Inför 2013 har jag haft två årsmål för min löpning. På helgens Ultrafestival i Skövde fixade jag #1, att springa minst 200 km på ett 24-timmarslopp och har sedan dess gått runt med ett fånigt leende på läpparna.
Dock var inte vägen dit helt lätt. Låt oss ta ett kliv tillbaka i historien.
I augusti 2012 åkte jag på borrelia och avstod årets ultrafestival. Vågade heller inte anmäla mig till Bislett utan bestämde mig för att långtidsplanera 2013. Fortsatt satsning på ultra förstås. 200K på 24H kändes som ett nåbart mål. Min plan för att fixa det var att addera några komponenter i träningen:
- Träna fart
- Mer och tyngre styrketräning
- Öka löpkilometrarna per vecka
Turligt nog kom jag igång redan tidigt på hösten. Jag hakade på Rundays och Nike Run clubs träningar och valde spyintervaller varje gång. Jag hängde i gymmet 3-4 ggr i veckan och lyfte tyngder tills jag blev blå i ansiktet. Jag ökade från 5 till 7 mil löpning i veckan. Utan ultratävlingar behövde jag andra formbesked. Jag sprang Haninge Trail 16,7 km i oktober och i sedan Vintermaran och Hammarby Alpin Marathon. Alla tre gick klart bättre än jag vågat hoppas på. Speciellt Vintermaran där jag pulveriserade mitt gamla PB och skrällde med 3:36. Triggad av den framgången bestämde jag mig för att addera årsmål #2 för 2013 - sub 3:30 på maran.
Med en så övertygande avslutning på 2012 kunde jag gott satsa på att nå 2013-målen redan i de första tävlingarna. Espoo 24H gick i februari och där har jag tidigare gjort bra resultat. Jag kalkylerade in fortsatt förbättring över årsskiftet och gick därför ut på ett 210 km-schema. Det funkade länge, länge och jag kände mig väldigt säker på att faktiskt lyckas när benen totalkrackade ihop vid ca 180 km och 4 timmar kvar. Torill Fonn förbarmade sig och stapplade runt med mig till 192K. Alla gratulerade och tyckte det var fantastiskt bra utom jag själv som åkte hem helförbannad.
Nåja, nytt fokus på att istället nå marathonmålet. Jag hade bokat in mig på Paris Marathon och på Vällingby Marathon, båda i april. Parismaran var ett helt fantastiskt arrangemang, ungefär som att åka sightseeingbuss mellan stans alla sevärdheter fast med löpardojjor på. Jag släppte därför tankarna på att pressa mig under 3:30 trots att jag strax före avfärd fått meddelandet att den snabba Vällingbymaran blivit inställd. Sprang istället Paris njutningsfullt och på känn och gick ändå in på 3:38.
Nästa 24H-tillfälle var Trollhättan sista helgen i juni. Formen hade fortsatt att gå uppåt. Jättelångttävlingen gav svar på tal och dessutom hade jag shoppat upp mig på ett hemligt vapen - Hokaskor.
200K var så gott som givet. Jag lämnade ett soligt och varmt Stockholm och kom till ett grått och regntungt Trollhättan. Jag sprang på bra till midnatt då mörker och kyla fick all energi att rinna ur kroppen. Varje steg tog emot. Det gick oerhört sakta. Jag testade alla ultralöpartricks. Jag åt en stor portion av den fantastiska lasagnen som KG fixat. Jag duschade och bytte allt från topp till tå. Jag sov 20 minuter mikrosömn. Inget av detta funkade. Här satte mitt mentala stopp. Stark i köttet men svag i anden brukar man säga. Jag kröp in och upp på omklädningsrummets hårdaste bänk och sov bort chansen att göra 200 km.
Inte bra. Halva året utan att klara något av mina mål. Fast ett annat sätt att se det på var att jag hade ett helt halvår kvar, och med en formkurva som fortsatte peka stadigt uppåt. Två starka formbesked kom genom Stockholm Ultra 100K i hög värme på 10:42 och det backiga Midnattsloppet på 48 min.
Åkte därför till Skövde Ultrafestival, anmäld till 48H men med enda målsättningen att komma längre än 200 km de första 24 timmarna som också utgjorde Riksmästerskap. Espoo-schemat skulle åter testas för 3:e gången. Någon plan för efterföljande dygn hade jag inte alls.
Då har vi äntligen kommit fram till vad det här blogginlägget skulle handla om och det kommer strax i nästa del.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar