Jättelångt 2011 - drabbad av Ödet

Inför en 68 km-tävling bör man äta en rejäl middag och sedan gå och lägga sig tidigt. Det förstnämnda brukar jag sällan ha problem med, lägga mig tidigt kan vara värre men när jag väl kryper till kojs slocknar jag snabbt.

Dock inte dagen innan Jättelångt. Jag skulle köra bil upp till Norrtälje på morgonen och plocka upp Håkan Zehler utmed vägen och behövde därför gå upp vid 05:00. Då bör man inta snarkofagen redan 21:00 och det försökte jag göra. Men så tidig sänggång, proppmätt och i ett, trots korsdrag, på tok för varmt hus var det stört omöjligt att somna. Inte ens det garanterade sömnpillret Svenska Dagbladets korsord hjälpte. Förmodligen fick jag inte ihop mer än 3 timmars sömn och knappast blev det någon kvalitet på de timmarna.

Så 11 juni började alltså inte så bra. Frukost kände jag inte för så jag rafsade ihop mina prylar, drog iväg, hämtade Håkan och åkte upp till Norrtälje där vi parkerade och bordade transporten till Grisslehamn.



Jag lyckades få ner lite wienerbröd och ett par muggar kaffe under bussresan. Väl framme vid starten fick jag, med en blick på min nummerlapp, bekräftat att detta inte var min dag.



Men det var soligt och fint. Det var rekorddeltagande på Jättelångt och alla verkade förväntansfulla inför starten. Här fanns gamla bekanta men också en hel del nya ansikten. Och arrangörerna med Jonas och PEK i spetsen känner man ju väl numera.





Iväg drog vi strax efter 09:00 och i början sprang jag och alla andra på bra. Första sträckan går utmed kusten och havet svalkade skönt. På Jättelångt riskerar man alltid att överraskas på ett eller annat sätt och bara ett par km från start satt Näcken och spelade i en å.



Sånt kan skaka om sinnet lite och på mig resulterade det i att jag strax sprang fel. Jag fick för mig att här började den kuperade obanade delen av banan som jag sprungit två gånger tidigare. Så jag barkade ivag in i skogen. Insåg strax att jag var fel och navigerade mig tillbaka till leden. Kanske inte mer än 600-700 meter fel men illa ändå.

Nåja, jag kom strax fatt och om andra löpare och fick på rätt så bra fart. Men jag kände av att jag låg lågt på energi och jag hade inte mycket till matlust. Redan vid första kontrollen serverades varmkorv och andra godsaker men jag fick bara ned ett par nypor chips och lite vatten. Drog därför i mig min medhavda cocacola för lite extra kalorier och sprang snabbt vidare.

Strax innan andra kontrollen runt 20 km började jag må illa. Det var egentligen förväntat. För med för lite sömn och energibrist så kan man knappast hoppas på under. Jag har sprungit tillräckligt många ultror för att ha lärt mig att om man dippar så återhämtar man sig inte utan att gå i depå, och det gör man knappast på en sådan kort distans som 68 km.

Här och på efterföljande kontroller var min besvikelse enorm över brist på ultralöpningens främsta sportdryck, cocacola. Att gå runt på vatten, lite resporb och knappt något mer är tungt. Enervit är bara att glömma för mig eftersom jag av erfarenhet vet att det ger mig enorma magplågor.

Så resten av tävlingen blev alltså en utdragen plåga. Värmen och illamåendet drog ned hastigheten till 7:30-tempo vilket kändes extremt långsamt. Det kändes eländigt långt mellan vätskekontrollerna men när de väl kom så tog jag riktigt utdragna stopp på varje. Den på PEKs veranda var en riktig happening.




Här fanns dusch och levande musik. Jag låg länge i trädgårdsgräset och väntade in mängder av löpare innan jag med mycken möda samlade ihop mig för att fortsätta.

Det blev en lång dag alltså och i skymningen, som om inte måttan på alla olyckor var nådd, så anföll myggen dessutom i bataljoner. Vägen in mot Norrtälje blev lång och grym men när jag äntligen kom in på upploppets avstängda gator och siktade målet där Kristina Paltén och Lena M Johansson stod och hejade, och Jonas från Helhetskommunikation stod och grillade, så kändes det underbart att ha fixat mitt tredje Jättelångt av tre möjliga.



Efter dusch, mat och och mingel tynade minnena från den plågsamma dagen snabbt bort och det var roligt att få heja in loppets enda gångare och de två sista löparna i mål.




Så här efteråt är det ganska så talande att årets segertid blev 1 timme sämre än förra årets. Min tid, 9 tim 44 min, var nytt personsämsta. Manfallet blev också stort med betoning på män för 17 sådana och 0 kvinnor bröt tävlingen.

Med tanke på alla vedermödor jag hade så klassar jag ändå det här som min näst värsta ultra hittills. Uppsala 100 km 2009 var ett snäpp värre eftersom jag sprang 6 mil där med uppsvullna fötter. Men Jättelångt som arrangemang var förstås helt fantastiskt även i år så om några veckor har jag nog bara de positiva minnena kvar.

Munkastigen - äventyr i trollskogarna

Nu när jag har sprungit ganska många ultratävlingar så har jag blivit bortskämd med hur trevligt det är med små arrangemang där man lätt blir igenkänd vid ankomst. Inga köer för nummerlappsutdelning, ingen trängsel efter startskottet och många bekanta som det är trevligt att återse igen.

Med det i tankarna så kändes det inte så lockande att springa den stora Lindingöultran som visserligen är välorganiserad men med de stora loppens nackdelar. Det var annars min tänkta majultratävling och jag hittade inga lättillgängliga alternativ för den månaden.

Men då slog det mig att om jag istället springer Munkastigen den 30/4 följt av Kungsholmen Runts halvmara 7/5, sedan Tolvanloppet (12 km) 14/5 och avrundar med Stockholmsmaran 28/5 så får jag tillräckligt med tävlingsdistans i benen ändå.



Munkastigen har lockat mig i flera år. Jag cyklade för länge sedan i Tivedenskogarna och har minnen av spektakulära trakter. Att springa där måste vara häftigt föreställde jag mig.

Så jag anmälde mig i sista minuten. Fick som tur var med mig en löparkompis, Liv Lusth här på Funbeat. Min svaghet på sådana här trailultror är att jag brukar springa fel. Men 4 ögon ser bra mycket fler ledmarkeringar än 2 så att sällskapa runt kan ofta vara en klok taktik när man springer en trailtävling för första gången.



Starten skulle gå 11:00 i Olshammar men eftersom det är en A till B-tävling så var logistiken sådan att man tog sig till målet först för att sedan bussas till starten. Jag hade inte möjlighet att åka ned dagen före så det blev till att stiga upp extremt tidigt och köra de 20 milen till Laxå. Jag hämtade upp LL utmed E20:an och väl framme i träffade vi förstås flera bekanta ansikten.



Bussfärden gick genom skogarna vi strax skulle springa i och det sprätte minsann ordentligt i vaderna av löplusta när man tittade ut genom panoramafönstren över sjöar och skogar. Men det här var också tillfället för att äta frukost och läsa in kartan. Jag konstaterade att det skulle gå mycket uppför i början och att det var ganska så långt mellan de två vätskekontrollerna. Det kändes alltså rätt att ta det lugnt från start och lägga in ett extra energistopp efter halva distansen för att sedan kunna plocka lite placeringar mot slutet.



Bara med karta och andras berättelser är det svårt att uppskatta hur pass svårlöpt ett sådant här lopp i terrängen är, men eftersom löparkompisar som jag har koll på sprungit tidigare år så kunde jag utifrån deras resultat bedöma att ett rimligt mål för mig och LL var att göra de 44 kilometrarna på 5:30 - 5:45 tim.



Väl framme i Olshammar så träffade vi Janne Söderkvist som inte tagit bussen utan sprungit från Laxå som uppvärming. Han hade alltså redan inför starten 32 km i benen. Annan idel löparadel stötte vi också på och hade tid att samspråka med inför starten. Alla såg starka och laddade ut och verkade ha bra koll på vad de hade framför sig.



Startskottet gick och gå var vad jag gjorde i början av loppet. I och för sig inte så konstigt när man börjar nere vid Vättern och ska ta sig uppåt landet. Det kändes ordentligt i vaderna och LL som provat att jogga lite uppför de första backarna fick stanna några gånger och stretcha ut krampkänningar.



Leden var väldigt tydligt utmärk och där det fanns tveksamheter var det också snitslat. Risken att springa fel kändes minimal. Taktiken var alltså att gå ut lugnt. Att ligga snudd på sist var högst förväntat.



Det var bara att passa på att njuta av naturen. Man kan nog inte få såpass finare löpning än det här. Perfekt väder med sol, ibland moln, lite svalka i vinden, skugga i skogen, lövträden helt nyutslagna, vitsippor i alla backar, tussilagon i dikena och björkar med sådana där krispigt gröna musöron till blad.



Skogarna här i Tiveden är verkligen magnifika. Man tittar in bland mossklädda barrträdstammar som står tätt, tätt inpå varandra. Inte mycket solljus sipprar ned och man undrar vad som döljer sig i mörka hålor under de stora flyttblock som ligger utspridda som om något forntida väsen strött ut dem ur sin jättelika hand.

Både jag och LL har kört en hel del terräng och tycker om att springa över stock och sten men det tar förstås på krafterna. För oss båda gäller att dra ned på farten och det gjorde vi bra tycker jag. Fram till första vätskekontrollen höll vi vår position i jämnt och stabilt tempo. Vi drack och bunkrade, såg över utrustningen och körde vidare.



Uppemot 20 km tyckte LL att det började gå tyngre medan jag kom in i rena njutningsläget där jag kände att jag skulle kunna springa hur långt som helst. Hela löpupplevelsen med trevligt sällskap, enastående natur och perfekt väder gav mig ett lyckorus.

När vi passerat 22 km, därmed halva loppet, började vi kolla efter ett trevligt rastställe. Där fanns en fin stock att sitta på och dingla med benen. Vi tog god tid på oss att smaska på medhavda smörgåsar, kanelbullar förstås och dricka. Förnöjsamt hejade vi på den väldigt rutinerade maratonlöperskan Monika Udd och på Janne Söderqvist när de passerade oss.



En oerfaren löpare skulle nog gripas av lite ångestkänslor av vetskapen av att plötsligt vara sist i tävlingen, men nu var vi ju tankade med ny energi, smått utvilade och benen jobbade på bra igen. När man följer sin plan och känner att den funkar så stärker det självförtroendet. Strax återtog vi vår placering och fortsatte framåt i gott mod.

Den här mittsträckan av Munkastigen är helt fantastisk. Man springer länge på en liten smal ås och kan egentligen inte fatta hur naturen har kunnat vara så förutseende att se till att den finns där mellan kärr och sjöar för att underlätta för oss sentida vallfärdare att ta oss framåt torrskodda. I det här läget uppemot 30 km kändes det lockande att strunta i själva tävlingen och bara lägga sig på någon berghäll i kanten av en sjö, blunda och bara njuta.



Men en tävling är förstås till för att genomföras. Vid sista kontrollen vid 34 km fyllde jag på vätskeblåsan i ryggan och visste att nu var det bara en mils transportlöp kvar till mål. LL var sliten men på den sega och nysladdade grusvägen som hela tiden bar svagt uppåt kunde vi ändå hålla ett 6:15-tempo. Jag sneglade på klockan och räknade på att vi med den farten gick under 5:40 som måltid. Med lite nedförslöp och löpvänligare underlag skulle vi kunna kapa ytterligare några minuter på det.



Och det var precis vad vi gjorde. Sista kilometrarna mot mål går på ett elljusspår. Man blir ju orolig att traktens sadist stakat ut ett sådant med enbart uppförsbackar men det här var tvärtom. Ett mer löpvänligt spår kan jag knappt föreställa mig. Svagt nedförslut hela tiden, fint underlag och roliga stenstatyer av troll och djur utmed hela vägen. Att vi dessutom kunde sega oss om ett par medtävlande gav extra krafter för att avsluta i grandios stil i ner mot 5:00-tempo.



Så sluttiden klockade jag till 5:32:48. Bra i förhållande till förväntan. Hela upplägget funkade klockrent. LL fick slita men jag visste att hon fysisk skulle klara det.

Jag var nöjd med hela genomförandet av tävlingen. Det gick helt efter plan vilket är vad jag alltid efterstävar. Men jag måste erkänna att kort efter målgången kändes ett styng av vemod över att springandet var över. Jag hade nog gärna gjort ett par tre mil till i de här skogarna. Nåja, jag pustade ut och hejade på när Monika Udd kom in strax efter oss.



Efter dusch och bastu bjöd Laxå OK till i klubbstugan med pasta, enastående gott hembakat bröd, kaffe och kaka. Segrarna och de snabbaste löparna hade ju gått i mål flera timmar före oss och hunnit dra men vi som släntat in nu på slutet tog god tid på oss och passade på att umgås ordentligt.



Det var ju inte vilken dag som helst utan Valborgsmässoafton och turligt nog så landade jag och LL i tid för att bevittna ett majbrasefirande med körsång och brasvärme innan vi skildes åt.



Så nog uppfyllde Munkastigtävlingen förväntningarna med råge. Hit kommer jag gärna åter för att springa. Men egentligen skulle jag nog också vilja gå den här leden riktigt långsamt och bara njuta. Vi får väl se framöver hur det blir med det. Man borde kunna göra båda.



Fler bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.photos.live.com/browse.aspx/Munkastigen%202011

TEC 2011 del 2

Nog finns det mycket mer att berätta om det här loppet. Den här andra delen skriver jag mest som stöd för mitt eget minnes skull att kunna gå tillbaka till inför kommande äventyr.

Men först ska jag adressera en fråga jag fått om varför jag inte basunerade ut att jag var däckad av influensa före TEC? Jo, jag följer ett upplägg som jag tagit direkt från mitt yrkesliv. Det finns många paralleller mellan mitt jobb som säljare av komplexa telekomsystem och ultradistanslöpning. I det vi kallar "säljpsykologi" är mycket tillämpbart också på ultralopp. En viktigt punkt är att inte ge sig själv bakdörrar att smita ut igenom för då kommer ens undermedvetna att utnyttja det till att man ger upp och förlorar affärer för att man har gett sig själv ursäkter att dra sig ur den tuffa slutförhandlingen.

På samma sätt resonerar jag alltså inför ett ultradistanslopp. Har jag sjukdomar och skavanker så behåller jag det för mig själv. Då minskar risken betydligt för att jag inte ska komma till start eller bryta loppet tidigt.

Tillbaka då till TEC. Eftersom man kan byta sträcka under det här loppet så lockar det nog lite extra många att våga anmäla sig till fulla distansen. De som vill prova på en längre ultra får ju chansen men har samtidigt möjlighet att bryta tidigare och ändå få en godkänd notering. Det är både bra och dåligt. Bra förstås för att fler vågar prova på, men dåligt för att det kan bli oemotståndligt lockande att bryta när det går som mest tungt. Fördelarna överväger säkert nackdelarna men jag noterar såhär efteråt att hela 40% av de som fick en sluttid fått den på annan sträcka än den de anmält sig till.

Att byta sträcka kan ju också betyda att man springer längre än planerat. Inte så vanligt kanske men jag blev lite lurad på det här. När jag gjort mitt sjunde varv såg jag Peter Nilsson komma in för upplopp på det åttonde. Han skulle springa 50 miles men såg väldigt pigg ut i mina ögon. Sedan tänkte jag inte mer på det förrän jag kom in på mitt elfte varv och hörde speakern Fredrik Elinder annonsera att Peter Nilsson just gjort tolv varv! Det var som attan tänkte jag, den killen går från klarhet till klarhet, och med bra fart dessutom.

Det var inte förrän efter att jag själv gått i mål som jag blev varse att det fanns två Peter Nilsson i loppet! Min löparkompis Peter Nilsson här på Funbeat hade mycket riktigt sprungit 50 miles på en bra tid, duschat, åkt hem och nattat sig, medan Peter Nilsson från Åre fullföljde sin 100 milessatsning.

Hmmm, jag får nog tänka på att läsa startlistorna lite bättre inför kommande tävlingar. Just Fredrik Elinder påpekade vid ett tillfälle vikten av att ha koll på sina medtävlade för man vet aldrig vad som händer på en ultra.

Annars var det många andra bekanta utmed banan och en sak man noterar på en sådan här varvbana är att de löpare man ser ofta är de som springer mycket fortare och därmed varvar en.

En av löparna som sprang ifatt mig var Sebastian Lauterbach. Zebban har försökt sig på 100 miles några gånger tidigare men inte fått till det och vi har verkligen lidit med honom. Jag var inne på mitt sjunde varv så Zebban hade precis gjort 50 miles. Han var glad och pigg som en lärka men sa att han borde hålla ner sitt tempo. Han alternerade med gång men drog efter ett tag ändå iväg utom synhåll. Det gjorde mig lite orolig men vid rundningen sa funkisarna att de hade rätt bra koll på honom och att han verkade oerhört mycket mer målmedveten den här gången så det skulle nog gå vägen. Det gjorde det, med bravur dessutom. Zebban kom in på utmärkta 22 tim 21 minuter och hans glädje smittade av sig på alla oss i depån som var där just då.

Speciellt i ultrasammanhang är man nog extra mottaglig för att suga åt sig andras glädje och snylta på den till egen fördel. När Zebban gick i mål hade jag tre varv kvar och plötsligt kändes de mycket mer genomförbara.

De som springer ungefär i ens eget tempo ser man å andra sidan väldigt sällan om ens någon gång. Åtminstone inte i teorin men jag upptäckte att vissa som höll min fart ändå dök upp lite då och då. Jag såg t.ex. Leif Åhlund och Anders Löfgren flera gånger och jag sprang också om Zingo Andersen vid ett antal tillfällen.

Vad drar man för slutsats av det? Jo, jag tog helt enkelt långa stopp vid varvningen. Speciellt under natten kom jag in i det där bekvämlighetsläget där rundningsstationen bjöd på så mycket läckerheter och mänsklig värme. Jag tog till varje lämplig ursäkt att förlänga mitt stopp där. Jag stod länge och valde bland pizzorna, jag lät generöst andra få våfflor före mig. Medan jag funderade på om jag ville ha en toast så drack jag blåbärssoppa riktigt långsamt tills jag kom på att jag trots allt ville ha en toast.

Under de stoppen hann förstås andra löpare både komma in, äta och dricka lite, och sedan fortsätta innan jag bestämde mig för att göra detsamma. Till min fördel kan sägas att jag ändå sprang på ganska bra när jag väl kom ut på banan igen. Men lärdomen är förstås att hålla nere tiden för pauserna i rundningsstationen. Att stanna 4 minuter för länge på varje stopp är lätt hänt på TEC men kostar 1 timme över 100 miles. Det är mycket det.

Fast jag hade också planerat att stanna ett tag varje gång eftersom jag valde att köra med vätskebälte och behövde fylla på mina flaskor på varje varv. Det noterade förstås de lyhörda funktionärerna med Bernt Hedlund i täten så jag blev snabbt avflaskad och påfylld varje gång jag kom in. Just det här med vätska är alltid lite lömskt på långa ultror. Jag insåg att mina 4 x 1 dl vatten i bältet inte gav tillräckligt med dricka efter mitt behov. Speciellt inte när varvtiderna ökade. Jag toppade upp med nyponsoppa, lättöl, Proviva, resorblösning, vatten, cola, kaffe, och te vid rundningarna och försökte tänka att få i mig 4-5 dl i tillägg till vattnet i vätskebältet.

Extra vätskepåfyllnadshjälp kom från ett oväntat håll. TEC går delvis igenom villaområden i Täby. Några av de boende där ställde ut improviserade vätskekontroller med vatten och lite godis. Just sådant är väldigt uppskattat och jag tror att det ger en kick till de flesta löpare. Jag stannade och talade med de som servade oss. Just de stoppen ångrar jag inte alls. Att få sprida lite ultrakunskap och kunna ge lite mer information om den tävling som pågår är gärna något jag tar på mig.

På lördagskvällen blir jag plötsligt mött av tre små flickor i 5-årsåldern som undrar om jag vill ha vatten. Javisst säger jag och de springer med mig fram till deras egna lilla vätskekontroll. Den ena flickan greppar ett glas med ena fingret tydligt nere i vattnet och räcker till mig. Var det fingret varit under hela långa dagen vill man kanske helst inte vet men självklart sveper jag glaset och tackar hjärtligt för den eminenta servicen. Kanske någon av dem väljer att bli ultralöperska om några år? Jag vill gärna tro det i alla fall.

Så när jag tänker efter på vad jag verkligen kommer ihåg från de ultratävlingar jag sprungit så är det nog de här mötena med människor - medtävlande, funktionärer, åskådare och allmänt förvånad allmänhet - som sitter kvar längst i minnet.