan då var det en miljonstad. Kyrkor och palats i sten sträckte sig högt upp i skyn. En del av dessa byggnader finns kvar och imponerar forfarande. Den äldsta delen av Istanbul ser nog fortfarande ut som väringarnas Miklagård.
Väringar är en mer korrekt benämning än vikingar. Vikingar är ett samlingsnamn med olika innebörd beroende på sammanhang. För vissa är de upplysta hjältar, för andra är de rövare och banditer. Vikingarna var länge bortglömda men letades fram och polerades upp under 1800-talet. Nationalromantiken krävde ett ärorikt förflutet. Vår nutida bild av vikingar kommer därifrån. Vi kallar dem förfäder och framställer dem som skickliga handelsmän som seglade nedför Volga och Djepr för att utbyta varor i Konstantinopel. Vikingarna skapade ett organiserat samhälle med handelsstäder. De var avancerade skeppsbyggare och använde sitt eget skriftspråk. I västerled koloniserade de Island och Grönland och de seglade till Nordamerika. De utövade idrott.
Det låter något det, men låt mig ge en alternativ historieskildring.
Vikingarna tar vid där bronsåldern slutar men vi kan lika väl säga att de var stenåldersmänniskor klädda i djurhudar. Brons och järn var få förunnat. Dåtidens skandinaver var en isolerad folkspillra ungefär som dagens urinnevånare i Amazonas. Gapet till kulturerna i Asien, Mellanöstern och runt Medelhavet var enormt. Där fanns stora städer med mångfalld och omfattande handel. Här i norr kurade folk i små byar som sällan såg besökare från fjärran trakter.
En handelsled som inte bara spred varor utan även vetenskap och kultur var Sidenvägen. Den har en historia äldre än Istanbuls. På 700-talet expanderade islamska kalifat ut över norra Afrika ända till Spanien. Handeln genom Medelhavet till anglosaxare och franker stördes. Det utnyttjade kazarer som såg möjligheten att etablera en nordlig sträckning av sidenvägen via floderna till Östersjön och vidare mot dagens Storbritannien och Frankrike.
Utmed denna nya led behövdes handelsstationer. Strategiska platser valdes ut. Birka etablerades som en av dem. Birka byggdes och befolkades av kazarer, turkar, araber och judar. Kanske hördes en islamsk böneutropare flera gånger om dagen. En sverigepartist hade inte känt sig bekväm i Birka. Till Birka var inte lokalbefolkningen välkommen mer än för diverse skitjobb och för leverans av varor som bröd och fisk.
Nordmännen som de kallades var måhända primitiva i handelsmännens ögon, men de var storväxta och verkade i en våldskultur. Råbarkade krigare som med träning och vapen skulle gå att tämja till en av tidens viktigaste handelsvaror, legoknektar. Bättre lärare än kazarerna kunde de inte få. Handelsvägen var etablerad och kunder fanns.
Nordmännen hade egenheten att de inte skydde hårt fysiskt arbete. De rodde galärerna själva och sparade därmed in på slavarna. De hade låga löneanspråk så länge de fick idka sin egen småskaliga handel och tilläts supa sig fulla med jämna mellanrum. Utrustade med frankiska svärd blev de så stridsdugliga att de värvades till den östromerske kejsarens livgarde i Konstantinopel. De blev väringar. Väl på plats anammade de snabbt seder och bruk, inklusive idrott.
Sport var bokstavligt talat en central företeelse i Konstantinopel. I stadens mitt låg den stora hippodromen. Där utspelades inte bara hästkapplöpningar utan allt annat folknöje och alla stora sammankomster. Hippodromen var den tidens Friends Arena. Idrott ingick i den militära skolning som väringarna fick. Där ingick alla klassiska grenar som längd- och höjdhopp, löpning, kast, bågskytte och givetvis brottning.
Det finns inga källor som säger att väringarnas idrottsträning var offentlig men om den var det så drog den säkert publik. De halvnakna, skäggiga och rödbrusiga krigarna var ett exotisk inslag i stadsbilden och de var dessutom ökända för att tappa besinningen och gå bärsärkagång även i idrottslig kamp med varandra.
Hippodromen finns kvar. Den ligger två meter under dagens marknivå på den stora öppna platsen vid Hagia Sofia och Blå Moskén. Kanske är den helt intakt. Ingen vet för inga fullständiga utgrävningar har gjorts. Precis som vid de antika olympiska spelen gick löp- och hästtävlingar runt en påle. Rundningsmärket, en spiralformad pelare, sticker fortfarande upp ur stenläggningen. Några tiotal meter därifrån sker målgången på det nutida Istanbul Marathon. Historiens vingslag känns påtagligt.
På 800-talet populariserades också lagsporter. Konstantinopel var uppdelat i supportrar för de Blå och de Gröna. Under hästpolomatcher gick det säkert hett till även på läktarna. Polo fungerar också utan hästar. Väringarna skapade sin egen variant, knattleikr, där de inte alltför sällan spräckte skallen på varandra med klubborna.
Väringarna tog med sig intresset för idrott hem till Skandinavien. Däremot tog de inte med sig idrottens regelböcker om det fanns några. Enligt dåtida krönikörer resulterade tävlandet på lekvallarna oftast i ett och annat dödsfall. Väringarna hade alltså en förkärlek för kampsporter. Löpning stod inte högt på önskelistan, speciellt inte långdistanslöpning som är en modern företeelse. Även om man skulle vilja hoppas på det så dominerar knappast vikingablod i ådrorna på den stora mängd VLSK-löpare som kunde skådas i årets lopp.
Den nordliga sidenvägen höll sig i knappt 200 år. Mot slutet blev den svår att försvara. Kazarer, araber och byzantiner lämnade över till väringar att själva försöka bedriva handeln. Birka packades ned i flyttkartonger.
Väringarnas främsta handelsvara var sannolikt slavar. En skrymmande last, kanske också en rymmande last när färden utmed floderna söderut stötte på patrull. När inte handel fungerade tog de till vandel, alltså plundring. Det blev de knappast populärare av. Flera runstenar vittnar om misslyckade vikingatåg i österled. Väringarna/vikingarna blev utmanövrerade och utkonkurrerade. Med i fallet gick också idrottsintresset som nästan helt försvann utom på vissa ställen som Gotland och Skottland där vikingasporter levt kvar fram till våra dagar.
I Istanbuls långa historia är väringarnas närvaro en parentes. Det är än så länge också stadens marathon som sprangs för 36:e året men vi får hoppas att traditionen håller i sig. Tjusningen med loppet är stadens historia och det spektakulära i att springa mellan två kontinenter. Det är en kuperad bana som kräver hushållning av resurserna. Långa delar av sträckningen saknar publik och det finns ingen musikunderhållning som på andra jämförbara stortstadsmaror. Loppet går A till B vilket utmanar logistiskt. Förra året var jag imponerad av att det fungerade. I år fick jag uppleva motsatsen. Jag fick springa med min dropbag på ryggen hela maran. Då tänkte jag att Istanbul fortsätter att locka men samtidigt sätta oss nordbor på prov genom århundradena.
Värre är det med några städer som är så uråldriga att ingen längre vet hur det såg ut innan de kom till. Nyligen besökte jag Istanbul för att springa dess marathon. Istanbul blev stad för 2700 år sedan och ligger i en aktiv jordbävningszon. Terrängen lär ha ändrat på sig rejält sedan stadens tillkomst. Nu uppgår befolkningen till 20 miljoner vilket gör det ännu svårare att föreställa sig platsen med noll innevånare.
Däremot är det inte alls svårt att förstå varför stan hamnat just här mitt emellan Asien och Europa. Den ligger i knutpunkten mellan gamla världens främsta kulturer. Vi marathonlöpare får bokstavligen känna på läget eftersom loppet startar i Asien och går på den moderna bron över Bosporen, sedan utmed vattenvägarna, längs med de gamla stadsmurarna för att avslutas i stans historiska mittpunkt.
Jag och övriga nordbor som sprang loppet är långt ifrån de första från våra trakter som svettats i Istanbul. Skandinaviska legotrupper, väringar, kom hit redan på 800-talet. Staden hette då Konstantinopel och var huvudstad i ÖstRom. Väringarna kallade Konstantinopel för Miklagård, den stora staden. Ett passande namn för redan då var det en miljonstad. Kyrkor och palats i sten sträckte sig högt upp i skyn. En del av dessa byggnader finns kvar och imponerar forfarande. Den äldsta delen av Istanbul ser nog fortfarande ut som väringarnas Miklagård.
Väringar är en mer korrekt benämning än vikingar. Vikingar är ett samlingsnamn med olika innebörd beroende på sammanhang. För vissa är de upplysta hjältar, för andra är de rövare och banditer. Vikingarna var länge bortglömda men letades fram och polerades upp under 1800-talet. Nationalromantiken krävde ett ärorikt förflutet. Vår nutida bild av vikingar kommer därifrån. Vi kallar dem förfäder och framställer dem som skickliga handelsmän som seglade nedför Volga och Djepr för att utbyta varor i Konstantinopel. Vikingarna skapade ett organiserat samhälle med handelsstäder. De var avancerade skeppsbyggare och använde sitt eget skriftspråk. I västerled koloniserade de Island och Grönland och de seglade till Nordamerika. De utövade idrott.
Det låter något det, men låt mig ge en alternativ historieskildring.
Vikingarna tar vid där bronsåldern slutar men vi kan lika väl säga att de var stenåldersmänniskor klädda i djurhudar. Brons och järn var få förunnat. Dåtidens skandinaver var en isolerad folkspillra ungefär som dagens urinnevånare i Amazonas. Gapet till kulturerna i Asien, Mellanöstern och runt Medelhavet var enormt. Där fanns stora städer med mångfalld och omfattande handel. Här i norr kurade folk i små byar som sällan såg besökare från fjärran trakter.
En handelsled som inte bara spred varor utan även vetenskap och kultur var Sidenvägen. Den har en historia äldre än Istanbuls. På 700-talet expanderade islamska kalifat ut över norra Afrika ända till Spanien. Handeln genom Medelhavet till anglosaxare och franker stördes. Det utnyttjade kazarer som såg möjligheten att etablera en nordlig sträckning av sidenvägen via floderna till Östersjön och vidare mot dagens Storbritannien och Frankrike.
Utmed denna nya led behövdes handelsstationer. Strategiska platser valdes ut. Birka etablerades som en av dem. Birka byggdes och befolkades av kazarer, turkar, araber och judar. Kanske hördes en islamsk böneutropare flera gånger om dagen. En sverigepartist hade inte känt sig bekväm i Birka. Till Birka var inte lokalbefolkningen välkommen mer än för diverse skitjobb och för leverans av varor som bröd och fisk.
Nordmännen som de kallades var måhända primitiva i handelsmännens ögon, men de var storväxta och verkade i en våldskultur. Råbarkade krigare som med träning och vapen skulle gå att tämja till en av tidens viktigaste handelsvaror, legoknektar. Bättre lärare än kazarerna kunde de inte få. Handelsvägen var etablerad och kunder fanns.
Nordmännen hade egenheten att de inte skydde hårt fysiskt arbete. De rodde galärerna själva och sparade därmed in på slavarna. De hade låga löneanspråk så länge de fick idka sin egen småskaliga handel och tilläts supa sig fulla med jämna mellanrum. Utrustade med frankiska svärd blev de så stridsdugliga att de värvades till den östromerske kejsarens livgarde i Konstantinopel. De blev väringar. Väl på plats anammade de snabbt seder och bruk, inklusive idrott.
Sport var bokstavligt talat en central företeelse i Konstantinopel. I stadens mitt låg den stora hippodromen. Där utspelades inte bara hästkapplöpningar utan allt annat folknöje och alla stora sammankomster. Hippodromen var den tidens Friends Arena. Idrott ingick i den militära skolning som väringarna fick. Där ingick alla klassiska grenar som längd- och höjdhopp, löpning, kast, bågskytte och givetvis brottning.
Det finns inga källor som säger att väringarnas idrottsträning var offentlig men om den var det så drog den säkert publik. De halvnakna, skäggiga och rödbrusiga krigarna var ett exotisk inslag i stadsbilden och de var dessutom ökända för att tappa besinningen och gå bärsärkagång även i idrottslig kamp med varandra.
Hippodromen finns kvar. Den ligger två meter under dagens marknivå på den stora öppna platsen vid Hagia Sofia och Blå Moskén. Kanske är den helt intakt. Ingen vet för inga fullständiga utgrävningar har gjorts. Precis som vid de antika olympiska spelen gick löp- och hästtävlingar runt en påle. Rundningsmärket, en spiralformad pelare, sticker fortfarande upp ur stenläggningen. Några tiotal meter därifrån sker målgången på det nutida Istanbul Marathon. Historiens vingslag känns påtagligt.
På 800-talet populariserades också lagsporter. Konstantinopel var uppdelat i supportrar för de Blå och de Gröna. Under hästpolomatcher gick det säkert hett till även på läktarna. Polo fungerar också utan hästar. Väringarna skapade sin egen variant, knattleikr, där de inte alltför sällan spräckte skallen på varandra med klubborna.
Väringarna tog med sig intresset för idrott hem till Skandinavien. Däremot tog de inte med sig idrottens regelböcker om det fanns några. Enligt dåtida krönikörer resulterade tävlandet på lekvallarna oftast i ett och annat dödsfall. Väringarna hade alltså en förkärlek för kampsporter. Löpning stod inte högt på önskelistan, speciellt inte långdistanslöpning som är en modern företeelse. Även om man skulle vilja hoppas på det så dominerar knappast vikingablod i ådrorna på den stora mängd VLSK-löpare som kunde skådas i årets lopp.
Den nordliga sidenvägen höll sig i knappt 200 år. Mot slutet blev den svår att försvara. Kazarer, araber och byzantiner lämnade över till väringar att själva försöka bedriva handeln. Birka packades ned i flyttkartonger.
Väringarnas främsta handelsvara var sannolikt slavar. En skrymmande last, kanske också en rymmande last när färden utmed floderna söderut stötte på patrull. När inte handel fungerade tog de till vandel, alltså plundring. Det blev de knappast populärare av. Flera runstenar vittnar om misslyckade vikingatåg i österled. Väringarna/vikingarna blev utmanövrerade och utkonkurrerade. Med i fallet gick också idrottsintresset som nästan helt försvann utom på vissa ställen som Gotland och Skottland där vikingasporter levt kvar fram till våra dagar.
I Istanbuls långa historia är väringarnas närvaro en parentes. Det är än så länge också stadens marathon som sprangs för 36:e året men vi får hoppas att traditionen håller i sig. Tjusningen med loppet är stadens historia och det spektakulära i att springa mellan två kontinenter. Det är en kuperad bana som kräver hushållning av resurserna. Långa delar av sträckningen saknar publik och det finns ingen musikunderhållning som på andra jämförbara stortstadsmaror. Loppet går A till B vilket utmanar logistiskt. Förra året var jag imponerad av att det fungerade. I år fick jag uppleva motsatsen. Jag fick springa med min dropbag på ryggen hela maran. Då tänkte jag att Istanbul fortsätter att locka men samtidigt sätta oss nordbor på prov genom århundradena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar