Tjejmilen 5 sep 2010

Jomenvisst, och det var nog den trevligaste 10 km-tävlingen jag sprungit.

Att jag anmälde mig till Tjejmilen överhuvudtaget var för att jag trillat in på att all min träning sker tillsammans med andra nuförtiden.

Kanske har jag gått och blivit tvångssocial? Jag har jättesvårt för att ge mig ut själv på en löprunda. Speciellt nu när det börjar bli mörkt, kallt och blött ute.

Så när jag planerade höstens tävlande och tränande tänkte jag att speciellt efter stora krävande tävlingar måste jag lägga in en del kortare för att få tummen ur och komma ut i friskluften.

Skövde 48-timmars förra helgen var årets kraftansträngning och nästa tunga tävling blir Uppsala 100 km. Däremellen två helger och de tävlingar som stod till buds var alltså Tjejmilen och Stockholms Halvmarathon. Så jag anmälde mig alltså till båda.

Att jag överhuvudtaget räknade in Tjejmilen som en möjlig tävling var för att tidigare i år på Vårruset såg jag ett par manliga deltagare. Jag insåg att könsbestämningen av deltagarna inte var så strikt. Tänkte att det skulle vara kul att prova på en all-girl-competition någon gång.


Så då blev det Tjejmilen alltså under namnet Mikaela Forsström. Enligt reglerna får man inte springa i någon annans namn. Det ämnade jag heller inte göra. Man ska vara kvinna men det finns inga detaljerade krav kring det. Om man känner sig som en, eller ser ut som en så må det alltså vara OK. Jag hade heller ingen avsikt att lägga mig i tätstriden så ingen skulle behöva känna sig nedpetad pga mitt deltagande.

Väl hemma från Skövde började jag alltså fundera på vad det innebar att ställa upp i Tjejmilen.

Jag ville helst komma dit obemärkt, njuta av tävlingstämningen, springa av mig mina 10 kilometrar och sedan dra hemåt igen.

Just "obemärkt" tarvade viss förberedelse. Blev jag uppenbart ertappad som man skulle kanske någon ställa till en scen. Ser man å andra sidan för utstuderat kvinnlig ut så åker man säkert dit på det greppet.

Min taktik blev därför att klä mig i kvinnliga attribut precis såpass mycket att folk drog sig för att fråga, och lagom återhållsamt för att inte provocera någon.

Min färganalytiker har säkert en del att säga om kombinationen mig och rosa men för det här tillfället fanns det egentligen inget annat val. Ett antal rosa löpkläder och attiraljer inhandlades.


Jag ser fet ut i rosa (alltså mer fet än i svart som jag brukar ha) men det tyckte jag tog bort uppmärksamheten från avsaknad av byst.

Däremot har ju vi killar ett omvänt behov av att dölja andra utskjutande kroppsdelar i sådana här sammanhang. Min arbetshypotes var först att hitta en fluffigare löparkjol. Jag tycker mig ha sett sådana flera gånger men nu på höstkanten stod de inte att finna.

Jag lånade en lite tightare kjol och provsprang en runda i den. Den var nog ett par storlekar för liten för mig och hade tendens att glida upp vilket nog inte skulle vara helt lyckat på tävling. Däremot måste jag säga att det var utomordentligt praktiskt att springa i kjol. Ett underkattat löpplagg. minimalt med skav, bra ventilation för varma dagar och framför allt rekordsnabba stopp för att reglera vätskeöverskott. Kjol ska definitivt utprovas för kommande långa tidsultror.

Så det blev mina korta tights istället tillsammans med en tunn lång svart scarf som jag virade runt höftenl. Det blev riktigt sofistikerat om jag får säga det själv.

Kläderna gör mannen heter det och i mitt fall tyckte jag det dög visuellt för att komma undan som löpartjej. Jag var till och med riktigt nöjd. Jag har nog sett mer manhaftiga 49-åriga damer i löpspåren förr.


En riktigt illusionist vet förstås att det visuella är bara halva lösningen till ett lyckat förställningstrick. Man måste också utstråla säkerhet och ta grepp om betraktarens uppmärksamhet. Metoden för det var att stämma träff med någon som var beredd på att se det värsta. Det blev Kristina Paltén och hennes mor och syster. Bara vetskapen om att man har ett möte, och att det blir ett kärt återseende, betyder allt. Och det var förstås äkta trevligt att stöta på Inger och Ulrika där i folkvimlet - Pitetrygghet i tillvaron.


Tjejmilen dras som sagt av ett visst dåligt rykte. Tusentals tjejer som knuffas och trängs, trampar varandra på tårna, säger elaka saker till varandra mm. Det såg verkligen ut att bli trångt i löpleden. Jag hade bestämt mig för att starta tidigt i den första startgruppen, 2, direkt efter de seedade löparna. I 2:an springer de som tror sig kunna göra milen på 55 minuter. Det lät ju klockrent som Mikaelas startgrupp!

Kristina Paltén ville se starten. Hon drog med oss dit. Jag hittade en liten glipa emellan kravallstaketen. Där smet jag in så fort grupp 2 släpptes till. Jag hamnade alltså rätt långt fram.

Om någon skulle bry sig om mig så gör de det nog nu tänkte jag.

Ett par yngre tjejer tittade misstänksamt på mig. Men tyvärr vågade de inte fråga om min könstillhörighet för då hade jag nog låtit dem känna efter själva.

Nåväl, startskottet gick och iväg drog vi som på vilken löpartävling som helst. Jag körde 4:45-tempo första kilometrarna. För det fick jag sick-sacka men inte tillnärmelsevis lika mycket som på maran, Midnattsloppet eller Premiärmilen. De allra flesta tjejerna i min startgrupp hade bra fart på benen. Jag springer stort sett i helt jämn fart från start till mål på ett millopp. Det var många av de andra tjejerna som gjorde detsamma. Vi blev därför ett gäng på 10-15 som följdes från tidigt i loppet och hela vägen in i mål. Det var trevligt. Jag hörde inte den minsta sura kommentar. De som gått ut väl hårt och börjat sacka höll föredömligt ut till höger. Någon enstaka knuff resulterade i ett omedelbart "ursäkta".

Det blev alltså ett riktigt myslöp i härligt väder kring några av Stockholms vackraste platser. Vi vinkade till båtarna i Djurgårdsbrunnskanalen, hejade på de som hade picnic i gröngräset och peppades av alla åskådare utmed banan.

I mål blev det medalj, dricka och OSTKAKA! Bättre kan det ju inte bli. Som smålänning hade jag nästan svårt att hålla tillbaka glädjetårarna. Jag snackade lite med Kristina Sörenssen och insåg sedan att det var i stort sätt omöjligt att träffa något annat känt ansikte i vimlet.

Avslutade därför en lyckad dag med lätt transportjogg till bilen för hemfärd.

Jättelångt 2010 - Tur i Roslagen

Jag är en person som aldrig vinner idrottstävlingar och inte heller lotterier.

När jag ställer upp i en tävling så är det för att tappert deltaga och ta mig i mål, inte för att vinna eller ens komma på pallplats. Jag är ju smålänning så jag bryter ogärna ett lopp som jag betalt anmälningsavgiften för. Jag vill ha valuta för pengarna och ibland är det endast den tanken som bär mig över mållinjen. Då har som regel topptrion redan gått imål, duschat, bytt om och gett sig hemåt med sina troféer.

Lotter var det länge sedan jag slutade köpa. Man får ändå trisslotter ibland som present av släkt och vänner eller för att man besvarar frågor i den lokala mataffären. De lotterna behöver jag inte skrapa. Jag skulle kunna slänga dem direkt. Som mest har jag ibland vunnit en ny lott (en nit) men jag kan inte påminna mig när de senast inträffade.

På sistone har dock mina cirklar rubbats en aning.

Det började nog på TEC tidigare i vår. Som resultat av att jag för första gången bröt en ultratävling (100 miles) så tog jag istället brons på 75 miles! Väldigt oväntat men positivt och uppskattat förstås. Men nog var det väl ett enstaka olycksfall i arbetet.

Men så på Jättelångt nu i helgen så hände det oväntade igen. I ett nummerlappslotteri vann jag en veckas fri hyrbil. Toyota Prius med 200 fria mil och en tank bränsle. Värde mer än 4000:-.

Turlott

Vad är det man brukar säga? Tur i spel, otur i ...... ? Hmmm.


Förra året sprang jag första upplagan av Jättelångt. Då gick tävlingen som invigning av Roslagsledens norra förlängning. Vi sprang från Grisslehamn där leden slutar till Norrtälje. Jag blev direkt förälskad i den vackra och omväxlande naturen. Vyerna längs kusten söder om Grisslehamn tar fullständigt andan ur en. Väddö kanal är en sann idyll. Inåt land är det rena landsbygden med skogsstigar och smala vägar kantade av gårdar och gamla mjölkpallar.

Det var alltså inte svårt att bestämma mig för att delta i årets upplaga. Vi skulle starta i Norrtälje och springa norr ut till Grisslehamn. Det tyckte jag lät bra eftersom den vackraste delen av banan då kommer på slutet som belöning för ansträngningen att ta sig hela sträckan.

Ett problem med trailbanor från A till B är logistiken. Man kommer i mål på en helt annan ort än där man startar. Med bil får man vara kreativ. I år bestämde jag att först köra och parkera i Grisslehamn, sedan ta bussen till Norrtälje och starten. Det skulle kosta morgonsömn men vara värt besväret efter målgång.

Jag plockade upp Håkan Zehler kl 06:10 på Söder. Vi drog iväg i god fart eftersom vi inte fick missa 07:55-bussen mot Norrtälje. Navigatorn gav oss ingen mariginal alls men jag hade lärt mig från förra året att den räknade ankomsttid väl pessimistiskt.

Vi anlände som förutspått Grisslehamn i god tid. Vi stötte ihop med Leif Åhlander och Anders Löfgren som också bilat upp för att parkera. Bussresan till start tog en timme så jag hann utan problem trycka i mig min långlöparfrukost bestående av en termos kaffe, 5 kanelbullar och en Gainomax.


Startområdet låg bakom Toyota i Norrtälje. Här surrade det av aktivitet. Vi anlände mer än en timma före start så jag hade god tid på mig att heja på alla löpare som kom i jämn ström. De togs väl emot av Kristina Paltén som valt att ställa löpskorna i hyllan i år och i stället blivit rekryterad som funktionär. Ett riktigt kap av Jättelångtarrangörerna måste jag säga.



Vi var en brokig samling löpare. Fjolårsvinnarna Cecilia Petersson och Mats Vidinger var med och blev intervuade. Det hölls tal. Så småningom lyckades vi samla oss till start och ge oss av på kortegelöpning genom Norrtälje och ut till Roslagsleden. Det var lite kofösning över det hela och jag kände mig som en yster kalv som strax skulle få skutta ut på sitt första grönbete.

Väl på leden blev det fri fart. Tätklungan var snabbt ur sikte. Jag hade som mål att springa på 7 tim 55 min. Upplägget för att klara det var att snitta i ett 6:20-tempo på alla löpsträckor loppet igenom och att dra ner depåstoppen till ett minimum. Det borde ge mig en buffert av tid för de obanade partierna jag visste skulle komma.

Jag trodde därför att jag skulle ligga ganska långt bak i fältet i början och sedan möjligen plocka några placeringar mot slutet. Jag var därför ganska förvånad att jag tidigt segade om ett antal löpare som normalt springer fortare än mig, bl.a. Mia Thomsen och Sebastian Lauterbach som kompissprang och såg ut att ha det trevligt och avspänt.


Solen sken och det var varmt ute på ängarna. Jag hade vis från förra året valt långa tights. Det ångrade jag inte när jag sprang genom nässelsnåren. Jag hade en annan komparativ fördel mot de flesta andra. Jag hade kvar förra årets bana i min Garmin FR 305:a. Jag hade lyckats reversera den och editera bort de få felspringningar jag gjorde förra året. Jag kunde därför köra på i mitt tempo och hela tiden se att jag sprang rätt.

Vätske- och näringskontrollerna låg tätt för att vara en ultra-trail. De var så välfyllda med förnödenheter och med trevliga funktionärer att det tog emot att göra så minimalistiska stopp som jag gjorde. Jag drog dock snabbt vidare och njöt av naturen. Stora delar av loppet sprang jag helt ensam. Jag visste att det fanns löpare framför- och bakom mig men jag verkade hålla avstånd till dem.

Den har delen av Roslagsleden som Jättelångt går på är egentligen flack. Vi ultralöpare promenerar oftast i branta uppförsbackar och när en sådan kommer så tittar man instinktivt på klockan för att se om det är dags att äta och dricka. Jag har ju sprungit flerar ultror tillsammans med Liselott Guest som aldrig slarvar med näringspåfyllningen. Hon påminner om när det gått 2 timmar eller 20 km att det är dags för en taktisk temposänkning för matintag.

Den här gången hade jag inte det stödet. Det visste jag om men jag kände mig så bekväm i löpningen att jag sprang nästan halva sträckan utan fast föda. Det var inte smart för jag kände en viss matthet och snudd på lite illamående innan jag tog mig för att äta ordentligt. Då gjorde jag förstås genast det och efter ett par kilometer till så tycke jag mig vara i slag igen.


Väddö kanal är en riktig idyll. Man springer bredvid på en grusad stig. Det är visserligen en enda lång raksträcka men passar man på att heja på fiskare och båtfolk så avverkar man den utan problem.

Det gjorde dock inte Robert "Barfota" Karlsson. Robert är en fröjdig värmlänning som har en härligt skön inställning till sin löpning. På frågorna om hur långt och ur fort han tidigare sprungit som barfotalöpare svarade han att han egentligen inte bryr sig, utan bara ger sig ut och springer utan klocka och håller på så länge som det känns bra. Han var dock inte imponerad av betongkrossen som utgjorde kanalstigens grus.


Robert och jag följdes en bit efter Väddö kanal in i ett terrängavsnitt som han verkligen uppskattade och tjoade att det kändes som massage för fötterna. Vi sprang tillsammans fram till en grusväg där han åter tvingades dra ned på tempot.

Jag ångade på i mitt planerade tempo. Sprang om ett par löpare och kom fram till Annicas veranda som utgjorde sista bemannade kontrollen. Här fanns det så mycket läckerheter så det nästan svindlade för ögonen och övriga sinnen. Jag tyckte att jag sprungit såpass bra hit att jag kostade på mig en längre pratstund med värdfolket.

Nu visste jag att de riktigt natursköna delarna av banan skulle komma. PEK & co hade också annonserat att sträckningen var omdragen vissa partier jämfört med förra året. Egentligen borde detta ha tänt lite varningslampor inom mig men jag var så uppåt av att min plan hållt så bra att jag inte anade oråd. När markeringar pekade på ändrad kurs in i snåren så var jag istället beredd på att här vankades än mer av tuff terräng. Jag kollade därför inte så noga om jag såg spår från andra löpare utan drog rakt ut mot havet dit ledmärkningarna pekade. Det blev klappersten och klippor och riktigt svårforcerat. Det var inte förrän jag såg en sista orangemålad träpåle nära vattenlinjen som jag förstod att det nog inte var rätt väg. Då hade jag klättrat och vinglat runt på klippor i nästan 2 km.


Att förstå att man sprungit fel innebär oftast att man måste ta sig tillbaka samma väg man kommit. Det kändes knäckande men jag kollade förra årets bana i GPS-klockan och såg att jag skulle kunna hajka till den genom att ta mig rakt in från havet, helt obanat men förhållandevis lättnavigerat. Efter en knapp kilometer var jag ute på riktiga leden igen.

Att det hade kostat mig tid förstod jag men hur mycket var svårt att säga. Jag kom ikapp Stefan Hasselgren som tidigare också sprungit fel. Han berättade att ett antal löpare jag haft bakom mig nu låg en bra bit före. bl.a. Mia och Zebban. Jag var mer glad för att ha hittat ut såpass lindrigt från min grova felspringing än att grämas över tappade placeringar. Jag sprang med Stefan till nästa banändring som gick över ett vattensjukt kalhygge.


När vi överlevt detta och kom ut på en mindre väg så ser vi Cecilia Petersson komma springande mot oss(!). Hon hade också sprungit fel. Vi tre följdes åt till den obemannade sista kontrollen 10 km före mål. Efter lite coca cola och bananer så sprang vi vidare. Cecilia och Stefan såg pigga ut och drog iväg från mig småpratandes med varandra. Jag tog det lugnt, tömde skorna på småsten. Jag kom fram till det sista obanade terrängavsnittet som jag också kom ihåg från förra året. Det var aningen kortare nu men lika svårforcerat. Efter det skulle jag bara följa förra årets spår hela vägen in i mål.

När man sprungit så långt så låter 6 km inte så mycket men varje kilometer tickar ned väldigt långsamt på slutet av ett långlöp. Jag spanade hela tiden efter Albert Engströms skrivarstuga som ligger just utanför Grisslehamn. Den verkade aldrig vilja uppenbara sig för mig. När den till slut gjorde det så var det nästan som en hägring framför ögonen.


I spurten in mot måltältet så hör jag Kristina Paltén ropa mitt namn. Det är alltid roligt att bli igenkänd. Men Kristina ropar också något om ett pris jag vunnit. Jag fattar först inte vad. Det brukar på sin höjd vara en vattenflaska eller ett par strumpor man kan få utöver diplom och innehållet i målgångspåsen. Det tog några minuter för mig att inse att jag också vunnit den där veckan med en Toyota Prius.

Jag kom i mål på tiden 8 tim 7 min vilket jag är nöjd med. Faktiskt en bra tid på 71 km. Hade jag sprungit rätt så skulle jag gjort loppet på 7:45 med samma tempo. Det får jag sikta på inför nästa års tävling.


I målområdet hittade jag Zebban och Mia i massagetältet. Det var precis vad jag behövde också. Massöserna var precis så hårdhänta som jag hoppats och lyckades faktiskt få mig i väldigt gott skick. Jag frågade efter duchen och det visade sig att man blev skjutsad dit i bil - lyxigt värre! Leffe och Anders som också gått imål strax före mig hängde på. Jag hade inte det minsta skavsår på kroppen. Det brukar man annars bli påmind om i duschen.


Vi delade bastu med postroddarna och de berättade för oss på ett ganska så dråpligt sätt att när de kom in i Grisslehamn så trodde de att där hänt någon alvarlig olycka. Anledningen var att de såg ett antal avklädda människor insvepta i raddningsfiltar. Det var först en bra stund senare de förstod att de sett målgången på Jättelångt. Roddarna själva hade inte haft det allför lätt på Ålands hav. De gjorde sträckan på imponerande 5 timmar, till större delen i dimma med väldigt dålig sikt.



Jag hade ju bilen vid målet och passade därför på att ta med så många som fick plats som behövde komma tillbaka till Stockholm. Vi fick dock vänta in de sista. Under tiden passade jag på att äta väldigt goda grillade korvar och potatissallad. Robert "Barfota" Karlsson fullföljde förstås loppet och belönades med ett särskilt barfotapris - en ölöppnare att ha på tummen. Han hjälpte mig därför att korka upp min lättöl.


Till slut var alla mina passagerare duschade och ombytta. Vi sa farväl och på återseende och drog söderut. Jag var inte hemma förrän 23:30. Det blev en lång dag alltså, men en som kommer att sitta kvar i minnet länge.

Och det där med "tur i spel....", det kommer jag säkert att grunna på länge.

Nakenlöparen

Miss Universumtävlingen fascinerar mig. Namnet gör anspråk på att utse den främsta bland honkön från samtliga galaxer och planetsystem. Trots denna oerhörda konkurrens så har hittills genom åren alltid en Homo Sapienskvinna från planeten Jorden vunnit.

Nu finns det förklaringar till detta. Tävlingsledningen har inte låtit andra arter ur vår rika fauna få delta och de andra bebodda planeterna och världarna har hittills avtått från att skicka delegater att konkurrera i någon av de 57 misstävlingar som hållits fram till nu.

Men det ska man inte låta sig nedslås av. 57 år är bara uppvärmning med universummått mätt så jag bänkar mig troget framför TV:n varje gång tävlingens final visas i hopp om att få se extraterresta deltagare.

Urvalskriterierna för misstävlingen är kanske lite trångsynta men de går igen i många sammanhang, även i idrottens.

Man tävlar i att springa fortast och hoppa högst. Vi hyllar Usain Bolt och Kajsa Bergqvist men en pensionerad gepard med tagg i tassen springer lätt ifrån startfältet i olympiska spelens 100-metersfinal och en kängurumamma med unge på magen hoppar över en ribba på 3 meters höjd när det behövs.

Men visst, vi kanske mår bäst av att slippa tävla mot grizzlybjörnar i boxning och mot stora vita hajar i simning. Dessutom så vet jag att de flesta djur har tillräckligt hög integritet för att vägra utföra våra löjligaste sporter såsom golf.

Urval

Finns det då ingen sport där vi människor kan excellera?

Jo, vi har ju förstås alla redskapsidrotter och motorsporter. Dessutom har vi en unik förmåga i att kombinera intelligens med starkt utvecklad flockmentalitet till att lyckas väl i lagidrotter. Ett av våra division 6-lag i fotboll vinner lätt över Rwandas nationella bergsgorilleteam.

Men om man renodlar det till de basala fysiska prestationerna som handlar om att vara snabbast, komma längst, lyfta tyngst osv. - finns där då ingen disciplin vi människor är bäst i?

Egentligen inte och det kan väldigt kort förklaras med att vi i djurvärlden är generalister snarare än specialister. Vi har alltså utvecklats till att bli bra på mycket framför att bli bäst på en sak. Däremot borde vi ha några egenskaper där vi utmärker oss extra väl och som kanske kan kombineras till ett framgångsrecept.

För att komma fram till det kan man studera vår anatomi och se om det går att identifiera några olikheter gentemot andra arter som ger oss speciella fördelar. Man bör då först sortera in oss på en huvudstam i faunan. Fåglar, fiskar, amfibier, kräldjur, insekter osv är helt enkelt för olika oss för att syftet med jämförelsen ska uppnås.

Men gentemot andra däggsjur så ser man först en ganska så påtaglig skillnad – vi går och springer på två ben. Det är vi ganska ensamma om. Visst finns det andra däggdjur som förflyttar sig på två ben men då gör de det som regel genom att hoppa.

Nästa visuella skillnad är också ganska så påfallande – vi saknar päls! Vi är helt enkelt mer nakna än de flesta andra däggdjur.

Nu är ju detta inte helt unikt. Även valar, delfiner och hajar saknar päls. De är däggdjur som lever under vattenytan och därför utvecklat fisklika former och egenskaper.

Elefanter och noshörningar är i likhet med oss människor i stort sett kala men försåg man dem med päls så skulle de på grund av sin kroppsvolym duka under i det varma klimat de lever i.

Avkylning

Värme leder tankarna till avkylning och där hittar vi ytterligare en skillnad fast inte lika synbar. Vi svettas ymnigt. Vid fysisk ansträngning så flödar vi av svett. Det bokstavligt talat stänker om oss. Jovisst svettas andra djur också, hästar t.ex. men inte tillnärmelsevis i samma omfattning som vi människor.

Kombinationen naken hud och svett är en väldigt effektiv kylapparat. Kylning genom avdunstning, eller mer vetenskapligt ”evaporativ kylning”, har hög verkningsgrad och används även industriellt.

Fördel människa

Nu har vi alltså identifierat två påtagliga fysiska egenskaper som tillsammans skiljer oss från de flesta andra djur: 1) vi går på två ben och 2) vi har en effektiv avkylningsmetod i kombinationen naken hud och svett.

Intressant eller hur! Nu kan vi ta oss en ordentlig funderare på vilka fysiska aktiviteter som bäst drar nytta av de här egenskaperna.

Om vi börjar med våra två ben. Varför skulle två vara bättre än fyra? Jo, det frigör två lemmar, alltså armarna. Vi kan bära med oss vertyg, mat och dryck. Dessutom, och det här är viktigt så läs noga, med hjälp av armar och händer kan vi dricka och äta under rörelse. Det är snudd på unikt bland landlevande varelser.

Vår tvåbenthet har utveckats under årtusenden. Vi förflyttar oss genom att springa och gå. Motoriskt finns det betydliga skillnader mellan sättet vi går på respektive hur vi springer. Forskning visar att gång sker till lägre energiförbrukning än den för löpning över en given distans. Tvåbenthet med optimerad gå- och löpteknik samt två fria armar betyder att vi rent praktiskt kan växla ner från löpning till promenerande medan vi fyller på näring och vätska och sedan återuppta löpningen igen. Detta skapar utmärkta grundförsutsättningar för snabb förflyttning över långa distanser eller för att trötta ut ett jagat villebråd.

Men, och det finns ett stort MEN, verkningsgraden på våra kroppars förmåga att omsätta näringsintaget till muskelkraft är inte 100%. I själva verket ska vi vara glada om vi når 20%. Resten blir till värme som måste kylas bort.

Den avkylningen klarar vi genom att svettas. Vi kan pressa ut litervis under ett dygn. För att avdunstningen ska vara så effektiv som möjligt ska svetten hamna på bar hud.

Här måste jag flika in att det finns en intressant skillnad mellan män och kvinnor. Vetenskapliga studier pekar på att kvinnors förmåga att kyla sin kropp är aningen bättre än männens. Kvinnorna är ju i genomsnitt mindre och lättare men även när man kompenserar för detta och matchar män och kvinnor med samma vikt, kroppsvolym eller hudarea så är kvinnans förmåga till avkylning lite bättre än mannens. Ingen har med bestämdhet kunnat säga varför men det framstår som faktum.

Hur bra är vi då. Jo, det är faktiskt så att ju längre sträcka vi talar om desto mer excellerar människan. Lejon och geparder är snabba i starten men hänger inte med oss många kilometrar förrän de måste ge upp. Detsamma gäller hjortdjur, nötkreatur och även hundar. Till och med kameler och hästar får ge sig om vi talar om riktigt långa distanser i varmt klimat. Man kan alltså säga att vi vinner i längden.

Så då kan vi sluta cirkeln i vårt logiska resonerande och konstatera att den sport där vi som människor allra mest drar nytta av de unika fördelar evolutionen gett oss är, just det:

Ultradistanslöpning

Våra kroppar har under årmiljoner optimerats för just ultradistanslöpning. Dessutom förstärks förmågan till att prestera väl av icke-fysiska egenskaper som också utmärker oss människor – att taktiskt kunna planera för framtiden och vår mental styrka i att utstå tillfälliga umbäranden för att nå ett avlägset mål.

Den skillnad jag nämnde mellan hur kvinnor och män klarar att kyla kroppen är säkert en av de viktigare faktorerna bakom den utjämning i prestationsförmåga mellan könen vi ser i ultradistanslöpning. Att åldersberoendet också är avsevärt mindre än i andra fysiska idrotter pekar också mot att evolutionen gett oss en extraordinär förmåga att förflytta oss till fots över långa distanser, också som kollektiv inkluderande barn och gamla. Det betyder mycket för en arts förmåga till överlevnad att hela samhällen kan ta sig till bättre jaktmarker, drägligare klimat och ifrån hotande fiender.

Som varande ultradistanslöpare har jag alltså all anledning att slå mig för bröstet och känna extra stolthet över den idrott jag valt att utöva. Jag kan, stärkt av vetenskapliga rön, hävda att min sport framstår som den som bäst förmår utnyttja de mest exceptionella egenskaperna vi människor begåvats med.

För framtida segrar

Så när de olympiska spelen vidgar vyerna till att i likhet med misstävlingarna omfatta hela universum ska vi se till att på bästa möjliga sätt dra nytta av våra genetiska fördelar för att knäcka motståndarna, varhelst de kommer ifrån. Vi representanter från Tellus kommer därför att insistera på ett riktigt krävande ultradistanslopp i pressande värme. Där borde vi vara svårslagna.

Men då gäller det att vi inte missat några detaljer i förberedelserna. Det slår mig att vi i dagsläget kanske inte inser hur vi bäst tar tillvara på våra tillgångar? Vi vet ju nu betydelsen av vår avkylningsförmåga i kombinationen svett och bar hud men samtidigt envisas med att springa påklädda! Även de dyraste funktionsmaterialen borde utgöra en försämring av den evaporativa kylningen.

Det här lockar mig att vidare undersöka. Jag skulle kunna tänka mig att bjuda in till ett antal träningspass under den förestående varma årstiden där vi omväxlande springer med och utan kläder och mäter skillnaden i prestation. Självklart kommer det ske i strikt vetenskapligt syfte vilket jag hoppas bidrar till förståelsen från allmänhet, polis och övriga myndigheter. Jag räknar alltså med god uppslutning för alla vill förstås bidra till att planetens fana vajar högst den dag priserna delas ut till universums bästa ultradistansare!

Allting har sin tid

Födas har sin tid, och dö har sin tid.
Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid, och le har sin tid.
Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid.
Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
Älska har sin tid, och hata har sin tid.
Krig har sin tid, och fred har sin tid.


Jag har inte bloggat här sedan september 2009.

Skälen till denna radiotystnad är flera. Jag har haft ett intensivt schema med jobb och resor under hela hösten och vintern. Jag har också lyckats stöka till mitt privatliv. Inte förrän nu känns det som om läget börjar stabiliseras men det kan mycket väl vara en chimär.

Jag är om några månader singel. Det finns förmodligen inget som heter "lyckligt skild" men det är mitt beslut och jag ser fram emot det. 15 års äktenskap blev något år för mycket på slutet. Vi går vidare som vänner. Vår son förstår det som sker. Husförsäljning pågår.

Det här har fått ta sin tid. Jag behövde lite bandbredd och fick därför lägga bloggpennan åt sidan för en stund. Däremot har jag inte alls avstått från träning och tävling. Det rullar på som vanligt och tur är det - bättre terapi finns inte.


"Tid är allt alla levande har lika mycket av" sa en av mina gamla chefer.

Det är egentligen ganska så kloka ord ju mer man tänker på det. Vi har olika mycket pengar, talang, kunskaper och erfarenheter. Vi har varierande familje- och kulturella bakgrunder. En del har stora kontaktnät. Andra står ensamma.

Men tid har vi lika mycket av. Från morgon till kväll. Från måndag till söndag. Från 1 januari till 31 december. Förutsatt att vi inte går och dör förstås.

Vi förväntas kunna planera vår tid på bästa möjliga sätt men som individer hamnar vi ständigt inför valet att göra det ena eller det andra.

Vi skäms ofta för vår prioritering av tid. Det är så vanligt att vi inte ens tänker på det. Hur ofta har du t.ex. sagt "jag hinner inte till vårt möte för något annat har kommit emellan"? I själva verket menade du ju att "jag har prioriterat bort dig". Det vill man ju inte säga rakt ut och du vill inte bli ifrågasatt för att inte kunna hantera din tid. Därför meddelar du dig på ett sätt som inte inbjuder till vidare diskussion och det svaret accepteras utan knussel.


Prioritering är alltså nyckelbegreppet och jag satte löpningen högt på min priolista.

Nu är det inte helt lätt att planera kvalitetsträning när veckorna fylls av långa flygresor, besök i skumma länder och övernattningar på hotell av varierande standard. Men ett par löparskor går alltid ned i packningen. Det är inte alltid tillrådligt att ge sig ut på några längre löprundor i okänd terräng men många hotell har ett gym med löpband och har de inte det så kan man åtminstone försöka springa runt kvarteret så många varv man hinner innan lokala polisen undrar vad som pågår.

Det gjorde de i Kampala, Uganda.

Jag sprang runt Sheratons hotellstaket varv efter varv. Samtidigt pågick där en stor konferens besökt av ledarna från flera av Afrikas länder. Med tanke på att såna som Mugabe och Al-Bashir var där borde jag förstått att männen i blå skjortor som tenderade att öka i antal för varje varv jag sprang knappast kom ut för att heja på mig.

Rätt som det var ställde sig en av dem i vägen och undrade vad jag höll på med. Löpträning i all ära men varför så många varv runt Sheraton. De avkrävde mig legitimation vilket jag förstås inte hade med mig. Det slog mig att i många länder har man som utländsk besökare skyldighet att bära med sig identitetshandlingar. Säkert var Uganda ett av dessa. Jag skulle strax föras bort till en mörk och fuktig fängelsehåla med kackerlackor och buttra medfångar. Innan omvärlden hann reagera skulle jag lynchas och slitas i stycken.

Folk som säger att de längtar efter spänning och äventyr i sina liv vet ofta inte vad de talar om. Vad är det för fel med att sitta under en korkek och lukta på blommor? Äventyrligheter ska andra göra och skriva om så man själv kan ta del av dem från sin favoritfåtölj framför brasan läppjandes på en kopp nybryggt kaffe. Närmare spänning än så behöver man inte komma.

Men här stod jag alltså mitt i Afrika ett stenkast från Victoriasjön och i en prekär situation. Jag dröp av svett, iklädd Midnattsloppets vita funktionströja, löpartights och Nikeskor. Dock utan pass, pengar och mobiltelefon.

Jag mötte uppfordrande blickar. Fick jag inte fram någon bra förklaring till mitt kretsande kring de ständigt mordhotade presidenterna så skulle en vit skåpbil med tonade rutor strax föra bort mig till okänt öde. Jag insåg att jag inte hade mycket tid att snärja mig ur den här situationen, men den tid som bjöds måste utnyttjas maximalt.

Nu råkar munläder vara säljarens viktigaste tillgång. Jag är inte riktigt av den kalibern att jag utan vidare kan sälja sand till araber i Sahara och isbitar till grönländare men jag har varit med så pass länge så jag förstår att komma till möten förberedd med ett batteri av samtalsämnen. Det kan vara allt mellan himmel och jord undantaget politik och religion. Det som oftast är lätt att läsa på i förväg är sport.

Vissa sporter ligger mig extra varmt om hjärtat men jag hade lärt mig från tidigare resor att långt ifrån alla afrikaner, knappt ens tanzanier och kenyaner, är intresserade av långdistanslöpning. I själva verket är de jag träffar nästan alltid helt ointresserade. Det beror på att löpning engagerar mest utövarna själva. Den som avancerat på ett afrikanskt telebolags karriärstege till förtroendet att träffa systemleverantörer från exotiska länder håller helt enkelt inte på med en sån lågstatussport som löpning. Speciellt inte löpning över längre distanser.

Så till Uganda kom jag därför rejält påläst i ämnet ugandisk fotboll.


Att fotboll är populärt lär endast undgå ugandabesökaren med gravt nedsatt syn och hörsel. Överallt sparkas det boll och väggarna i varje kontor tapetseras med klipp från lokala sporttidningar. Ugandierna har inte bara koll på sina egna fotbollsbegåvningar utan på hela världens. TV-kanalerna visar fotboll dygnet runt.

Förväntningarna på landslaget, The Cranes, är oerhört stora. Uganda är ett av afrikas fattigaste länder och med en historia som förskräcker. Valet 2006 räknas som landets första demokratiska. Utländska investerare letar sig nu hit. Den ekonomiska tillväxten är 2-siffrig. När landet normaliseras vill folk snabbt se fotbollsframgångar. Uganda har vunnit öst- och centralafrikanska cupen flera gånger men hittills inte lyckats gå till VM-slutspel.

I de flesta afrikanska nationer åderlåts fotbollsklubbarna på sina talanger. De värvas till utlandet. Detta debatteras överallt men sällan så upprört som i Uganda. Landet verkar ha behov av nationella trauman och när man nu inte längre har någon Idi Amin, ej heller någon svältkatastrof så får fotbollen klä skott. Den inhemska Super League kritiseras omotiverat för att tappa i kvalitet. Det har gjort att folk hellre stannar hemma och kollar på Bundesliga än går och hejar fram sina egna lag.


Tid är allt jag har tänkte jag, stirrade mina uppvaktande säkerhetsvakter i deras bländvita ögon och tog chansen med en nödlögn. "Jag är svensk journalist och är här för att skriva om ugandisk fotboll och problemet med spelarflykt utomlands".

Jag rabblade ur minnet upp Vincent Kayizi (Srem Mitrovica Serbien) och Tony Mawejje (IBV Island) som två spelare som borde vara hemma och spela i superligan i stället för att harva runt i europeiska C-klubbar. Jag beklagade mig över att den ugandiska publiken inte längre finner ett lokalderby mellan Villa och Express här i Kampala värt de 2 000 Shilling inträdet kostar (7 kronor).

De mörkhyade männen höjde på ögonbrynen. De tittade på varandra. En av dem sa plötsligt: "Sweden! därifrån kommer Ibrahimovic".

Just det, Ibrahimovic! Nu tog det inte många sekunder förrän spelarnamn haglade i luften. Jag ställdes till svars för den senaste tidens utveckling av europeisk fotboll och blev lite orolig att min bluff skulle avslöjas. De här gubbarna hade järnkoll på varenda klubb och spelare värd namnet.

Men det verkade som jag mest fungerat som katalysator. Plötsligt stod en grupp poliser och säkerhetsvakter runt mig och förde en animerad fotbollsdiskussion, mest med varandra. Jag slängde in enstaka kommentarer men kände mig överflödig. Annat löst folk strömmade till det som började likna ett torgmöte.

Den erfarne affärsresenären har i ryggmärgen att undvika spontana folksamlingar. Jag ursäktade mig därför med att behöva gå och duscha. Jag gick baklänges några steg och vände på klacken mot Sheratons grindar. Ingen av poliserna verkade vilja ge sina kollegor övertag i fotbollssnacket genom att ägna tid åt mig. I en annan situation hade jag kanske tagit illa vid mig av den svala uppmärksamheten. Nu kändes det i stället som en vinstlott.


Resterande dagars träningspass spenderades i hotellets pool. Utanför grindarna såg jag nogsamt till att medföra ID-handlingar och mobiltelefon. Dagen för avfärd mot Entebbeflygplatsen kändes dock vemodig. Jag skulle sakna Uganda och ugandierna. Ett vackert bergigt land med fantastiska vyer över de stora sjöarna. Öppna och spontana människor med mycket charm och humor.

Väl ombord på flyget pustade jag ut. Jag kontemplerade över min osvikliga talang att regelbundet försätta mig i brydsamma situationer som jag med mer tur än skicklighet lyckats slingra mig ur - hittills.

Ville jag då ha de här händelserna ogjorda? Jag tänkte efter och kom fram till att jag mer eller mindre medvetet valt att spendera min tid på sätt som gett mig bestående minnen. En del visserligen mardrömslika eller onämnbart pinsamma, men trots allt minnen. Minnen är erfarenheter. Erfarenheter är tillgångar och de kan inte ersättas med annat.

Nej, jag ångrar ingenting. Valet står mellan att använda sin tid till något passivt eller till något aktivt - "Ska jag lägga mig och se på TV eller ska jag snöra på mig löparskorna?" Jag gör oftast det aktiva valet. Det är en prioritering. Kanske inte den klokaste i alla lägen men ett val som över tiden ger ett rikare liv. Rikare på minnen i alla fall.

/Mikael


De inledande raderna i den här bloggen är hämtade från Bibeln, Gamla Testamentet, Predikaren,kapitel 3. Den som inte har Bibeln som kvällslektyr känner kanske ändå igen texten. Då har man nog lyssnat på The Byrds gamla 60-talshit "Turn, Turn, Turn" som citerar samma rader. Det är förresten en Pete Seger-låt som också spelats in av Dolly Parton, Bruce Springsteen, Wilson Philips och en handfull andra.