Den 21 september 2008 deltog jag i en provspringning av den historiska marathonbanan från 1912 års olympiska spel.
I lördags, den 14 juli 2012, genomfördes Jubileumsmarathon exakt 100 år efter det olympiska maran. Det blev en fantastisk Grande Finale på den period om 1392 dagar som jag levt med denna tävling i tankar, planerande och ett antal fler provspringningar.
Bantestet jag var med på 2008 initierades av Peter Lembke. Peter hade letat fram den gamla sträckningen och sedan rekat upp den på moderna kartor. Tillsammans med hustru Ulla, Annica Johansson och paret Dolk genomförde Peter redan i augusti det året en stigfinnarlöpning. När vi sedan sprang i september så hade några småjusteringar gjorts. Den väg vi följde var i stort sett identisk med det som kom att bli Jubileumsmarathon. Vi sprang från Stockholms Stadion till minnesstenen vid Sollentuna Kyrka och sedan samma väg tillbaka. Jag GPS-mätte då sträckan till 40 480 m.
Både landsvägen och kyrkan är kända från tavlan här ovan.
Jag är intresserad av idrottshistoria så långt före den här provlöpningen var jag bra påläst på Solskensolympiaden i Stockholm 1912. Om marathontävlingen visste jag dock inte mer än att det blev ett ordentligt manfall pga värmen, att en portugis dog, att en japan försvann och att en sydafrikan segrade. Så även om banan i sig visade sig vara riktigt tråkig, kantad med motorvägar och byggarbetsplatser, så grävde jag snart ner mig i annalerna efter mer information kring OS 1912 och då speciellt i maran.
Sverige var för hundra år sedan föregångare på många områden och svenskar var i högsta grad aktiva i att forma den moderna idrotten med bredd och elit, organisation i förbund och i förvaltningen av gemensamma regler över nationsgränserna. Sådant verkar ha fallit ur folkminnet och vi är idag riktigt dåliga på att ta vara på våra idrottsliga traditioner här i landet.
Därför mottog jag med stor glädje beskedet om att ett Jubileumsmarathon med historisk inramning planerades. Detta var i slutet av 2009 och Peter Lembke var konsulterad i att ta fram den riktiga bansträckningen.
De arrangerade klubbarna Hässelby och Spårvägen ville känna på intresset och banans kapacitet. En officiell provspringning skulle därför äga rum 14 juli 2010 och då i ena riktningen från Stadion till Rotebro. Jag fick frågan om att delta som farthållare och guide vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Provlöpningen var ett samarbete med Team Fakta som jag var löst knuten till.
En dryg vecka före samlades vi löpledare på Marathonkansliet för lite genomgång och för att få en dragning av Bengt Jansson kring de historiska händelserna och platserna för marathontävlingen 1912. Vi som samlades var Ulla och Peter Lembke, Barbro och Jan Paraniak, Kjell Kvarfordt, Guillermo Vega, Anders Szalkai, Roger Andersson och några till. Kristina Sörenssen från Team Fakta, Micke Sjöblom och Marie Blommé var också rekryterade men inte där just då.
Vi bestämde oss för att genrepa löpningen på söndagen den 11/7 kl. 12:00. Till skillnad från årets sommar så bjöd 2010s på ökenhetta. Därför blev genrepet ett riktigt värmetest. Mitt vätskeintag var 3,5 liter under de 20 kilometrarna.
Turligt nog inföll 14 juli 2010 på en vardag så starten var senarelagd till 18:00. Det var ändå väldigt varmt vid start så några extra vätskekontroller lades in. Totalt kom 250 löpare varav ca 100 hängde med vår 6:15-grupp. Eftersom jag farthöll i det tempot hade jag också gjort ett T-shirttryck med nr 615 i tidsenligt typsnitt. Jag testade att springa i bomull och det funkade utmärkt i värmen.
Den här provlöpningen blev uppmärksammad och strax kom önskemålet från flera som inte kunnat vara med om vi inte skulle kunna göra om den igen. Själva bansträckningen är ju inte så upphetsande så jag var ingen ivrig påskyndare, Men Roger Andersson tog initiativet till att springa från Rotebro och in till Stadion på kvällen den 11 juli 2011. Jag hade gått i mål på Swedish Alpine Ultra (110 km fjäll) ett dygn tidigare men gick med på att åter springa med som vägvisare. Det blev ett mycket trevligt löp som vi avrundade med att tokrusa genom stan till Medborgarplatsen för ett rejält after-run.
Även de här provlöpningarna blev så uppskattade att Roger också organiserade en vintervariant den 11 februari och ett sista bantest den 22 juni i år. På båda var uppslutningen god och det märktes att den rktiga tävlingen nu låg nära i tiden. Eftersom jag var involverad i organisationen av det sista provlöpet så förvånades jag över att så många löpare bara såg Jubileumsmaran som vilken tävling som helst med fokus på snittfart, tid och skoval, men totalt ointresserade av den historiska inramningen som jag vurmade för och som jag visste att arrangörerna också såg som huvudsaken med loppet.
Det var ett ganska stort antal utländska löpare anmälda till Jubileumsmarathon. Jag stötte ihop med flera av dem dagarna före maran. Där var intresset desto mer intriktat på historien. Flera hade kommit till Stockholm just för att vara med och fira hågkomsten. Visst skulle de springa tävlingen men ville heller inte missa Riksidrottsmuséets utställning om olympiaden, visningarna på Stadion och föredragen på GIH. Förvånansvärt många sydafrikaner var här för att fira McArthurs minne. Jag träffade också britter, tyskar, fransmän och italienare som tröttnat på att jaga tider och nu istället specialiserade sig på tema-lopp i kombination med lite kulturturism. Jag kände mig bekvämare i detta sällskap än i Funbeats oändliga diskussioner om vilken tejp man ska försegla bröstvårtorna med.
Så min egen planering sista veckan före tävlingen gick bara ut på att sätta mig in i rätt 1912-stämning. Jag letade runt efter rätt klädsel och försökte samtidigt föreställa mig Sverige vid tiden för olympiaden. Med dagens mått mätt var Sverige 1912 ett u-land. Industrialiseringen pågick men hade startat hundra år efter de stora länderna i central- och västeuropa. Inkomstskillnaderna var enorma, fattigdomen utbredd. Sverige var ett utpräglat privilegiesamhälle där en liten elit hade den ekonomiska och politiska makten. De allra flesta svenskar slet dock fortfarande med jordbruk under knappa förhållanden. Situationen var för många även 1912 så svår att man satsade allt på att antingen emigrera till Nordamerika där redan en femtedel av svenskarna fanns eller på vinst och förlust ta sig till en "storstad" som Stockholm.
Stockholm var alltså i mångt och mycket ett nybyggarsamhälle. Befolkningen hade ökat från 140 000 1870 till 340 000 år 1912. Staden räknades därför som den mest trångbodda i hela Europa. Misären var utbredd med många tiggare och trashankar på gatorna. Storstrejken 1909 hade drivit många familjer från hus och hem och det fanns starka motsättningar mellan stadens överklass och arbetare, daglönare och arbetslösa. Landets regeringar som avlöste varandra bestod i huvudsak av medlemmar från adelsfamiljerna, industrialister och storgodsägare. De försökte stävja folkopinionen genom att införa reformer som allmän rösträtt (för män) och utökad fattigvård. Detta gjordes dock hela tiden högst motvilligt.
Jag har fått frågan om varför inte marathonloppet drogs som en runda igenom Stockholms innerstad istället för att gå lång ut på landet och sedan vända tillbaka samma väg? Tanken att lägga loppet i stan fanns överhuvud taget inte i någon av arrangörernas sinnesvärld 1912. Till att börja med var gatorna knappt springbara och närmast att betrakta som sanitära olägenheter. Men framför allt var det otänkbart ur ett säkerhetsperspektiv att låta en så uppmärksammad händelse äga rum där man inte kunde kontrollera folkmassorna. Bättre då att lägga tävlingen längs med en av de mindre grusvägarna ut från Stockholm där det var lätt att kanta loppet med militär och poliser i pickelhuvor.
Nåja, nu var inte allt så förfärligt dåligt i Sverige. Vi fick ju trots allt organisera OS. Detta beslut togs 1909 i Berlin då just den staden tackade nej, inte minst pga att krigsmolnen började torna upp sig över Europa. Sverige och Stockholm kändes som en bra kompromiss för fransmän, engelsmän, ryssar, amerikaner och tyskar. Vi hade också starka personligheter som generalmajor Viktor Balck och greve Clarence von Rosen med i Internationella Olympiska Kommittén. Stockholm hade gjorts tillgängligt genom de nya fina järnvägarna. Sverige ansågs numera också vara en stor idrottsnation med sina 25 medaljer från OS i London 1908 vilket gett en plats efter Storbritannien och USA, men före länder som Tyskland och Frankrike.
Förmodligen var dock det viktigaste skälet till att Stockholm fick OS 1912 att man i flera år arrangerat de Nordiska Spelen och därför hade kunskap och vana i att ta hand om besökare och genomföra ett antal idrottstävlingar under en begränsad tid. Det var vid den här tiden nämligen inte självklart att just de olympiska spelen som initierats av Baron de Coubertin skulle leva vidare. Man var beroende av att varje spel blev en succé och kunde inte tillåta ytterligare ett fiasko som OS i St Louis 1904. Och OS i Stockholm 1912 blev just en succé, inte minst tack vare vädret och tack vare att svenskarna hanterade mediebevakningen så väl.
Med den bakgrunden så ville jag i så stor utsträckning som möjligt komma till Jubileumsmarastarten tidstypiskt klädd. En observation som säkert många gjort är att de idrottsliga resultaten för 100 år sedan inte är vansinnigt mycket sämre än dagens. Det gäller inte minst för marathon. Om man betänker att de som kom för att delta i tävlingarna på den tiden gjorde det för att de råkade ha möjlighet, mål och medel snarare än att de var framvaskade talanger så kan man säga att resultaten från 1912 är fullt jämförbara med dagens. Jag drog därför slutsatsen att det inte fanns någon ursäkt för mig att tumma på något i den personliga utrustningen.
Det gjorde inköpslistan föredömligt kort. Jag behövde ett linne i bomull, ett par shorts i bomull och ett par för tiden typiska skor. De två första orsakade inga problem. Designen är tidslös. Ju enklare och billigare desto mer genuint. Jag var noga med att välja shorts men knappar i gylfen. De jag hittade var lite förstora men det är också tidstypiskt. Jag tog därför ett vanligt flätad läderband och spände i midjan, precis som man kan se på bilder från tiden. Svenskarna i loppet hade en tygflagga fastsydd på linnets bröst. En sådan köper man väl varsomhelst tänkte jag och hojjade iväg till Haninge Centrum. Men tji fick jag, kom hem flagglös och beklagade mig för min son. Han sa, "jasså flagga - det köper man väl i souverniraffärerna i Gamla Stan". Jamen självklart! På hojjen igen och flaggor blev inhandlade och skulle snart bli dittråcklade.
Anskaffning av skor visade sig dock vara det största problemet. Det finns inte så mycket skrivet i historieböckerna om löparnas skor men jag har detaljstuderat mängder med bilder och sett att européer och amerikaner sprang i relativt tunna läderskor. Säkert mjukt och hamrat läder ganska likt indianmockasiner fast med tjockare sula eftersom man sprang på grusvägar. Jag har faktiskt haft ett par sådana inhandlade i Filippinerna för mycket länge sedan. Efter att ha scannat Stockholm Citys samtliga butiker kunde jag inte hitta några liknande som jag skulle våga springa i. Däremot hade jag registrerat att asiatiska löpare snarare sprang i tygskor. De verkade väldigt nätta och lätta. Jag har varit stationerad i Hongkong och Singapore och sett att man gärna går i sådana skor med tygöverdel och sula av rotting, flätad hampa och liknande. Plötsligt snubblade jag på just sådana skor på HM när jag letade bomullskläder. Ett par kinaskor till reapriset 75:- kändes helt rätt. Sista exet i min storlek inhandlades per omgående.
Jag var lite orolig för kvalitén. Skulle de hålla för en mara eller spricka upp i sömmarna? Jag provsprang först 5 km, sedan 10 km, med perfekt och problemfritt resultat. Min lycka var gjord. Helt 1912-mässig alltså och klar för startlinjen.
Givetvis var det inte tal om klocka, GPS eller mobiltelefon. Här var det minimalism i ordets rätta bemärkelse som gällde. Jag plockade till och med fram ett par gamla enkelslipade glasögon i tunna bågar.
Maran 1912 gick i 30-gradig värme. Man ser på bilder från starten att de allra flesta löparna knutit snusnäsdukar att täcka huvudet med från den obarmhärtiga solen. Jag förstår att detta var ett provisorium anpassat till dagsvädret. Skulle den tidens löpare sprungit under 2012 års sommarväder skulle många säkert varit barhuvade. På tävlingsdagen beslöt jag mig därför att springa med vattenkammad mittbena enligt tidens mode.
Resten är historia i ordets rätta bemärkelse. 2012 års arrangörer hade gjort ett storartat arbete från startsalut framför hedersläktaren till en bana kantad med funktionärer i halmhattar och tidsenlig klädsel. Jag njöt av varje meter under loppet och hade egentligen aldrig någonsin en tanke på tempo och sluttid. Jag sprang i min komfortzon och gav komplimanger till alla ur publiken som klätt upp sig tidstypiskt. jag förvånades visserligen av att så många många löpare kom i sin bedrövliga funktionsutstyrsel och plastskor men gladdes desto mer åt de som ansträngt sig för att spegla detta löps historiska vingslag.
Som en konsekvens av anpassningen till dagens löpbara vägar mätte bansträckningen 40075 meter. Det var helt acceptabelt ur ett 1912-årsperspektiv där man såg ett marathon som i första hand ett uthållighetsprov över 40 kilometer. Men jag ville först och främst springa den ursprungliga distansen 40200 meter och i andra hand anpassa mig till Svenska Marathonsällskapets påbjudan att endast ett fullgjort 42195 meter eller mer räknas till ett genomfört marathon. Så vid ingången genom stadionporten där bysterna av Viktor Balck och PH Ling flankerar, svängde jag vänster för att göra den något nesliga extraslingan ner till Fiskartorpsbacken och sedan uppför tillbaka för målgång på Stadion
För en ultralöpare betydde denna lilla runda ingenting men jag undrar om inte extrasvängen ändå bidrog till att så många av främst de svenska löparna missade den historiska poängen med detta Jubileumsmarathon? Det finns förstås ett svar som heter kronor och ören på den frågan och som jag har full förståelse för.
Firandet var dock inte över i och med målgången. Dagen efter, på söndagen, bjöds galamiddag på Stadion. Ett förstklassigt arrangemang och här korades de bäst klädda löparna under loppet. Det var mycket värdiga finalister som inte bara likt med mig verkligen gått in för uppgiften med full ambition utan också hade intressanta historiska krokar att hänga upp sitt deltagande på.
Därmed lägger vi Jubileumsmarathon till handlngarna. Nästa gång det beger sig blir väl om 100 år igen och då är man väl knappast löpmässig. Jag kommer inte att sakna den här bansträckningen men jag beklagar verkligen om löparsverige fortsätter att falla ned i historrielöshetens mörker. Nog gav det här arrangemanget mersmak för många att vilja få vara med om något liknande. Det skulle man absolut kunna göra om bara viljan och kraften finns. Händelser i historien finns det gott om. Den löparboom som pågår just nu kommer att göra det några år till, sedan kommer en stagnation och då finns det möjlighet för breddning och diversifiering för att tala marknadsförarspråk. När dagens löparnördar inser att personbästan och ortopediska skoinlägg inte längre står överst på dagordningen så skulle det inte förvåna mig om just historiska event utgör löpningens framtid. Kom ihåg var ni läste det först!
I lördags, den 14 juli 2012, genomfördes Jubileumsmarathon exakt 100 år efter det olympiska maran. Det blev en fantastisk Grande Finale på den period om 1392 dagar som jag levt med denna tävling i tankar, planerande och ett antal fler provspringningar.
Bantestet jag var med på 2008 initierades av Peter Lembke. Peter hade letat fram den gamla sträckningen och sedan rekat upp den på moderna kartor. Tillsammans med hustru Ulla, Annica Johansson och paret Dolk genomförde Peter redan i augusti det året en stigfinnarlöpning. När vi sedan sprang i september så hade några småjusteringar gjorts. Den väg vi följde var i stort sett identisk med det som kom att bli Jubileumsmarathon. Vi sprang från Stockholms Stadion till minnesstenen vid Sollentuna Kyrka och sedan samma väg tillbaka. Jag GPS-mätte då sträckan till 40 480 m.
Både landsvägen och kyrkan är kända från tavlan här ovan.
Jag är intresserad av idrottshistoria så långt före den här provlöpningen var jag bra påläst på Solskensolympiaden i Stockholm 1912. Om marathontävlingen visste jag dock inte mer än att det blev ett ordentligt manfall pga värmen, att en portugis dog, att en japan försvann och att en sydafrikan segrade. Så även om banan i sig visade sig vara riktigt tråkig, kantad med motorvägar och byggarbetsplatser, så grävde jag snart ner mig i annalerna efter mer information kring OS 1912 och då speciellt i maran.
Sverige var för hundra år sedan föregångare på många områden och svenskar var i högsta grad aktiva i att forma den moderna idrotten med bredd och elit, organisation i förbund och i förvaltningen av gemensamma regler över nationsgränserna. Sådant verkar ha fallit ur folkminnet och vi är idag riktigt dåliga på att ta vara på våra idrottsliga traditioner här i landet.
Därför mottog jag med stor glädje beskedet om att ett Jubileumsmarathon med historisk inramning planerades. Detta var i slutet av 2009 och Peter Lembke var konsulterad i att ta fram den riktiga bansträckningen.
De arrangerade klubbarna Hässelby och Spårvägen ville känna på intresset och banans kapacitet. En officiell provspringning skulle därför äga rum 14 juli 2010 och då i ena riktningen från Stadion till Rotebro. Jag fick frågan om att delta som farthållare och guide vilket jag naturligtvis gärna gjorde. Provlöpningen var ett samarbete med Team Fakta som jag var löst knuten till.
En dryg vecka före samlades vi löpledare på Marathonkansliet för lite genomgång och för att få en dragning av Bengt Jansson kring de historiska händelserna och platserna för marathontävlingen 1912. Vi som samlades var Ulla och Peter Lembke, Barbro och Jan Paraniak, Kjell Kvarfordt, Guillermo Vega, Anders Szalkai, Roger Andersson och några till. Kristina Sörenssen från Team Fakta, Micke Sjöblom och Marie Blommé var också rekryterade men inte där just då.
Vi bestämde oss för att genrepa löpningen på söndagen den 11/7 kl. 12:00. Till skillnad från årets sommar så bjöd 2010s på ökenhetta. Därför blev genrepet ett riktigt värmetest. Mitt vätskeintag var 3,5 liter under de 20 kilometrarna.
Turligt nog inföll 14 juli 2010 på en vardag så starten var senarelagd till 18:00. Det var ändå väldigt varmt vid start så några extra vätskekontroller lades in. Totalt kom 250 löpare varav ca 100 hängde med vår 6:15-grupp. Eftersom jag farthöll i det tempot hade jag också gjort ett T-shirttryck med nr 615 i tidsenligt typsnitt. Jag testade att springa i bomull och det funkade utmärkt i värmen.
Den här provlöpningen blev uppmärksammad och strax kom önskemålet från flera som inte kunnat vara med om vi inte skulle kunna göra om den igen. Själva bansträckningen är ju inte så upphetsande så jag var ingen ivrig påskyndare, Men Roger Andersson tog initiativet till att springa från Rotebro och in till Stadion på kvällen den 11 juli 2011. Jag hade gått i mål på Swedish Alpine Ultra (110 km fjäll) ett dygn tidigare men gick med på att åter springa med som vägvisare. Det blev ett mycket trevligt löp som vi avrundade med att tokrusa genom stan till Medborgarplatsen för ett rejält after-run.
Även de här provlöpningarna blev så uppskattade att Roger också organiserade en vintervariant den 11 februari och ett sista bantest den 22 juni i år. På båda var uppslutningen god och det märktes att den rktiga tävlingen nu låg nära i tiden. Eftersom jag var involverad i organisationen av det sista provlöpet så förvånades jag över att så många löpare bara såg Jubileumsmaran som vilken tävling som helst med fokus på snittfart, tid och skoval, men totalt ointresserade av den historiska inramningen som jag vurmade för och som jag visste att arrangörerna också såg som huvudsaken med loppet.
Det var ett ganska stort antal utländska löpare anmälda till Jubileumsmarathon. Jag stötte ihop med flera av dem dagarna före maran. Där var intresset desto mer intriktat på historien. Flera hade kommit till Stockholm just för att vara med och fira hågkomsten. Visst skulle de springa tävlingen men ville heller inte missa Riksidrottsmuséets utställning om olympiaden, visningarna på Stadion och föredragen på GIH. Förvånansvärt många sydafrikaner var här för att fira McArthurs minne. Jag träffade också britter, tyskar, fransmän och italienare som tröttnat på att jaga tider och nu istället specialiserade sig på tema-lopp i kombination med lite kulturturism. Jag kände mig bekvämare i detta sällskap än i Funbeats oändliga diskussioner om vilken tejp man ska försegla bröstvårtorna med.
Så min egen planering sista veckan före tävlingen gick bara ut på att sätta mig in i rätt 1912-stämning. Jag letade runt efter rätt klädsel och försökte samtidigt föreställa mig Sverige vid tiden för olympiaden. Med dagens mått mätt var Sverige 1912 ett u-land. Industrialiseringen pågick men hade startat hundra år efter de stora länderna i central- och västeuropa. Inkomstskillnaderna var enorma, fattigdomen utbredd. Sverige var ett utpräglat privilegiesamhälle där en liten elit hade den ekonomiska och politiska makten. De allra flesta svenskar slet dock fortfarande med jordbruk under knappa förhållanden. Situationen var för många även 1912 så svår att man satsade allt på att antingen emigrera till Nordamerika där redan en femtedel av svenskarna fanns eller på vinst och förlust ta sig till en "storstad" som Stockholm.
Birger Jarlsgatan 1913
Stockholm var alltså i mångt och mycket ett nybyggarsamhälle. Befolkningen hade ökat från 140 000 1870 till 340 000 år 1912. Staden räknades därför som den mest trångbodda i hela Europa. Misären var utbredd med många tiggare och trashankar på gatorna. Storstrejken 1909 hade drivit många familjer från hus och hem och det fanns starka motsättningar mellan stadens överklass och arbetare, daglönare och arbetslösa. Landets regeringar som avlöste varandra bestod i huvudsak av medlemmar från adelsfamiljerna, industrialister och storgodsägare. De försökte stävja folkopinionen genom att införa reformer som allmän rösträtt (för män) och utökad fattigvård. Detta gjordes dock hela tiden högst motvilligt.
Jag har fått frågan om varför inte marathonloppet drogs som en runda igenom Stockholms innerstad istället för att gå lång ut på landet och sedan vända tillbaka samma väg? Tanken att lägga loppet i stan fanns överhuvud taget inte i någon av arrangörernas sinnesvärld 1912. Till att börja med var gatorna knappt springbara och närmast att betrakta som sanitära olägenheter. Men framför allt var det otänkbart ur ett säkerhetsperspektiv att låta en så uppmärksammad händelse äga rum där man inte kunde kontrollera folkmassorna. Bättre då att lägga tävlingen längs med en av de mindre grusvägarna ut från Stockholm där det var lätt att kanta loppet med militär och poliser i pickelhuvor.
Nåja, nu var inte allt så förfärligt dåligt i Sverige. Vi fick ju trots allt organisera OS. Detta beslut togs 1909 i Berlin då just den staden tackade nej, inte minst pga att krigsmolnen började torna upp sig över Europa. Sverige och Stockholm kändes som en bra kompromiss för fransmän, engelsmän, ryssar, amerikaner och tyskar. Vi hade också starka personligheter som generalmajor Viktor Balck och greve Clarence von Rosen med i Internationella Olympiska Kommittén. Stockholm hade gjorts tillgängligt genom de nya fina järnvägarna. Sverige ansågs numera också vara en stor idrottsnation med sina 25 medaljer från OS i London 1908 vilket gett en plats efter Storbritannien och USA, men före länder som Tyskland och Frankrike.
Förmodligen var dock det viktigaste skälet till att Stockholm fick OS 1912 att man i flera år arrangerat de Nordiska Spelen och därför hade kunskap och vana i att ta hand om besökare och genomföra ett antal idrottstävlingar under en begränsad tid. Det var vid den här tiden nämligen inte självklart att just de olympiska spelen som initierats av Baron de Coubertin skulle leva vidare. Man var beroende av att varje spel blev en succé och kunde inte tillåta ytterligare ett fiasko som OS i St Louis 1904. Och OS i Stockholm 1912 blev just en succé, inte minst tack vare vädret och tack vare att svenskarna hanterade mediebevakningen så väl.
Med den bakgrunden så ville jag i så stor utsträckning som möjligt komma till Jubileumsmarastarten tidstypiskt klädd. En observation som säkert många gjort är att de idrottsliga resultaten för 100 år sedan inte är vansinnigt mycket sämre än dagens. Det gäller inte minst för marathon. Om man betänker att de som kom för att delta i tävlingarna på den tiden gjorde det för att de råkade ha möjlighet, mål och medel snarare än att de var framvaskade talanger så kan man säga att resultaten från 1912 är fullt jämförbara med dagens. Jag drog därför slutsatsen att det inte fanns någon ursäkt för mig att tumma på något i den personliga utrustningen.
Det gjorde inköpslistan föredömligt kort. Jag behövde ett linne i bomull, ett par shorts i bomull och ett par för tiden typiska skor. De två första orsakade inga problem. Designen är tidslös. Ju enklare och billigare desto mer genuint. Jag var noga med att välja shorts men knappar i gylfen. De jag hittade var lite förstora men det är också tidstypiskt. Jag tog därför ett vanligt flätad läderband och spände i midjan, precis som man kan se på bilder från tiden. Svenskarna i loppet hade en tygflagga fastsydd på linnets bröst. En sådan köper man väl varsomhelst tänkte jag och hojjade iväg till Haninge Centrum. Men tji fick jag, kom hem flagglös och beklagade mig för min son. Han sa, "jasså flagga - det köper man väl i souverniraffärerna i Gamla Stan". Jamen självklart! På hojjen igen och flaggor blev inhandlade och skulle snart bli dittråcklade.
Jag var lite orolig för kvalitén. Skulle de hålla för en mara eller spricka upp i sömmarna? Jag provsprang först 5 km, sedan 10 km, med perfekt och problemfritt resultat. Min lycka var gjord. Helt 1912-mässig alltså och klar för startlinjen.
Givetvis var det inte tal om klocka, GPS eller mobiltelefon. Här var det minimalism i ordets rätta bemärkelse som gällde. Jag plockade till och med fram ett par gamla enkelslipade glasögon i tunna bågar.
Maran 1912 gick i 30-gradig värme. Man ser på bilder från starten att de allra flesta löparna knutit snusnäsdukar att täcka huvudet med från den obarmhärtiga solen. Jag förstår att detta var ett provisorium anpassat till dagsvädret. Skulle den tidens löpare sprungit under 2012 års sommarväder skulle många säkert varit barhuvade. På tävlingsdagen beslöt jag mig därför att springa med vattenkammad mittbena enligt tidens mode.
Resten är historia i ordets rätta bemärkelse. 2012 års arrangörer hade gjort ett storartat arbete från startsalut framför hedersläktaren till en bana kantad med funktionärer i halmhattar och tidsenlig klädsel. Jag njöt av varje meter under loppet och hade egentligen aldrig någonsin en tanke på tempo och sluttid. Jag sprang i min komfortzon och gav komplimanger till alla ur publiken som klätt upp sig tidstypiskt. jag förvånades visserligen av att så många många löpare kom i sin bedrövliga funktionsutstyrsel och plastskor men gladdes desto mer åt de som ansträngt sig för att spegla detta löps historiska vingslag.
Som en konsekvens av anpassningen till dagens löpbara vägar mätte bansträckningen 40075 meter. Det var helt acceptabelt ur ett 1912-årsperspektiv där man såg ett marathon som i första hand ett uthållighetsprov över 40 kilometer. Men jag ville först och främst springa den ursprungliga distansen 40200 meter och i andra hand anpassa mig till Svenska Marathonsällskapets påbjudan att endast ett fullgjort 42195 meter eller mer räknas till ett genomfört marathon. Så vid ingången genom stadionporten där bysterna av Viktor Balck och PH Ling flankerar, svängde jag vänster för att göra den något nesliga extraslingan ner till Fiskartorpsbacken och sedan uppför tillbaka för målgång på Stadion
För en ultralöpare betydde denna lilla runda ingenting men jag undrar om inte extrasvängen ändå bidrog till att så många av främst de svenska löparna missade den historiska poängen med detta Jubileumsmarathon? Det finns förstås ett svar som heter kronor och ören på den frågan och som jag har full förståelse för.
Firandet var dock inte över i och med målgången. Dagen efter, på söndagen, bjöds galamiddag på Stadion. Ett förstklassigt arrangemang och här korades de bäst klädda löparna under loppet. Det var mycket värdiga finalister som inte bara likt med mig verkligen gått in för uppgiften med full ambition utan också hade intressanta historiska krokar att hänga upp sitt deltagande på.
Därmed lägger vi Jubileumsmarathon till handlngarna. Nästa gång det beger sig blir väl om 100 år igen och då är man väl knappast löpmässig. Jag kommer inte att sakna den här bansträckningen men jag beklagar verkligen om löparsverige fortsätter att falla ned i historrielöshetens mörker. Nog gav det här arrangemanget mersmak för många att vilja få vara med om något liknande. Det skulle man absolut kunna göra om bara viljan och kraften finns. Händelser i historien finns det gott om. Den löparboom som pågår just nu kommer att göra det några år till, sedan kommer en stagnation och då finns det möjlighet för breddning och diversifiering för att tala marknadsförarspråk. När dagens löparnördar inser att personbästan och ortopediska skoinlägg inte längre står överst på dagordningen så skulle det inte förvåna mig om just historiska event utgör löpningens framtid. Kom ihåg var ni läste det först!
