I år missar jag Månkarbo Marathon eftersom det lagts på samma datum som Ultrafestivalen i Skövde.
Synd på en så flack och trevlig mara tänkte jag, men kom då på att Öland Marathon borde vara ett utmärkt alternativ, minst lika flackt och trevligt.
Dessutom har jag ju mor och bror i Småland så det lämpade sig väl att kombinera en utflykt dit med en avstickare till Löttorp för att riva av maran.
Sagt och gjort, anmäld och klar så packades löparbagen och familjen in i Volvon och vi satte av mot Sävsjö. Rent teoretiskt hade man kunnat sträckköra från Stockholm till Öland på lördagen eftersom starten inte gick förrän 17:00 men nu ville vi ju hinna vara sociala och kunna ta det lugnt på tävlingsdagen.
Att det regnar på småländska höglandet under sommaren förvånar verkligen ingen av oss som kommer därifrån. Den här lördagen så gjorde det så, ymnigt. Men den samlade meteorologiska vetenskapen hade utlovat uppehåll från eftermiddagen så jag var inte orolig för att behöva springa i regn (vilket iofs brukar vara riktigt skönt).
Från Smålands inland ner mot Kalmar går färden genom glasriket. Vi hade gott om tid så vi stoppade på ett antal glasbruk. Det blev dyrt.
Hällregnet höll i sig ända till vi kört över bron och upp mot Borgholm. Då klarnade det mirakulöst upp och blev riktigt varmt och fuktigt. Här var det läge för en matuppladdning. Springer man en såpass sen mara så är det som regel bäst att följa ordinarie frukost- och lunchrutiner. Jag satsade därför på en rejäl hamburgertallrik som grundning ca 3 timmar före start.
Vi anlände Löttorp och där stötte jag strax ihop med en nervös Anders Liljencrantz som skulle begå marapremiär. Jag har lärt mig genom åren att löpare som är lite nerviga före start ofta presterar bra. Det är till och med slående att de bästa ultradistansarna jag känner ofta vankar som oroliga andar före en tävling och sedan bara drar iväg och placerar sig på pallen. Själv är jag aldrig någonsin nervös och är följdriktigt också en medioker löpare. Intressant fenomen som jag inte kan förklara. Kanske kan någon av våra löparpyskologer det?
Förutom Anders så dök andra bekanta ansikten upp. Att Markus Andersson var där och funktionerade var föga förvånande men att också flera ultrakändisar kom till start kändes nästan overkligt. Här var plötsligt Barbro Nilsson från Solvikingarna i Göteborg och som sprungit Comrades, Sydafrika tidigare i år. TEC 100 miles-segrarinnan Emelie Andersen tjoade och hejade, Hans-Inge Lindeskov från LK Nyköping (och Trosa) som jag stött på flera gånger i Skövde var här samt inte minst Hugo Liss, en av svensk ultralöpnings grand old men som sprang Spartathlon redan 1986 och som varit med i ultralandslaget i flera år och numera sopar banan med övriga i M65 på längre distanser.
Det var totalt 89 löpare till starten vilket var bättre uppslutning än på många år. Ölands Marathon går på en varvbana som loopar lite mer än 2 km inne i Löttorp sedan går ut i en längre 11 km-slinga till Kalmarsund i väster och åter till Löttorp och den lilla loopen. Totalt 4 varv på lilla rundan och 3 varv på den längre slingan ger maradistansen.
Jag tyckte att många löpare gick ut väl hårt. Jag själv kände mig för lite försiktigare men höll ändå ett 5:25-tempo. Värmen och fukten sög krafter och solen stekte på bra på rakorna ut mot kusten även såhär pass sent på eftermiddagen. Men löpningen kändes bra och jag började plocka placeringar i slutet på första varvet.
Så jag beslöt mig för att göra ett försök på 3:50. Tidigare i år har jag sprungit ett varmt Kungholmen Runt (halvmara) på 1:49 och ett svalt Stockholms Marathon på 3:59 så här fanns väl en teoretisk chans. Däremot var det lite osäkert hur mycket av Swedish Alpine Ultra som satt kvar i benen efter 3 veckor.
Lilla loopen och första halvan av andra varvet funkade också fint men väl ute vid kusten brakade bara benen ihop, nästan exakt vid halvmaramarkeringen. Lårmusklerna stumnade helt plötsligt, ungefär som när man stått och rört i en bearnaisesås i en timme och den ser lovande ut för att i nästa sekund skära sig och bli till en hård klump.
Det finns för- och nackdelar med att ha genomfört många tävlingar. En fördel här var att jag kände igen känslan väl och visste att det knappast skulle ge några långvariga skador att fullfölja tävlingen. Nackdelen att jag också visste att jag kunde kyssa adjö till förhoppningarna om att sätta nytt personbästa. Resten av tävlingen skulle bli en två timmar lång plåga.
Jag tillhör dem som lyfts av att publik hejar på. Hade det här varit Stockholm Marathon så hade jag kunnat surfa på stämningen utmed banan hela vägen in i mål och därmed inte tappat alltför mycket tid. Här på Öland kunde jag göra detsamma men bara inne i själva Löttorp där publiken verkligen var engagerade. Ute på vischan fanns det bara andra trötta löpare eller sådana jag sprungit om som nu kom och flåsade i nacken. Det var ingen bra pepping och min fart gick ned till rena snigelmarchen.
De enda kvarvarande glädjepunkterna var vätskekontrollerna utmed banan. Funktionärerna var väldigt trevliga och påhejande. Ja, hela arrangemanget av den här maran var faktisk så bra som man kan önska sig. Jag tog mig därför gott om tid att vätska upp mig innan jag fortsatte att beta av återstående kilometrar som kändes evighetslånga.
Det blev i alla fall svalare och mörkare och på sista varvet plockade kontrollerna fram sportdryckernas sportdryck, coca cola, som verkligen var vad jag behövde. Så visst, det gick att fullfölja även Öland Marathon till slut och med något som kan liknas vid löpning, till och med en liten spurt.
4:21 stannade klockan på. Det var nästan en hel timme efter Anders L som gjorde en väldigt bra och kontrollerad maradebut. Men trots genomklappningen så är jag ändå glad över att ha gjort den här tävlingen. Det var som sagt ett väldigt trevligt och bra arrangemang. Banan gav mersmak. Jag kommer gärna igen. Jag har ju ett antal olika mål med mitt tävlande i år och det första och främsta är att komma till start till de tävlingar jag anmält mig till och att fullfölja dem även om jag så ska behöva krypa på alla fyra. Så drastiska metoder behövde jag inte ta till här.
Och kvar finns förstås minnena från den här maran, dyrköpta minnen.
Synd på en så flack och trevlig mara tänkte jag, men kom då på att Öland Marathon borde vara ett utmärkt alternativ, minst lika flackt och trevligt.
Dessutom har jag ju mor och bror i Småland så det lämpade sig väl att kombinera en utflykt dit med en avstickare till Löttorp för att riva av maran.
Sagt och gjort, anmäld och klar så packades löparbagen och familjen in i Volvon och vi satte av mot Sävsjö. Rent teoretiskt hade man kunnat sträckköra från Stockholm till Öland på lördagen eftersom starten inte gick förrän 17:00 men nu ville vi ju hinna vara sociala och kunna ta det lugnt på tävlingsdagen.
Att det regnar på småländska höglandet under sommaren förvånar verkligen ingen av oss som kommer därifrån. Den här lördagen så gjorde det så, ymnigt. Men den samlade meteorologiska vetenskapen hade utlovat uppehåll från eftermiddagen så jag var inte orolig för att behöva springa i regn (vilket iofs brukar vara riktigt skönt).
Från Smålands inland ner mot Kalmar går färden genom glasriket. Vi hade gott om tid så vi stoppade på ett antal glasbruk. Det blev dyrt.
Hällregnet höll i sig ända till vi kört över bron och upp mot Borgholm. Då klarnade det mirakulöst upp och blev riktigt varmt och fuktigt. Här var det läge för en matuppladdning. Springer man en såpass sen mara så är det som regel bäst att följa ordinarie frukost- och lunchrutiner. Jag satsade därför på en rejäl hamburgertallrik som grundning ca 3 timmar före start.
Vi anlände Löttorp och där stötte jag strax ihop med en nervös Anders Liljencrantz som skulle begå marapremiär. Jag har lärt mig genom åren att löpare som är lite nerviga före start ofta presterar bra. Det är till och med slående att de bästa ultradistansarna jag känner ofta vankar som oroliga andar före en tävling och sedan bara drar iväg och placerar sig på pallen. Själv är jag aldrig någonsin nervös och är följdriktigt också en medioker löpare. Intressant fenomen som jag inte kan förklara. Kanske kan någon av våra löparpyskologer det?
Förutom Anders så dök andra bekanta ansikten upp. Att Markus Andersson var där och funktionerade var föga förvånande men att också flera ultrakändisar kom till start kändes nästan overkligt. Här var plötsligt Barbro Nilsson från Solvikingarna i Göteborg och som sprungit Comrades, Sydafrika tidigare i år. TEC 100 miles-segrarinnan Emelie Andersen tjoade och hejade, Hans-Inge Lindeskov från LK Nyköping (och Trosa) som jag stött på flera gånger i Skövde var här samt inte minst Hugo Liss, en av svensk ultralöpnings grand old men som sprang Spartathlon redan 1986 och som varit med i ultralandslaget i flera år och numera sopar banan med övriga i M65 på längre distanser.
Det var totalt 89 löpare till starten vilket var bättre uppslutning än på många år. Ölands Marathon går på en varvbana som loopar lite mer än 2 km inne i Löttorp sedan går ut i en längre 11 km-slinga till Kalmarsund i väster och åter till Löttorp och den lilla loopen. Totalt 4 varv på lilla rundan och 3 varv på den längre slingan ger maradistansen.
Jag tyckte att många löpare gick ut väl hårt. Jag själv kände mig för lite försiktigare men höll ändå ett 5:25-tempo. Värmen och fukten sög krafter och solen stekte på bra på rakorna ut mot kusten även såhär pass sent på eftermiddagen. Men löpningen kändes bra och jag började plocka placeringar i slutet på första varvet.
Så jag beslöt mig för att göra ett försök på 3:50. Tidigare i år har jag sprungit ett varmt Kungholmen Runt (halvmara) på 1:49 och ett svalt Stockholms Marathon på 3:59 så här fanns väl en teoretisk chans. Däremot var det lite osäkert hur mycket av Swedish Alpine Ultra som satt kvar i benen efter 3 veckor.
Lilla loopen och första halvan av andra varvet funkade också fint men väl ute vid kusten brakade bara benen ihop, nästan exakt vid halvmaramarkeringen. Lårmusklerna stumnade helt plötsligt, ungefär som när man stått och rört i en bearnaisesås i en timme och den ser lovande ut för att i nästa sekund skära sig och bli till en hård klump.
Det finns för- och nackdelar med att ha genomfört många tävlingar. En fördel här var att jag kände igen känslan väl och visste att det knappast skulle ge några långvariga skador att fullfölja tävlingen. Nackdelen att jag också visste att jag kunde kyssa adjö till förhoppningarna om att sätta nytt personbästa. Resten av tävlingen skulle bli en två timmar lång plåga.
Jag tillhör dem som lyfts av att publik hejar på. Hade det här varit Stockholm Marathon så hade jag kunnat surfa på stämningen utmed banan hela vägen in i mål och därmed inte tappat alltför mycket tid. Här på Öland kunde jag göra detsamma men bara inne i själva Löttorp där publiken verkligen var engagerade. Ute på vischan fanns det bara andra trötta löpare eller sådana jag sprungit om som nu kom och flåsade i nacken. Det var ingen bra pepping och min fart gick ned till rena snigelmarchen.
De enda kvarvarande glädjepunkterna var vätskekontrollerna utmed banan. Funktionärerna var väldigt trevliga och påhejande. Ja, hela arrangemanget av den här maran var faktisk så bra som man kan önska sig. Jag tog mig därför gott om tid att vätska upp mig innan jag fortsatte att beta av återstående kilometrar som kändes evighetslånga.
Det blev i alla fall svalare och mörkare och på sista varvet plockade kontrollerna fram sportdryckernas sportdryck, coca cola, som verkligen var vad jag behövde. Så visst, det gick att fullfölja även Öland Marathon till slut och med något som kan liknas vid löpning, till och med en liten spurt.
4:21 stannade klockan på. Det var nästan en hel timme efter Anders L som gjorde en väldigt bra och kontrollerad maradebut. Men trots genomklappningen så är jag ändå glad över att ha gjort den här tävlingen. Det var som sagt ett väldigt trevligt och bra arrangemang. Banan gav mersmak. Jag kommer gärna igen. Jag har ju ett antal olika mål med mitt tävlande i år och det första och främsta är att komma till start till de tävlingar jag anmält mig till och att fullfölja dem även om jag så ska behöva krypa på alla fyra. Så drastiska metoder behövde jag inte ta till här.
Och kvar finns förstås minnena från den här maran, dyrköpta minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar