Jag lät X2000 expediera mig till Malmö C. Väl beblandad med lokalbefolkningen tyckte jag att alla kvinnor lät som Tina Nordström och alla män som Jimmy Åkesson. Sådana kontraster skakar om och med halva släkten från Skåne insåg jag att jag nog borde åka söderut lite oftare.
Nåja, nu var jag inte här för att prata utan för att springa. Jag kom ned redan en dag i förväg för att acklimatisera mig och för att få maximalt med sömn inför löpet som skulle gå på natten mellan lördagen och söndagen och sträcka sig över 80 km exotisk och spektakulär Österlennatur.
Basläger upprättades hos min bror i Arlöv. Energiuppladdningen började redan på fredagskvällen. Det märks att Skåne är ett eget land i landet för var annars steker man sushin?
Udda och inte direkt någon smaksensation men jag sov gott på den till långt in på lördagsförmiddagen. Tog då en stärkande promenad till Lomma som utvecklats till Malmös Vega så här kände man sig som hemma. Smarriga wienerbröd hade de dessutom på Blå Caféet.
Tog ytterliggare en tupplur på eftermiddagen och drog sedan iväg för att lokalisera Pågatåget mot Ystad. Malmö C är inte lika rörig som Centralen i Stockholm så jag hittade snabbt rätt perrong och hann därför bunkra ännu mer energi på Burger King innan stinsen vinkade av oss.
Tåget var fullt med löpare i trikåer. Nu hade man ju kunnat fatta oro men jag råkade veta att Malmö Halvmarathon gått av stapeln under eftermiddagen och det här var alltså tappra hemvändare. De såg dessutom på tok för seriösa och för vätränade ut för att vara ultralöpare.
I Ystad mötte jag Stefan Samuelsson som också skulle springa. Vi plockades upp av Mathias Widstrand som schangdobelt nog erbjudit oss skjuts till starten. Skåne var grått och regnigt så det såg inte ut som om loppet skulle leva upp till sitt namn i år heller. Men väl på väg till Haväng strax norr om Kivik så sprack molntäcket upp och vi kunde se solen gå ned och månen upp över Österlen.
Egentligen hade jag anmält mig för att springa Midnattsloppet i Stockholm den här kvällen. Men när samma datum annonserades för Full Moon Race tvekade jag endast en millisekund innan jag sålde mitt startbevis i det förstnämnda för ett ölrus. Det beslutet kändes extremt välmotiverat när jag tänkte på att jag slapp trängas med 20 000 andra löpare på Ringvägen vid den här tiden på kvällen.
Här skulle jag istället få midnattslöp i ordets rätta bemärkelse och dessutom ha en bra chans att slå mig in på topp-10-listan.
Att jag kunde hoppas på det beror på att endast 9 deltagare samlades till start.
Bland dessa nio hade dessutom arrangörerna Hansson räknat in sig själva. Därmed skulle den enda servicestationen utmed banan vara obemannad. Med lite logistiktrick så skulle det fixas så att våra dropbags transporterades till denna kontroll vid Sandhammarens fyr och sedan på något magiskt sätt till målgången i Ystad. Jag vågade inte tänka något djupare på hur det skulle gå till.
Klockan slog då äntligen startdags. Vi gick traditionsenligt ned till stranden för fotografering, önskade varandra lycka till och så gick startskottet.
Nä förresten, det gjorde det inte alls det. Istället så efter ett "Ska vi?..., OK, nu drar vi", startade vi våra klockor och sprang iväg.
Jag hade bestämt mig för att köra ett lugnt och jämnt tempo och ta det försiktigt vid alla hinder. Med endast 2 veckor till Skövde 48-timmars så gällde det att spara sig. Jag hade banan kvar sedan förra året och hade nogsamt sett till att den nu låg i Forerunnerklockan och fungerade. Jag lät därför alla övriga åtta deltagare galoppera iväg medan jag själv struttade på i mitt hemtama 6:50-tempo redan från första metern.
Så här i början var det fantastiskt fint att springa med månen över havet. Temperaturen var +15 C och luften kändes frisk och syrerik. En ren njutning som jag hoppades skulle hålla i sig så länge som möjligt. Eftersom jag ganska så direkt blev akterseglad och ensam så behövde jag inte tänka på något annat än att förflytta mig framåt och då och då snegla på navigeringen i klockan. Bansträckningen för Full Moon Race är på pappret väldigt enkel eftersom den följer Skåneleden hela vägen till målet i Ystad men verkligheten vet berätta något annat. Ledmarkeringen har på många ställen stor förbättringspotential och den är inte riktigt gjord för nattlöpare.
För mig är det så att de första 6-7 kilometrarna i alla lopp är sig lika. Det känns att man springer och det är ansträngande. Men vid någon punkt därefter så börjar löpningen bli riktigt bekväm. Benen går av sig själv. Är jag då inte uppmärksam så kan jag börja springa på bra mycket snabbare än vad som är hälsosamt på ett långlopp. Jag bemödade mig därför om att hålla nere tempot.
Banan erbjuder hjälp i det avseendet. Redan efter en mil kommer man in i Stenshuvuds Nationalpark. Berget är snudd på 100 meter över havet men leden snävar av lite så man behöver inte göra en full summit. Det hade jag dock glömt sedan förra året så jag besteg verkligen Stenshuvud den här gången och fick vända helt om uppe på hällen.
Med Stenshuvud avklarat så är det betydligt flackare i flera mil. Här hittade jag in i en riktigt skön lunk. Pannlampan behövdes i vegetationen men dess sken tror jag hjälpte mig att komma in i rent meditativ löpning. Det här har utvecklats till den känsla jag åtrår mest i ultralöpningen. När man vet att man klarar distansen, att man kan hantera sitt vätske- och näringsintag, att man hittar vägen, ja då återstår det ju bara att mala på, låta kilometrarna ticka på och gå in i sitt inre.
Det här innehåller mycket mer än runner's high som visserligen är en komponent men ett lyckorus som kommer och går okontrollerat och av varierande längd. Jag talar istället om ett läge där njutningskänslorna varvas med väldigt negativa tankar som måste hanteras och övervinnas, timme ut och timme in.
Första gångerna kan man skrämmas av att de egna svagheterna kommer upp så naket. De kan inte förträngas så som man annars gör i alla andra situationer i livet. I ultralöpning funkar det inte att sopa något under mattan. För att kunna fullfölja måste man vara fullständigt öppen och ärlig mot sig själv. Det blir en inre debatt där tankar på utmattning, uppgivenhet och allmänt misslyckande möts med positivt tänkande på tidigare framgångar, på att svackor är tillfälliga, på att varje steg leder framåt, på känslan efter målgång men också på en hel hoper andra saker man uppskattar i livet. Jag har ju vid andra tillfällen rekommenderat att man gärna kan tänka på sex för det fungerar för de flesta. Men det går också bra med tankar på familjen, på trevliga resor man gjort och tänker göra, på favoritmusik, på god mat, på ädla viner.
Den fysiska ansträngningen river ner gränserna och de mentala spärrarna vi bär inom oss. Någonstans mitt inne i ett ultrapass hamnar jag i en tankevärld som ligger nära mina drömmar, men här i vaket tillstånd. Det blir ett eget universum att utforska. Efter varje genomförd tävling känner jag mig stärkt mentalt och det driver mig till att genomföra nästa långa ultraäventyr.
Det var djupt, så snabbt tillbaka till verkligheten på Österlen.
Här sprang jag alltså på och lät klockan passera midnatt. Banan varvar löpning i strandnära terräng med en hel del partier på grusväg och asfalt. Man springer genom de små fiskelägena utmed kusten. Just där är det gatljus men strax bär leden ut i mörkret igen.
Fullmånen täcktes ibland av lätta moln men gav ändå tillräckligt ljus så att jag kunde släcka ned pannlampan. Jag sprang genom äppelodlingar och där luktade det verkligen äpple. Jag sprang genom kohagar och där luktade något annat. Skåne måsta ha fått mycket regn den här sommaren för marken kändes riktigt fuktmättad. Grusvägarna och stigarna hade massor av vattenpölar som jag försökte navigera runt med blandat resultat. Jag insåg rätt snart att det var bättre att inte bry sig.
Redan efter felspringningen upp på Stenshuvud förstod jag att chanserna att slå förra årets tid 11 tim 44 min var små. Jag tänkte att om jag bara gör mitt race och springer i någorlunda jämnt tempo så sladdar jag inte efter alltför mycket. Min taktik att hellre springa på säkerhet och komma i mål snarare än att chansa på fart har ofta lett till att jag kunnat passera löpare som sprängt sig eller tvingats bryta av andra orsaker. Strax före Simrishamn kom jag ifatt Torbjörn Perttu som drabbats av knäproblem. Han stretade dock på gående.
Jag fortsatte förbi och vidare över Brantevik, Skillinge och Örnahusen där den långa sandstranden mot Sandhammarens fyr börjar. Här visade min klocka på att jag passerat maradistansen med någon kilometer. Förra året hade jag för mig att den visat knappt 40 här, skumt.
Jag hade ett tydligt minne av att den 8 km långa sträckan på sanden skulle kännas oändligt lång och undrade om underlaget skulle vara mer svårlöpt i år. Det var det inte. Tricket är att springa nära vattnet för där är sanden hårt packad.
Fullmånen lyste upp stranden bra så jag släckte ned pannlampan. Jag var i det här läget helt ensam. Egentligen har jag alltid varit skeptisk mot det där svenska semesteridealet om att ha en öde strand för sig själv men såhär mitt i natten gav det en mäktig känsla. Här sprang jag alltså mot en blinkande fyr som inte ville komma närmare. Vågorna brusade in mot mig en i taget och sjöfåglarna såg till att det inte var tyst däremellan. Det var magisk löpning, ett av de mer minnesvärda ögonblicken jag upplevt på två ben.
Det hade kunnat vara 100%-igt men med några kilometers mellanrum rann det ut åar med vatten uppifrån land. En bekräftelse igen på att den här landsänden fått mycket nederbörd på sistone. De här fårorna var det inget problem att passera torrskodd över förra året men nu fick man välja mellan att vada eller att dra sig upp mot land och gå över de broar som finns där. Jag valde det senare.
Detta kostade än mer tid men jag hade inte bråttom. När jag väl till slut anlände vägen upp mot fyren och lämnade stranden var det med ett styng av vemod. Det var dock helt nödvändigt för jag var nu i skriande behov av näringsintag.
Denna obemannade servicestation bestod av en Volvokombi med en lanterna i - en fyrbil alltså. Bilnycklarna låg gömda på hemligt ställe som bara vi löpare kände till. I passagerarsätet låg en lista där man noterade sin ankomsttid och så småningom tiden för att springa vidare.
Jag plockade ut min bag, satte mig i den öppnade bakluckan med dinglande ben och kollade över vad där fanns för smått och gott att mumsa på. Kaffe var precis vad jag behövde till mina flapjacks. Där fanns också chips. Jag packade om min rygga med nya förnödenheter och tankade upp vätskeblåsan med vatten. Jag kunde inte motstå en påtår kaffe. Det började ljusna så jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta fem minuter extra och få ned pulsen till vilonivå innan jag tuffade vidare.
Så det blev ett 20 minuter långt stopp. Klockan var några minuter före 05:00 och pannlampan behövdes inte längre. Jag kände mig rejält trögstartad. Ute på vägen bort från fyren blev jag ordentligt bländad av ett tidningsbud som hade fullt av starka strålkastare på sin bil. Det satte sprätt på mig. Jag sprang därför snabbt över fälten genom morgondimman och kom strax ned på klapperstensstranden mot Kåseberga.
Förra året tror jag att jag gick hela den här sträckan som är ca 2 km lång men nu valde jag att springa så gått det gick även om jag sjönk ned för varje steg. Jag visste att nästa etapp ändå skulle bli en långsam vandring så jag kunde lika väl ta ut mig här.
För strax började berg- och dalbanepromenaden över Hammars backar på Kåsebergaåsen där Ale stenar passeras. Här är det inte bara det kuperade landskapet som ska forceras utan också ett antal elstängsel. De klättrar man över på stegar som är placerade längst upp på krönet av varje kulle så att man inte ska kunna fuska.
Jag försökte springa lite i nedförsbackarna men många kor gick och betade häruppe och de hade försåtsminerat terrängen runt sig. På en kulle balanserar leden mellan stängslet och ett 30 meter stup ner mot havet. Här var det alltså inte läge för några snedsteg. De fyra kilometrarna över kullarna tog nog nästan en timme att avverka.
Därför var det oerhört skönt att komma ut på landsvägen och asfalten. Inte sedan stranden vid Sandhammaren hade jag kunnat sträcka på löpsteget men här gick det. Jag hittade snabbt in i mitt ursprungstempo. Det kändes vid det här laget riktigt fort. Jag såg nu en löpare några kilometer framför mig. Jag var inte helt säker på att det var någon från tävlingen men eftersom det var den här tiden på morgonen, på den här platsen, och eftersom jag knappade in så gissade jag att det var Stefan. Jag fick däremot ingen lust att springa ifatt och passera. Det var fortfarande mer än en mil kvar till målet och jag visste att det skulle komma en lång seg sträcka i lös sand förbi Nybrostrand. Där skulle alla mina sista krafter behövas.
Nu var det ju tidig söndagsmorgon. Jag hejade på flera hundrastare och såg badare komma till och från havet iklädda endast morgonrock. Vägen in mot Ystad är lättlöpt men för alla tävlingar oavsett längd så gäller att de sista kilometrarna alltid känns väldigt sega och långsamma, här inget undantag. Jag tyckte ändå att jag lyckades hålla någorlunda bra stil ända fram till målet på St Olofs Torg.
Väl framme där prickades jag snabbt av som sista fullföljande löpare och tiden klockades till 12:22. Torbjörn Perttu stod där redan omklädd. han hade brutit i Sandhammaren. Bröderna Hansson hade båda gjort storartade tider runt 10 timmar. Övriga fick också fina resultat. Jag sprang in lite tid på slutet så statistiken för årets upplaga blev godkänd.
Jag fick skjuts till Ystad båtklubb där vi kunde utnyttja duschar och här kunde den här rapporten slutat men jag var tydligen inte riktigt klar med äventyrligeheterna visade det sig.
Med 12 timmar löpning i benen och framför allt hjärnan så var inte sinnena vid bästa vigör. Jag fick ett passerkort och instruktioner att duschen låg några dörrar bort. Jag passerade med möda en herrtoalett, sedan en damtoalett och kom fram till dörren med dusch och bastu. Här slank jag in. Drog av mig alla svettdrypande och stinkande kläder och la dem i duschen, ställde mig i densamma, stålsatte mig för den smärta som skulle komma och skuvade på vattnet. Nog sved det ordentligt vid intvålning på nämnbara och onämnbara ställen. Duschen var rena högtryckssprutan men varm och go. Jag hade svårt att sluta tvagningen.
Plötsligt öppnas dörren av en tjej i min ålder (en tant alltså) hon säger något ursäktande och stänger igen.
Men kommer strax igen med en kompis och säger något på danska som jag uppfattar som "ingen orsak, det är okej". Så står jag där plötsligt i den mittersta av tre duschar omgiven av två damer som liksom jag bara skyler sig med ett tunt lager schampolödder. Jag tänker att de här båtmänniskorna är i alla fall väldigt pragmatiska av sig, tidseffektivt och bra det här med unisexduschar.
Men då kommer det in en svensk lite yngre kvinna. Hon hejar igenkännande på danskorna , blinkar till dem och påtalar för mig att det här är damduschen.
Hoppsan. Jag ursäktar mig och berättar hur jag spenderat min lördagskväll och natt, att jag knappt kan gå och tog därför första bästa dörr som dessutom hade en skylt på en duschande man och en skylt på en bastubadande man på sig (vilket är helt sant). Hon uttrycker förståelse men samtliga tre damer ger mig den där blicken vi ultradistansare känner alltför väl och som uttrycker, "stackars lilla psykopat, det finns nog inte hopp för dig". Svenskan verkar dock också komma till slutsatsen att jag är i ofarligt skick så även hon rafsar av sig sina kläder och ställer sig i den dusch jag just lämnat vakant.
Här flyger några tankar snabbt igenom mitt huvud. Tre damer som kanske är i maskopi med varandra. Inom räckhåll en förhållandevis välbevarad, men av nattlöpning försvagad, man. Kanske ska de strax vira in mig i sina handdukar, dra ned mig i ruffen på sin båt och ha mig som sexslav resten av semestern? Hu, jag klär snabbt på mig, samlar mina prylar och stapplar så fort det går (ca 3 km/h) iväg mot den civilisation och trygghet som Pågatåget tillbaka till Malmö C ger.
Jag bordar snabbt och försäkrar mig om att jag inte är förföljd. När tåget lämnar Ystad drar jag en djup suck av lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar