20-milajakt, och slakt - del 2

Hoppade av tåget på torsdagskvällen och gick den korta sträckan från Skövde C till Hotell Prisma där Bertil Palmqvist redan boat in det hotellrum vi delade på. Några minuter senare kom Jan-Erik Ramström skuttande i sin bil (jo, helgen till ära hade bilen valt att skutta sig fram vid lägre hastigheter). 

En god natts sömn är avgörande för en lyckad 24-timmars. Jag sov bra på Restaurang Wallermans generöst tilltagna Fish & Chips nedsköljd med en Stor Stark. Ultrafestivalens 24/48H startar 12:00 vilket är föredömligt sent. Man hinner äta frukost och ta sig till arenan utan stress. Vi var dessutom där extra tidigt eftersom Jan-Erik som skjutsade oss ville sätta upp tält och ordna alla sina prylar med god framförhållning. Själv hade jag inte med mer än en luftmadrass, en kylväska med mat och dricka samt en plastback fylld med kläder och skor. Min depå tog inte mer än 5 minuter att rigga.

Upp till nummerlappsutdelningen och drabbades där av ett första bakslag - jag fick nr 13! De gånger jag fått det förut så har tävlingen gått åt skogen. Hade någon av mina konkurrenter mutat tävlingsledningen? Dock var jag inte rådlös. Gott råd har jag tidigare fått av Maria Thomsen (MarathonMia) som kom upp med den lika enkla som eleganta lösningen att vända uppochned på nummerlappen och därmed göra 13 till ett turnummer.



Som vanligt på plats inför en ultra så blir det många kära återseenden så tiden fram till start gick snabbt. Vi var bortåt 45 st som radade upp oss på innerplanen för att starta utan att störa rundningselektroniken.

Det går inte fort i början på en ultrastart och ännu långsammare går det för mig som min vana trogen lägger mig sist i fältet. Jämn fart är mitt signum och jag körde på exakt samma schema som i Espoo och i Trollhättan. Man ska kanske se det som en affärshemlighet men det är ju ingen rocket science så jag avslöjar mitt upplägg här för den som är intresserad:



Det bygger alltså helt på jämn fart och med en kalkylerad totalsumma av alla pauser. Om jag av någon anledning tvingas ta längre stopp så kan jag snabbt korrigera det genom att lägga mig på en något högre snittfart i löpmomenten. På så sätt neutraliserar jag alla risker att drabbas av stress och börja springa för fort vilket skulle vara förödande.

Ovanpå det här schemat ligger mitt standardupplägg med regelbundet vätskeintag, mat varannan timme och några taktiska stopp för naturbehov och ev. klädbyten. Det är så invant så jag skriver aldrig ner det.

En väl utförd 24-timmars blir alltså en övning i att ligga på bromsen från start och sedan låta kilometrar och mil trilla på. Spännande blir det först när planen inte håller av ett eller annat skäl. Och i Skövde drabbades jag av ett sådant annat skäl - orolig mage. Nu var det inte katastrofdåligt, men jag fick göra fler stopp än jag räknat med. För att hålla schemat fick jag stega upp farten ett par snäpp. Lite scary kändes det att trycka på men samtidigt försökte jag utnyttja stoppen maximal.

Det var varmt när vi startade på fredagen. Jag ville inte riskera att gå låg på vätska så jag körde taktiken att pumpa i mig lite i överkant. Det kostar fler stopp men de hade jag ju nu diskonterat i kalkylen. Jag tog det alltså lugnt och lät pulsen gå ner i vila i varje sådan paus. Folk som springer ultra brukar undvika att stanna helt eftersom benen stelnar och det blir tungt att komma igång igen. För mig som har så mycket mängd i bagaget kommer inte den där stelheten förrän efter 15 mil och då går det ändå mest på vilja.

Jag tuffade alltså på. Lyckades komma in i flow flera gånger och på det hela taget kändes löpningen helt kontrollerbar. Jag hade ingen koll alls på konkurrenterna men noterade en löpare som sprang i ett ursinnestempo för att vara 24-timmars. Jag var säker på att han hade ett annat mål än att köra på hela dygnet. Kanske ville han göra en bra tid på 100 km? Det skulle senare visa sig att Anders Tysk verkligen tänkte fullfölja hela 24H och trots vansinnesstarten stå som ohotad totalsegrare i Riksmästerskapet (för oss i det svagare könet alltså).

Här någonstans på kvällen dök Rune Larsson upp. Den Svenska Ultralegenden. Det hängde spänning i luften runt tävlingen, inte bara för Runes närvaro men framför allt för att många löpare gick på starkt, speciellt på damsidan. Från Varberg kom Åsa Hällstorp och Judith Hernandez. De siktade båda på att göra en bit över 200K på 24H och tryckte på otroligt starkt och jämnt och helt chanslöst för mig att följa. Stabilt och fort sprang också Torill Fonn och Sumie Inagaki från Japan men de kunde jag bättre hänga med eftersom de satsade på 48H. Sumie är ju annars inomhusvärldsmästarinna på 24H med 241 km.



Bild från Sveriges Radio

Det här med möjligheten att få delta i Riksmästerskapet på 24H samtidigt som man är anmäld till och springer 48-timmarstävlingen är egentligen lite suspekt men det har några fördelar. Dels får man två tävlingar för priset av en. Riksmästerskapet har ingen stor men viss status och sådana medelmåttor som jag gynnas av att män och kvinnor tävlar i skilda klasser. Dessutom är ju RM en rent svensk angelägenhet och på den här tävlingen hade vi duktiga deltagare från Finland, Norge och Japan. Jag hade glädje av att kunna mörka min satsning på 24H genom att springa som 48-timmarsöpare. Därför kunde jag köra natten igenom på mitt schema mer eller mindre i trans utan att bli störd. Det var egentligen inte förrän det ljusnat som folk började notera mitt avancemang. 

Jag närmade mig 161 km och började tänka distans. Jag ville fixa 100 miles under 19 timmar. Jag borde dra i mig lite salt så jag greppade min resorbflaska och drack ur halva i en slurk. Det skulle jag inte gjort för den var inte helt fräch. Flaskan hade stått i solen hela fredagen och förmodligen jäst på ordentligt. Det började bubbla i magen. Direkt efter 100 milespasseringen sprang jag rakt ut på muggen och kaskaderade upp det mesta av kroppens innanmäte kändes det som. Lite matt kom jag ut på banan igen och började tvinga i mig mat och vätska. Tankade upp mig på chips, cocacola och apelsiner. Det funkade bra och på det stora hela tror jag att den här Resorb-grejen gynnade mig genom en rejäl utrensning. 

Löpningen flöt på bra nu men flashbacks dök upp från Espoo. Jag närmade migt 180 km och undrade om jag skulle rasa ihop på samma sätt igen. Vid det här laget hade ännu fler runt banan noterat mitt avancemang i resultatlistan och börjat heja på för varje varv. Inte minst Rune Larsson som förstod att jag skulle kunna greja 200 K. 

Så här långt in i tävlingen börjar det bli intressant att följa de inbördes placeringarna. Första 10 timmarna ser man oftast flera unga löpare högt upp, sedan börjar de dala nedåt och efter 18-20 timmar i tävlingen så är det mest vi gamla sega gubbar som fortsätter att springa, övriga går eller stapplar framåt i väntan på slutskottet.

Ett markant undantag från det mönstret var 24:åriga Judith Henandez som jag nämnde tidigare. Hon fortsatte i sitt höga tempo och såg väldigt stabil ut. Jag var inte direkt förvånad eftersom jag sprang med Judith redan förra året i Trollhättan och då tänkte att vill hon bara fortsätta satsa på något så supekt som långa tidsultror så kan det bli hur stort som helst. Och det skulle visa sig räcka till hela 234,146 km - nytt svensk rekord, totalbäst i RM och bara slagen med 5 km av Jari Tompoo från Finland på hela 24-timmars. Judith gjorde en helt fantastisk tävling.



Bild på Judith från Trollhättan förra året

Som den humörlöpare jag är så kändes det bara bättre och bättre att springa efter att solen gått upp och börjat värma upp IP:n. De sista timmarna fick jag massor med glada tillrop och pepp på varje varv. Vi det här laget sprang jag nog bland de 2-3 snabbaste på banan, Judith och Jari gick fortfarande på hårt men Jari mådde dåligt och varvade gång med löp och att hänga över banans papperskorgar. Judith gick ned på ett mänskligare tempo som jag kunde hänga på och få draghjälp av.

Jag kastade en blick på resultatmonitorn vid rundningen. Kände på mig att jag och Jan-Erik borde ligga ganska lika efter Anders Tysk i RM. Det gjorde vi och ohotade dessutom. Garanterad pallplats alltså och jag hade 1 km upp på Jan-Erik. Tänkte att det avståndet ska jag hålla så ser det lite snyggare ut och så får jag en anledning att fokusera på något annat än att "bara" klara 200 km vilket nu kändes omöjligt att missa.

Så blev det också. De sista varven gick i lyckorus. Ivrigt påhejad passerade jag 200 km. Firade med kaffe och wienerbröd. Tog emot ovationer och sprang några ärevarv som säkrade andraplatsen i RM. Så var ett årsmål uppnått. Det kändes snarare som om jag nått ett livsmål. Når slutskottet gick för 24-timmars segnade jag ned på innerplanens mjuka varma gräs och njöt i fulla drag. 



Hmmm, här kanske vän av ordning undrar om jag inte skulle fortsätta direkt på 48-timmars andra dygn och göra ett kanonresultat där. Så blev det inte riktigt men den storyn kommer strax i avslutande del 3 som också innehåller lite analys av 24-timmarslöpet...... 

20-milajakt och -slakt, del 1

Inför 2013 har jag haft två årsmål för min löpning. På helgens Ultrafestival i Skövde fixade jag #1, att springa minst 200 km på ett 24-timmarslopp och har sedan dess gått runt med ett fånigt leende på läpparna. 

Dock var inte vägen dit helt lätt. Låt oss ta ett kliv tillbaka i historien.



I augusti 2012 åkte jag på borrelia och avstod årets ultrafestival. Vågade heller inte anmäla mig till Bislett utan bestämde mig för att långtidsplanera 2013. Fortsatt satsning på ultra förstås. 200K på 24H kändes som ett nåbart mål. Min plan för att fixa det var att addera några komponenter i träningen:

- Träna fart
- Mer och tyngre styrketräning
- Öka löpkilometrarna per vecka

Turligt nog kom jag igång redan tidigt på hösten. Jag hakade på Rundays och Nike Run clubs träningar och valde spyintervaller varje gång. Jag hängde i gymmet 3-4 ggr i veckan och lyfte tyngder tills jag blev blå i ansiktet. Jag ökade från 5 till 7 mil löpning i veckan. Utan ultratävlingar behövde jag andra formbesked. Jag sprang Haninge Trail 16,7 km i oktober och i sedan Vintermaran och Hammarby Alpin Marathon. Alla tre gick klart bättre än jag vågat hoppas på. Speciellt Vintermaran där jag pulveriserade mitt gamla PB och skrällde med 3:36. Triggad av den framgången bestämde jag mig för att addera årsmål #2 för 2013 - sub 3:30 på maran.

Med en så övertygande avslutning på 2012 kunde jag gott satsa på att nå 2013-målen redan i de första tävlingarna. Espoo 24H gick i februari och där har jag tidigare gjort bra resultat. Jag kalkylerade in fortsatt förbättring över årsskiftet och gick därför ut på ett 210 km-schema. Det funkade länge, länge och jag kände mig väldigt säker på att faktiskt lyckas när benen totalkrackade ihop vid ca 180 km och 4 timmar kvar. Torill Fonn förbarmade sig och stapplade runt med mig till 192K. Alla gratulerade och tyckte det var fantastiskt bra utom jag själv som åkte hem helförbannad.

Nåja, nytt fokus på att istället nå marathonmålet. Jag hade bokat in mig på Paris Marathon och på Vällingby Marathon, båda i april. Parismaran var ett helt fantastiskt arrangemang, ungefär som att åka sightseeingbuss mellan stans alla sevärdheter fast med löpardojjor på. Jag släppte därför tankarna på att pressa mig under 3:30 trots att jag strax före avfärd fått meddelandet att den snabba Vällingbymaran blivit inställd. Sprang istället Paris njutningsfullt och på känn och gick ändå in på 3:38.

Nästa 24H-tillfälle var Trollhättan sista helgen i juni. Formen hade fortsatt att gå uppåt. Jättelångttävlingen gav svar på tal och dessutom hade jag shoppat upp mig på ett hemligt vapen - Hokaskor. 



200K var så gott som givet. Jag lämnade ett soligt och varmt Stockholm och kom till ett grått och regntungt Trollhättan. Jag sprang på bra till midnatt då mörker och kyla fick all energi att rinna ur kroppen. Varje steg tog emot. Det gick oerhört sakta. Jag testade alla ultralöpartricks. Jag åt en stor portion av den fantastiska lasagnen som KG fixat. Jag duschade och bytte allt från topp till tå. Jag sov 20 minuter mikrosömn. Inget av detta funkade. Här satte mitt mentala stopp. Stark i köttet men svag i anden brukar man säga. Jag kröp in och upp på omklädningsrummets hårdaste bänk och sov bort chansen att göra 200 km.

Inte bra. Halva året utan att klara något av mina mål. Fast ett annat sätt att se det på var att jag hade ett helt halvår kvar, och med en formkurva som fortsatte peka stadigt uppåt. Två starka formbesked kom genom Stockholm Ultra 100K i hög värme på 10:42 och det backiga Midnattsloppet på 48 min. 

Åkte därför till Skövde Ultrafestival, anmäld till 48H men med enda målsättningen att komma längre än 200 km de första 24 timmarna som också utgjorde Riksmästerskap. Espoo-schemat skulle åter testas för 3:e gången. Någon plan för efterföljande dygn hade jag inte alls. 



Då har vi äntligen kommit fram till vad det här blogginlägget skulle handla om och det kommer strax i nästa del..... 

Om Johanna Lind och klitorismysteriet

Uppdrag: att betäcka sex kvinnor inom spannet av en timmes löpning. Det funkade men på köpet träffade jag ytterligare en kalaspingla och råkade springa på en snubbe också. Detta låter kanske som en vanlig dag i mitt löparliv men i det här fallet handlar det om Sommarutmaningen på Funbeat.

Sommarutmaningen är en månadsvis återkommande tävling där man själv väljer dag, tid och bana. Det finns två varianter, "Klassikern" över 5 km och "Trail" med frivillig längd. För båda ges ett tema för varje månad att i bonussyfte anknyta löpupplevelsen till. Den Funbeatare som inte är med i Sommarutmaningen missar verkligen något. Juli månads Trail-utmaning bestod av nyckelordet "Fruntimmersveckan".

Min första tanke var att enlevera ett fruntimmer av varje namn ur min löparkrets och springa en rejäl runda med dem. Det hade funkat om jag inte haft så svårt att planera på sistone. Jag bestämde mig istället för att leta rätt på en stationär kvinna för varje dag i kärringveckan och uppsöka dem i rask följd under ett och samma traillöp.

Det låter som en lätt googleuppgift, men icke. Vår stads minnesmärken är extremt ojämnt fördelade mellan könen. Mansdominansen är snudd på total. Jag hade dessbättre egen koll att utgå ifrån. En Margareta, en Magdalena och en Kristina kunde jag direkt pricka in på innerstadskartan. Däremot ploppade det inte omedelbart upp några Saror, Johannor eller Emmor ur fornminnet. Historien saknar inte värdiga kvinnor bärandes dessa namn men gubbväldet har gällt långt in i våra dagar och gör det fortfarande. Men med en skopa mer flexibilitet och några minuters ytterligare research lyckades jag pricka in samtliga damer på min karta och så här blev det:

Jag sprang min runda efter jobbet den 31 juli. Det passade in med ett åtagande jag också hade att ta mig till Huvudsta för vattning av bortrest persons blommor. Min kvinnojaktsplan hade knappt satt sig i detaljerna. Jag utgick från Värtan och funderade på möjligheterna att hantera oväntade svårigheter. En första sådan dök upp ganska så omedelbart. Någon hade upprättat ett beduinläger med gigantiskt tält mitt på min inkörda löpväg. Jag saxade igenom det höga gräset vid sidan av och tog mig med ett nödrop förbi fickparkerade kameler.

Därifrån var det dessbättre en helt problemfri och vacker löpning över Gärdet och längs med Djurgårdsbrunnsviken till min första dam som sitter så fint på Framnäs udde.

Johanna Lind, mer bekant under sitt artistnamn Jenny var sin tids stora megastjärna. The Swedish Nightingale som hon kallades over there var inte bara en enastående operasångerska. Genom sin starka karaktär, humor, intelligens och inlevelse i sina roller drog hon fulla hus år efter år. Under toppen av sin karriär kunde det kosta motsvarande en fabriksarbetares årslön att gå på en föreställning med Jenny Lind och hennes eget gage låg med dagens mått en bra bit över Zlatan Ibrahimovics. Alltså en värdig Johanna infångad som första dam. Jag var mycket nöjd och struttade vidare.

Mitt nästa mål var en Emma. Minnesmärken över Emmor visade sig vara svårfunna. En fanns dock i närområdet. Ett par hundra meters löpning tog mig till Skansens huvudentré där Kalle & Emma står staty. Kalle vevade positiv och Emma sjöng populära slagdängor. De stod just där under 1900-talets första 3 decennier och underhöll på ett så minnesvärt sätt att revykungen Kar de Mumma såg till att skulpturen avtäcktes 1984.

Emma och Kalle levde i ett så kallat "Stockholmsäktenskap". Alltså samboskap vilket på den tiden ansågs mycket syndigt. För vår Emma var det ett medvetet val för det var hon som skötte ruljansen i parets affärsverksamhet. Under slutet av 1800-talet blev kvinnor i vårt land myndiga men bara som ogifta. Så fort de gängade sig hamnade de under mannens förmyndarskap. Detta gällde ända fram till 1920. Mannen hade alltså rätt till sin lagvigda hustrus alla ägodelar och inkomster.

Till Stockholm kom kvinnor och män från hela landet för att söka lyckan. En kvinna som skaffat sig egen inkomst och oberoende kände nödvändigtvis ingen brådska i att ställa sig framför prästen med den man hon visserligen förälskat sig i men inte riktigt kände alla egenskaper hos. Då var det bättre att ge honom ett par år att bevisa att han inte var en suput, latmask, spelmissbrukare eller stammis bland stadens glädjeflickor. Kalle var känd för att flirta med förbiflanerande damer så Emma visste vad hon gjorde när hon såg till att förfoga över dagskassan.

Än mer nöjd satte jag av i sporrsträck över Djurgårdsbron, via Narvavägen och Banérgatan, genom min min favorit Tysta Gatan som tog mig ut på Lützengatan där Magdalena väntade på mig.

Mitt val hade fallit på Magdalenas Café. Jag ville ha med något som anknöt till min egen Stockholmshistoria.

Jag har i ett antal omgångar kommit att jobba i de här trakterna. Just den här lokalen ett stenkast från Karlaplan har inhyst en rad olika kaféer och restauranger. De har genomgående hållit en hög standard och haft utomordentligt trevlig personal vilket också gäller för nuvarande Magdalena.

Jag introducerades här första gången av Claes af Geijerstam. Clabbe envisades med att köra sitt radioprogram Rakt Över Disk live från sin studio på samma gata. Jag såg till att televerkets 100-åriga koppartrådar kunde förmedla hifi-kvalitet på ljudet. Detta utspelade sig på 80-talet före den digitala och sladdlösa revolutionen. Det var en tid då inga kompromisser accepterades för att få något bra att bli perfekt. Dagen före varje kvälls program satt jag hos Claes och skruvade på rattar och i andra ändan av trådarna några hundra meter därifrån, i Radiohuset, satt den vackra Smilja och skruvade på sina rattar. När det resulterade i en rak frekvenskurva, full bandbredd och med lågt s/n-förhållande så träffades vi alla tre för sen lunch på det som är dagens Magdalenas Café.

Det var tider det. Men här kunde jag inte stå och minnas tills jag blev K-märkt så jag satte av nedför Styrmansgatan till Strandvägen och vidare till Dramaten för där väntade ju nästa dam redan på mig.

Margaretha Krook kräver knappast någon beskrivning av oss som växte upp med henne. En enastående karaktärsskådespelerska. En av de få som kunde växla mellan komik och dramatik från ena rollen till den andra utan att devalvera sitt varumärke. Margaretha Krook kunde uppträda som vamp i en roll, jungfrulig skönhet i nästa och som motbjudande häxa i en tredje. Hon hade hedersuppdraget att på nyårsaftonen från Skansens scen i TV:s direktsändning läsa Tennysons Nyårsklockan.

När Margaretha Krook dog var vi många som förvånades över att hon uppnått den ansenliga åldern 75 år. Vi uppfattade henne som en dam i 50-årsåldern och hon var i högsta grad aktiv in i det sista. Kanske hon kombinerade cigarettrökandet med löpning?

Just stående i sin rökruta finns hon förevigad i brons utanför Dramaten. Statyn gjordes av konstfack på initiativ av Marie-Louise Ekman som såg till att Margarethas mänskliga värme också är med genom att statyn alltid håller 37 grader C. Marie-Louise presenterade faktiskt förslaget för Margaretha Krook själv strax före hennes död. Efter en kort betänketid kom svaret - Bra! Så gör vi!

Efter denna gigant bland våra svenska kvinnor tog jag de få kliven över till Hamngatan, förbi Norrmalmstorg och till den anskrämliga butiken Zara. Det är inte riktigt jag att välja ut en klädbutik, men vänta lite så kommer mera.

Först ska jag bara klara ut att jag faktiskt har en liten relation till butikskedjan. Zara är Spaniens H&M med ambitioner att växa ifatt och gå om vår svenska stolthet. Världens första Zarabutik öppnades i den spektakulära staden La Coruña, granne med min kund teleoperatören Rs huvudkontor.

Nåja, nu var det ju inte denna Zara jag hade tänkt mig på min fruntimmerslista. När jag sonderade hjärndatabasen dök ett oemotståndligt namn upp. Få svenska kvinnors karriärer har åkt lika mycket berg-och-dalbana som Zarah Leanders. Alla som minns henne minns en djup kontraalt och att hon artikulerade sina sångtexter så tydligt. De egenskaperna är särskilt väl lämpade för 30-talets grammofon- och radioteknik. Lägg till att Zarah Leander var en genuin skönhet och en utmärkt skådespelerska. Sverige förfördes och blev snart för litet för henne.

Zarah kom till Tyskland åren före andra världskriget. Succén var ett faktum. Sedan gjorde hon ett mycket stort misstag. Hon stannade kvar efter krigsutbrottet och fortsatte underhålla tyskarna med filmer och schlagers. Hon var verksam i den nisch som ingick i nazisternas plan för kulturpolitiken, alltså verklighetsflykt för folket. Därför blev hon persona non grata när hon väl återvände till Sverige.

Det tog ett antal år tills Zarah fick komma tillbaka på scen. Men det gjorde hon och skördade flera framgångar fram till sin död 1981. Sverige var och är fortfarande delat kring hennes minne och att sätta upp någon synlig utmärkelse har inte varit tänkbart ens fram till nu. Därför kändes det bra att ändå ha hittat Zara utmed min löpväg som ursäkt för min utsvävning över Leander.

Se där! Raskt marscherat och bara Kristina kvar, och det är här som den mystiska klitorisen kommer in i bilden. Jag talar förstås om drottning Kristina och jag visste att hon står och blottar sig på en sockel högt uppe på Stadshusets hörn mot Kungsholmen.

Jag tog mig till studieobjektet genom att korsa Kungsträdgården och springa via Tegelbacken. På denna sträcka råkade jag passera Jakobs torg och klippte därmed också kökarlen i fruntimmersveckan.

Jakob till trots fanns mina tankar onekligen hos Kristina och då främst hennes undre regioner där jag hamnat efter senare års spekulationer i att hon skulle haft en ovanligt stor klitoris. Dessa idéer har kommit ganska sent och då bör varningsflaggorna hissas.

Från 1600-talets källor vet vi att Kristina misstogs för att vara pojke vid födseln. Hon fick en mans uppfostran med målet att bli kung. Kristina vägrade ingå äktenskap. Hon hade minst ett intimt förhållande med annan kvinna. Ur detta lanserades under 1900-talet teorin om att hon skulle varit hermafrodit eller haft en ovanligt stor klitoris redan vid födseln. Det är förstås en snaskig tes som passar bra i dagens mediavärld och som jag själv tarvligt utnyttjat i min rubriksättning här.

Mina tvivel är dock starka. Det finns andra och bättre förklaringar. Kristinas kvarlevor ligger i Vatikanen och vid en gravöppning 1965 konstaterades att hon var en helt normal kvinna. Det finns ingen vetenskaplig underbyggnad för att hon skulle varit fysiskt avvikande.

Men nu skulle jag få möjlighet att passera Kristina avbildad spritt språngandes naken. Här skulle jag med okulärbesiktning av hennes underliv kunna se om teorin hade en försvarare i bildhuggaren. Hon står högt upp men jag kunde zooma in genitalierna. Och som jag starkt misstänkt så visade sig denna granitupplaga av Kristina helt sakna antydan till utstående könsdelar.

Därmed var mitt fruntimmeruppdrag avslutat. Jag hade lyckats betäcka Johanna, Emma, Magdalena, Margareta, Sara och Kristina med min kamera. Jag hade fått Jakob på köpet och jag kunde bocka av klitorisbesiktningen. Upprymd av jaktlyckan slog det mig att platsen jag befann mig på rymde mer av stadens kvinnohistoria. Jag beslöt mig att inspektera en adress.

Jag befann mig på Ragnar Östbergs plan. Platsen hette tidigare Eiraplan efter Kurhuset Eira ett par kvarter bort. Adressen Hantverkargatan 13 satte skräck i många kvinnor för 100 år sedan.

I mitten av 1800-talet infördes "Regleringen", ett system för att kontrollera stadens prostituerade med syfte att hindra spridning av könssjukdomar. Kvinnor som ansågs sälja sexuella tjänster registrerades och underkastades en läkarkontroll varje vecka. Denna skedde på Hantverkargatan 13 och befanns kvinnan vara smittad så tvångsomhändertogs hon genast för "vård" bakom lykta dörrar.

Det finns en hel del att säga om detta och väldigt mycket handlar om tidens kvinnosyn. En fördel med systemet är att dess grundliga byråkrati genererade ett omfattande statistiskt underlag. Professor Johan Erik Johansson gick igenom rulllorna 1913. Han upptäckte att 60 års verksamhet inte alls hade nått sitt syfte, alltså att begränsa könssjukdomarna. Man hade förbisett en liten detalj. Kan ni gissa vilken?

Jag visste att Kurhuset inte längre fanns kvar men ville ändå springa förbi adressen. 13 fanns inte heller kvar men väl nr 15 och kvarteret Munklägret. Vid ankomst kände jag plötsligt benen svikta under mig. Klockor ringde och lampor blinkade i mitt inre. Jag hade vid första ögonkastet drabbats av hämningslös förälskelse i Ingrid som uppenbarade sig i sin fulla yppighet framför mig. Just i detta ögonblick blev samtliga av almanackans fruntimmer totalt ointressanta - utom Ingrid (9 oktober). Vi utbytte blickar och bestämde oss för att snarast träffas igen.

Denna Ingrid (min Ingrid alltså), ruvar också på en hemlighet. Jag vet vem som skapat henne men vet ännu inte hur hon hamnat där. Jag hoppas verkligen att mer än bara tillfälligheter placerat denna oemotståndliga på en så specifikt kvinnohistorisk plats. Jag och Ingrid ska minsann reda ut det tillsammans.

Yr av lustar sprang jag sista biten till Huvudsta. Jag minns egentligen inte så mycket av denna sträcka men lyckades runda av julis Sommarutmaningstrail på en efter omständigheterna hyfsad tid.