En provocerande titel kanske men faktum är att mycket av marknadsföringen kring löpning, träning, kosthållning, för att inte säga idrottande och hälsa överhuvudtaget, baseras på individers egenupplevda erfarenheter snarare än på mer vederhäftiga studier. Att hänvisa till sig själv för att påtala en produkts eller metods goda egenskaper kallas för anekdotisk bevisföring. Jag är känslig för sånt.
Vi ser den här typen av reklam, t.ex. för magnetarmband och naturläkemedel. Det är inte förbjudet att sälja saker som inte fungerar så länge som de inte orsakar skada. Däremot får man inte påstå vad som helst. 2009 fylldes tidningarna med annonser för spikmattor. De var bra mot en rad åkommor som depression, migrän, KOL och artros. Anekdotisk evidens var vanlig. Flera företag anmäldes och några fälldes för vilseledande marknadsföring.
Vi är olika mottagliga för sådan reklam. Inte bara från individ till individ men också beroende på vår livssituation för stunden och på vilken vara eller tjänst som marknadsförs. Intelligenta människor som normalt är sunt kritiska går stundtals i fällan. I några brancher är lycksökeriet mer förekommande än i andra.
I kommersen runt idrott har ovanligt många konsumenter garden nere. Det finns orsaker till det. Idrottare, även motionärer, jagar prestation. Genvägar till framgång är lockande. När allt mäts och räknas är även små resultatförbättringar värda mycket. Chanstagande är en del av idrotten. De som lyckas blir hjältar och förebilder och deras framgångsrecept är hårdvaluta. Identifikationen med hjältarna är så stark att även motionärer gärna ger sina erfarenheter som råd till andra, speciellt när råden rimmar med något som är i ropet för stunden. Marknadsförare kallar detta för evangelism. Idrottsrörelsen är homogen och nationell. Inom svenska sportetablisemanget tycker alla väldigt lika. Endast en sanning i taget är gångbar.
Problemet är att mycket som marknadsförs är en illusion. Anekdotisk bevisföring utgår från den felaktiga föreställningen att våra kroppar är maskiner som alla fungerar likadant. Så framförs också många budskap i idrottsvärlden. Varför går vi på det? Jo, av dessa huvudskäl:
Att söka orsakssamband är mänskligt. I vår utvecklingshistoria är det en överlevnadsstrategi. När vi drabbas av något otrevligt testar vi ett antal botemedel. Det som funkar kommer vi ihåg till nästa gång. Därför testar vi också huskurer mot förkylning. När hostan ger med sig tillskriver vi tillfrisknandet den senaste kuren vi tog. Vi rekommenderar samma för de vi lyckats smitta ned. I själva verket är det så att de flesta förkylningar klingar ut efter några dagar oavsett kur så man kan säga att alla recept, inklusive exorcism och åderlåtning, stundtals fungerar.
Historien är fylld av felaktiga orsakssamband. Flera har fått hemska och förskräckande konsekvenser som häxbränning och förintelsen av judar. Redan under antiken varnade man för risken att uppfinna orsaker där inga fanns. “Post hoc ergo propter hoc” syftar på det och betyder “Efter detta, därför på grund av detta”.
Vi är dåliga på att lära av historien. Jag frapperas av hur okritiska vissa personer är, speciellt löpare och speciellt välutbildade löpare som borde veta bättre. Dock är viljan att försöka förklara och hitta lösningar så stark att den förblindar oss. Nyrekryterade i idrottsvärlden är mest utsatta för skador. Samma personer är också mest mottagliga för andras “goda” råd. De goda råden är sällan mer värda än rådet att dricka kamomillte mot förkylningen.
Även om de individuella skillnaderna varierar så visar så gott som alla som börjar träna en markant förbättring av sin fysik. Prestationsförmågan över tiden kan se ut så här:
Det finns alltså en fördröjning mellan träning och resultatförbättring vilket egentligen inte borde förvåna någon. Träningen stimulerar utveckling av muskeltillväxt och kroppens förmåga att ta till sig och omsätta energi till muskelarbete.
Nu är dock kurvan generaliserad, för en individ kan mycket hända på vägen och gör det också. Börjar man med en så tuff träning som löpning är skaderisken hög. Den som drar på sig en skada tvingas avstå från träning, kanske just när man gjort idrottandet till en livsstil. Det är ett hårt slag och man lockas av alla vägar till snabb bättring.
Det onda går över precis som förkylningen. Du blev både botad och stärkt av den kur du testade - tror du. För precis som med förkylningen tillskriver du läkandet den senaste kuren. Den må heta raw food, kompressionsstrumpor eller barfotalöpning. Exorcism och åderlåtning hade funkat det också. Faktiskt blev du starkare än någonsin men att det var träningseffekten som kickade in vill du inte se för du har redan fallit för ett annat orsakssamband som sopar undan alternativen. Om du någon gång lärt dig vad en nollhypotes är har du begravt den kunskapen på ett mycket djupt ställe.
Post hoc ergo propter hoc? Javisst! Du kopplar hela förbättringen till den förändring du gjorde. Denna fantastiska insikt kan du inte bara hålla för dig själv! Det nya löpsteget eller LCHF-dieten som frälste dig är ju räddningen för andra, för många andra, faktiskt för hela Världen! Ni är dessutom flera som har sett Ljuset! Du bloggar, skriver foruminlägg, ger ut böcker, håller föredrag, ordnar seminarier i ämnet. Du har blivit evangelist. - "Det funkar för mig så det funkar för alla!"
Fast där har du fel och det gäller även om ni är många som tycker lika. Ingenting funkar för alla. Läkemedelsindustrin lägger ner miljarder på att göra sina produkter allmängiltiga. De är duktiga på det men de vet att det är omöjligt att nå 100%, alltså att alla med en viss åkomma blir hjälpta av ett och samma piller.
Detsamma gäller träningsråd och dieter. Det är inte alls svårt att förstå om man tänker efter. Vi har alla olika bakgrunder. Edna 25 år, normalvikt, har ett rörligt arbete, spelade fotboll under tonåren. Erik 45 år, 10 kg övervikt, kontorsarbete, ingen idrottsbakgrund. Båda har fystränat mindre än 12 månader. De springer milen på strax över timmen och vill gärna bli bättre. De köper ett och samma upplägg online som heter “Milen på 50 minuter” och som har olika former av fart- och intervallträning. I andra sammanhang vore det snudd på åtalbart att inte varna för riskexponeringen och påtala skillnaden i utgångsläge mellan Edna och Erik. Dock, inom idrotten är det OK och man räknar med att folk skyller sig själva. Det är också OK att ta betalt för en otjänst och inte ta allra minsta ansvar för den.
Jag ringde upp annonsören ovan och sa att jag var intresserad men ville ha ett skriftligt avtal som garanterade mig kompensation ifall snabbhets- eller uthållighetsökning uteblev. Jag var beredd att teckna upp mig för ett helt program. Jag frågade vilket ansvar man tog om träningen skulle orsaka skador snarare än reducera dem. Jag fick inga tillfredställande svar. En initial entusiasm kring en potentiell kund vändes till avståndstagande. Det var uppenbart att man inte var van vid att hantera en person som ställde krav. En sådan kund var inte önskvärd.
Det är egentligen märkligt. Du lämnar in bilen på rutinservice á 2000 kr. Kommer kärran tillbaka med ett allvarligt fel så tar det hus i helvete. Allra minst vill du ha felet avhjälpt utan kostnad och fri lånebil under tiden. Du avråder alla bekanta att använda den verkstan.
Du lämnar in kroppen till din PT som tar 2000:- för ett träningsprogram. När du drabbas av löparknä, ja då går du hem och gråter. PT:n rekommenderar du till andra för det var ju ditt eget fel att du gick sönder.
Löpning är en tuff träningsform. Nästan alla löpare drabbas av skador, förr eller senare men oftast förr. De vanligaste skadorna är utlösta av överbelastning, alltså för mycket och/eller för intensiv träning. För att ta till sig mer avancerad träning, som intervaller, krävs en viss grundstyrka i hela kroppen. Muskler växer till sig snabbare än senor och senfästen. Tränar man bara löpning stärks i första hand benen, inte resten av kroppen.
Flera av de som nyligen tagit upp löpning har inte någon vidare träningsbakgrund. Inte sällan är de i yngre medelåldern. Då borde ett träningsprogram se ut så här: Spring långsamt. Varva med promenad. Träna allsidig styrketräning. Tävla inte. Håll på så i 24 - 36 månader. Först därefter fartövningar och tävlande.
Hur säljbart är det? - Inte alls! Den nyblivne löparen som står i sina Asicsskor och 2XU-tights med ett par tusenlappar i handen vill ha precis den där avancerade träningen som Runner’s World skriver om och som visas på webb-TVn Spring. Där det finns en köpare finns det förr eller senare alltid en säljare. I det här fallet massor av säljare, och det de säljer är skadeexponering.
Nu är det så att jag älskar löpning och jag unnar alla att prova på och lyckas med sina löpsatsningar. Den löparboom vi befinner oss i just nu kommer att klinga av men jag hoppas att den inte sänks helt av branchens skrupelfria aktörer. Jag har tydligen hållit på så länge med löpning att jag anses vara en som man kan fråga om råd. Hedrande, men tyvärr handlar de flesta frågor om skador som redan inträffat. Därför summerar jag här några tips jag hellre hade velat ge i förebyggande syfte:
Vi ser den här typen av reklam, t.ex. för magnetarmband och naturläkemedel. Det är inte förbjudet att sälja saker som inte fungerar så länge som de inte orsakar skada. Däremot får man inte påstå vad som helst. 2009 fylldes tidningarna med annonser för spikmattor. De var bra mot en rad åkommor som depression, migrän, KOL och artros. Anekdotisk evidens var vanlig. Flera företag anmäldes och några fälldes för vilseledande marknadsföring.
Vi är olika mottagliga för sådan reklam. Inte bara från individ till individ men också beroende på vår livssituation för stunden och på vilken vara eller tjänst som marknadsförs. Intelligenta människor som normalt är sunt kritiska går stundtals i fällan. I några brancher är lycksökeriet mer förekommande än i andra.
Problemet är att mycket som marknadsförs är en illusion. Anekdotisk bevisföring utgår från den felaktiga föreställningen att våra kroppar är maskiner som alla fungerar likadant. Så framförs också många budskap i idrottsvärlden. Varför går vi på det? Jo, av dessa huvudskäl:
- Vi ser bara en begränsad mängd fakta. Baserad på den skapar vi orsakssamband som egentligen inte finns.
- Vi har en övertro på auktoriteter som serverar sådana samband och ifrågasätter dem därför inte.
- Vi som idrottar är stolta över att vara en del av idrottsrörelsen. Med rätta för vi får mycket gott ut från den. Vi undviker konflikt med rörelsens företrädare för att inte bli utestängda från gemenskapen.
Att söka orsakssamband är mänskligt. I vår utvecklingshistoria är det en överlevnadsstrategi. När vi drabbas av något otrevligt testar vi ett antal botemedel. Det som funkar kommer vi ihåg till nästa gång. Därför testar vi också huskurer mot förkylning. När hostan ger med sig tillskriver vi tillfrisknandet den senaste kuren vi tog. Vi rekommenderar samma för de vi lyckats smitta ned. I själva verket är det så att de flesta förkylningar klingar ut efter några dagar oavsett kur så man kan säga att alla recept, inklusive exorcism och åderlåtning, stundtals fungerar.
Historien är fylld av felaktiga orsakssamband. Flera har fått hemska och förskräckande konsekvenser som häxbränning och förintelsen av judar. Redan under antiken varnade man för risken att uppfinna orsaker där inga fanns. “Post hoc ergo propter hoc” syftar på det och betyder “Efter detta, därför på grund av detta”.
Vi är dåliga på att lära av historien. Jag frapperas av hur okritiska vissa personer är, speciellt löpare och speciellt välutbildade löpare som borde veta bättre. Dock är viljan att försöka förklara och hitta lösningar så stark att den förblindar oss. Nyrekryterade i idrottsvärlden är mest utsatta för skador. Samma personer är också mest mottagliga för andras “goda” råd. De goda råden är sällan mer värda än rådet att dricka kamomillte mot förkylningen.
Även om de individuella skillnaderna varierar så visar så gott som alla som börjar träna en markant förbättring av sin fysik. Prestationsförmågan över tiden kan se ut så här:
Det finns alltså en fördröjning mellan träning och resultatförbättring vilket egentligen inte borde förvåna någon. Träningen stimulerar utveckling av muskeltillväxt och kroppens förmåga att ta till sig och omsätta energi till muskelarbete.
Nu är dock kurvan generaliserad, för en individ kan mycket hända på vägen och gör det också. Börjar man med en så tuff träning som löpning är skaderisken hög. Den som drar på sig en skada tvingas avstå från träning, kanske just när man gjort idrottandet till en livsstil. Det är ett hårt slag och man lockas av alla vägar till snabb bättring.
Det onda går över precis som förkylningen. Du blev både botad och stärkt av den kur du testade - tror du. För precis som med förkylningen tillskriver du läkandet den senaste kuren. Den må heta raw food, kompressionsstrumpor eller barfotalöpning. Exorcism och åderlåtning hade funkat det också. Faktiskt blev du starkare än någonsin men att det var träningseffekten som kickade in vill du inte se för du har redan fallit för ett annat orsakssamband som sopar undan alternativen. Om du någon gång lärt dig vad en nollhypotes är har du begravt den kunskapen på ett mycket djupt ställe.
Post hoc ergo propter hoc? Javisst! Du kopplar hela förbättringen till den förändring du gjorde. Denna fantastiska insikt kan du inte bara hålla för dig själv! Det nya löpsteget eller LCHF-dieten som frälste dig är ju räddningen för andra, för många andra, faktiskt för hela Världen! Ni är dessutom flera som har sett Ljuset! Du bloggar, skriver foruminlägg, ger ut böcker, håller föredrag, ordnar seminarier i ämnet. Du har blivit evangelist. - "Det funkar för mig så det funkar för alla!"
Fast där har du fel och det gäller även om ni är många som tycker lika. Ingenting funkar för alla. Läkemedelsindustrin lägger ner miljarder på att göra sina produkter allmängiltiga. De är duktiga på det men de vet att det är omöjligt att nå 100%, alltså att alla med en viss åkomma blir hjälpta av ett och samma piller.
Detsamma gäller träningsråd och dieter. Det är inte alls svårt att förstå om man tänker efter. Vi har alla olika bakgrunder. Edna 25 år, normalvikt, har ett rörligt arbete, spelade fotboll under tonåren. Erik 45 år, 10 kg övervikt, kontorsarbete, ingen idrottsbakgrund. Båda har fystränat mindre än 12 månader. De springer milen på strax över timmen och vill gärna bli bättre. De köper ett och samma upplägg online som heter “Milen på 50 minuter” och som har olika former av fart- och intervallträning. I andra sammanhang vore det snudd på åtalbart att inte varna för riskexponeringen och påtala skillnaden i utgångsläge mellan Edna och Erik. Dock, inom idrotten är det OK och man räknar med att folk skyller sig själva. Det är också OK att ta betalt för en otjänst och inte ta allra minsta ansvar för den.
Jag ringde upp annonsören ovan och sa att jag var intresserad men ville ha ett skriftligt avtal som garanterade mig kompensation ifall snabbhets- eller uthållighetsökning uteblev. Jag var beredd att teckna upp mig för ett helt program. Jag frågade vilket ansvar man tog om träningen skulle orsaka skador snarare än reducera dem. Jag fick inga tillfredställande svar. En initial entusiasm kring en potentiell kund vändes till avståndstagande. Det var uppenbart att man inte var van vid att hantera en person som ställde krav. En sådan kund var inte önskvärd.
Det är egentligen märkligt. Du lämnar in bilen på rutinservice á 2000 kr. Kommer kärran tillbaka med ett allvarligt fel så tar det hus i helvete. Allra minst vill du ha felet avhjälpt utan kostnad och fri lånebil under tiden. Du avråder alla bekanta att använda den verkstan.
Du lämnar in kroppen till din PT som tar 2000:- för ett träningsprogram. När du drabbas av löparknä, ja då går du hem och gråter. PT:n rekommenderar du till andra för det var ju ditt eget fel att du gick sönder.
Löpning är en tuff träningsform. Nästan alla löpare drabbas av skador, förr eller senare men oftast förr. De vanligaste skadorna är utlösta av överbelastning, alltså för mycket och/eller för intensiv träning. För att ta till sig mer avancerad träning, som intervaller, krävs en viss grundstyrka i hela kroppen. Muskler växer till sig snabbare än senor och senfästen. Tränar man bara löpning stärks i första hand benen, inte resten av kroppen.
Flera av de som nyligen tagit upp löpning har inte någon vidare träningsbakgrund. Inte sällan är de i yngre medelåldern. Då borde ett träningsprogram se ut så här: Spring långsamt. Varva med promenad. Träna allsidig styrketräning. Tävla inte. Håll på så i 24 - 36 månader. Först därefter fartövningar och tävlande.
Hur säljbart är det? - Inte alls! Den nyblivne löparen som står i sina Asicsskor och 2XU-tights med ett par tusenlappar i handen vill ha precis den där avancerade träningen som Runner’s World skriver om och som visas på webb-TVn Spring. Där det finns en köpare finns det förr eller senare alltid en säljare. I det här fallet massor av säljare, och det de säljer är skadeexponering.
Nu är det så att jag älskar löpning och jag unnar alla att prova på och lyckas med sina löpsatsningar. Den löparboom vi befinner oss i just nu kommer att klinga av men jag hoppas att den inte sänks helt av branchens skrupelfria aktörer. Jag har tydligen hållit på så länge med löpning att jag anses vara en som man kan fråga om råd. Hedrande, men tyvärr handlar de flesta frågor om skador som redan inträffat. Därför summerar jag här några tips jag hellre hade velat ge i förebyggande syfte:
- Löpning är en av de tuffaste träningsformerna. Det tar flera år att bygga den grund som krävs för att kunna ta till sig hård och intensiv löpträning och hålla på med det varaktigt. Inse att du behöver ta dig den tiden.
- Att bygga grundstyrka och uthållighet är långt ifrån tråkigt. Tvärtom är det under den fasen du ägnar tid åt att hitta njutningen i din löpning och träffar bekanta som också löptränar. Sätt upp sådana mål, inte tids- eller distansmål.
- Det finns inga quick fixes. Inga genvägar tar dig förbi uppbyggnadsfasen. Kläder, skor och andra prylar gör dig inte bättre. Vissa kan vara kontraproduktiva, t.ex. pulsklockor som tar fokus från njutningen och lurar in löparen att via pulszoner och intervallprogram börja med avancerad träning för tidigt.
- För gärna träningsdagbok, men inte för att du ska detaljplanera din träning. Syftet är att skapa en objektiv historik att gå tillbaka till när något händer, t.ex. en skada eller en motivationssvacka. Man lurar lätt sig själv och riskerar dra felaktiga slutsatser när omständigheter hämtas ur ett grumligt minne.
- Var kritisk mot alla goda råd som ges. En vanlig missuppfattning är att det sker en ständigt positiv utveckling av löpningen och allt den omges av. Så är det inte. Vi springer inte bättre och mer skadefritt idag än för 40 år sedan, snarare tvärtom. Visst slås det världsrekord då och då men det beror på att nya talanger kommer fram, inte på att metoder och prylar ökar vår prestationsförmåga.
- Var sunt kritisk mot metoder, dieter och prylar som påstås göra dig till en bättre löpare. Om någon påstår att något är bra för ALLA så ljuger de. Om någon påstår att något är bra för att det hjälpt dem själva och andra så ifrågasätt om det gäller för dig. Om någon hänvisar till en studie som påvisar att något är bra så granska den kritiskt.
- If it aint broke, don’t fix it! - Ändra aldrig på något som fungerar. Speciellt inte löpsteg. Lita inte på "experter" som studerar ditt löpsteg och säger att det är fel. Mitt löpsteg brukar dömas ut regelbundet av folk som vill tjäna pengar på att ändra det. Jag brukar svara att jag gärna diskuterar erbjudandet över ett 100 km-pass.
- När du går sönder så deppa inte för länge utan gör en analys rätt snart av vad som hände före skadan. En mycket vanlig kommentar är “jag kände mig bättre och starkare än någonsin”. Din träningsdagbok visar nog att det är sant men kanske också att du tränade mer och hårdare än någonsin. Möjligen prövade du en ny träningsform eller metod?
I jakt på bot så underskatta inte behovet av tid och träning. Var försiktig med vila. Vila ger atrofi, tillbakabildning, som utlöser andra problem. Träning påskyndar istället ofta läkningen. Sök alternativa träningsformer. Boten för många löprelaterade åkommor är att träna upp muskulatur runt om skadan. Det gäller speciellt för hälsene-, benhinne-, fotvalv- och knäskador. - Om du lockas av ett generellt träningsprogram så ta reda på vem som gjort det och för vem. En sak är helt säker, det är inte gjort för dig, så använd det som inspiration när du skapar ett eget efter dina förutsättningar. Personligen skulle jag aldrig betala pengar för ett generellt träningsprogram. Massor tillhandahålls gratis på internet. Är du dålig på att googla så gå till hylla Rb i närmsta bibliotek.
- Bland tränare som tar betalt för sina tjänster finns flera oseriösa och de verkar öka i antal. Ställ följande kontrollfrågor:
- Har tränaren en ansvarsförsäkring?
- Vilken utbildning har tränaren?
- Hur förhåller sig tränaren till att ett överordnat mål för dig är att förbli skadefri?
Du kan jämföra med en trafikskola. Trots att skaderisken är avsevärt lägre när du tar körlektioner så har trafikskolan ett helt batteri med ansvarsförsäkringar. Om du själv, läraren eller bilen skadas så finns försäkringar som täcker. Trafikskolebranchen ser till att lärarna har adekvat utbildning. De är utbildade i pedagogik. Den bästa läraren är den som lär ut bäst vilket inte alls är samma sak som att vara mästare i rally. Trafikskolorna sätter säkerheten främst. Läraren är observant på sin elev och avbryter en lektion när fara hotar.
Du kommer förmodligen inte hitta en löptränare som kan svara upp mot detta, men bedöm de svar du får. De här frågorna sorterar bort de mest skrupelfria. Spridningen i kompetens är stor. Brister i utbildning är vanligt. Se upp med tränare som erbjuder kompletta paket av fysisk träning och kostråd, ibland också mental träning. De är ytterst sällan bra på allt. Ett par veckoslutskurser inom ett av områdena är helt otillräckligt för att kunna ge individanpassade upplägg.
Svenska löptränare var världsledande för 100 år sedan. För 50 år sedan coachade de fram olympiska guldmedaljörer. Idag gör de inget avtryck alls i löparvärlden. Inget tyder på att utvecklingen skulle vända uppåt eller ens stagnera. Det kan vara bra att påminna om när man förhandlar arvodet med tränaren.
