Om Johanna Lind och klitorismysteriet

Uppdrag: att betäcka sex kvinnor inom spannet av en timmes löpning. Det funkade men på köpet träffade jag ytterligare en kalaspingla och råkade springa på en snubbe också. Detta låter kanske som en vanlig dag i mitt löparliv men i det här fallet handlar det om Sommarutmaningen på Funbeat.

Sommarutmaningen är en månadsvis återkommande tävling där man själv väljer dag, tid och bana. Det finns två varianter, "Klassikern" över 5 km och "Trail" med frivillig längd. För båda ges ett tema för varje månad att i bonussyfte anknyta löpupplevelsen till. Den Funbeatare som inte är med i Sommarutmaningen missar verkligen något. Juli månads Trail-utmaning bestod av nyckelordet "Fruntimmersveckan".

Min första tanke var att enlevera ett fruntimmer av varje namn ur min löparkrets och springa en rejäl runda med dem. Det hade funkat om jag inte haft så svårt att planera på sistone. Jag bestämde mig istället för att leta rätt på en stationär kvinna för varje dag i kärringveckan och uppsöka dem i rask följd under ett och samma traillöp.

Det låter som en lätt googleuppgift, men icke. Vår stads minnesmärken är extremt ojämnt fördelade mellan könen. Mansdominansen är snudd på total. Jag hade dessbättre egen koll att utgå ifrån. En Margareta, en Magdalena och en Kristina kunde jag direkt pricka in på innerstadskartan. Däremot ploppade det inte omedelbart upp några Saror, Johannor eller Emmor ur fornminnet. Historien saknar inte värdiga kvinnor bärandes dessa namn men gubbväldet har gällt långt in i våra dagar och gör det fortfarande. Men med en skopa mer flexibilitet och några minuters ytterligare research lyckades jag pricka in samtliga damer på min karta och så här blev det:

Jag sprang min runda efter jobbet den 31 juli. Det passade in med ett åtagande jag också hade att ta mig till Huvudsta för vattning av bortrest persons blommor. Min kvinnojaktsplan hade knappt satt sig i detaljerna. Jag utgick från Värtan och funderade på möjligheterna att hantera oväntade svårigheter. En första sådan dök upp ganska så omedelbart. Någon hade upprättat ett beduinläger med gigantiskt tält mitt på min inkörda löpväg. Jag saxade igenom det höga gräset vid sidan av och tog mig med ett nödrop förbi fickparkerade kameler.

Därifrån var det dessbättre en helt problemfri och vacker löpning över Gärdet och längs med Djurgårdsbrunnsviken till min första dam som sitter så fint på Framnäs udde.

Johanna Lind, mer bekant under sitt artistnamn Jenny var sin tids stora megastjärna. The Swedish Nightingale som hon kallades over there var inte bara en enastående operasångerska. Genom sin starka karaktär, humor, intelligens och inlevelse i sina roller drog hon fulla hus år efter år. Under toppen av sin karriär kunde det kosta motsvarande en fabriksarbetares årslön att gå på en föreställning med Jenny Lind och hennes eget gage låg med dagens mått en bra bit över Zlatan Ibrahimovics. Alltså en värdig Johanna infångad som första dam. Jag var mycket nöjd och struttade vidare.

Mitt nästa mål var en Emma. Minnesmärken över Emmor visade sig vara svårfunna. En fanns dock i närområdet. Ett par hundra meters löpning tog mig till Skansens huvudentré där Kalle & Emma står staty. Kalle vevade positiv och Emma sjöng populära slagdängor. De stod just där under 1900-talets första 3 decennier och underhöll på ett så minnesvärt sätt att revykungen Kar de Mumma såg till att skulpturen avtäcktes 1984.

Emma och Kalle levde i ett så kallat "Stockholmsäktenskap". Alltså samboskap vilket på den tiden ansågs mycket syndigt. För vår Emma var det ett medvetet val för det var hon som skötte ruljansen i parets affärsverksamhet. Under slutet av 1800-talet blev kvinnor i vårt land myndiga men bara som ogifta. Så fort de gängade sig hamnade de under mannens förmyndarskap. Detta gällde ända fram till 1920. Mannen hade alltså rätt till sin lagvigda hustrus alla ägodelar och inkomster.

Till Stockholm kom kvinnor och män från hela landet för att söka lyckan. En kvinna som skaffat sig egen inkomst och oberoende kände nödvändigtvis ingen brådska i att ställa sig framför prästen med den man hon visserligen förälskat sig i men inte riktigt kände alla egenskaper hos. Då var det bättre att ge honom ett par år att bevisa att han inte var en suput, latmask, spelmissbrukare eller stammis bland stadens glädjeflickor. Kalle var känd för att flirta med förbiflanerande damer så Emma visste vad hon gjorde när hon såg till att förfoga över dagskassan.

Än mer nöjd satte jag av i sporrsträck över Djurgårdsbron, via Narvavägen och Banérgatan, genom min min favorit Tysta Gatan som tog mig ut på Lützengatan där Magdalena väntade på mig.

Mitt val hade fallit på Magdalenas Café. Jag ville ha med något som anknöt till min egen Stockholmshistoria.

Jag har i ett antal omgångar kommit att jobba i de här trakterna. Just den här lokalen ett stenkast från Karlaplan har inhyst en rad olika kaféer och restauranger. De har genomgående hållit en hög standard och haft utomordentligt trevlig personal vilket också gäller för nuvarande Magdalena.

Jag introducerades här första gången av Claes af Geijerstam. Clabbe envisades med att köra sitt radioprogram Rakt Över Disk live från sin studio på samma gata. Jag såg till att televerkets 100-åriga koppartrådar kunde förmedla hifi-kvalitet på ljudet. Detta utspelade sig på 80-talet före den digitala och sladdlösa revolutionen. Det var en tid då inga kompromisser accepterades för att få något bra att bli perfekt. Dagen före varje kvälls program satt jag hos Claes och skruvade på rattar och i andra ändan av trådarna några hundra meter därifrån, i Radiohuset, satt den vackra Smilja och skruvade på sina rattar. När det resulterade i en rak frekvenskurva, full bandbredd och med lågt s/n-förhållande så träffades vi alla tre för sen lunch på det som är dagens Magdalenas Café.

Det var tider det. Men här kunde jag inte stå och minnas tills jag blev K-märkt så jag satte av nedför Styrmansgatan till Strandvägen och vidare till Dramaten för där väntade ju nästa dam redan på mig.

Margaretha Krook kräver knappast någon beskrivning av oss som växte upp med henne. En enastående karaktärsskådespelerska. En av de få som kunde växla mellan komik och dramatik från ena rollen till den andra utan att devalvera sitt varumärke. Margaretha Krook kunde uppträda som vamp i en roll, jungfrulig skönhet i nästa och som motbjudande häxa i en tredje. Hon hade hedersuppdraget att på nyårsaftonen från Skansens scen i TV:s direktsändning läsa Tennysons Nyårsklockan.

När Margaretha Krook dog var vi många som förvånades över att hon uppnått den ansenliga åldern 75 år. Vi uppfattade henne som en dam i 50-årsåldern och hon var i högsta grad aktiv in i det sista. Kanske hon kombinerade cigarettrökandet med löpning?

Just stående i sin rökruta finns hon förevigad i brons utanför Dramaten. Statyn gjordes av konstfack på initiativ av Marie-Louise Ekman som såg till att Margarethas mänskliga värme också är med genom att statyn alltid håller 37 grader C. Marie-Louise presenterade faktiskt förslaget för Margaretha Krook själv strax före hennes död. Efter en kort betänketid kom svaret - Bra! Så gör vi!

Efter denna gigant bland våra svenska kvinnor tog jag de få kliven över till Hamngatan, förbi Norrmalmstorg och till den anskrämliga butiken Zara. Det är inte riktigt jag att välja ut en klädbutik, men vänta lite så kommer mera.

Först ska jag bara klara ut att jag faktiskt har en liten relation till butikskedjan. Zara är Spaniens H&M med ambitioner att växa ifatt och gå om vår svenska stolthet. Världens första Zarabutik öppnades i den spektakulära staden La Coruña, granne med min kund teleoperatören Rs huvudkontor.

Nåja, nu var det ju inte denna Zara jag hade tänkt mig på min fruntimmerslista. När jag sonderade hjärndatabasen dök ett oemotståndligt namn upp. Få svenska kvinnors karriärer har åkt lika mycket berg-och-dalbana som Zarah Leanders. Alla som minns henne minns en djup kontraalt och att hon artikulerade sina sångtexter så tydligt. De egenskaperna är särskilt väl lämpade för 30-talets grammofon- och radioteknik. Lägg till att Zarah Leander var en genuin skönhet och en utmärkt skådespelerska. Sverige förfördes och blev snart för litet för henne.

Zarah kom till Tyskland åren före andra världskriget. Succén var ett faktum. Sedan gjorde hon ett mycket stort misstag. Hon stannade kvar efter krigsutbrottet och fortsatte underhålla tyskarna med filmer och schlagers. Hon var verksam i den nisch som ingick i nazisternas plan för kulturpolitiken, alltså verklighetsflykt för folket. Därför blev hon persona non grata när hon väl återvände till Sverige.

Det tog ett antal år tills Zarah fick komma tillbaka på scen. Men det gjorde hon och skördade flera framgångar fram till sin död 1981. Sverige var och är fortfarande delat kring hennes minne och att sätta upp någon synlig utmärkelse har inte varit tänkbart ens fram till nu. Därför kändes det bra att ändå ha hittat Zara utmed min löpväg som ursäkt för min utsvävning över Leander.

Se där! Raskt marscherat och bara Kristina kvar, och det är här som den mystiska klitorisen kommer in i bilden. Jag talar förstås om drottning Kristina och jag visste att hon står och blottar sig på en sockel högt uppe på Stadshusets hörn mot Kungsholmen.

Jag tog mig till studieobjektet genom att korsa Kungsträdgården och springa via Tegelbacken. På denna sträcka råkade jag passera Jakobs torg och klippte därmed också kökarlen i fruntimmersveckan.

Jakob till trots fanns mina tankar onekligen hos Kristina och då främst hennes undre regioner där jag hamnat efter senare års spekulationer i att hon skulle haft en ovanligt stor klitoris. Dessa idéer har kommit ganska sent och då bör varningsflaggorna hissas.

Från 1600-talets källor vet vi att Kristina misstogs för att vara pojke vid födseln. Hon fick en mans uppfostran med målet att bli kung. Kristina vägrade ingå äktenskap. Hon hade minst ett intimt förhållande med annan kvinna. Ur detta lanserades under 1900-talet teorin om att hon skulle varit hermafrodit eller haft en ovanligt stor klitoris redan vid födseln. Det är förstås en snaskig tes som passar bra i dagens mediavärld och som jag själv tarvligt utnyttjat i min rubriksättning här.

Mina tvivel är dock starka. Det finns andra och bättre förklaringar. Kristinas kvarlevor ligger i Vatikanen och vid en gravöppning 1965 konstaterades att hon var en helt normal kvinna. Det finns ingen vetenskaplig underbyggnad för att hon skulle varit fysiskt avvikande.

Men nu skulle jag få möjlighet att passera Kristina avbildad spritt språngandes naken. Här skulle jag med okulärbesiktning av hennes underliv kunna se om teorin hade en försvarare i bildhuggaren. Hon står högt upp men jag kunde zooma in genitalierna. Och som jag starkt misstänkt så visade sig denna granitupplaga av Kristina helt sakna antydan till utstående könsdelar.

Därmed var mitt fruntimmeruppdrag avslutat. Jag hade lyckats betäcka Johanna, Emma, Magdalena, Margareta, Sara och Kristina med min kamera. Jag hade fått Jakob på köpet och jag kunde bocka av klitorisbesiktningen. Upprymd av jaktlyckan slog det mig att platsen jag befann mig på rymde mer av stadens kvinnohistoria. Jag beslöt mig att inspektera en adress.

Jag befann mig på Ragnar Östbergs plan. Platsen hette tidigare Eiraplan efter Kurhuset Eira ett par kvarter bort. Adressen Hantverkargatan 13 satte skräck i många kvinnor för 100 år sedan.

I mitten av 1800-talet infördes "Regleringen", ett system för att kontrollera stadens prostituerade med syfte att hindra spridning av könssjukdomar. Kvinnor som ansågs sälja sexuella tjänster registrerades och underkastades en läkarkontroll varje vecka. Denna skedde på Hantverkargatan 13 och befanns kvinnan vara smittad så tvångsomhändertogs hon genast för "vård" bakom lykta dörrar.

Det finns en hel del att säga om detta och väldigt mycket handlar om tidens kvinnosyn. En fördel med systemet är att dess grundliga byråkrati genererade ett omfattande statistiskt underlag. Professor Johan Erik Johansson gick igenom rulllorna 1913. Han upptäckte att 60 års verksamhet inte alls hade nått sitt syfte, alltså att begränsa könssjukdomarna. Man hade förbisett en liten detalj. Kan ni gissa vilken?

Jag visste att Kurhuset inte längre fanns kvar men ville ändå springa förbi adressen. 13 fanns inte heller kvar men väl nr 15 och kvarteret Munklägret. Vid ankomst kände jag plötsligt benen svikta under mig. Klockor ringde och lampor blinkade i mitt inre. Jag hade vid första ögonkastet drabbats av hämningslös förälskelse i Ingrid som uppenbarade sig i sin fulla yppighet framför mig. Just i detta ögonblick blev samtliga av almanackans fruntimmer totalt ointressanta - utom Ingrid (9 oktober). Vi utbytte blickar och bestämde oss för att snarast träffas igen.

Denna Ingrid (min Ingrid alltså), ruvar också på en hemlighet. Jag vet vem som skapat henne men vet ännu inte hur hon hamnat där. Jag hoppas verkligen att mer än bara tillfälligheter placerat denna oemotståndliga på en så specifikt kvinnohistorisk plats. Jag och Ingrid ska minsann reda ut det tillsammans.

Yr av lustar sprang jag sista biten till Huvudsta. Jag minns egentligen inte så mycket av denna sträcka men lyckades runda av julis Sommarutmaningstrail på en efter omständigheterna hyfsad tid.

Marathon på 1392 dagar

Den 21 september 2008 deltog jag i en provspringning av den historiska marathonbanan från 1912 års olympiska spel.

I lördags, den 14 juli 2012, genomfördes Jubileumsmarathon exakt 100 år efter det olympiska maran. Det blev en fantastisk Grande Finale på den period om 1392 dagar som jag levt med denna tävling i tankar, planerande och ett antal fler provspringningar.

Bantestet jag var med på 2008 initierades av Peter Lembke. Peter hade letat fram den gamla sträckningen och sedan rekat upp den på moderna kartor. Tillsammans med hustru Ulla, Annica Johansson och paret Dolk genomförde Peter redan i augusti det året en stigfinnarlöpning. När vi sedan sprang i september så hade några småjusteringar gjorts. Den väg vi följde var i stort sett identisk med det som kom att bli Jubileumsmarathon. Vi sprang från Stockholms Stadion till minnesstenen vid Sollentuna Kyrka och sedan samma väg tillbaka. Jag GPS-mätte då sträckan till 40 480 m.

Både landsvägen och kyrkan är kända från tavlan här ovan.

Jag är intresserad av idrottshistoria så långt före den här provlöpningen var jag bra påläst på Solskensolympiaden i Stockholm 1912. Om marathontävlingen visste jag dock inte mer än att det blev ett ordentligt manfall pga värmen, att en portugis dog, att en japan försvann och att en sydafrikan segrade. Så även om banan i sig visade sig vara riktigt tråkig, kantad med motorvägar och byggarbetsplatser, så grävde jag snart ner mig i annalerna efter mer information kring OS 1912 och då speciellt i maran.

Sverige var för hundra år sedan föregångare på många områden och svenskar var i högsta grad aktiva i att forma den moderna idrotten med bredd och elit, organisation i förbund och i förvaltningen av gemensamma regler över nationsgränserna. Sådant verkar ha fallit ur folkminnet och vi är idag riktigt dåliga på att ta vara på våra idrottsliga traditioner här i landet.

Därför mottog jag med stor glädje beskedet om att ett Jubileumsmarathon med historisk inramning planerades. Detta var i slutet av 2009 och Peter Lembke var konsulterad i att ta fram den riktiga bansträckningen.

De arrangerade klubbarna Hässelby och Spårvägen ville känna på intresset och banans kapacitet. En officiell provspringning skulle därför äga rum 14 juli 2010 och då i ena riktningen från Stadion till Rotebro. Jag fick frågan om att delta som farthållare och guide vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Provlöpningen var ett samarbete med Team Fakta som jag var löst knuten till.

En dryg vecka före samlades vi löpledare på Marathonkansliet för lite genomgång och för att få en dragning av Bengt Jansson kring de historiska händelserna och platserna för marathontävlingen 1912. Vi som samlades var Ulla och Peter Lembke, Barbro och Jan Paraniak, Kjell Kvarfordt, Guillermo Vega, Anders Szalkai, Roger Andersson och några till. Kristina Sörenssen från Team Fakta, Micke Sjöblom och Marie Blommé var också rekryterade men inte där just då.

Vi bestämde oss för att genrepa löpningen på söndagen den 11/7 kl. 12:00. Till skillnad från årets sommar så bjöd 2010s på ökenhetta. Därför blev genrepet ett riktigt värmetest. Mitt vätskeintag var 3,5 liter under de 20 kilometrarna.

Turligt nog inföll 14 juli 2010 på en vardag så starten var senarelagd till 18:00. Det var ändå väldigt varmt vid start så några extra vätskekontroller lades in. Totalt kom 250 löpare varav ca 100 hängde med vår 6:15-grupp. Eftersom jag farthöll i det tempot hade jag också gjort ett T-shirttryck med nr 615 i tidsenligt typsnitt. Jag testade att springa i bomull och det funkade utmärkt i värmen.

Den här provlöpningen blev uppmärksammad och strax kom önskemålet från flera som inte kunnat vara med om vi inte skulle kunna göra om den igen. Själva bansträckningen är ju inte så upphetsande så jag var ingen ivrig påskyndare, Men Roger Andersson tog initiativet till att springa från Rotebro och in till Stadion på kvällen den 11 juli 2011. Jag hade gått i mål på Swedish Alpine Ultra (110 km fjäll) ett dygn tidigare men gick med på att åter springa med som vägvisare. Det blev ett mycket trevligt löp som vi avrundade med att tokrusa genom stan till Medborgarplatsen för ett rejält after-run.

Även de här provlöpningarna blev så uppskattade att Roger också organiserade en vintervariant den 11 februari och ett sista bantest den 22 juni i år. På båda var uppslutningen god och det märktes att den rktiga tävlingen nu låg nära i tiden. Eftersom jag var involverad i organisationen av det sista provlöpet så förvånades jag över att så många löpare bara såg Jubileumsmaran som vilken tävling som helst med fokus på snittfart, tid och skoval, men totalt ointresserade av den historiska inramningen som jag vurmade för och som jag visste att arrangörerna också såg som huvudsaken med loppet.

Det var ett ganska stort antal utländska löpare anmälda till Jubileumsmarathon. Jag stötte ihop med flera av dem dagarna före maran. Där var intresset desto mer intriktat på historien. Flera hade kommit till Stockholm just för att vara med och fira hågkomsten. Visst skulle de springa tävlingen men ville heller inte missa Riksidrottsmuséets utställning om olympiaden, visningarna på Stadion och föredragen på GIH. Förvånansvärt många sydafrikaner var här för att fira McArthurs minne. Jag träffade också britter, tyskar, fransmän och italienare som tröttnat på att jaga tider och nu istället specialiserade sig på tema-lopp i kombination med lite kulturturism. Jag kände mig bekvämare i detta sällskap än i Funbeats oändliga diskussioner om vilken tejp man ska försegla bröstvårtorna med.

Så min egen planering sista veckan före tävlingen gick bara ut på att sätta mig in i rätt 1912-stämning. Jag letade runt efter rätt klädsel och försökte samtidigt föreställa mig Sverige vid tiden för olympiaden. Med dagens mått mätt var Sverige 1912 ett u-land. Industrialiseringen pågick men hade startat hundra år efter de stora länderna i central- och västeuropa. Inkomstskillnaderna var enorma, fattigdomen utbredd. Sverige var ett utpräglat privilegiesamhälle där en liten elit hade den ekonomiska och politiska makten. De allra flesta svenskar slet dock fortfarande med jordbruk under knappa förhållanden. Situationen var för många även 1912 så svår att man satsade allt på att antingen emigrera till Nordamerika där redan en femtedel av svenskarna fanns eller på vinst och förlust ta sig till en "storstad" som Stockholm.

Birger Jarlsgatan 1913

Stockholm var alltså i mångt och mycket ett nybyggarsamhälle. Befolkningen hade ökat från 140 000 1870 till 340 000 år 1912. Staden räknades därför som den mest trångbodda i hela Europa. Misären var utbredd med många tiggare och trashankar på gatorna. Storstrejken 1909 hade drivit många familjer från hus och hem och det fanns starka motsättningar mellan stadens överklass och arbetare, daglönare och arbetslösa. Landets regeringar som avlöste varandra bestod i huvudsak av medlemmar från adelsfamiljerna, industrialister och storgodsägare. De försökte stävja folkopinionen genom att införa reformer som allmän rösträtt (för män) och utökad fattigvård. Detta gjordes dock hela tiden högst motvilligt.

Jag har fått frågan om varför inte marathonloppet drogs som en runda igenom Stockholms innerstad istället för att gå lång ut på landet och sedan vända tillbaka samma väg? Tanken att lägga loppet i stan fanns överhuvud taget inte i någon av arrangörernas sinnesvärld 1912. Till att börja med var gatorna knappt springbara och närmast att betrakta som sanitära olägenheter. Men framför allt var det otänkbart ur ett säkerhetsperspektiv att låta en så uppmärksammad händelse äga rum där man inte kunde kontrollera folkmassorna. Bättre då att lägga tävlingen längs med en av de mindre grusvägarna ut från Stockholm där det var lätt att kanta loppet med militär och poliser i pickelhuvor.

Nåja, nu var inte allt så förfärligt dåligt i Sverige. Vi fick ju trots allt organisera OS. Detta beslut togs 1909 i Berlin då just den staden tackade nej, inte minst pga att krigsmolnen började torna upp sig över Europa. Sverige och Stockholm kändes som en bra kompromiss för fransmän, engelsmän, ryssar, amerikaner och tyskar. Vi hade också starka personligheter som generalmajor Viktor Balck och greve Clarence von Rosen med i Internationella Olympiska Kommittén. Stockholm hade gjorts tillgängligt genom de nya fina järnvägarna. Sverige ansågs numera också vara en stor idrottsnation med sina 25 medaljer från OS i London 1908 vilket gett en plats efter Storbritannien och USA, men före länder som Tyskland och Frankrike.

Förmodligen var dock det viktigaste skälet till att Stockholm fick OS 1912 att man i flera år arrangerat de Nordiska Spelen och därför hade kunskap och vana i att ta hand om besökare och genomföra ett antal idrottstävlingar under en begränsad tid. Det var vid den här tiden nämligen inte självklart att just de olympiska spelen som initierats av Baron de Coubertin skulle leva vidare. Man var beroende av att varje spel blev en succé och kunde inte tillåta ytterligare ett fiasko som OS i St Louis 1904. Och OS i Stockholm 1912 blev just en succé, inte minst tack vare vädret och tack vare att svenskarna hanterade mediebevakningen så väl.

Med den bakgrunden så ville jag i så stor utsträckning som möjligt komma till Jubileumsmarastarten tidstypiskt klädd. En observation som säkert många gjort är att de idrottsliga resultaten för 100 år sedan inte är vansinnigt mycket sämre än dagens. Det gäller inte minst för marathon. Om man betänker att de som kom för att delta i tävlingarna på den tiden gjorde det för att de råkade ha möjlighet, mål och medel snarare än att de var framvaskade talanger så kan man säga att resultaten från 1912 är fullt jämförbara med dagens. Jag drog därför slutsatsen att det inte fanns någon ursäkt för mig att tumma på något i den personliga utrustningen.

Det gjorde inköpslistan föredömligt kort. Jag behövde ett linne i bomull, ett par shorts i bomull och ett par för tiden typiska skor. De två första orsakade inga problem. Designen är tidslös. Ju enklare och billigare desto mer genuint. Jag var noga med att välja shorts men knappar i gylfen. De jag hittade var lite förstora men det är också tidstypiskt. Jag tog därför ett vanligt flätad läderband och spände i midjan, precis som man kan se på bilder från tiden. Svenskarna i loppet hade en tygflagga fastsydd på linnets bröst. En sådan köper man väl varsomhelst tänkte jag och hojjade iväg till Haninge Centrum. Men tji fick jag, kom hem flagglös och beklagade mig för min son. Han sa, "jasså flagga - det köper man väl i souverniraffärerna i Gamla Stan". Jamen självklart! På hojjen igen och flaggor blev inhandlade och skulle snart bli dittråcklade.

Anskaffning av skor visade sig dock vara det största problemet. Det finns inte så mycket skrivet i historieböckerna om löparnas skor men jag har detaljstuderat mängder med bilder och sett att européer och amerikaner sprang i relativt tunna läderskor. Säkert mjukt och hamrat läder ganska likt indianmockasiner fast med tjockare sula eftersom man sprang på grusvägar. Jag har faktiskt haft ett par sådana inhandlade i Filippinerna för mycket länge sedan. Efter att ha scannat Stockholm Citys samtliga butiker kunde jag inte hitta några liknande som jag skulle våga springa i. Däremot hade jag registrerat att asiatiska löpare snarare sprang i tygskor. De verkade väldigt nätta och lätta. Jag har varit stationerad i Hongkong och Singapore och sett att man gärna går i sådana skor med tygöverdel och sula av rotting, flätad hampa och liknande. Plötsligt snubblade jag på just sådana skor på HM när jag letade bomullskläder. Ett par kinaskor till reapriset 75:- kändes helt rätt. Sista exet i min storlek inhandlades per omgående.

Jag var lite orolig för kvalitén. Skulle de hålla för en mara eller spricka upp i sömmarna? Jag provsprang först 5 km, sedan 10 km, med perfekt och problemfritt resultat. Min lycka var gjord. Helt 1912-mässig alltså och klar för startlinjen.

Givetvis var det inte tal om klocka, GPS eller mobiltelefon. Här var det minimalism i ordets rätta bemärkelse som gällde. Jag plockade till och med fram ett par gamla enkelslipade glasögon i tunna bågar.

Maran 1912 gick i 30-gradig värme. Man ser på bilder från starten att de allra flesta löparna knutit snusnäsdukar att täcka huvudet med från den obarmhärtiga solen. Jag förstår att detta var ett provisorium anpassat till dagsvädret. Skulle den tidens löpare sprungit under 2012 års sommarväder skulle många säkert varit barhuvade. På tävlingsdagen beslöt jag mig därför att springa med vattenkammad mittbena enligt tidens mode.

Resten är historia i ordets rätta bemärkelse. 2012 års arrangörer hade gjort ett storartat arbete från startsalut framför hedersläktaren till en bana kantad med funktionärer i halmhattar och tidsenlig klädsel. Jag njöt av varje meter under loppet och hade egentligen aldrig någonsin en tanke på tempo och sluttid. Jag sprang i min komfortzon och gav komplimanger till alla ur publiken som klätt upp sig tidstypiskt. jag förvånades visserligen av att så många många löpare kom i sin bedrövliga funktionsutstyrsel och plastskor men gladdes desto mer åt de som ansträngt sig för att spegla detta löps historiska vingslag.

Som en konsekvens av anpassningen till dagens löpbara vägar mätte bansträckningen 40075 meter. Det var helt acceptabelt ur ett 1912-årsperspektiv där man såg ett marathon som i första hand ett uthållighetsprov över 40 kilometer. Men jag ville först och främst springa den ursprungliga distansen 40200 meter och i andra hand anpassa mig till Svenska Marathonsällskapets påbjudan att endast ett fullgjort 42195 meter eller mer räknas till ett genomfört marathon. Så vid ingången genom stadionporten där bysterna av Viktor Balck och PH Ling flankerar, svängde jag vänster för att göra den något nesliga extraslingan ner till Fiskartorpsbacken och sedan uppför tillbaka för målgång på Stadion

För en ultralöpare betydde denna lilla runda ingenting men jag undrar om inte extrasvängen ändå bidrog till att så många av främst de svenska löparna missade den historiska poängen med detta Jubileumsmarathon? Det finns förstås ett svar som heter kronor och ören på den frågan och som jag har full förståelse för.

Firandet var dock inte över i och med målgången. Dagen efter, på söndagen, bjöds galamiddag på Stadion. Ett förstklassigt arrangemang och här korades de bäst klädda löparna under loppet. Det var mycket värdiga finalister som inte bara likt med mig verkligen gått in för uppgiften med full ambition utan också hade intressanta historiska krokar att hänga upp sitt deltagande på.

Därmed lägger vi Jubileumsmarathon till handlngarna. Nästa gång det beger sig blir väl om 100 år igen och då är man väl knappast löpmässig. Jag kommer inte att sakna den här bansträckningen men jag beklagar verkligen om löparsverige fortsätter att falla ned i historrielöshetens mörker. Nog gav det här arrangemanget mersmak för många att vilja få vara med om något liknande. Det skulle man absolut kunna göra om bara viljan och kraften finns. Händelser i historien finns det gott om. Den löparboom som pågår just nu kommer att göra det några år till, sedan kommer en stagnation och då finns det möjlighet för breddning och diversifiering för att tala marknadsförarspråk. När dagens löparnördar inser att personbästan och ortopediska skoinlägg inte längre står överst på dagordningen så skulle det inte förvåna mig om just historiska event utgör löpningens framtid. Kom ihåg var ni läste det först!

Batteribyte Garmin Forerunner 305

Efter fyra år började batteriet svikta i min trogna GPS-klocka. Från att ha kunnat registrera rundor i över 11 timmar så gav den nu upp redan efter mindre än 8 tim. Det duger ju inte för en ultralöpare så jag funderade ett tag på att köpa en ny.

Tyvärr är de sista 305-orna slutsålda och jag gillar inte Garmins nyare modeller och inte heller någon av konkurrenternas.

Jag googlade på battery replacement och fann att andra lyckats med detta. Det var bara att skrida till verket och det visade sig inte vara så svårt. Här är en instruktion för den som vill prova på:


1. Förberedelser

För att lyckas med batteritransplantationen behövs följande verktyg och material:

- En brytbladskniv eller liknande för att bända upp klockhalvorna
- Lödpenna/lödkolv
- Lödtenn
- Sidavbitare
- Kopplingstråd
- Silikonlim
- Tvingar eller liknande för att fixera efter ihoplimning
- Samt givetvis ett ersättningsbatteri, men vi återkommer till det.

En multimeter är inte nödvändig men kan vara bra att plocka fram om man ändå har en tillgänglig. Speciellt om man behöver kolla kontaktfunktioner.

Man behöver själv vara någorlunda händig, ha basala kunskaper i lödning och ha modet att sprätta upp sin klocka.


2. Lucköppning

Klockans två halvor är ihoplimmade. Fabriken har valt ett lim som fäster bra och tätar men som tillåter att man kan bända upp skalen med ett platt, tunnt och vasst föremål. Jag valde en brytbladskniv och började i nederänden i skarven under Garmin-loggan.

Det behövdes inte så mycket kraft för att få isär plastskalen med kniven och sedan dela på klockan med fingerstyrka.

Batteriet sitter i nedre skalhalvan tillsammans med dockningskontakten och med signalgivaren som piper för indikation av olika funktioner. Display och elektronik finns i den övre halvan. De två halvorna är anslutna till varandra med ett kontaktdon. Var försiktig med det så att inte de tunna kontaktpinnarna deformeras eller bryts av.


3. Inspektion och ev. rengöring

Väl öppnad är det lämpligt att se över skicket på klockans innanmäte. Fuktskadade 305:or är inte ovanliga. Fukt på kontaktdon resulterar i oxidation som i sin tur ger dålig kontaktverkan eller ingen alls. Det finns rapporter från användare som drabbats av kontaktfel inne i klockan. Om klockans innanmäte ser fuktdrabbat ut så tvätta alla kontaktytor försiktigt med T-sprit och tops. Kontrollera sedan funktionen. Det kanske räcker med en rengöring istället för ett batteribyte?

Min klocka visade sig vara i mycket bra skick invändigt. Jag har sprungit massor med timmar i ösregn men klockan har uppenbarligen hållit tätt. Nytt batteri behövdes därför.


4. Batteribyte

Batteriet är fastlimmat men det går att bända loss. Batteriet är trådanslutet till det lilla kretskortet som också förbinder dockningskontakten. Det går inte att ta loss denna så jag bestämde mig för att klippa av trådarna och sedan skarva in det nya batteriet.

Var hittar man då ett ersättningsbatteri. Jo, turligt nog är uppladdningsbara Litium-Jonbatterier på 3,7 Volt mycket vanliga. De finns ofta i mobiltelefoner och i digitalkameror. Utmaningen ligger i att hitta ett i rätt storlek och med rätt kapacitet.

Garminbatteriet mäter 34,5 x 38,7 x 6,6 mm i längd, bredd och tjocklek. Det är stämplat 3.7V och 720 mAh. Jag inventerade först mina kameror och telefoner och sedan lite hemsidor på internet. Kjell & Co har ett försvarligt sortiment ersättningsbatterier till bra priser. Jag drog till närmsta butik och hittade följande:

Ett batteri för Olympus kameror. Helt rätt storlek och med aningen bättre lagringskapacitet, 925 mAh. Pris 199:-.

Fram då med lödutrustningen och med kopplingstråd att skarva in det nya batteriet med.

Eftersom klockan ska limmas ihop igen och sedan skaka runt på löp- och cykelrundor i flera år till så gäller det att montera det nya batteriet noggrant och gediget. Inget fuskjobb tolereras.

För att undvika kallödningar så förtenna först batteriets kontaktdon och kopplingstrådsändarna innan de löds vid varandra. Detsamma gäller även på skarvsidan.

För att inte skarvarna ska kortsluta varandra så isolera dem med höljet från en tjockare kabel, i mitt fall gula.

Det är lämpligt att testa klockans funktion innan batteriet limmas fast. Jag kollade både med multimeter på kontaktsidan och genom att försiktigt hålla ihop klockhalvorna och se att klockan startade upp normalt. Ett nytt batteri kommer underhållsladdat så man ska kunna göra ett start-upp-test direkt utan laddning.

Funkar allt så är det bara att limma fast batteriet med silikonlimmet och låta det fästa i några timmar.


5. Återslut klockan

Det finns en tanke med konstruktionen av klockans plastskal. Limskarven ligger innanaför de yttre kanterna, På så sätt kan man applicera en jämn sträng med lim runt hela insideskanten och sedan pressa ihop halvorna. Det ger en vattentät fog utan synligt limspill i skarven.

Limma med noggrannhet. Pressa ihop klockans skal. Kolla funktionen, alltså att klockan startar. Fixera sedan halvorna och låt limmet torka. Jag använde två små plasttvingar. Det borde också fungera med gummiband eller tejp.

6. Funktionstest

Full med tillförsikt laddade jag upp klockan och tog den med till Trollhättan för att ge den en dust på 24-timmarstävlingen. Det blev ett extra bra test eftersom det regnade ymnigt flera gånger under löpet.

Jag hade inga illusioner om att batteriet skulle klara alla 24 timmarna men jag blev besviken när klockan batterivarnade redan efter 8 timmar. Sedan gick den i och för sig nästan 4 timmar till och lade av strax före 12 timmar. Det var möjligen några minuter bättre än när den var helt ny men inte så bra som jag hoppats. Dock finns det några möjliga förklaringar.

Klockan är intelligent nog att spara sista mätningen på ett korrekt vis och sedan stänga av sig när spänningen underskrider en viss nivå. Det är inte alls säkert att ett batteri med högre kapacitet håller spänningsnivån uppe så mycket längre än ett med något lägre kapacitet.

Jag konstaterade därför att jag ändå uppnått syftet med batteritransplantationen så nu får klockan hänga med så länge den kan och vill.    

------------
2014-02-04
Liten uppdatering

Min FR 305:a påbörjade ett gradvis förfall under hösten 2013. Först slutade bakgrundsbelysningen att fungera. Sedan föll segment bort ur displayen så jag fick ett blankt streck. Strax före jul tystnade högtalaren. Eftersom jag mest använder klockan för att registrera hur jag sprungit och inte bryr mig nämnvärt om den under själva löpningen, så kunde jag leva med detta något degraderade skick. Men, plötsligt en dag nu i januari 2014 vägrade klockan att kommunicera med datorn. Jag kunde alltså inte föra över träningen längre och jag hade absolut ingen lust att göra det manuellt.

Jag sprättade därför upp klockan en andra gång i hopp om att kanske hitta någon enklare glappkontakt, men icke. Uppenbarligen ett elektronikfel. Med hänvisning till hjärndödsbegreppet tvingades jag förklara den oreparabel.

Efter lite sonderingar och med viss tvekan köpte jag en Garmin FR 310X för SEK 2000:-. Jag var lite sugen på en Suunto Ambit 2 men tyckte inte att dubbla priset var försvarbart.

310:an ser visserligen ny och fin ut men den tillför väldigt lite för mig jämfört med 305:an. Den har längre batteritid och vibration som alternativ till pip men utöver det kan jag snarare lista desto flera negativa punkter. T.ex.: ANT+-agenten för trådlös överföring som krånglat på alla mina datorer - ett välkänt problem om man googlar runt lite. Ett annat irritationsmoment är att displayskärmsväxlingar kräver dubbeltryck eftersom den första knapptryckningen bara tänder bakgrundsbelysningen. 310:an hittar som regel satelliter avsevärt snabbare än 305:an, men vid några tillfällen har den tagit eoner av tid trots att jag inte förflyttat mig nämnvärt sedan senaste tillfälle.

Så ett gott råd är: Håll liv i din 305:a så länge som möjligt.

/Mikael