Det här var ett träningspass organiserat av Peter Lembke.
Peter och Ulla (se www.teamfakta.se) hade vandrat sträckan redan 2006. Då gjorde de ett stopp på ett hotell nära Arlanda Stad. Så när Peter annonserade det här på www.funbeat.se första gången så tyckte jag att det där med övernattning, kanske också möjlighet till massage, lät väldigt frestande.
Den villfarelsen blev jag snabbt ifråntagen. Här handlade det om att göra 80 km ultra på en och samma dag och på en sträckning som jag förstod var genuint tråkig. Även om Peters bilder gav en idyllisk bild så var jag inte okunnigare om de här trakterna än att jag förstod att det skulle bli mycket landsväg.
Ganska länge förträngde jag allså det här passet även om jag satt upp det i kalendern ”just in case”.
Men våren och sommaren har ju gått ganska mycket i ultradistansernas tecken. Så när Skövde 24-timmars började närma sig så blev det här passet mer och mer attraktivt, just för att flytta fram positionerna distansmässigt. Så kände jag mig stark efter Hornstull-Järna så skulle jag också satsa på det här. Så blev det alltså.
Förutom landsvägarna så var det något annat som hade fått mig att tveka på det här löpet. Jag är ingen sjusovare men att gå upp tidigt en helgmorgon tar alltid emot. Dessutom skulle jag komma körandes från Småland dagen innan. Så att jag skulle komma iväg sent på lördagsmorgonen var nästan givet på förhand. Det blev till att ta bilen till Gullmarsplan.
Där kom dock Lisse (Liselott Guest) tjoande och mötte upp. Vi tog oss ned till Centralen och köpte biljetter till Uppsalatåget.
Här mötte vi många andra löpare. Kära återseenden och några nya bekantskaper. Resan till Uppsala C gick snabbt. Flera av oss spenderade tiden med att fylla i enkäter om SJ och tåg som färdmedel . Tanken slog mig att de kanske kommer att klia sig i huvudet på SJ:s marknadsavdelning när en så pass hög procentandel av deras resenärer hellre väljer att springa än att ta tåget tillbaka.
Utanför Uppsala C blev det strax en större samling av löpare eftersom flera ansöt lokalt. Vi stod och väntande in starttiden och passade på att beundra Peter Lembkes foppatofflor som han tänkte springa i.
När vi så smått började jogga iväg så räknades 28 startande in. Ganska imponerande faktiskt så här i semestertider. Det kändes som om vi snabbt var utanför Uppsala och ute på Upplandsslätten. Det var först nu det slog mig att en ytterligare utmaning med det här passet är att det börjar platt och slutar backigt.
SMHI hade lovat moln men det löftet fick de ta tillbaka. Solen sken från klarblå himmel. Det här skulle bli en varm dag. Jag hade som tur var värmetränat. Även erfarna löpare underskattar alltsom oftast den mentala delen i träningen som består i att man utsätter sig för påfrestningar och därmed är bekant med känslan och kroppens reaktioner när det blir allvar. Jag var därför förberedd med vätska för minst 25 km löpning, inklusive Resorb och Isostar för att klara saltnivåerna. Jag var helt inställd på ett det här blir ett kämpapass som kommer att permanenta min redan imposanta cykelsolbränna.
Vi höll ihop bra ned till Knivsta där första depåstoppet låg. Har fanns en livsmedelsaffär att fylla på förråden i. Jag köpte vatten, cola och ett par bananer. Alla löpare passade på att göra det som långdistanslöpare gör vid stopp. Alltså stretchar, går på toa, blaskar av sig, äter, SMS:ar sina nära och kära, småpratar och utbyter erfarenheter i största allmänhet.
Nu sprang vi vidare på småvägar med blandad trafik. Nästa stopp var Märsta, 37 km från Uppsala. Ner till Knivsta hade jag testat att hänga med de som sprang lite snabbare än jag normalt sett gör. Det var ett medvetet val för att testa kondisen även om jag förstod att jag kanske skulle få betala för det senare. Mot Märsta tog jag det lite lugnare men när vi kom ut på ändlöst tråkiga landsvägar med solen stekande över huvudet så tänkte jag att jag hellre förkortar plågan. Jag drog därför på i ett högre tempo och sprang ikapp huvudklungan just före Märsta station.
Vi handlade lite dricka i ICA-affären innan resten av löparna kom fram. De snabbaste sprang då direkt vidare. Jag som hade sprungit ryckigt tyckte att det var smart att vila ut lite extra och göra sällskap med de som normalt sätt springer i min hastighet. Nog med fartexperiment alltså.
Här i Märsta hoppade flera personer av. Tåget såg onekligen väldigt inbjudande ut.
Men vi var ju inte ens halvvägs. Vi stävade därför vidare utmed en ganska så frekvent trafikerad landsväg med bilar som susade förbi i 90 knyck och fortare. Jag hatar det ur både säkerhetsynpunkt och för damm och avgaser.
Från här var vi ”the gang of three” – Liselott Guest, Håkan Zehler och undertecknad. Vi grillades hårt av solen. Både Håkan och jag kunde navigera med hjälp av våra 305:or och den rutt som Peter Lembke lagt upp för nedladdning.
Vägen till och från Arlanda är en väg som jag, eller rättare sagt min bil, kan utan och innan. Detta efter 24 år med internationell handel som gemensam nämnare. Så när vi långt bort i fjärran såg en McDonaldskylt och ett Shell-märke över kullarna så förstod jag att det inte var en hägring.
Precis när vi kom fram här såg vi sista löparen ur huvudklungan dra iväg. Vi skyndade dock in på macken för avblaskning, förrådspåfyllning och toabesök. Jag gick till tappen och höll huvudet länge under det kalla strilande vattnet. Det gav livsgnistan åter.
Här var vi alltså just söder om Arlanda. Det kändes oändligt långt ned till Stockholm. De tankarna ville jag inte utbyta med Lisse och Håkan. Den senare började strax tala om hur nära Sollentuna och Kista vi var. Det fick han gärna tro.
Vi tuffade vidare ner mot Infra City, det moderna shoppingkomplexet. Här hade jag gärna checkat in på Scandic Hotel och uppsökt deras spa med bubbelpool. Men nu började det kännas som om distansrekorden hägrade. Först skulle Håkan slå sitt 2 veckor gamla 55 km, sedan skulle jag kliva över 68-km-märket. Alltså mitt rekort från ”Jättelångt!” i juni i år.
Vi tog därför inte till oss skyltens uppmaning att börja gå utan joggade vidare söderut. Här på småvägarna i ett inte alltför upplyftande industriområde slog Håkan sitt distansrekord och vi visste med bestämdhet att han skulle överträffa det med råge.
Det blev ett fortsatt segt löp mot Rotebro. Jag försökte ta initiativ att hålla uppe farten och inte gå mer än nödvändigt i uppförsbackarna. Vi promenerade in på centrumets Coop och McDonalds. Här inhandlades en hamburgare med extra salt och en stooor Cola med mycket is i. Jag lade mig också på träsoffan med benen högt i ca 10 min för lite extra vila.
Det var 6 mycket stela ben som sattes i rörelse efter det stoppet. Vi sprang några hundra meter bort till Rotebro Kyrka och monumentet från OS-marathon 1912. Här ungefär stod märket som den tidens marathonlöpare rundande och sprang tillbaka till Stockholms Stadion. Man skulle alltså kunna tro att vi hade ett halvmarathon framför oss, men glädjande nog var 1912-års upplaga bara 40,5 km. Tänker man 20 km kvar kan man försöka att mentalt lura sig med att det bara är som två Hässelbylopp eller ett par Premiärmilar. Benen och fötterna sa dock något annat. Det skulle bli två tunga sista mil.
Vid monumentet är det ju mer eller mindre obligatoriskt att ta sig på bild och tänka på baron Coubertins devis ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl”. Det där med bild tyckte inte Lisse var helt nödvändigt. Hon hade ju just mjukat upp benen efter stoppet så vi drog vidare.
Vi hade hela tiden sprungit förbi skyltar som proklamerade att vi var nära Sollentuna C. De blev än mer frekventa efter Rotebro. Vi sprang och sprang men tycktes aldrig komma till detta väl annonserade centrum. De som säger att Kiruna är Sveriges största kommun bör nog faktagranska en vända till.
Nu var det mest mitt distansrekord som drev mig framåt. Jag tyckte att vi sprungit extremt långsamt en längre tid tills jag kom på att jag glömt starta Garminklockan efter Rotebro. Håkan hade som tur var rätt distans så vi kunde med gott samvete skåla i medhavt bubbel när vi nådde 68K.
Egentligen vill jag helst glömma resten av sträckan ned till Norrtull. Det gick otroligt segt i uppförsbackarna över Hagaparken. Jag tyckte att jag hade Karolinskas röda tegel i blickfånget framför mig i flera timmar. Vi sprang också lite fel över vägkorsningarna.
Det hade hunnit bli sent och börjat mörka lite. Det skulle ta emot att springa hela vägen ned till Centralen genom stan. Så när jag föreslog att nöja oss med Rådmansgatans T-bana så nappade Lisse snabbt på det förslaget. Håkan tvekade ett tag men ändrade sig när en fotblåsa sprang läck.
Vi defilerade alltså uppför Sveavägen. Över korsningar mot rödljus, förbi fikande motorcyklister och med bestämt sikte på den vita skylten med det blå T:et.
Håkan noterade oss på 77 km med lite råge. Klockan var 21:15 så vi hade varit ute i ganska exakt 12 timmar sedan Uppsala C. Effektiv löptid var nog ca 10 timmar. Både Håkans och min Garmin-klocka gick faktiskt hela vägen även om de hade varnat för lågt batteri i mer än en timma.
Jag tyckte att det gått otroligt långsamt men så här i efterhand har jag fått reda på att Peter Lembke kom till Centralen strax före 21:00, alltså inte väldigt långt före oss. Flera ur det större gänget verkar ha brutit. Det gjorde iofs vi också men inom anständighetens ramar om jag får säga det själv.
Det här passet kändes som det jobbigaste hittills sedan min första mara. Jag har haft värk i fötterna hela natten. Det kan ev bero på att jag tränat terräng på sistone och inte så mycket asfalt. Jag brukar inte få skavsår numera men fick ett stort på ryggen efter ryggsäckens nederdel. Annars känner jag mig hyfsat återhämtad så här ett dygn efter målgång.
Mer bilder finns här: http://cid-77cb4bc61c671804.skydrive.live.com/browse.aspx/Uppsala-Stockholm%20Juli%202009
