Batteribyte Garmin Forerunner 305

Efter fyra år började batteriet svikta i min trogna GPS-klocka. Från att ha kunnat registrera rundor i över 11 timmar så gav den nu upp redan efter mindre än 8 tim. Det duger ju inte för en ultralöpare så jag funderade ett tag på att köpa en ny.

Tyvärr är de sista 305-orna slutsålda och jag gillar inte Garmins nyare modeller och inte heller någon av konkurrenternas.

Jag googlade på battery replacement och fann att andra lyckats med detta. Det var bara att skrida till verket och det visade sig inte vara så svårt. Här är en instruktion för den som vill prova på:


1. Förberedelser

För att lyckas med batteritransplantationen behövs följande verktyg och material:

- En brytbladskniv eller liknande för att bända upp klockhalvorna
- Lödpenna/lödkolv
- Lödtenn
- Sidavbitare
- Kopplingstråd
- Silikonlim
- Tvingar eller liknande för att fixera efter ihoplimning
- Samt givetvis ett ersättningsbatteri, men vi återkommer till det.

En multimeter är inte nödvändig men kan vara bra att plocka fram om man ändå har en tillgänglig. Speciellt om man behöver kolla kontaktfunktioner.

Man behöver själv vara någorlunda händig, ha basala kunskaper i lödning och ha modet att sprätta upp sin klocka.


2. Lucköppning

Klockans två halvor är ihoplimmade. Fabriken har valt ett lim som fäster bra och tätar men som tillåter att man kan bända upp skalen med ett platt, tunnt och vasst föremål. Jag valde en brytbladskniv och började i nederänden i skarven under Garmin-loggan.

Det behövdes inte så mycket kraft för att få isär plastskalen med kniven och sedan dela på klockan med fingerstyrka.

Batteriet sitter i nedre skalhalvan tillsammans med dockningskontakten och med signalgivaren som piper för indikation av olika funktioner. Display och elektronik finns i den övre halvan. De två halvorna är anslutna till varandra med ett kontaktdon. Var försiktig med det så att inte de tunna kontaktpinnarna deformeras eller bryts av.


3. Inspektion och ev. rengöring

Väl öppnad är det lämpligt att se över skicket på klockans innanmäte. Fuktskadade 305:or är inte ovanliga. Fukt på kontaktdon resulterar i oxidation som i sin tur ger dålig kontaktverkan eller ingen alls. Det finns rapporter från användare som drabbats av kontaktfel inne i klockan. Om klockans innanmäte ser fuktdrabbat ut så tvätta alla kontaktytor försiktigt med T-sprit och tops. Kontrollera sedan funktionen. Det kanske räcker med en rengöring istället för ett batteribyte?

Min klocka visade sig vara i mycket bra skick invändigt. Jag har sprungit massor med timmar i ösregn men klockan har uppenbarligen hållit tätt. Nytt batteri behövdes därför.


4. Batteribyte

Batteriet är fastlimmat men det går att bända loss. Batteriet är trådanslutet till det lilla kretskortet som också förbinder dockningskontakten. Det går inte att ta loss denna så jag bestämde mig för att klippa av trådarna och sedan skarva in det nya batteriet.

Var hittar man då ett ersättningsbatteri. Jo, turligt nog är uppladdningsbara Litium-Jonbatterier på 3,7 Volt mycket vanliga. De finns ofta i mobiltelefoner och i digitalkameror. Utmaningen ligger i att hitta ett i rätt storlek och med rätt kapacitet.

Garminbatteriet mäter 34,5 x 38,7 x 6,6 mm i längd, bredd och tjocklek. Det är stämplat 3.7V och 720 mAh. Jag inventerade först mina kameror och telefoner och sedan lite hemsidor på internet. Kjell & Co har ett försvarligt sortiment ersättningsbatterier till bra priser. Jag drog till närmsta butik och hittade följande:

Ett batteri för Olympus kameror. Helt rätt storlek och med aningen bättre lagringskapacitet, 925 mAh. Pris 199:-.

Fram då med lödutrustningen och med kopplingstråd att skarva in det nya batteriet med.

Eftersom klockan ska limmas ihop igen och sedan skaka runt på löp- och cykelrundor i flera år till så gäller det att montera det nya batteriet noggrant och gediget. Inget fuskjobb tolereras.

För att undvika kallödningar så förtenna först batteriets kontaktdon och kopplingstrådsändarna innan de löds vid varandra. Detsamma gäller även på skarvsidan.

För att inte skarvarna ska kortsluta varandra så isolera dem med höljet från en tjockare kabel, i mitt fall gula.

Det är lämpligt att testa klockans funktion innan batteriet limmas fast. Jag kollade både med multimeter på kontaktsidan och genom att försiktigt hålla ihop klockhalvorna och se att klockan startade upp normalt. Ett nytt batteri kommer underhållsladdat så man ska kunna göra ett start-upp-test direkt utan laddning.

Funkar allt så är det bara att limma fast batteriet med silikonlimmet och låta det fästa i några timmar.


5. Återslut klockan

Det finns en tanke med konstruktionen av klockans plastskal. Limskarven ligger innanaför de yttre kanterna, På så sätt kan man applicera en jämn sträng med lim runt hela insideskanten och sedan pressa ihop halvorna. Det ger en vattentät fog utan synligt limspill i skarven.

Limma med noggrannhet. Pressa ihop klockans skal. Kolla funktionen, alltså att klockan startar. Fixera sedan halvorna och låt limmet torka. Jag använde två små plasttvingar. Det borde också fungera med gummiband eller tejp.

6. Funktionstest

Full med tillförsikt laddade jag upp klockan och tog den med till Trollhättan för att ge den en dust på 24-timmarstävlingen. Det blev ett extra bra test eftersom det regnade ymnigt flera gånger under löpet.

Jag hade inga illusioner om att batteriet skulle klara alla 24 timmarna men jag blev besviken när klockan batterivarnade redan efter 8 timmar. Sedan gick den i och för sig nästan 4 timmar till och lade av strax före 12 timmar. Det var möjligen några minuter bättre än när den var helt ny men inte så bra som jag hoppats. Dock finns det några möjliga förklaringar.

Klockan är intelligent nog att spara sista mätningen på ett korrekt vis och sedan stänga av sig när spänningen underskrider en viss nivå. Det är inte alls säkert att ett batteri med högre kapacitet håller spänningsnivån uppe så mycket längre än ett med något lägre kapacitet.

Jag konstaterade därför att jag ändå uppnått syftet med batteritransplantationen så nu får klockan hänga med så länge den kan och vill.    

------------
2014-02-04
Liten uppdatering

Min FR 305:a påbörjade ett gradvis förfall under hösten 2013. Först slutade bakgrundsbelysningen att fungera. Sedan föll segment bort ur displayen så jag fick ett blankt streck. Strax före jul tystnade högtalaren. Eftersom jag mest använder klockan för att registrera hur jag sprungit och inte bryr mig nämnvärt om den under själva löpningen, så kunde jag leva med detta något degraderade skick. Men, plötsligt en dag nu i januari 2014 vägrade klockan att kommunicera med datorn. Jag kunde alltså inte föra över träningen längre och jag hade absolut ingen lust att göra det manuellt.

Jag sprättade därför upp klockan en andra gång i hopp om att kanske hitta någon enklare glappkontakt, men icke. Uppenbarligen ett elektronikfel. Med hänvisning till hjärndödsbegreppet tvingades jag förklara den oreparabel.

Efter lite sonderingar och med viss tvekan köpte jag en Garmin FR 310X för SEK 2000:-. Jag var lite sugen på en Suunto Ambit 2 men tyckte inte att dubbla priset var försvarbart.

310:an ser visserligen ny och fin ut men den tillför väldigt lite för mig jämfört med 305:an. Den har längre batteritid och vibration som alternativ till pip men utöver det kan jag snarare lista desto flera negativa punkter. T.ex.: ANT+-agenten för trådlös överföring som krånglat på alla mina datorer - ett välkänt problem om man googlar runt lite. Ett annat irritationsmoment är att displayskärmsväxlingar kräver dubbeltryck eftersom den första knapptryckningen bara tänder bakgrundsbelysningen. 310:an hittar som regel satelliter avsevärt snabbare än 305:an, men vid några tillfällen har den tagit eoner av tid trots att jag inte förflyttat mig nämnvärt sedan senaste tillfälle.

Så ett gott råd är: Håll liv i din 305:a så länge som möjligt.

/Mikael

Stockholmsmaran 2012 - som en dag på jobbet

Det finns redan många fantastiska tävlingsberättelser från årets lopp men jag tänkte bjuda på en lite annorlunda, från en farthållares perspektiv.

Farthålleriet är en del av servicen till löparna under Stockholm Marathon. Vi som springer med flagga på ryggen blir rekryterade genom rekommendation från andra. vi har erfarenhet från många maror, vi har rykte om oss att komma till start och fullfölja och vi har visat kunskap i den svåra konsten att springa i jämnt tempo ett helt lopp igenom. Vi befrias från startavgiften och vi får ett par skor att springa nästa lopp i, men framför allt består belöningen av att få utföra detta hedersuppdrag i idrottsrörelsens tjänst.

För mig började årets tävlingsevent redan på torsdagen då jag bemannade farthållarnas monter vid nummerlappsutlämningen. Där delar vi ut tidsband för de löpare som själva vill hålla reda på sin snittfart. Vi informerar om farthållarservicen, vilka sluttider vi springer mot, var vi står i startgrupperna, hur vi hanterar vätskestopp etc. Vi får också agera allmän frågelåda för alla som vill ha råd kring förberedelser, näringsintag och inte minst klädval som var högaktuellt i år. Jag tycker att de här passen på löparmässan är utomordentligt trevliga. Man utbyter erfarenheter med löpare från hela världen, flera gamla bekantingar dyker upp och nya kontakter skapas.

Jag hade även morgonpasset i montern på tävlingsdagen. Att stå på Danicahallens isgolv 8:00 - 10:00 är väl inte den optimala uppladdningen men det gick bra. Väl avlöst joggade jag upp till vårt omklädningsrum i Stadion och bytte om till farthållarmundering vilket betyder rött linne, rygga med flagga och stor vit ballong. Sedan samling för en sista information. Egentligen är fart och startgrupp bestämt sedan flera månader tillbaka men det blir ofta småjusteringar före loppet när man räknat in de närvarande. Jag behöll dock min tilldelade sluttid på 4:15.

Sedan mot starten. Alla drog sig för att gå ut i ruskvädret. Jag skulle gå hela vägen ned till F så jag stålsatte mig, tog ett stadigt grepp i mitt ballongsnöre och gick rakt igenom startfältet till sista fållan. Väl där så började löpare genast nyfiket fråga om jag verkligen skulle springa jämn fart och om jag tyckte att det var en bra idé för dem att hänga på. Det var givetvis en alldeles strålande utmärkt god idé. Jag gjorde strax upp med ett gäng om ett tiotal löpare att vi skulle hålla ihop loppet igenom. Vi presenterade oss, skakade hand och lovade att hålla reda på varandra.

Det var fruktansvärt kallt att stå och vänta på starten. När första gänget stack kl 12:00 så drog jag av mig den plastsäck som gett mig skydd mot vind och regn. Jag drack ur min 50 cl Coca cola och förberedde mina klockor. 

Vi farthållare springer på bruttotid. vi startar alltså klockorna på startskottet. Löparna får istället sin nettotid mätt från när startlinjen passeras. På så sätt är alla som följer en farthållare garanterade att de klarar tiden med marginal oavsett var i startfållan de står. Från min position längst bak tog det 3 min 35 sek att komma upp till startlinjen. Jag hade nu uppgiften att springa hela maradistansen på 4:11:25 för att pricka tiden som flaggan utlovade.

4:15 och sista startgrupp betyder att tusentals löpare ska passeras men i början är det riktigt trångt. Jag tog det lugnt och jag månade om att behålla min ballong så länge som möjligt för att alla som ville följa mig skulle kunna göra det i löparvimlet. Ner till första vätskan på Strandvägen efter 3 km gick det faktiskt långsammare än tänkt snittempo men det bekymrade mig inte. På en mara har man bara fördelar av att gå ut försiktigt. 

Jag lyckades behålla ballongen i 5 km till Slussen där den exploderade mot en vägskylt. Nu var det upp till gänget att hålla reda på varandra och det gjorde vi i och med att vi kom in i jämnare tempo med övriga löpare runt om oss. Fler upptäckte farthållarflaggan och valde att hänga på. Nu var vi nog 20 pers i varierande nationaliteter, kön och åldrar som höll ihop. 

Strax efter 10 km brukar löpningen flyta på hur bra som helst för mig. Även denna ruskvädersdag fick jag lägga an bromsen ned till rätt fart. Regn, glasögon och avsaknaden av den keps som blåst av redan i Kungsträdgården gjorde klockorna svårlästa men 4:15 som sluttid betyder 6 minuter per kilometer och det är ett tempo som välbekant för mig. Jag gick därför på känsla och på de stora digitaluren som kom var 5:e kilometer. Det blåste inte lika mycket inne i stan så vi tuffade på fint hela första varvet.

Andra varvet leder ut på Djurgården och det är välbekanta krokar för mig. Jag visste därför att sträckan över Ladugårdsgärde strax före halvmarapasseringen skulle bli ett riktigt kraftprov. Jag förberedde löparna på det. Uppmanade dem att kämpa sig igenom den tuffa motvinden och regnet som piskade som småspik i ansiktet. Att köra jämn fart här kändes nästan lite elakt men det var vad jag gjorde. Det resulterade i att några kom på efterkälken, men som resultat av tidsupplägget så var det också här vi kom ifatt de andra farthållarna på 4:15 som startat i grupp E. Jag tänkte då att det kunde vara värt att ge eftersläntarna en chans att återfå kontakten. Ett kort stopp i buskaget på Lindarängsvägen för att reglera vätskeöverskott kostade 45 sek men gjorde att vi återigen var samlade och det var uppskattat.

Den här delen av banan i vacker natur brukar kantas av picnicande åskådare men i år var det rätt så folktomt. Det kändes skönt att komma tillbaka till Strandvägen och civilisationen. Löpningen genom stan, Söder Mälarstrand och uppför Västerbron blev tuff för många. Jag hojtade att det är först efter 30 km som själva tävlingen börjar och det är från nu och framåt som järnviljan ska plockas fram. Några började klaga på onda och stela ben. Jag sa "bra" - smärta är en del av löpupplevelsen och ett kvitto på att man tagit i. Trots pepping så tappade vi några löpare i gruppen i den sega Torsgatan upp mot Vasaparken. Här väntade dock belöning i form av druvsocker och det gav en extra kick. 

Nu räknade flera i gänget ned varje kilometer och vid passeringen på 40 så började jag förbereda oss för spurt. Några löpare såg pigga ut och kapabla till en fartökning men det var bara en som drog iväg på min uppmaning. Resten hängde på. Kanske hade jag jobbat lite för hårt på att hålla ihop oss? Det är ett intressant fenomen att på långa lopp så skapas en väldigt stark samhörighet i ansträngningen. På ultratävlingar är det inte ovanligt att även topplöpare kommer in på upploppet i par och helst vill passera mållinjen samtidigt. Grupptillhörigheten blir starkare än tävlingsinstinkten. Det finns förmodligen forskning på det.

Väl uppe på Vallhallavägen och in mot Stadionporten skrek jag till alla att springa före mig och njuta av känslan av tartan under fötterna och att spurta runt hela kurvan och in i målportalen. Min farhållarkollega George Hällstorp sprang baklänges och gastade högljutt på hela gänget. Själv kände jag mig som en border collie som föste fårskocken framför mig. Sista rakan in mot klockan drog jag på för att pricka 4:15 på sekunden. Det hade jag nog gjort också om det inte stockat sig så många löpare under portalen. Jag köade mig därför över sensorerna med 4 sekunders plustid. 

Mission completed och det var med lättnad jag noterade att flera löpare från vårt gäng som släppt sista kilometrarna ändå kom in ganska tätt inpå. Flera av dem visste om att de hade marginalen mot min bruttotid att gå på och därför skulle greja en tid under 4:15. 

Den här maran kommer att leva kvar länge i mannaminne som den kallaste, blötaste och blåsigaste. Jag hade förmånen att ganska så omgående få komma in till en varm dusch och bastu, men när jag gick sedan gick ned till ÖIP för att hämta prylar och äta korv så såg jag många blåfrusna och knappt rörliga löpare. Trots det verkade de flesta vara vid gott humör och nöjda med sin prestation. Jag kände mig inte alls sliten och kände pressen av att inte se för pigg ut när jag sedan tog T-banan hemåt. Nöjd med denna dag på jobbet.

Födelsedagsjoggsmaran

Svenska Marathonsällskapet fyllde 60 år den 22 mars 2012. Medlemmarna uppmanades att fira med att springa 6 km, halv- eller en helmaradistans. Ordförande Roger lovade också ett specialpris i form av en T-shirt till de som fullföljde en mara. Mycket mer behövde inte sägas för att jag riktade in mig på 42,2 km.

Dock inföll ju födelsedagen på en vardag och jag har inte stora möjligheter just nu att smita från jobbet så det skulle få bli en kvällsjogg.

En mara är ju ett förhållandevis långt löppass där det kan vara trevligt med lite sällskap. Så jag annonserade ut att jag tänkte springa Stockholm Marathonbanan med utgångspunkt Östermalms IP kl. 17:00. Några visade intresse men väl på plats lyckads jag inte räkna in fler personer än 1 st inklusive mig själv!

Nåja, det fick väl bli ett solopass då. Om inte annat så bra mental träning inför TEC. Jag struttade iväg 17:02 med planen att hålla ett 7:00-tempo. Skälet till denna lusighet stavas Premiärmilen den 25/3 som jag anmält mig till. 

Jag tog det alltså väldigt lugnt och drog mig inte för att stanna när något fotografiskt intressant uppenbarade sig. Banan kändes mer än bekant men redan efter någon kilometer såg jag en vy som både hade ett allvarligt fel och något rätt i sig:

Gissa vad?

Jo, den stillastående helikoptern i luften kändes helt rätt när man springer marabanan, men den bekanta Oxenstiernsgatans vy ser numera våldtagen ut. Eken, som stått här mitt i gatan i minst 422 år, har mördats, styckats och fraktats bort. Aldrig mer får vi maralöpare njuta av dess skönhet och välgörande skugga. Det är inget mindre än en skandal.

Då kändes Strandvägen desto mer bekant. Den här marskvällen bjöd på härligt väder och en temperatur runt 15 grader. Mycket folk på gatorna gjorde att även trängselmomentet infann sig. I Kungsan satt folk på rad i utebarerna och småtrivdes.

Slussen avverkades och Söder Mälarstrand med otroligt vackra vyer såhär i kvällssolen.

Även Västerbron var full av löpare och cyklister. Här hade jag gärna sett att ena körbanan stängts av speciellt för mig denna kväll. Uppe på krönet dokumenterade jag passeringen och tryckte ut den på Facebook.

På Norr Mälarstrand var det också tjockt med folk. Jag hejade på några löpbekanta som passerade. Jag stannade också upp vid Stadshuset och hjälpte tyska turister med guidning och att plåtografera av dem i de obligatoriska poserna med rött tegel och vattenlinje i fonden.

När man springer så här utan avspärrningar så blir man varse diverse vägarbeten som hindrar löpningen. Just utanför Centralen är ett sådant ställe. Jag sprang ut i gatan och höll på att bli rammad av en hetsig taxi. Se alltså upp om ni springer här.

Jag ångade vidare medan det skymde på. Uppe vid varvningen vid Stadion så hade det hunnit bli riktigt mörkt. 

Här tyckte jag det var lagom att ta ett energipåfyllningsstopp så jag sprang ned till Fältövertens Mc Donalds för ett kaloriintag. Det stoppet kostade 20 minuter. 

Sedan stålsatte jag mig för att springa ut i mörkret på Djurgården.

Mörkt var det, speciellt på den oupplysta Greve von Essens väg som går tvärsöver Ladugårdsgärdet. Stjärnorna och det reflekterade ljuset från stan gav spårljus. Att springa så i mörker är något som kanske skrämmer vissa men som jag tycker om. Tydligen är jag inte ensam om det för jag mötte några löpare som nästan ljudlöst uppenbarade sig ur dunklet.

I änden på den här biten passerar man halvmaran. Här visade min klocka 20:02, jag hade alltså varit ute prick 3 timmar.

Loudden, Kaknäsvägen, Djurgårdsbrunn och till och med området kring det än så länge säsongsstängda Gröna Lund var verkligen öde. Jag skulle ha kunnat säga ensamt och kallt men jag förvånades över att vindpustarna var tempererade. Väl ute på Strandvägen kändes det som att liksom Stanley komma ut ur djungeln tillbaka till civilisationen. Jag stävade förbi Gamla stan och ut på Söder Mälarstrand. Precis som när man springer den riktiga maratävlingen så upplevde jag den här biten otroligt seg trots att jag sprungit så ekonomiskt fram till hit. Långholmen ville inte närma sig. Jag tror att det sitter i huvudet snarare än i benen.

Därför var det befriande att äntligen komma upp på Västerbron. Här träffade jag en nattfotograf med kameran på stativ. Jag stannade till och snackade lite om utmaningarna i att ta bilder av stad, stjärnor, flygplan på väg för landning på Bromma osv. Jag tog min egen dokumentära bild av krönpasseringen.

Nu var det alltså bara resten kvar. Jag sprang ned till Preemmacken i mitten på Norr Mälarstrand och fyllde på mina vattenflaskor. Genom fönstret fastnade min blick på en flaska Fanta Citron som plötsligt kändes helt livsnödvändig. 20 kr fattigare och rapandes kolsyra tryckte jag på i den sega Torsgatan upp tll Vasaparken. 

Med den biten avklarad var resten bara transport till målet som nåddes 22:48, alltså 5 tim och 46 minuter efter att jag startat. 

Jag har sprungit marapass på längre tid men eftersom Svenska Marathonsällskapet gett det här tävlingsstatus så noterar jag det som min långsammaste tävlingstid. Premiärmilen på söndag kommer utvisa om det lugna tempot var ett klokt val.

Grattis Sällskapet på 60-årsdagen! Nu tränar vi till 100-årsjubiléet.