Stockholmsmaran 2012 - som en dag på jobbet

Det finns redan många fantastiska tävlingsberättelser från årets lopp men jag tänkte bjuda på en lite annorlunda, från en farthållares perspektiv.

Farthålleriet är en del av servicen till löparna under Stockholm Marathon. Vi som springer med flagga på ryggen blir rekryterade genom rekommendation från andra. vi har erfarenhet från många maror, vi har rykte om oss att komma till start och fullfölja och vi har visat kunskap i den svåra konsten att springa i jämnt tempo ett helt lopp igenom. Vi befrias från startavgiften och vi får ett par skor att springa nästa lopp i, men framför allt består belöningen av att få utföra detta hedersuppdrag i idrottsrörelsens tjänst.

För mig började årets tävlingsevent redan på torsdagen då jag bemannade farthållarnas monter vid nummerlappsutlämningen. Där delar vi ut tidsband för de löpare som själva vill hålla reda på sin snittfart. Vi informerar om farthållarservicen, vilka sluttider vi springer mot, var vi står i startgrupperna, hur vi hanterar vätskestopp etc. Vi får också agera allmän frågelåda för alla som vill ha råd kring förberedelser, näringsintag och inte minst klädval som var högaktuellt i år. Jag tycker att de här passen på löparmässan är utomordentligt trevliga. Man utbyter erfarenheter med löpare från hela världen, flera gamla bekantingar dyker upp och nya kontakter skapas.

Jag hade även morgonpasset i montern på tävlingsdagen. Att stå på Danicahallens isgolv 8:00 - 10:00 är väl inte den optimala uppladdningen men det gick bra. Väl avlöst joggade jag upp till vårt omklädningsrum i Stadion och bytte om till farthållarmundering vilket betyder rött linne, rygga med flagga och stor vit ballong. Sedan samling för en sista information. Egentligen är fart och startgrupp bestämt sedan flera månader tillbaka men det blir ofta småjusteringar före loppet när man räknat in de närvarande. Jag behöll dock min tilldelade sluttid på 4:15.

Sedan mot starten. Alla drog sig för att gå ut i ruskvädret. Jag skulle gå hela vägen ned till F så jag stålsatte mig, tog ett stadigt grepp i mitt ballongsnöre och gick rakt igenom startfältet till sista fållan. Väl där så började löpare genast nyfiket fråga om jag verkligen skulle springa jämn fart och om jag tyckte att det var en bra idé för dem att hänga på. Det var givetvis en alldeles strålande utmärkt god idé. Jag gjorde strax upp med ett gäng om ett tiotal löpare att vi skulle hålla ihop loppet igenom. Vi presenterade oss, skakade hand och lovade att hålla reda på varandra.

Det var fruktansvärt kallt att stå och vänta på starten. När första gänget stack kl 12:00 så drog jag av mig den plastsäck som gett mig skydd mot vind och regn. Jag drack ur min 50 cl Coca cola och förberedde mina klockor. 

Vi farthållare springer på bruttotid. vi startar alltså klockorna på startskottet. Löparna får istället sin nettotid mätt från när startlinjen passeras. På så sätt är alla som följer en farthållare garanterade att de klarar tiden med marginal oavsett var i startfållan de står. Från min position längst bak tog det 3 min 35 sek att komma upp till startlinjen. Jag hade nu uppgiften att springa hela maradistansen på 4:11:25 för att pricka tiden som flaggan utlovade.

4:15 och sista startgrupp betyder att tusentals löpare ska passeras men i början är det riktigt trångt. Jag tog det lugnt och jag månade om att behålla min ballong så länge som möjligt för att alla som ville följa mig skulle kunna göra det i löparvimlet. Ner till första vätskan på Strandvägen efter 3 km gick det faktiskt långsammare än tänkt snittempo men det bekymrade mig inte. På en mara har man bara fördelar av att gå ut försiktigt. 

Jag lyckades behålla ballongen i 5 km till Slussen där den exploderade mot en vägskylt. Nu var det upp till gänget att hålla reda på varandra och det gjorde vi i och med att vi kom in i jämnare tempo med övriga löpare runt om oss. Fler upptäckte farthållarflaggan och valde att hänga på. Nu var vi nog 20 pers i varierande nationaliteter, kön och åldrar som höll ihop. 

Strax efter 10 km brukar löpningen flyta på hur bra som helst för mig. Även denna ruskvädersdag fick jag lägga an bromsen ned till rätt fart. Regn, glasögon och avsaknaden av den keps som blåst av redan i Kungsträdgården gjorde klockorna svårlästa men 4:15 som sluttid betyder 6 minuter per kilometer och det är ett tempo som välbekant för mig. Jag gick därför på känsla och på de stora digitaluren som kom var 5:e kilometer. Det blåste inte lika mycket inne i stan så vi tuffade på fint hela första varvet.

Andra varvet leder ut på Djurgården och det är välbekanta krokar för mig. Jag visste därför att sträckan över Ladugårdsgärde strax före halvmarapasseringen skulle bli ett riktigt kraftprov. Jag förberedde löparna på det. Uppmanade dem att kämpa sig igenom den tuffa motvinden och regnet som piskade som småspik i ansiktet. Att köra jämn fart här kändes nästan lite elakt men det var vad jag gjorde. Det resulterade i att några kom på efterkälken, men som resultat av tidsupplägget så var det också här vi kom ifatt de andra farthållarna på 4:15 som startat i grupp E. Jag tänkte då att det kunde vara värt att ge eftersläntarna en chans att återfå kontakten. Ett kort stopp i buskaget på Lindarängsvägen för att reglera vätskeöverskott kostade 45 sek men gjorde att vi återigen var samlade och det var uppskattat.

Den här delen av banan i vacker natur brukar kantas av picnicande åskådare men i år var det rätt så folktomt. Det kändes skönt att komma tillbaka till Strandvägen och civilisationen. Löpningen genom stan, Söder Mälarstrand och uppför Västerbron blev tuff för många. Jag hojtade att det är först efter 30 km som själva tävlingen börjar och det är från nu och framåt som järnviljan ska plockas fram. Några började klaga på onda och stela ben. Jag sa "bra" - smärta är en del av löpupplevelsen och ett kvitto på att man tagit i. Trots pepping så tappade vi några löpare i gruppen i den sega Torsgatan upp mot Vasaparken. Här väntade dock belöning i form av druvsocker och det gav en extra kick. 

Nu räknade flera i gänget ned varje kilometer och vid passeringen på 40 så började jag förbereda oss för spurt. Några löpare såg pigga ut och kapabla till en fartökning men det var bara en som drog iväg på min uppmaning. Resten hängde på. Kanske hade jag jobbat lite för hårt på att hålla ihop oss? Det är ett intressant fenomen att på långa lopp så skapas en väldigt stark samhörighet i ansträngningen. På ultratävlingar är det inte ovanligt att även topplöpare kommer in på upploppet i par och helst vill passera mållinjen samtidigt. Grupptillhörigheten blir starkare än tävlingsinstinkten. Det finns förmodligen forskning på det.

Väl uppe på Vallhallavägen och in mot Stadionporten skrek jag till alla att springa före mig och njuta av känslan av tartan under fötterna och att spurta runt hela kurvan och in i målportalen. Min farhållarkollega George Hällstorp sprang baklänges och gastade högljutt på hela gänget. Själv kände jag mig som en border collie som föste fårskocken framför mig. Sista rakan in mot klockan drog jag på för att pricka 4:15 på sekunden. Det hade jag nog gjort också om det inte stockat sig så många löpare under portalen. Jag köade mig därför över sensorerna med 4 sekunders plustid. 

Mission completed och det var med lättnad jag noterade att flera löpare från vårt gäng som släppt sista kilometrarna ändå kom in ganska tätt inpå. Flera av dem visste om att de hade marginalen mot min bruttotid att gå på och därför skulle greja en tid under 4:15. 

Den här maran kommer att leva kvar länge i mannaminne som den kallaste, blötaste och blåsigaste. Jag hade förmånen att ganska så omgående få komma in till en varm dusch och bastu, men när jag gick sedan gick ned till ÖIP för att hämta prylar och äta korv så såg jag många blåfrusna och knappt rörliga löpare. Trots det verkade de flesta vara vid gott humör och nöjda med sin prestation. Jag kände mig inte alls sliten och kände pressen av att inte se för pigg ut när jag sedan tog T-banan hemåt. Nöjd med denna dag på jobbet.