Stockholmsmaran 2012 - som en dag på jobbet

Det finns redan många fantastiska tävlingsberättelser från årets lopp men jag tänkte bjuda på en lite annorlunda, från en farthållares perspektiv.

Farthålleriet är en del av servicen till löparna under Stockholm Marathon. Vi som springer med flagga på ryggen blir rekryterade genom rekommendation från andra. vi har erfarenhet från många maror, vi har rykte om oss att komma till start och fullfölja och vi har visat kunskap i den svåra konsten att springa i jämnt tempo ett helt lopp igenom. Vi befrias från startavgiften och vi får ett par skor att springa nästa lopp i, men framför allt består belöningen av att få utföra detta hedersuppdrag i idrottsrörelsens tjänst.

För mig började årets tävlingsevent redan på torsdagen då jag bemannade farthållarnas monter vid nummerlappsutlämningen. Där delar vi ut tidsband för de löpare som själva vill hålla reda på sin snittfart. Vi informerar om farthållarservicen, vilka sluttider vi springer mot, var vi står i startgrupperna, hur vi hanterar vätskestopp etc. Vi får också agera allmän frågelåda för alla som vill ha råd kring förberedelser, näringsintag och inte minst klädval som var högaktuellt i år. Jag tycker att de här passen på löparmässan är utomordentligt trevliga. Man utbyter erfarenheter med löpare från hela världen, flera gamla bekantingar dyker upp och nya kontakter skapas.

Jag hade även morgonpasset i montern på tävlingsdagen. Att stå på Danicahallens isgolv 8:00 - 10:00 är väl inte den optimala uppladdningen men det gick bra. Väl avlöst joggade jag upp till vårt omklädningsrum i Stadion och bytte om till farthållarmundering vilket betyder rött linne, rygga med flagga och stor vit ballong. Sedan samling för en sista information. Egentligen är fart och startgrupp bestämt sedan flera månader tillbaka men det blir ofta småjusteringar före loppet när man räknat in de närvarande. Jag behöll dock min tilldelade sluttid på 4:15.

Sedan mot starten. Alla drog sig för att gå ut i ruskvädret. Jag skulle gå hela vägen ned till F så jag stålsatte mig, tog ett stadigt grepp i mitt ballongsnöre och gick rakt igenom startfältet till sista fållan. Väl där så började löpare genast nyfiket fråga om jag verkligen skulle springa jämn fart och om jag tyckte att det var en bra idé för dem att hänga på. Det var givetvis en alldeles strålande utmärkt god idé. Jag gjorde strax upp med ett gäng om ett tiotal löpare att vi skulle hålla ihop loppet igenom. Vi presenterade oss, skakade hand och lovade att hålla reda på varandra.

Det var fruktansvärt kallt att stå och vänta på starten. När första gänget stack kl 12:00 så drog jag av mig den plastsäck som gett mig skydd mot vind och regn. Jag drack ur min 50 cl Coca cola och förberedde mina klockor. 

Vi farthållare springer på bruttotid. vi startar alltså klockorna på startskottet. Löparna får istället sin nettotid mätt från när startlinjen passeras. På så sätt är alla som följer en farthållare garanterade att de klarar tiden med marginal oavsett var i startfållan de står. Från min position längst bak tog det 3 min 35 sek att komma upp till startlinjen. Jag hade nu uppgiften att springa hela maradistansen på 4:11:25 för att pricka tiden som flaggan utlovade.

4:15 och sista startgrupp betyder att tusentals löpare ska passeras men i början är det riktigt trångt. Jag tog det lugnt och jag månade om att behålla min ballong så länge som möjligt för att alla som ville följa mig skulle kunna göra det i löparvimlet. Ner till första vätskan på Strandvägen efter 3 km gick det faktiskt långsammare än tänkt snittempo men det bekymrade mig inte. På en mara har man bara fördelar av att gå ut försiktigt. 

Jag lyckades behålla ballongen i 5 km till Slussen där den exploderade mot en vägskylt. Nu var det upp till gänget att hålla reda på varandra och det gjorde vi i och med att vi kom in i jämnare tempo med övriga löpare runt om oss. Fler upptäckte farthållarflaggan och valde att hänga på. Nu var vi nog 20 pers i varierande nationaliteter, kön och åldrar som höll ihop. 

Strax efter 10 km brukar löpningen flyta på hur bra som helst för mig. Även denna ruskvädersdag fick jag lägga an bromsen ned till rätt fart. Regn, glasögon och avsaknaden av den keps som blåst av redan i Kungsträdgården gjorde klockorna svårlästa men 4:15 som sluttid betyder 6 minuter per kilometer och det är ett tempo som välbekant för mig. Jag gick därför på känsla och på de stora digitaluren som kom var 5:e kilometer. Det blåste inte lika mycket inne i stan så vi tuffade på fint hela första varvet.

Andra varvet leder ut på Djurgården och det är välbekanta krokar för mig. Jag visste därför att sträckan över Ladugårdsgärde strax före halvmarapasseringen skulle bli ett riktigt kraftprov. Jag förberedde löparna på det. Uppmanade dem att kämpa sig igenom den tuffa motvinden och regnet som piskade som småspik i ansiktet. Att köra jämn fart här kändes nästan lite elakt men det var vad jag gjorde. Det resulterade i att några kom på efterkälken, men som resultat av tidsupplägget så var det också här vi kom ifatt de andra farthållarna på 4:15 som startat i grupp E. Jag tänkte då att det kunde vara värt att ge eftersläntarna en chans att återfå kontakten. Ett kort stopp i buskaget på Lindarängsvägen för att reglera vätskeöverskott kostade 45 sek men gjorde att vi återigen var samlade och det var uppskattat.

Den här delen av banan i vacker natur brukar kantas av picnicande åskådare men i år var det rätt så folktomt. Det kändes skönt att komma tillbaka till Strandvägen och civilisationen. Löpningen genom stan, Söder Mälarstrand och uppför Västerbron blev tuff för många. Jag hojtade att det är först efter 30 km som själva tävlingen börjar och det är från nu och framåt som järnviljan ska plockas fram. Några började klaga på onda och stela ben. Jag sa "bra" - smärta är en del av löpupplevelsen och ett kvitto på att man tagit i. Trots pepping så tappade vi några löpare i gruppen i den sega Torsgatan upp mot Vasaparken. Här väntade dock belöning i form av druvsocker och det gav en extra kick. 

Nu räknade flera i gänget ned varje kilometer och vid passeringen på 40 så började jag förbereda oss för spurt. Några löpare såg pigga ut och kapabla till en fartökning men det var bara en som drog iväg på min uppmaning. Resten hängde på. Kanske hade jag jobbat lite för hårt på att hålla ihop oss? Det är ett intressant fenomen att på långa lopp så skapas en väldigt stark samhörighet i ansträngningen. På ultratävlingar är det inte ovanligt att även topplöpare kommer in på upploppet i par och helst vill passera mållinjen samtidigt. Grupptillhörigheten blir starkare än tävlingsinstinkten. Det finns förmodligen forskning på det.

Väl uppe på Vallhallavägen och in mot Stadionporten skrek jag till alla att springa före mig och njuta av känslan av tartan under fötterna och att spurta runt hela kurvan och in i målportalen. Min farhållarkollega George Hällstorp sprang baklänges och gastade högljutt på hela gänget. Själv kände jag mig som en border collie som föste fårskocken framför mig. Sista rakan in mot klockan drog jag på för att pricka 4:15 på sekunden. Det hade jag nog gjort också om det inte stockat sig så många löpare under portalen. Jag köade mig därför över sensorerna med 4 sekunders plustid. 

Mission completed och det var med lättnad jag noterade att flera löpare från vårt gäng som släppt sista kilometrarna ändå kom in ganska tätt inpå. Flera av dem visste om att de hade marginalen mot min bruttotid att gå på och därför skulle greja en tid under 4:15. 

Den här maran kommer att leva kvar länge i mannaminne som den kallaste, blötaste och blåsigaste. Jag hade förmånen att ganska så omgående få komma in till en varm dusch och bastu, men när jag gick sedan gick ned till ÖIP för att hämta prylar och äta korv så såg jag många blåfrusna och knappt rörliga löpare. Trots det verkade de flesta vara vid gott humör och nöjda med sin prestation. Jag kände mig inte alls sliten och kände pressen av att inte se för pigg ut när jag sedan tog T-banan hemåt. Nöjd med denna dag på jobbet.

Födelsedagsjoggsmaran

Svenska Marathonsällskapet fyllde 60 år den 22 mars 2012. Medlemmarna uppmanades att fira med att springa 6 km, halv- eller en helmaradistans. Ordförande Roger lovade också ett specialpris i form av en T-shirt till de som fullföljde en mara. Mycket mer behövde inte sägas för att jag riktade in mig på 42,2 km.

Dock inföll ju födelsedagen på en vardag och jag har inte stora möjligheter just nu att smita från jobbet så det skulle få bli en kvällsjogg.

En mara är ju ett förhållandevis långt löppass där det kan vara trevligt med lite sällskap. Så jag annonserade ut att jag tänkte springa Stockholm Marathonbanan med utgångspunkt Östermalms IP kl. 17:00. Några visade intresse men väl på plats lyckads jag inte räkna in fler personer än 1 st inklusive mig själv!

Nåja, det fick väl bli ett solopass då. Om inte annat så bra mental träning inför TEC. Jag struttade iväg 17:02 med planen att hålla ett 7:00-tempo. Skälet till denna lusighet stavas Premiärmilen den 25/3 som jag anmält mig till. 

Jag tog det alltså väldigt lugnt och drog mig inte för att stanna när något fotografiskt intressant uppenbarade sig. Banan kändes mer än bekant men redan efter någon kilometer såg jag en vy som både hade ett allvarligt fel och något rätt i sig:

Gissa vad?

Jo, den stillastående helikoptern i luften kändes helt rätt när man springer marabanan, men den bekanta Oxenstiernsgatans vy ser numera våldtagen ut. Eken, som stått här mitt i gatan i minst 422 år, har mördats, styckats och fraktats bort. Aldrig mer får vi maralöpare njuta av dess skönhet och välgörande skugga. Det är inget mindre än en skandal.

Då kändes Strandvägen desto mer bekant. Den här marskvällen bjöd på härligt väder och en temperatur runt 15 grader. Mycket folk på gatorna gjorde att även trängselmomentet infann sig. I Kungsan satt folk på rad i utebarerna och småtrivdes.

Slussen avverkades och Söder Mälarstrand med otroligt vackra vyer såhär i kvällssolen.

Även Västerbron var full av löpare och cyklister. Här hade jag gärna sett att ena körbanan stängts av speciellt för mig denna kväll. Uppe på krönet dokumenterade jag passeringen och tryckte ut den på Facebook.

På Norr Mälarstrand var det också tjockt med folk. Jag hejade på några löpbekanta som passerade. Jag stannade också upp vid Stadshuset och hjälpte tyska turister med guidning och att plåtografera av dem i de obligatoriska poserna med rött tegel och vattenlinje i fonden.

När man springer så här utan avspärrningar så blir man varse diverse vägarbeten som hindrar löpningen. Just utanför Centralen är ett sådant ställe. Jag sprang ut i gatan och höll på att bli rammad av en hetsig taxi. Se alltså upp om ni springer här.

Jag ångade vidare medan det skymde på. Uppe vid varvningen vid Stadion så hade det hunnit bli riktigt mörkt. 

Här tyckte jag det var lagom att ta ett energipåfyllningsstopp så jag sprang ned till Fältövertens Mc Donalds för ett kaloriintag. Det stoppet kostade 20 minuter. 

Sedan stålsatte jag mig för att springa ut i mörkret på Djurgården.

Mörkt var det, speciellt på den oupplysta Greve von Essens väg som går tvärsöver Ladugårdsgärdet. Stjärnorna och det reflekterade ljuset från stan gav spårljus. Att springa så i mörker är något som kanske skrämmer vissa men som jag tycker om. Tydligen är jag inte ensam om det för jag mötte några löpare som nästan ljudlöst uppenbarade sig ur dunklet.

I änden på den här biten passerar man halvmaran. Här visade min klocka 20:02, jag hade alltså varit ute prick 3 timmar.

Loudden, Kaknäsvägen, Djurgårdsbrunn och till och med området kring det än så länge säsongsstängda Gröna Lund var verkligen öde. Jag skulle ha kunnat säga ensamt och kallt men jag förvånades över att vindpustarna var tempererade. Väl ute på Strandvägen kändes det som att liksom Stanley komma ut ur djungeln tillbaka till civilisationen. Jag stävade förbi Gamla stan och ut på Söder Mälarstrand. Precis som när man springer den riktiga maratävlingen så upplevde jag den här biten otroligt seg trots att jag sprungit så ekonomiskt fram till hit. Långholmen ville inte närma sig. Jag tror att det sitter i huvudet snarare än i benen.

Därför var det befriande att äntligen komma upp på Västerbron. Här träffade jag en nattfotograf med kameran på stativ. Jag stannade till och snackade lite om utmaningarna i att ta bilder av stad, stjärnor, flygplan på väg för landning på Bromma osv. Jag tog min egen dokumentära bild av krönpasseringen.

Nu var det alltså bara resten kvar. Jag sprang ned till Preemmacken i mitten på Norr Mälarstrand och fyllde på mina vattenflaskor. Genom fönstret fastnade min blick på en flaska Fanta Citron som plötsligt kändes helt livsnödvändig. 20 kr fattigare och rapandes kolsyra tryckte jag på i den sega Torsgatan upp tll Vasaparken. 

Med den biten avklarad var resten bara transport till målet som nåddes 22:48, alltså 5 tim och 46 minuter efter att jag startat. 

Jag har sprungit marapass på längre tid men eftersom Svenska Marathonsällskapet gett det här tävlingsstatus så noterar jag det som min långsammaste tävlingstid. Premiärmilen på söndag kommer utvisa om det lugna tempot var ett klokt val.

Grattis Sällskapet på 60-årsdagen! Nu tränar vi till 100-årsjubiléet. 

Bislett 24H Challenge - en smärtsam norgehistoria

Så var det då dags för årets sista tävling och en av de viktigaste för mig. Här skulle jag skulle fixa min fjärde 100-milesare för året.

Trodde jag, eller hoppades rättare sagt. För jag har dragits med en vadskada under under hösten som inte velat läka ihop riktigt. Jag trodde först att det var en liten hälseneinflammation men insåg snart att det handlade om en sträckning av vadmuskelfästet.

Nåja, skadan har gradvis blivit bättre och med en god portion av mitt berömda (och till idioti gränsande) positiva tänkande så kändes Bislett genomförbart. Så flyg bokades, hotell bokades, väskor packades och iväg bars det västerut med SAS Embla Viking.

Det verkade som om gudarna försökte varna mig för att komma till start i den här tävlingen. På utresedagen flaggades för att yrvädret Berit skulle stöka till det med flygfärden, men den gick bra. Vid ankomst till Jernbanetorget mötte mig ett ordentligt polisuppbåd, men det visade sig vara helt normalt för en fredagskväll i ett Oslo efter Breivikattackerna.

Raskt i säng och kort därefter upp för en rejäl sillafrukost. Sedan trikken till Bisletts arena. På samma spårvagn satt redan Kristina Paltén som den här gången inte valt att springa från Sverige till Norge, och inte heller i Norge. Kristina kom för att agera support för Maria Jansson vilket skulle visa sig väldigt framgångsrikt ett dygn senare.

Väl anmäld i sekretariatet drabbades jag av nästa järtecken. För andra gången i år fick jag nr 13. Hur sannolikt är det egentligen? Förra gången var på Jättelångt! och det var ingen angenäm upplevelse. "Positivt tänkande, positivt tänkande" mantrade jag för mig själv.

Med en knapp timme till start gick jag ett varv på banan. 545 meter i en ljus kulvert med fönster ut mot själva arenan. De kluriga norrmännen hade alltså lagt tartan i transportgången runt själva arenan. Snofsigt gjort men jag jag förvånades över att banan inte var helt flack utan hade ett par ner- och uppförsbackar. De kändes dock hanterbara för underlaget och miljön var i övrigt perfekta för långlöpning. Där fanns också bra med plats för att upprätta basläger. Jag valde bort den långa bordsraksträckan för en lite varmare och lugnare vrå nära rundningskontrollen.

Bislett i år mönstrade ett mycket starkt startfält på både dam- och herrsidan. Strax före klockan 10:00 föstes vi in i en trång startkätte där jag ödmjukt ställde mig längst bak. Starten gick och jag försökte hålla min akterposition. Förvånansvärt många rusade på fort, ovanligt för såpass rutinerade löpare. En svensk tjej, Kajsa Berg, höll ett fruktansvärt högt tempo och drog kanske med sig andra. Det framgick dock rätt snart att hon var här för att testa formen på 100 km och sedan kliva av. Det gjorde hon också efter utmärkta 8 timmar.

Ett annat störmoment som kanske påverkade löparnas kyla var enmansshowen Heming Leira som oavbrutet kommenterade löpet. Hans stämma ljöd från ett oräkneligt antal högtalare som monterats med ingenjörsprecision så att ingen fläck, inte ens en städskrubb, riskerade att tappa mer än 3 dB medelljudtryck. Heming gick på i värsta Bjørge Lillelien-stil. Inte bara på norska, utan också på spanska och på en helt oefterhärmelig engelska. Hemings svada pågick alltså timme efter timme mer outtröttlig än någon löpare på banan och med endast sporadiska andhämtningar under de Spotify-låtar deltagarna önskat sig. 

Missförstå mig inte här, Heming Leira bjöd på underhållning av yppersta klass. I bland så sanslöst galet att jag stannade upp för ett extra andetag, men oftast så medryckande att jag glömde bort att jag sprang. Jag höll nästan på att missa mitt stopp efter första halvmaran.

Men stoppade gjorde jag, hämtade en kopp norskt kaffeblask och tog fram mina kanelbullar. Det var trevligt att sitta på en stol och titta på löparna som stressade förbi. Jag tog lite bilder, Facebookade, SMSade och småpratade med supportfolk och funktionärer. 

Jag hade nog en hel halvtimme på mig för det här stoppet så när jag väl började springa kändes högerskanken öm och stel. När nästa halvmarapassering närmade sig valde jag därför istället att gå sakta runt banan. Det var en bättre taktik, ingen stelhet och en trevlig upplevelse att flanera och småprata med folk. 

Med min jämnfarttaktik så handlar stora delar av ett sådant här lopp om att hålla igen på tempot. Jag hade verkligen svårt att göra det här på Bislett. Efter första maradistansen kände jag mig pigg och urstark förutom den undertryckta skadan förstås. Jag ertappade mig själv med att springa vissa varv i 6:00-fart när jag egentligen borde ligga på 6:45. Vi bytte riktning efter första 8 timmarna och i det läget tyckte jag inte att jag hade något annat bekymmer än just fartdisciplinen. Efter 11 tim o 20 minuter hade jag sprungit 85 km. 4 st halvmaraetapper avklarades alltså med god marginal. Jag kände mig helt säker på att kunna fixa minst 161 km = 100 miles på hela loppet.

Så jag tog en rejäl paus, gåendes. Åt laxmackor, wienerbröd och kokosbollar för att på 12-slaget ge mig ut på nästa halva. Det kändes fantastiskt bra att sätta fart på benen igen. Dock, en knapp mil in på etappen krackade hela högerbenet ihop. Extrem värk strålade upp och ned som om jag anslutits till närmsta vägguttag. Jag har inte känt något liknande förut. Jag tänkte att det kanske går att springa bort, med icke. Först efter 5 minuter på en pall lugnade det ned sig. Jag provade några gåsteg och det funkade. Provade då några löpsteg - katastrof, samma elchocker i benet igen.

Då var det bara att säga tack och godnatt. Jag gick för att duscha. Omklädningsrummet låg endast 20 meter från mitt basläger men mot löpriktningen. En riktig tidsultralöpare går aldrig mot strömmen. Varje meter ska adderas till resultatet. Jag rafsade därför ihop ett ombyte kläder i en plastpåse och började gå hela varvet runt. Flera personer undrade om jag blivit nojig som bar runt på barlast. Väl framme vid duschen upptäckte jag att jag glömt handduken så det blev ett stappligt bonusvarv till.

Helt uppgiven var jag dock inte. Nästa riktningsändring skulle ske kl 02:00. Den ville jag vara med på och då tänkte jag testspringa. Jag lade mig ner och småpratade med Maja Nygren som hade boat in sig i närheten av mitt läger. Maja hade avbrutit sin löpning, nöjd efter 12 timmar och 83 km.

Strax före tvåslaget var jag alltså uppe på banan igen och började gå. Jag klarade av varvtider på 7 minuter vilket gav kilometertider på 14, eller 4 km i timmen. Springa funkade inte. Jag gick med kroppsvikten på vänster ben. Det är sällan smart att göra så under längre tid och det funkade bara i 1,5 timmar. Då var klockan 03:30 mitt i natten. Jag snikade till mig en överbliven våffla med grädde och sylt som tröstmat och gick sedan till kojs på det hårda golvet. Jag somnade nog ganska omedelbart på min snuttefilt.

Vaknade klockan sju. Låg och pillade mig lite i naveln fram till åtta. Kollade sedan in de alltmer slitna löparna. Klockan 9:00 var jag uppe på benen igen.

Sista timmen på en 24-timmars är alltid intressant. Även om det inte pågår strider om förstaplatserna så är det många andra som jagar varandra, sina personbästa, eller åtminstone avancemang i resultatlistan. Den som är intresserad av löpsteg och löpstilar får sitt lystmäte i fråga om variation. Det lutas framåt, bakåt och åt sidorna och det är inte fråga om framfot eller hälisättning utan snarare om fötterna överhuvudtaget förmår lyftas.

Intressant nog så visar sig hjärnan fungera bättre mot slutet av en sådan här utmattningsövning. Många av deltagarna hade nu helkoll på sin position och en kalkyl om vad som var precis möjligt att åstadkomma på resten av tiden. Därför blev det ett ökat rusande och ängsligt blickande mot tidtagaruret.

Min lekamen hade efter sovtimmarna intagit ett definitivt stadium av rigor mortis. Det tog bortåt en halvtimma och tre koppar kaffe att överhuvudtaget gå med någorlunda fart. Efter det och med endast 30 minuter kvar gjorde även jag min kalkyl och tänkte att med lite löpsteg skulle jag nog kunna sega upp mig till 11 mil. Dock, löpning var ingen option jag trodde mig om att klara. 

Men, något jag lärt om mig själv är att min tävlingsinstinkt sopar undan alla tankar på rim och reson. Jag började alltså att springa trots samma gränslösa smärta som tidigare, men nu så här nära slutet var enda tanken som for genom mitt huvud att en död på löparbanan är en rätt snygg död. Jag hängde på Maria Jansson ett par varv och drog sedan om och sprang förmodligen ruggigt snabbt på sluttampen i ett töcken av värk. 

Jag stoppade på 112 km. Egentligen ett bedrövligt dåligt resultat men nu i efterhand så känns det som att jag kan leva med det. På den här tävlingen testade jag gränserna för vad jag kan uthärda i form av smärta och att dåliga utgångsodds ändå kan hanteras. Jag har säkert inte gjort min sista ultra och hoppas att jag kan utnyttja även de här Bislettlärdomarna till min fördel i kommande lopp.

- - -

Det gick upp och ned för många andra löpare också. För några gick det riktigt bra. Maria Jansson som jag nämnde inledningsvis vann damklassen på 211,7 km. En som jag skulle vilja ge en extra stor eloge till är Barbro Nilsson från Solvikingarna som sprang taktiskt, jämnt och stabilt, precis så som jag själv vill kunna göra. Barbro nådde fina 180 km och en 5:e-plats bland damerna. 

Svenskorna dominerade faktiskt sin klass. Laila Öjefelt från Borlänge säkrade andraplatsen med 202 km. Sandra Lundkvist från Kristinehamn blev 4:a just före Barbro. Rutinerade Boel De Geer kom 8:a och 24-timmarsdebuterande energiknippet Miranda Kvist kom 9:a. Alltså, 6 svenskor bland de 10 främsta på bortaplan är ju enastående bra.

Hela resultatlistan finns här: https://docs.google.com/open?id=0B5JEujPuct15NT...