I fredags, 23/11, deltog jag i den improviserade tävlingen 6-timmars på löpband där gymmen ACTIC Kista och ACTIC Olympen i Lund ställde upp 12+14 löpband. Det här var alltså en lagtävling mellan Stockholm och Skåne.
Jag blev inbjuden att ansluta Kista-laget. Jag hade visserligen redan sprungit ett par långlopp under november - Vintermaran 9/11 och Istanbul Marathon 17/11 - men den här utmaningen var alldeles för lockande för att tackas nej till.
Dessutom var det ett celebert gäng som skulle tävla för Stockholm. Jag skulle få springa med svenska mästarinnan på 6-timmars - Sophia Sundberg, med äventyraren tillika världsmästarinnan på 12-timmar löpband - Kristina Paltén, med min vapenbroder Jan-Erik Ramström som också tävlar på långa ultradistanser som 24- och 48-timmars och med flera andra ultralöpare som regelmässigt gör 50-60+ km på 6-timmars. Hedrande, men jag insåg att jag måste slå mitt pers för att inte dra ner medelresultatet för laget.
Långdistanslöpning på band är inte någon höjdare. Man kan byta ihop av uttråkning för mindre. Jag har tidigare sprungit ett halvmarathon på ett välgörenhetsevent. Folklivet och uppmärksamheten runt bandet gav då en rejäl kick. Jag hoppades på samma effekt här där vi skulle peppa varandra alla 6 timmarna.
Skåne har massor med duktiga ultradistansare men de hade inte många dagar på sig att planera och tävlingen skulle utspela sig en vanlig jobbfredagseftermiddag. Skåne gick ut med ett upprop i Facebook-gruppen Coach K Runners som inte har någon ultraprofil men många pigga löpare. De lyckades få fram 9 personer som ville springa alla 6 timmarna. Det fanns en plan B som sa att stafettband skulle kunna användas och att slutresultatet då skulle viktas. Lund kompletterade därför med 5 sådana, alltså totalt 14 band. I Stockholm fick vi ett avhopp dan innan start och en av våra löpare startade halvskadad så det blev två stafettband för oss. Under tävlingen sprang en av Lunds stafettlöpare, Malin Olsson, alla 6 timmarna - starkt gjort!
Jag kom till Kista strax efter 12:00 på fredagen. Eftersom jag jobbat på morgonen hade jag inte haft tid till förberedelse. När jag hoppade av T-banan slog det mig att jag inte visste var Actic Kista låg! Jag drog mig till minnes att någon klippt in en karta i en av Facebook-diskussionerna inför loppet. Jag letade reda på den i telefonen och med hjälp av några förbipasserande som såg vältränade ut lyckades jag navigera rätt.
Jag hade heller inte haft tid att planera själva tävlingsgenomförandet men ett 6-timmars inomhus borde kunna gå på rutin. Jag hade med mig min vanliga gym-bag med t-shirts, korta tights, inomhusskor och några vattenflaskor. Som energi för loppet tog jag vad som råkade stå framme. Det var en italiensk julkaka, en Panettone full med kolhydrater, smör, socker och frukt - perfekt ultralöparbränsle och god dessutom! En termos med härligt nybryggt kaffe åkte också ned i bagen.
Efter en kort föredragning av regler fördelade vi löpbanden mellan oss och räknade ned till starten kl 12:30. Banden funkar så att de stänger av sig själva efter 60 minuter så upplägget var att springa i 1 timme, trycka stopp, läsa av kilometrarna och sedan byta band med varandra. Däremellan gjordes en avläsning på jämna halvtimmar för att få en löpande rapportering om ställningen i tävlingen.
Jag bestämde mig för att köra jämnfart med sikte på att nå 11 km per timme. Med något eventuellt toa-stopp borde jag då kunna slå mitt pers på 61 km. Eftersom varje bandbyte skulle kosta minst 90 sek per timme la jag mig på ca 5:10 min/km i löptempo. Det kändes uthålligt och snackbart.
Vi hade god stämning i gymmet. Vi talade om allt möjligt, berättade ultrahistorier och gratulerade de som uppnådde personbästadistanser på löpband. Våra duktiga funktionärer servade hela tiden med vätska och glada tillrop. Det spelades peppande musik. Tiden rullade på mycket fortare än vad den brukar göra när man själv nöter löpband.
Resultaten började rulla in och det lät som om vi ledde komfortabelt över Skåne. Men på en 6-timmars kan mycket hända. Jag kollade runt och alla såg ut att köra på bra. Det var ju erfarna löpare och ingen förivrade sig och sprang för fort.
Halvtid är alltid en skön milestone att passera men den 4:e timmen som sedan kommer upplever de flesta som tung på en 6-timmars, så även här. Det blev märkbart tystare i gymmet och när vi uppnådde halvtimmesavläsningen gick ett dovt stön av ansträngning genom lokalen. Jag tog några snabba klunkar kaffe och kämpade på in i timme 5. Där nånstans brukar man börja se ljuset i tunneln och känna att det faktiskt kommer att fixas den här gången också. Stämningen blev strax bättre och vi peppade på varandra ordentligt.
Jag hade lyckats hålla ihop min löpning och låg på drygt 55 km när vi bytte band för sista gången. Perset var så gott som hemma och frågan var hur mycket längre jag skulle komma. Tog ett taktiskt depåstopp på en extra minut, mera kaffe, och satte sedan iväg på sista timmen. Nu stegrades stämningen och det kändes verkligen som slutspurt. Ingen i vårt lag hade klappat igenom. Däremot var det trötta ben så här mot slutet. Själv lyckades jag hålla uppe utgångstempot jag startat i.
När det endast återstod 5 minuter blev det fullt drag.Vi sprang till Europe's Final Countdown och räknade skrikande ner tiden. Jag hetsade upp mitt löpband i 4:30-tempo för att rusa maximalt de sista två minutrarna. Klockan slog 18:30 och vi tryckte på våra STOP-knappar med unison lättnad. Nog kändes det som vi slagit Skåne ordentligt.
Jomenvisst, men resultatet dröjde. Efter något dygn kom slutrapporten: Kista: 746 km - Lund: 676 km
En betryggande seger med 70 km.
Sophia Sundberg kom längst av alla deltagare. Hennes 74,53 km är faktiskt längre än gällande officiella löpbandsvärldsrekordet för kvinnor på 6-timmars. Niels Holm i Skånelaget sprang utmärkta 69,60 km. Jag slutade på 65,6 km, ett rejält nytt personbästa och faktiskt 3:e bästa individuella resultatet.
Kanske gjorde ändå Maria Sollerman den mest imponerande prestationen den här helgen genom att dagen efter 6-timmarslöpet starta i och fullfölja den hemska Hammarby Alpin Marathon. Just den tävlingen klassar jag som klart värst bland de 50+ långlopp jag genomfört i min löparkarriär.
Segern firades på Kistas O'Learysbar med ett försvarligt antal stöl. Jag kan därför ha missat några detaljer i dessa minnesanteckningar.....
---
Jag har snott några av bilderna här från andras bloggar, hoppas det ursäktas.
Här är alla deltagare och resultatet från tävlingen:
Jag blev inbjuden att ansluta Kista-laget. Jag hade visserligen redan sprungit ett par långlopp under november - Vintermaran 9/11 och Istanbul Marathon 17/11 - men den här utmaningen var alldeles för lockande för att tackas nej till.
Dessutom var det ett celebert gäng som skulle tävla för Stockholm. Jag skulle få springa med svenska mästarinnan på 6-timmars - Sophia Sundberg, med äventyraren tillika världsmästarinnan på 12-timmar löpband - Kristina Paltén, med min vapenbroder Jan-Erik Ramström som också tävlar på långa ultradistanser som 24- och 48-timmars och med flera andra ultralöpare som regelmässigt gör 50-60+ km på 6-timmars. Hedrande, men jag insåg att jag måste slå mitt pers för att inte dra ner medelresultatet för laget.
Långdistanslöpning på band är inte någon höjdare. Man kan byta ihop av uttråkning för mindre. Jag har tidigare sprungit ett halvmarathon på ett välgörenhetsevent. Folklivet och uppmärksamheten runt bandet gav då en rejäl kick. Jag hoppades på samma effekt här där vi skulle peppa varandra alla 6 timmarna.
Skåne har massor med duktiga ultradistansare men de hade inte många dagar på sig att planera och tävlingen skulle utspela sig en vanlig jobbfredagseftermiddag. Skåne gick ut med ett upprop i Facebook-gruppen Coach K Runners som inte har någon ultraprofil men många pigga löpare. De lyckades få fram 9 personer som ville springa alla 6 timmarna. Det fanns en plan B som sa att stafettband skulle kunna användas och att slutresultatet då skulle viktas. Lund kompletterade därför med 5 sådana, alltså totalt 14 band. I Stockholm fick vi ett avhopp dan innan start och en av våra löpare startade halvskadad så det blev två stafettband för oss. Under tävlingen sprang en av Lunds stafettlöpare, Malin Olsson, alla 6 timmarna - starkt gjort!
Jag kom till Kista strax efter 12:00 på fredagen. Eftersom jag jobbat på morgonen hade jag inte haft tid till förberedelse. När jag hoppade av T-banan slog det mig att jag inte visste var Actic Kista låg! Jag drog mig till minnes att någon klippt in en karta i en av Facebook-diskussionerna inför loppet. Jag letade reda på den i telefonen och med hjälp av några förbipasserande som såg vältränade ut lyckades jag navigera rätt.
Jag hade heller inte haft tid att planera själva tävlingsgenomförandet men ett 6-timmars inomhus borde kunna gå på rutin. Jag hade med mig min vanliga gym-bag med t-shirts, korta tights, inomhusskor och några vattenflaskor. Som energi för loppet tog jag vad som råkade stå framme. Det var en italiensk julkaka, en Panettone full med kolhydrater, smör, socker och frukt - perfekt ultralöparbränsle och god dessutom! En termos med härligt nybryggt kaffe åkte också ned i bagen.
Efter en kort föredragning av regler fördelade vi löpbanden mellan oss och räknade ned till starten kl 12:30. Banden funkar så att de stänger av sig själva efter 60 minuter så upplägget var att springa i 1 timme, trycka stopp, läsa av kilometrarna och sedan byta band med varandra. Däremellan gjordes en avläsning på jämna halvtimmar för att få en löpande rapportering om ställningen i tävlingen.
Jag bestämde mig för att köra jämnfart med sikte på att nå 11 km per timme. Med något eventuellt toa-stopp borde jag då kunna slå mitt pers på 61 km. Eftersom varje bandbyte skulle kosta minst 90 sek per timme la jag mig på ca 5:10 min/km i löptempo. Det kändes uthålligt och snackbart.
Vi hade god stämning i gymmet. Vi talade om allt möjligt, berättade ultrahistorier och gratulerade de som uppnådde personbästadistanser på löpband. Våra duktiga funktionärer servade hela tiden med vätska och glada tillrop. Det spelades peppande musik. Tiden rullade på mycket fortare än vad den brukar göra när man själv nöter löpband.
Resultaten började rulla in och det lät som om vi ledde komfortabelt över Skåne. Men på en 6-timmars kan mycket hända. Jag kollade runt och alla såg ut att köra på bra. Det var ju erfarna löpare och ingen förivrade sig och sprang för fort.
Halvtid är alltid en skön milestone att passera men den 4:e timmen som sedan kommer upplever de flesta som tung på en 6-timmars, så även här. Det blev märkbart tystare i gymmet och när vi uppnådde halvtimmesavläsningen gick ett dovt stön av ansträngning genom lokalen. Jag tog några snabba klunkar kaffe och kämpade på in i timme 5. Där nånstans brukar man börja se ljuset i tunneln och känna att det faktiskt kommer att fixas den här gången också. Stämningen blev strax bättre och vi peppade på varandra ordentligt.
Jag hade lyckats hålla ihop min löpning och låg på drygt 55 km när vi bytte band för sista gången. Perset var så gott som hemma och frågan var hur mycket längre jag skulle komma. Tog ett taktiskt depåstopp på en extra minut, mera kaffe, och satte sedan iväg på sista timmen. Nu stegrades stämningen och det kändes verkligen som slutspurt. Ingen i vårt lag hade klappat igenom. Däremot var det trötta ben så här mot slutet. Själv lyckades jag hålla uppe utgångstempot jag startat i.
När det endast återstod 5 minuter blev det fullt drag.Vi sprang till Europe's Final Countdown och räknade skrikande ner tiden. Jag hetsade upp mitt löpband i 4:30-tempo för att rusa maximalt de sista två minutrarna. Klockan slog 18:30 och vi tryckte på våra STOP-knappar med unison lättnad. Nog kändes det som vi slagit Skåne ordentligt.
Jomenvisst, men resultatet dröjde. Efter något dygn kom slutrapporten: Kista: 746 km - Lund: 676 km
En betryggande seger med 70 km.
Sophia Sundberg kom längst av alla deltagare. Hennes 74,53 km är faktiskt längre än gällande officiella löpbandsvärldsrekordet för kvinnor på 6-timmars. Niels Holm i Skånelaget sprang utmärkta 69,60 km. Jag slutade på 65,6 km, ett rejält nytt personbästa och faktiskt 3:e bästa individuella resultatet.
Kanske gjorde ändå Maria Sollerman den mest imponerande prestationen den här helgen genom att dagen efter 6-timmarslöpet starta i och fullfölja den hemska Hammarby Alpin Marathon. Just den tävlingen klassar jag som klart värst bland de 50+ långlopp jag genomfört i min löparkarriär.
Segern firades på Kistas O'Learysbar med ett försvarligt antal stöl. Jag kan därför ha missat några detaljer i dessa minnesanteckningar.....
---
Jag har snott några av bilderna här från andras bloggar, hoppas det ursäktas.
Här är alla deltagare och resultatet från tävlingen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar