Uppåtsnack eller neråtsnack - vad går du på?

“Förkylningen vägrar släppa”
“Trodde jag var fri från löparknät men nu känns det igen”
“Jag har hamnat i fel startgrupp”
“Värmen kommer att ta knäcken på mig”
“Jag får astmakänning i den här kylan”
“Det är för långt mellan vätskestationerna”
“Underlaget på banan passar inte mig”

Ja, som ni förstår så är det här citat hämtade från dagarna före tävlingsstart. Folk har redan börjat tävla på sociala medier och forum i vem som har den bästa ursäkten för det kommande misslyckandet. Och tro mig, många kommer också att casha in nederlaget för när munnen säger A så säger kroppen B.

Fram till min 40-årsdag var jag  odödlig. Jag hade misskött min kropp systematiskt i flera decennier och jag trivdes bra med det. Men så en dag vinglade jag plötsligt till, tittade ned och såg gravens kant. Valet var digitalt och det var lätt - börja träna eller dö. Jag snöade strax in på långdistanslöpning.

Jag är ett socialt djur och skulle nog inte blivit kvar i löpningen om jag inte haft turen att hamna bland likasinnade som sökte sällskap i träningen. Min löparekrets utgör ett brett tvärsnitt av befolkningen och jag ser det som enormt förmånligt att få träffa en sådan palett av människor utanför deras professionella roller. Här möts jurister, busschaufförer, försäkringstjänstemän, stålverksarbetare, pensionärer, psykologer, arbetssökande, finansrådgivare, sjukvårdbiträden, statsförvaltare, studerande, dagisfröknar, socionomer, poliser, personalchefer, brandmän och många andra.

Man slås av tanken att några kanske nyttar sina arbetslivserfarenheter i sin löpning. Jag gör det själv. Jag har jobbat med försäljning och idrottandet har många paralleller till sälj. Båda går ut på att nå mål och framgång, ofta i konkurrens. Tränandet är säljprocessen. Tävlandet är slutförhandlingen. Jag iakttar också mina medtävlande med säljarens ögon och därifrån kommer idén till det här blogginlägget.

Jag, och jag vet flera andra med säljbakgrund, förvånas över det ständiga nersnacket av sin egen förmåga inför tävlingar. I vår värld leder det till förlorade affärer. Det är direkt mätbart och därför ingår i basal säljträning att inte sprida negativism kring sig.

Hur man agerar och hur man undviker att agera för att vinna affärer kallas populärt för säljspsykologi. Det görs utan något större vetenskapligt anspråk. Idrottspsykologin som är mer akademisk fokuserar på att nå topplaceringar. Jag känner mig därför mer bekväm med säljtänket. Där hittar jag fler nyanser som passar motionsidrottare.

Alla idrottare jag känner skriver under på att pep-talk och påhejande stärker. Många är också medvetna om effekten av self-talk, alltså att man talar till sig själv i termerna “jag är bra, “jag är bäst”, “jag är stark”, “jag klarar det här”, “Jag är en vinnare”. Flera gör detta systematiskt varje dag - står framför spegeln och upprepar mantran - och det ger resultat!

Därför är det högst förvånande att många som borde veta bättre gör precis tvärtom. Det gäller erfarna som gröna. Samla ett gäng löpare före en större tävling och de kommer med 120% sannolikhet börja tala om hur dåligt allting är. Förklaringar finns men egentligen inga ursäkter.

I botten finns nog ett nationellt trauma. I många större idrottsländer är det tabu att tala om kommande nederlag före en tävling. Inför OS läser vi i olika medier om deltagarnas förväntningar på sin insats. Nordamerikanen säger “jag åker inte till OS för att gå till final, jag åker för att vinna”. En svensk skidåkare säger “jag har en skadefylld säsong bakom mig så jag ska försöka göra mitt bästa”. I ett helt annat sammanhang intervjuades en svensk budo-idrottare med invandrarbakgrund. På frågan om han siktade på en pallplats i junior-VM blev svaret “ja, men mitt mål är att ta hem hela skiten”. Han har nog ett par terminer SFI kvar att göra.

Sedan har vi prestationsångest, eller prestationsrädsla som nog är mer korrekt. Lider man av det ska man sänka omvärldens förväntningar säger handboken. Ärligt talat, hur många berörs egentligen? Kanske några få elitidrottare med favorittryck på sig. Resten, säkert 99,9%, känner inga andra förväntningar än de egna och de man skapat kring sig på sociala medier. Oavsett vilket är det ingen ursäkt för att snacka bort sina chanser inför en kommande tävling.

Den största anledningen är säkert helt vanligt gammalt hederligt dåligt självförtroende. Harighet alltså och tvivel på den egna förmågan. Den som neggat ner sina chanser förut har dessutom en historik att falla tillbaka på som säger “jag är en sån där som misslyckas på tävling. Man gör pessimism till ett karaktärsdrag.

Don't be a Negative Nick

Flyktbeteende

Varför väljer man att snacka ner sig när allt sunt förnuft säger att pep- och self-talk är bättre medicin? Jo, det finns något i oss som heter flyktbeteende. Vi vill inte stå där ensamma och ansvariga för misslyckandet. Vi vill istället bädda för att kunna skylla på någon yttre omständighet. I värsta fall skyller vi på andra. Se på listan med ursäkter som jag inledde med, de för alla bort fokus från den egna personen.

Inom sälj är flyktbeteendet uppmärksammat eftersom säljare utgör en riskgrupp. De har ofta starka egon och det ligger i yrkets natur att utstråla självsäkerhet och framgång. Då blir det extra svårt att hantera det egna misslyckandet. En säljare som inte tror sig klara att ta hem den stora affären vill skylla ifrån sig på andra eller annat. Vi säger att man diskonterar förlusten i förtid. Det är destruktivt, det skapar osämja och pessimismen smittar av sig på kollegorna. Framför allt är risken stor att det blir en självuppfyllande profesia. När förhandlingen hettar till mäktar man inte med att svara upp och förlusten blir ett faktum. Det sker mer eller mindre i det undermedvetna. Därför går säljträning ut på att just medvetandegöra risken och hur man styr över från depp till pep. Ni som undrat varför säljare är påfrestande optimistiska vet nu varför.

Många som sysslar med idrott, från motionär till elit, saknar uppenbarligen den här insikten. Man ser inte faran med att uttala och sprida tvivel kring sig. Ett 10-tal personer ur min bekantskapskrets gör det och underpresterar regelmässigt på tävling. De saknar inte den fysiska förmågan men underblåser ett dåligt självförtroende med negativism. Det är speciellt allvarligt hos långdistansare som kommer in i mentala svackor där självförtroendet sätt på prov under tävlingarna.

Kan vi göra något åt det då? Kan man få ett recept utskrivet på bra självförtroende? Javisst, det är inte så svårt. Här kommer några tips från säljcoachen:

1. Medvetandegör riskerna med nersnack och undvik från och med nu.
2. Expandera din trygghetszon. För att vinna måste du kunna förlora.
3. Gå till botten med vad som verkligen motiverar dig i ditt idrottande.

Om du jobbar igenom de här tre punkterna ordentligt ska du kunna toppa dig på tävling utifrån dina optimum. Ettan var alltså redan behandlad. Låt oss titta på de övriga två.

Trygghetszon

De flesta har en uppfattning av sin lägstanivå och sin högstanivå. Lägstanivån skulle kunna kallas ens egna skamgräns (fast jag tycker inte om ordet) och högstanivån är bästa tänkbara resultat man tror sig kunna uppnå. Få inser att det finns ett samband mellan högsta- och lägstanivån och blir förvånade när de förstår hur den ena påverkar den andra.

Det är nämligen så att om man sänker lägstanivån så höjs högstanivån! Man talar om en trygghetszonsreflex där lägstanivån speglar den högsta i en tänkt mittlinje. Sänker man lägstanivån så höjer man högstanivån i motsvarande grad. Det låter otroligt men är helt sant.

Riktigt dåliga idrottsledare, tränare och despotiska chefer praktiserar “management by fear” - de gör klart för sina underlydande och adepter att misstag inte tolereras och att dåliga resultat bestraffas. Under sådan press gör man undantagsvis bra resultat, men aldrig bäst. Ett flyktbeteende är desto vanligare.

Tar man över efter en sådan ledare är det ganska enkelt att höja resultaten om man känner till trygghetszonsreflexen. För att vinna en affär måste man veta hur man förlorar en säger vi i säljsammanhang. En chef som låter säljteamet veta att de får förlora affärer, fast under ansvar att göra det snyggt och dra lärdom, höjer antalet lyckade avslut. Anledningen är lika enkel som genial: ökad trygghet = ingen flykt = stärkt självförtroende = säljande säljare.

Trygghetszonstänket delas av idrottpsykologin. Man är på det klara med att den yppersta eliten är där för att de klarar att hantera en förlust. De har säkert skaffat sig ovärderliga lärdomar från tidigare misstag. Tungviktsvärldsmästaren Mike Tyson sa att “alla har en plan tills de får ett slag på käften”. Mästare blir man först när man gjort många misstag och lärt sig något från dem.

För en motionsidrottare är det enkelt. Man behöver bara tillåta sig själv att göra missarna och ta förlusterna. Utmaningen ligger i att lära sig något på vägen. Det kräver en viss kyla i situationens hetta. Går man in i väggen redan efter en mil på marathon kanske man tar första buss hem till hotellet. Gör inte det. Gå hellre tills repet dras och observera. Analysera vad som gått fel redan på banan. Det är som på en brottsplatsundersökning - mycket lättare att hitta sanningen innan blodet har torkat.

Rutin är ett oslagbart botemedel mot otrygghet. Det gäller i alla livets situationer och inte minst inom idrotten. Tävlingsvana är en framgångsstrategi så försök att springa många tävlingar. Rutin töjer ut trygghetszonen. Tävlar man frekvent så blir de flesta tillfällen med nödvändighet träningstävlingar. Det gör en stor skillnad att ha många chanser att göra bra resultat på jämfört med att försöka vara som bäst vid ett eller två tillfällen per år.

Motivation

“Håller man på med löpning måste man ha mål för att att motivera sig att träna. Tävlingar utgör de främsta målen.”

Känns det igen? Ja, så sent som i förra veckan läste jag det på Runner’s World’s hemsida. Låt mig gå rakt på sak: det är kvalificerat skitsnack! Det är ett förtäkt kommersiellt budskap från någon som direkt eller indirekt avlönas av idrottsetablisemanget. Skribenten är nog inte själv medveten om det, bara hjärntvättad. Det sköljer över oss dagligen.

Det här är Tilde. Hon har börjat träna löpning. Det är jobbigt men hon kämpar på. Tilde anmäler sig till Midnattsloppet för att hon hört att man behöver ett mål. Efter någon månad tycker hon plötsligt riktigt bra om att springa. Upptäcker en dag ett löpargäng på stan, hänger på. Nu har Tilde inte bara en fritidsaktivitet utan också en krets av nya vänner som delar intresset för löpning. Träningen blir en vana. Det är svårt att inte få komma ut på en löprunda de dagar hon tvingas avstå.

Tävlingsdagen närmar sig. Tar allt det roliga slut då? Tävlingen är ju hennes motivation. Finns det andra lopp? Egentligen vill ju Tilde bara fortsätta att springa och umgås i sitt löpargäng. Ångesten kryper på. Hitta andra tävlingar känns stressigt. Det här med motivation är svårt.

Idrottspsykologin poängterar tävlingsmål som motivationsfaktor. Det kan man förstå när fokus är på eliten och syftet är att hamna på prispallen, helst överst. Däremot funkar det sämre på vanliga motionärer.

Inom sälj skiljer vi på yttre och inre motivation. Den inre motivationen harmoniserar med långsiktiga värden och tillfredställelse. Säljare som drivs av den har ofta ett genuint intresse att träffa och umgås med människor, bygga relationer och ser idealet i att göra affärer där både kunden och leverantören blir nöjda. De som drivs av yttre faktorer är betydligt mer tävlingsinriktade. De vill vinna affären till varje pris. De njuter av att slå konkurrenterna och ser kundens namnteckning på ett avtal som en jakttrofé. I en säljorganisation behövs ofta båda rollerna men en säljchef är uppmärksam på de senare som lättare tappar motivationen vid motgångar och agerar mer kortsiktigt.

Jag tror att vi motionslöpare tjänar på att bygga inre motivationsvärden. Få av oss jagar topplaceringar men vi vill gärna behålla glädjen i vårt idrottande under lång tid. Vad betyder egentligen mest? Är det att pressa några sekunder på miltiden, jaga en tid på maran eller är det snarare hälsovinsterna, gemenskapen i löparkollektivet eller träning som motvikt till ett betungande arbete?

Det finns en rad exempel på framgångsrika idrottsmän som tydligt drivs av inre motivation. Man kan gissa att de som stannar länge i sin sport gör det. Så här svarade Henrik Larsson på frågan om han tänkte varva ned efter framgångarna i Celtic: “My passion for football is as strong as always; my love for the sport still burns in me. There is no money, confirmation or kingdom that can quench my fire”.

En intressant övning är att leta fram sina egna inre motivationsvärden. Gör en lista och låt den mogna över tiden. För egen del kom jag fram till att tävlingsdeltagande gav mig fler tillfällen att träffa mina löparvänner vilket var den verkliga drivkraften. Själva tävlingsmomentet var sekundärt. Den insikten har gett mig ett mer avspänt förhållande till tävlandet. Mer trygghet har påverkat resultaten positivt.

Lägg nu för allt i världen inte målen åt sidan. Mål kan vara motiverande men de står sig bra på egen hand. Man behöver inte ge upp sina mål för att man hittar motivationen i andra värden. Kan man ha andra mål än tävlingsresultat? Jo, självklart! Mål kan ta många skepnader men de ska vara mätbara, nåbara och inträffa inom överskådlig tid. “Spring 24 månader skadefritt” är ett mycket bra mål.

Springa sitt sista marathon som 100-åring är heller inget dumt mål

Det var alltså lite säljarsyn på idrottande. Det vore kul att höra från någon som hämtar idéer och inspiration från en helt annan bakgrund. Jag själv gör förmodligen helt horribla misstag utan att tänka på det.