Jag vet inte om jag är ensam om det men mitt tidsbegrepp är inte linjärt när jag springer.
Det utgör inget egentligt problem. Därför har jag heller inte brytt mig nämnvärt. I löpningen är det ibland en fördel eftersom jag upplever att kilometrarna tickar på fortare en bit in på ett långt tråklöp även när jag springer i helt jämn fart. Än mer glädje ger det på löpband. Under ett milpass på bandet försöker jag stå ut med tristessen första tre kilometrarna, sedan svischar resterande sju på fort.
Men så råkade jag läsa häromdan (jag kanske läser för mycket?) att tiden går långsammare när man förflyttar sig. Vi som löptränar ofta förlänger alltså våra liv jämfört med stillasittande. Nu handlar det förvisso inte om mer än några tiomiljontedelar av en sekund, men i alla fall!
Det här fick mig att göra en reflektion. Om forskare intresserar sig för så små tidsvariationer borde då inte någon intressera sig för den betydligt större upplevda variationen av tid under löpning? Jag googlade runt men hittade ingenting, skumt. Jag funderade på vad andra löpare sagt och tänkte tillbaka på Skövde 6-timmars förra månaden. Där var vi några som var överens om att vi upplevde förloppet lika: timme 1-3 tickar på bra, 4:e timmen känns som sirap, 5:e timmen ruckar sig klockan tillbaka till det normala och sista 6:e timmen snabbspolas, speciellt om man jagar ett distansmål.
Det här är subjektiv tidsuppfattning. Därav kanske motviljan att studera det. Subjektivitet kan vara svårt att mäta och svårt att upprepa vid olika tillfällen med lika resultat. Det finns kanske en parallell till den gamla sanningen att tiden går fortare när man blir äldre? En del studier på det fenomenet har gjorts och bästa förklaringen hittills är den här:
Hjärnan är som ett selektivt dataminne. Den sparar ner information värd att behålla men slänger bort dubbletter. Som ung lär man sig en massa nytt. Det blir hela tiden nya rader i minnet. Ju äldre man blir desto mer upprepar sig händelser i livet. Hjärnan bryr sig inte om att spara dem. Om man t.ex. älskar leverstuvning så räcker det med att lagra informationen om hur den smakade och såg ut första gången. Andra stunder man sedan avnjuter denna delikatess bevaras inte, utom möjligen den gången man friar till sitt livs kärlek över en tallrik leverstuvning och får ja som svar!
Den som tittar på sitt liv i backspegeln ser hjärnans lista av viktiga erfarenheter. Listan är sprängfylld med data från barn- och ungdomstiden. Många händelser är dessutom kopplade till datum och årtal. Från senare delar av livet där månaderna passerat på rutin finns det inte mycket sparad information alls, bara en och annan händelse som giftermål, barnafödande och skilsmässa. Om åren mellan femtio och sextio mest bestått av upptinad leverstuvning lär knappast någon information alls ha fastnat.
Om man översätter detta till långdistansandet skulle det vara så att tiden tickar på snabbare när löpningen går in i rutinläge. Njutningsfull löpning kanske speedar på tiden ännu mer enligt principen underbart är kort? Jag har faktiskt känt så många gånger, speciellt när jag sprungit som farthållare på hel- och halvmaror. Andra halvan av loppet har varit underbar men gått så fort att jag önskat att tävlingen varit dubbelt så lång.
En annan observation som stödjer teorin att hjärnan bara sparar ner det som bryter rutinen är den där man kör bil en och samma sträcka varje dag och anländer sin garageuppfart utan något minne av resan dit. Det händer mig ibland och kan kännas lite skrämmande, men teorins förklaringar lindrar oron.
När vi lever allt längre och håller oss friskare upp i åldrarna utmanas vi av tanken att vår bonustid måste fyllas med något som kittar fast minnet av den. Annars blir det ju en ganska meningslös livstidsförlängning. Unga människor imponeras av de som levt mycket länge. Äldre imponeras än mer av de som lyckas fylla sin ålderdom med aktiviteter och vitalitet. Tveklöst minskar intresset för det materiella med åldern. Samtidigt ökar intresset för resor och andra äventyr. Upplevelseindustrin växer så det knakar. Marathondeltagare i åldersklasserna M/K60 och uppåt blir fler år från år.
Någon, säkert en person med lång livserfarenhet, har sagt “hellre addera liv till åren än år till livet”. Klokt tänkt och kanske denne tänkare just sprungit ett marathon? För jag läste (nu är jag där igen) att man tänker smartare under fysisk ansträngning.
Jag vet att många av mina löparvänner gärna skriver under på det. Däremot stämmer det inte så bra på mig själv. Under mina löpningar löser jag världens konflikter och tar även fram ett bevis för Goldbachs hypotes, men efter avslutat långpass rinner de fantastiska rönen av mig med vattnet i duschen. Jag har lärt mig den hårda vägen att lägga in en karenstid innan jag gör väsen av något uttänkt under löpning.
Det gäller mig, men andra verkar tänka bättre. Det är måttlig och långvarig ansträngning som ger mätbar förbättring av tankeverksamheten. Kort och intensiv fysisk aktivitet tenderar ge motsatt effekt. Då räcker inte kraften till för andra problem, även om man fått en uttalad uppgift att lösa.
Den yttre komponenten, alltså att någon utomstående serverar problemet, kan kanske spela roll? Jag skulle kunna testa på mig själv men jag har en inneboende aversion mot undersökningar där provgruppen består av endast en individ. Speciellt när den försökskaninen är jag själv. Jag söker hellre referenser ur historien.
Om man löser problem bättre vid fysisk ansträngning kanske den insikten funnits länge? Sprang Leonardo da Vinci runt i Apenninerna? Platon propagerade för löpning men gjorde han några längre sträckor själv? Einstein kom ju på att tiden går långsammare när man rör sig fort, men vad gjorde han själv på milen?
Mja, faktum är att det inte går att koppla de stora tänkarna till några uppseendeväckande idrottsliga bedrifter.
Men de många små tänkarna då? Låt oss ta ett riktigt rejält kliv bakåt i historien, sisådär ett par miljoner år. Då fanns det inga av oss Homo sapiens men väl andra hominider, våra föregångare. De jagade, samlade, klättrade och sprang såväl kort som långt. De tänkte också. De tänkte ut stenyxor, spjut, bärselar, sätt tillaga mat. De tänkte ut smarta jaktmetoder och de tänkte ut organisationen av sina kollektiv.
Hjärnan utvecklades på ett anmärkningsvärt sätt. Man började för första gången tänka långsiktigt, abstrakt och hypotetiskt, alltså det som idag skiljer oss människor från andra levande varelser på den här planeten. Ett nytt tankesystem utvecklades, ett för avancerad problemlösning. De här förmänniskorna lyckades kanske knycka ett gammalt stupat gnu från gamarna men ställdes då inför problemet att det sega träiga köttet var i stort sett oätligt i rå form. Att hitta på ett skärverktyg att stycka med var en utmaning i sig men att sedan fundera ut och genomföra tillagning över eld krävde riktigt avancerat tänk. Under det här kunskapslyftet var förmodligen de individuella skillnaderna i intelligens mycket större än mellan oss människor idag. Den som tänkte bäst hade en tydlig konkurrensfördel.
Låt oss besöka ett gäng Homo Erectus som lever tillsammans och bidrar till varandras överlevnad. De har sedan länge valt att specialisera sig inom gruppen. Där finns en som är bra på att spåra upp vilt, en som är bra på att kasta spjut, några som är starka nog att kånka hem jaktbytet, nån som vet var man ska gräva för att hitta ätliga rötter. Andra är bra på att samla bär, frukter och nötter. En är expert på att tämja och hålla elden vid liv. De som är duktiga på att laga mat över elden högaktas. Den som gör bäst leverstuvning har en stjärna i savannens Guide Michelin!
Säkert finns inget alls behov av en konsult i telekombranchen. Inte heller av en LCHF-kostrådgivare eller en personlig tränare som kör intervallprogram för löpintresserade. Jag tror inte att man tränar sig till att springa ifatt och trötta ut antiloper, annars är det här i historien som kopplingen gjorts till uthållighetsjakt och teorin att den utvecklat vår förmåga att kunna springa länge. Jag är inte någon expert på evolutionsbiologi men jag har läst en hel del i ämnet, från Darwin till Dawkins. Jag kan inte direkt säga varför men jag har svårt att köpa teorin om jakt genom uttröttningslöpning.
Varför skulle just uthållighetslöparnas gener premieras i ett specialiserat samhälle där alla roller behövs? Om några egenskaper var viktigare än andra för överlevnad så var det väl snarare intelligens uttryckt i taktiskt tänkande och i uppfinningsrikedom. De främsta hjärnorna behövdes för att tänka ut kluriga jakttaktiker, för att hitta bra och skyddade boplatser och för att ta det farliga men nödvändiga beslutet att bryta upp och gå mot nya marker när omständigheter som torka blev för svåra.
Om de här smartaste, låt oss kalla dem “brains”, kom på att de tänkte ännu bättre under fysisk ansträngning fanns det goda skäl att även göra slag i saken. Skälen bestod i skillnaden mellan liv och död. Fysisk ansträngning innebar inte nödvändigtvis att de satte iväg och sprang 21098 meter bort och sedan tillbaka samma sträcka för att samla distanser i Rift Valleys Marathonsällskap. Kollektivet var nog tveksamma till att låta sina bästa brains springa över savannen bland hungriga katter, snarstuckna giftormar och andra faror. Nä, de fick minsann leva ut sitt motionsbehov på hemmaplan - runt lägerelden.
Och visst känns det igen! Rituell dans som vi ser den i kulturer spridda över hela världen är egentligen en ultralång fysisk ansträngning. Dansen syftar till att uppnå ett tillstånd av total utmattning eller trans. Den shamanism som lever kvar i våra dagar har kopplingar till naturreligioner där dansen skapar broar till andliga plan varifrån klokhet och kunskap hämtas. Grottmålningar visar att rituell dans funnits mycket länge men det är förstås bara min spekulation att den fanns redan under tidig paleolitikum.
Vi långdistanslöpare kan hamna i transliknande tillstånd men vi gör inte anspråk på att gå in i andevärlden. Jag tror inte själv på det övernaturliga. Det gjorde kanske inte heller våra föregångare hominiderna. Om de var ute för att få utväxling på sin intelligens så finns det skäl att tro att just fysisk ansträngning var en möjlig metod.
I den storslagna boken “Tänka snabbt och långsamt” beskriver psykologen Daniel Kahneman hur vi tänker uppdelat i två system - system 1 som är det snabba intuitiva och system 2 som är det långsammare problemlösande. Kahneman redogör övertygande för hur system 1 tenderar att gå in direkt och dra förutfattade, inte sällan felaktiga, slutsatser på begränsad information. System 2 måste aktiveras medvetet och ges den tid som krävs men har då en helt annan möjlighet att komma fram till rätt svar eller rätt beslut.
Boken spekulerar inte i när i vår utveckling de här tankesystemen uppstått, men det gör jag. System 1 agerar i nuet. Vi delar det med djuren, som hundar, katter, apor, gnagare osv. Det är vårt utvecklade system 2 som gör oss till människor. System 2 har alltså kommit senare. Kampen mellan de två systemen var tuff i början hos våra föregångare och pågår fortfarande i våra nutida hjärnor. System 1, det intuitiva, är blixtsnabbt och vill dominera. System 2 har en startsträcka och påverkas av system 1. Desvärre är lathet är en egenskap hos system 2. Om system 1 tillhandahåller ett svar som låter bra så köper system 2 det.
Ett exempel ur boken: Försök svara snabbt på den här frågan: En sportaffär säljer ett bollträ plus en boll för 1,10 dollar. Bollträt kostar 1 dollar mer än bollen. Vad kostar bollen?
De allra flesta svarar 10 cent (0,10 dollar). Det gäller såväl högutbildade som de med kortare skolgång. Svaret 10 cent levereras av system 1. Det känns rätt så system 2 godtar det.
Korrekt svar är 5 cent för bollen. Bollträt kostar alltså 1,05 dollar. Många (t.ex. jag själv) måste tänka till en, två och tre gånger innan de inser att det stämmer. System 2 måste överbevisa sig själv.
Tänk sedan på följande två tal, 3 x 4 respektive 17 x 46, försök räkna ut dem i huvudet.
3 x 4 är lätt, svaret 12 kommer direkt. Du har en gång lärt dig det utantill. System 1 kan hämta det rakt ur minnesbanken. 17 x 46 är mycket svårare. System 1 är chanslöst. Här tvingas du engagera system 2. Du behöver koncentrera dig för att lösa uppgiften och det tar tid. Du kanske ger upp?
Som alla långdistansare vet har löpningen den effekten att det blir mycket svårare att lösa enkla matematiska uppgifter en bit in i passet. Det är inte helt givet att man kan räkna ut sitt snittempo efter 15 km och 90 minuter. Det tar åtminstone längre tid att komma fram till rätt svar (6 min/km) än när man senare sitter utvilad vid datorn och analyserar sin prestation. Vad som händer är att ansträngningen från löpningen slår ut hjärnans system 1. Det gör att även enkla tankeuppgifter måste lösas av system 2 som tar längre tid på sig och irriteras över att system 1 inte levererar några förslag.
Å andra sidan påverkas inte system 2 av snedvridning från system 1. Kommer det fram ett svar så är chansen större att det är rätt. System 2 kan också föra ett objektivt logiskt resonemang och deklarera vilka mer fakta som behöver hämtas in för att ge ett säkrare svar. Det finns alltså fog för påståendet att man tänker bättre under löpning.
Vi är tillbaka hos våra kompisar Homo Erectusgänget vid randen av savannen. En oro sprids i gruppen. De senaste dagarna har lejonen i grannskapet ökat märkbart. Man har siktat en flock med 10, andra dagen 15 och nu tredje dagen 25 lejon. Rop hörs att genast bryta upp och söka sig ifrån detta farliga område mot nya marker.
Ett svårt och farligt beslut. Något för gruppens bästa brains att fundera på. De känner också i ryggraden ett behov av att dra från platsen hellre än bli kattmat. Men, de inser att fakta måste övervägas. Samling vid lägerelden alltså och dans runt den halva natten till trummornas dunkande rytm. Genom att slå ut system 1 i hjärnan ges utrymme för system 2 som funderar på osäkerheten i lejonobservationerna. Brukar vi inte ibland se 30 lejon sedan inga alls på ett långt tag? Över en längre tid är inte enstaka observationer av 10-25 lejon något anmärkningsvärt. Det kan vara en slump att de siktats tre dagar i rad? Det kan vara en slump att de ser ut att öka i antal. Förslaget från hjärntrusten blir att stanna och observera några dagar till och förstärka bevakningen runt boplatsen.
Det är faktiskt så här som shamaner nyttjas än idag. Man söker vägar ur besvärliga situationer genom att komma i kontakt med gudar och med förfäder som gått ur tiden. Shamanerna försätter sig i ett tillstånd av fysisk utmattning eller trans och svamlar fram något som tolkas till klokheter. Shamaner är livserfarna typer. De besitter mycket kunskap om stort och smått. de är ofta medicinmän. För den som vill fördjupa sig finns mängder att läsa om shamanism. Starta gärna från Wikipedia som har många bra referenser.
Den här teorin, eller snarare spekulationen, att vår fysiska uthållighet utvecklats i symbios med utvecklingen av vår intelligens är min alldeles egen. Jag har inte läst den någonstans vilket inte utesluter att andra personer klurat i samma banor. Vi människor är förvisso bra i djurvärlden på att springa långt och länge, jag har bloggat om det förr. Det må vara långsökt att tro att den egenskapen drivits fram i vår jakt på intelligens, men minst lika långsökt att tro att den kommer från att vi sprungit ifatt och tröttat ut bytesdjur i årtusenden istället för att använda vår intelligens.
Fast det är klart att tanken på en frisk och saftig lever att stuva kan få oss att springa långt.
Personligen hatar jag inälvsmat.
Det utgör inget egentligt problem. Därför har jag heller inte brytt mig nämnvärt. I löpningen är det ibland en fördel eftersom jag upplever att kilometrarna tickar på fortare en bit in på ett långt tråklöp även när jag springer i helt jämn fart. Än mer glädje ger det på löpband. Under ett milpass på bandet försöker jag stå ut med tristessen första tre kilometrarna, sedan svischar resterande sju på fort.
Men så råkade jag läsa häromdan (jag kanske läser för mycket?) att tiden går långsammare när man förflyttar sig. Vi som löptränar ofta förlänger alltså våra liv jämfört med stillasittande. Nu handlar det förvisso inte om mer än några tiomiljontedelar av en sekund, men i alla fall!
Det här fick mig att göra en reflektion. Om forskare intresserar sig för så små tidsvariationer borde då inte någon intressera sig för den betydligt större upplevda variationen av tid under löpning? Jag googlade runt men hittade ingenting, skumt. Jag funderade på vad andra löpare sagt och tänkte tillbaka på Skövde 6-timmars förra månaden. Där var vi några som var överens om att vi upplevde förloppet lika: timme 1-3 tickar på bra, 4:e timmen känns som sirap, 5:e timmen ruckar sig klockan tillbaka till det normala och sista 6:e timmen snabbspolas, speciellt om man jagar ett distansmål.
Det här är subjektiv tidsuppfattning. Därav kanske motviljan att studera det. Subjektivitet kan vara svårt att mäta och svårt att upprepa vid olika tillfällen med lika resultat. Det finns kanske en parallell till den gamla sanningen att tiden går fortare när man blir äldre? En del studier på det fenomenet har gjorts och bästa förklaringen hittills är den här:
Hjärnan är som ett selektivt dataminne. Den sparar ner information värd att behålla men slänger bort dubbletter. Som ung lär man sig en massa nytt. Det blir hela tiden nya rader i minnet. Ju äldre man blir desto mer upprepar sig händelser i livet. Hjärnan bryr sig inte om att spara dem. Om man t.ex. älskar leverstuvning så räcker det med att lagra informationen om hur den smakade och såg ut första gången. Andra stunder man sedan avnjuter denna delikatess bevaras inte, utom möjligen den gången man friar till sitt livs kärlek över en tallrik leverstuvning och får ja som svar!
Den som tittar på sitt liv i backspegeln ser hjärnans lista av viktiga erfarenheter. Listan är sprängfylld med data från barn- och ungdomstiden. Många händelser är dessutom kopplade till datum och årtal. Från senare delar av livet där månaderna passerat på rutin finns det inte mycket sparad information alls, bara en och annan händelse som giftermål, barnafödande och skilsmässa. Om åren mellan femtio och sextio mest bestått av upptinad leverstuvning lär knappast någon information alls ha fastnat.
Om man översätter detta till långdistansandet skulle det vara så att tiden tickar på snabbare när löpningen går in i rutinläge. Njutningsfull löpning kanske speedar på tiden ännu mer enligt principen underbart är kort? Jag har faktiskt känt så många gånger, speciellt när jag sprungit som farthållare på hel- och halvmaror. Andra halvan av loppet har varit underbar men gått så fort att jag önskat att tävlingen varit dubbelt så lång.
En annan observation som stödjer teorin att hjärnan bara sparar ner det som bryter rutinen är den där man kör bil en och samma sträcka varje dag och anländer sin garageuppfart utan något minne av resan dit. Det händer mig ibland och kan kännas lite skrämmande, men teorins förklaringar lindrar oron.
När vi lever allt längre och håller oss friskare upp i åldrarna utmanas vi av tanken att vår bonustid måste fyllas med något som kittar fast minnet av den. Annars blir det ju en ganska meningslös livstidsförlängning. Unga människor imponeras av de som levt mycket länge. Äldre imponeras än mer av de som lyckas fylla sin ålderdom med aktiviteter och vitalitet. Tveklöst minskar intresset för det materiella med åldern. Samtidigt ökar intresset för resor och andra äventyr. Upplevelseindustrin växer så det knakar. Marathondeltagare i åldersklasserna M/K60 och uppåt blir fler år från år.
Någon, säkert en person med lång livserfarenhet, har sagt “hellre addera liv till åren än år till livet”. Klokt tänkt och kanske denne tänkare just sprungit ett marathon? För jag läste (nu är jag där igen) att man tänker smartare under fysisk ansträngning.
Jag vet att många av mina löparvänner gärna skriver under på det. Däremot stämmer det inte så bra på mig själv. Under mina löpningar löser jag världens konflikter och tar även fram ett bevis för Goldbachs hypotes, men efter avslutat långpass rinner de fantastiska rönen av mig med vattnet i duschen. Jag har lärt mig den hårda vägen att lägga in en karenstid innan jag gör väsen av något uttänkt under löpning.
Det gäller mig, men andra verkar tänka bättre. Det är måttlig och långvarig ansträngning som ger mätbar förbättring av tankeverksamheten. Kort och intensiv fysisk aktivitet tenderar ge motsatt effekt. Då räcker inte kraften till för andra problem, även om man fått en uttalad uppgift att lösa.
Den yttre komponenten, alltså att någon utomstående serverar problemet, kan kanske spela roll? Jag skulle kunna testa på mig själv men jag har en inneboende aversion mot undersökningar där provgruppen består av endast en individ. Speciellt när den försökskaninen är jag själv. Jag söker hellre referenser ur historien.
Om man löser problem bättre vid fysisk ansträngning kanske den insikten funnits länge? Sprang Leonardo da Vinci runt i Apenninerna? Platon propagerade för löpning men gjorde han några längre sträckor själv? Einstein kom ju på att tiden går långsammare när man rör sig fort, men vad gjorde han själv på milen?
Mja, faktum är att det inte går att koppla de stora tänkarna till några uppseendeväckande idrottsliga bedrifter.
Men de många små tänkarna då? Låt oss ta ett riktigt rejält kliv bakåt i historien, sisådär ett par miljoner år. Då fanns det inga av oss Homo sapiens men väl andra hominider, våra föregångare. De jagade, samlade, klättrade och sprang såväl kort som långt. De tänkte också. De tänkte ut stenyxor, spjut, bärselar, sätt tillaga mat. De tänkte ut smarta jaktmetoder och de tänkte ut organisationen av sina kollektiv.
Hjärnan utvecklades på ett anmärkningsvärt sätt. Man började för första gången tänka långsiktigt, abstrakt och hypotetiskt, alltså det som idag skiljer oss människor från andra levande varelser på den här planeten. Ett nytt tankesystem utvecklades, ett för avancerad problemlösning. De här förmänniskorna lyckades kanske knycka ett gammalt stupat gnu från gamarna men ställdes då inför problemet att det sega träiga köttet var i stort sett oätligt i rå form. Att hitta på ett skärverktyg att stycka med var en utmaning i sig men att sedan fundera ut och genomföra tillagning över eld krävde riktigt avancerat tänk. Under det här kunskapslyftet var förmodligen de individuella skillnaderna i intelligens mycket större än mellan oss människor idag. Den som tänkte bäst hade en tydlig konkurrensfördel.
Låt oss besöka ett gäng Homo Erectus som lever tillsammans och bidrar till varandras överlevnad. De har sedan länge valt att specialisera sig inom gruppen. Där finns en som är bra på att spåra upp vilt, en som är bra på att kasta spjut, några som är starka nog att kånka hem jaktbytet, nån som vet var man ska gräva för att hitta ätliga rötter. Andra är bra på att samla bär, frukter och nötter. En är expert på att tämja och hålla elden vid liv. De som är duktiga på att laga mat över elden högaktas. Den som gör bäst leverstuvning har en stjärna i savannens Guide Michelin!
Säkert finns inget alls behov av en konsult i telekombranchen. Inte heller av en LCHF-kostrådgivare eller en personlig tränare som kör intervallprogram för löpintresserade. Jag tror inte att man tränar sig till att springa ifatt och trötta ut antiloper, annars är det här i historien som kopplingen gjorts till uthållighetsjakt och teorin att den utvecklat vår förmåga att kunna springa länge. Jag är inte någon expert på evolutionsbiologi men jag har läst en hel del i ämnet, från Darwin till Dawkins. Jag kan inte direkt säga varför men jag har svårt att köpa teorin om jakt genom uttröttningslöpning.
Varför skulle just uthållighetslöparnas gener premieras i ett specialiserat samhälle där alla roller behövs? Om några egenskaper var viktigare än andra för överlevnad så var det väl snarare intelligens uttryckt i taktiskt tänkande och i uppfinningsrikedom. De främsta hjärnorna behövdes för att tänka ut kluriga jakttaktiker, för att hitta bra och skyddade boplatser och för att ta det farliga men nödvändiga beslutet att bryta upp och gå mot nya marker när omständigheter som torka blev för svåra.
Om de här smartaste, låt oss kalla dem “brains”, kom på att de tänkte ännu bättre under fysisk ansträngning fanns det goda skäl att även göra slag i saken. Skälen bestod i skillnaden mellan liv och död. Fysisk ansträngning innebar inte nödvändigtvis att de satte iväg och sprang 21098 meter bort och sedan tillbaka samma sträcka för att samla distanser i Rift Valleys Marathonsällskap. Kollektivet var nog tveksamma till att låta sina bästa brains springa över savannen bland hungriga katter, snarstuckna giftormar och andra faror. Nä, de fick minsann leva ut sitt motionsbehov på hemmaplan - runt lägerelden.
Och visst känns det igen! Rituell dans som vi ser den i kulturer spridda över hela världen är egentligen en ultralång fysisk ansträngning. Dansen syftar till att uppnå ett tillstånd av total utmattning eller trans. Den shamanism som lever kvar i våra dagar har kopplingar till naturreligioner där dansen skapar broar till andliga plan varifrån klokhet och kunskap hämtas. Grottmålningar visar att rituell dans funnits mycket länge men det är förstås bara min spekulation att den fanns redan under tidig paleolitikum.
Vi långdistanslöpare kan hamna i transliknande tillstånd men vi gör inte anspråk på att gå in i andevärlden. Jag tror inte själv på det övernaturliga. Det gjorde kanske inte heller våra föregångare hominiderna. Om de var ute för att få utväxling på sin intelligens så finns det skäl att tro att just fysisk ansträngning var en möjlig metod.
I den storslagna boken “Tänka snabbt och långsamt” beskriver psykologen Daniel Kahneman hur vi tänker uppdelat i två system - system 1 som är det snabba intuitiva och system 2 som är det långsammare problemlösande. Kahneman redogör övertygande för hur system 1 tenderar att gå in direkt och dra förutfattade, inte sällan felaktiga, slutsatser på begränsad information. System 2 måste aktiveras medvetet och ges den tid som krävs men har då en helt annan möjlighet att komma fram till rätt svar eller rätt beslut.
Boken spekulerar inte i när i vår utveckling de här tankesystemen uppstått, men det gör jag. System 1 agerar i nuet. Vi delar det med djuren, som hundar, katter, apor, gnagare osv. Det är vårt utvecklade system 2 som gör oss till människor. System 2 har alltså kommit senare. Kampen mellan de två systemen var tuff i början hos våra föregångare och pågår fortfarande i våra nutida hjärnor. System 1, det intuitiva, är blixtsnabbt och vill dominera. System 2 har en startsträcka och påverkas av system 1. Desvärre är lathet är en egenskap hos system 2. Om system 1 tillhandahåller ett svar som låter bra så köper system 2 det.
Ett exempel ur boken: Försök svara snabbt på den här frågan: En sportaffär säljer ett bollträ plus en boll för 1,10 dollar. Bollträt kostar 1 dollar mer än bollen. Vad kostar bollen?
De allra flesta svarar 10 cent (0,10 dollar). Det gäller såväl högutbildade som de med kortare skolgång. Svaret 10 cent levereras av system 1. Det känns rätt så system 2 godtar det.
Korrekt svar är 5 cent för bollen. Bollträt kostar alltså 1,05 dollar. Många (t.ex. jag själv) måste tänka till en, två och tre gånger innan de inser att det stämmer. System 2 måste överbevisa sig själv.
Tänk sedan på följande två tal, 3 x 4 respektive 17 x 46, försök räkna ut dem i huvudet.
3 x 4 är lätt, svaret 12 kommer direkt. Du har en gång lärt dig det utantill. System 1 kan hämta det rakt ur minnesbanken. 17 x 46 är mycket svårare. System 1 är chanslöst. Här tvingas du engagera system 2. Du behöver koncentrera dig för att lösa uppgiften och det tar tid. Du kanske ger upp?
Å andra sidan påverkas inte system 2 av snedvridning från system 1. Kommer det fram ett svar så är chansen större att det är rätt. System 2 kan också föra ett objektivt logiskt resonemang och deklarera vilka mer fakta som behöver hämtas in för att ge ett säkrare svar. Det finns alltså fog för påståendet att man tänker bättre under löpning.
Vi är tillbaka hos våra kompisar Homo Erectusgänget vid randen av savannen. En oro sprids i gruppen. De senaste dagarna har lejonen i grannskapet ökat märkbart. Man har siktat en flock med 10, andra dagen 15 och nu tredje dagen 25 lejon. Rop hörs att genast bryta upp och söka sig ifrån detta farliga område mot nya marker.
Ett svårt och farligt beslut. Något för gruppens bästa brains att fundera på. De känner också i ryggraden ett behov av att dra från platsen hellre än bli kattmat. Men, de inser att fakta måste övervägas. Samling vid lägerelden alltså och dans runt den halva natten till trummornas dunkande rytm. Genom att slå ut system 1 i hjärnan ges utrymme för system 2 som funderar på osäkerheten i lejonobservationerna. Brukar vi inte ibland se 30 lejon sedan inga alls på ett långt tag? Över en längre tid är inte enstaka observationer av 10-25 lejon något anmärkningsvärt. Det kan vara en slump att de siktats tre dagar i rad? Det kan vara en slump att de ser ut att öka i antal. Förslaget från hjärntrusten blir att stanna och observera några dagar till och förstärka bevakningen runt boplatsen.
Det är faktiskt så här som shamaner nyttjas än idag. Man söker vägar ur besvärliga situationer genom att komma i kontakt med gudar och med förfäder som gått ur tiden. Shamanerna försätter sig i ett tillstånd av fysisk utmattning eller trans och svamlar fram något som tolkas till klokheter. Shamaner är livserfarna typer. De besitter mycket kunskap om stort och smått. de är ofta medicinmän. För den som vill fördjupa sig finns mängder att läsa om shamanism. Starta gärna från Wikipedia som har många bra referenser.
Den här teorin, eller snarare spekulationen, att vår fysiska uthållighet utvecklats i symbios med utvecklingen av vår intelligens är min alldeles egen. Jag har inte läst den någonstans vilket inte utesluter att andra personer klurat i samma banor. Vi människor är förvisso bra i djurvärlden på att springa långt och länge, jag har bloggat om det förr. Det må vara långsökt att tro att den egenskapen drivits fram i vår jakt på intelligens, men minst lika långsökt att tro att den kommer från att vi sprungit ifatt och tröttat ut bytesdjur i årtusenden istället för att använda vår intelligens.
Fast det är klart att tanken på en frisk och saftig lever att stuva kan få oss att springa långt.
Personligen hatar jag inälvsmat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar