Avsikten med det här passet var att träna värmetålighet och det mentalt påfrestande i att springa ensam en ultradistans, samt med så mycket terrängavsnitt som möjligt. Att det till stora delar var okänd mark för mig ökade förstås på svårigheterna.
Det här skulle jag aldrig ha gett mig ut på för ett år sedan. Nu med lite ultraerfarenhet tyckte jag mig mogen att ge mig på utmaningen.
Förberedelse är A och O. Det här packade jag i rygga och bälte:
- 2 liter vatten i blåsa
- 0,5 liter vatten + Resorb i bältesflaskor
- 0,5 liter vatten+Isostar i flaska
- 0,5 liter Coca Cola
- Två dubbla smörgåsar (vitt bröd=så lite fibrer som möjlig)
- 1 pkt russin
- Salt lakritsgodis
- Mandelmassa
- En halvstor, men lätt, handduk
- Ett ombyte kläder
- Compeed o Leukosilk
- En liten flaska schampo + en kam
- Mobiltelefon
- Kamera (Ny, väl fastsurrad!)
- Pengar, kontokort
- Dessutom en rejäl uppsättning utprintade kartor. Vis av erfarenheten tog jag nu med mig översiktskartor på närområden om jag skulle springa fel nånstans.
På med allt och upp på vågen: 83 kg (8 kg packning alltså)
Jag väntade tills temperaturen började stiga och satte av hemifrån 10:30. Första sträckan till Sköndal går på asfalt, men sedan bär det in i skogen för att komma upp i Orheims koloniområde, och sedan en rundning av Flaten (sjön alltså).
Egentligen ska man kunna trekka från Flatenbadet till Skrubba genom skogen men jag tänkte att jag nog får tillräckligt av den varan senare.
Så det blev ett transportlöp mellan Älta och Tyresö C.
Väl förbi centrumet bar det strax in i grönsakerna. Här hade jag aldrig sprungit förut, men med kartornas hjälp var det förhållandevis lätt att hitta. En del landmärken var t.o.m. väldigt tydliga - Nyfors visade sig vara en alldeles riktig fors.
Omväxlande löpning på stigar och grusvägar fram till en skylt som sa "Brakmaren" och pekade rakt in i skogen. Det var min planerade väg så det var bara att ge sig hän.
Över stenar och rötter blev det mest till att gå. En nackdel med att springa själv är att men inte har någon pepping för att dra på lite extra fastän terrängen är svårforcerad. Dessutom var hela den här vägen genom Tyresönaturen väldigt kuperad.
Jag åt på utsatta tider men drack kopiöst i värmen. Efter 30 km hade jag bara en liten bältesflaska med vatten+Resorb kvar. Det började kännas lite småkris. Jag visste att i Åva 6 km bort fanns det kiosk och en vattenpump. Det blev till att kämpa vidare.
När skylten sa "Åvaviken 2,5 km" drog jag i mig sista flaskan vätska och löpte med sega steg in på "Kioskhuset". Tanterna där har nog sällan sett en lika svettig som lycklig kund köpa 3 burkar Cola och en Ananassplitt.
Nu gick det betydligt lättare att löpa ned till starten på Åvaträskslingan (ett 5 km löpspår) och springa till scoutstugans vattenpump som generöst nog står till alla förbipasserandes förfogande.
Det kändes extremt lyxigt att fylla på samtliga flaskor med friskt källvatten.
Härifrån är det ett sista terrängavsnitt på ca 3 km innan man kommer ut på grusvägar som leder ned till Dalarö.
Jag passerade maradistansen vid Schweizerbadet. Det kändes frestande att hoppa i men det här är ett ökänt långgrunt bad, Man får vada ut en km för att blöta knäna så jag ångade vidare mot Askfathamnens båtklubb.
Jag hade haft en tanke på att låna deras dusch men klubbstugan såg tillfälligt övergiven ut så jag beslöt att hoppa i plurret från båtslipen istället. Där brukar det vara lagom djupt.
Under alla normala omständigheter skulle man dock inte gått i vattnet som var fyllt med gröna slemmiga alger. Men just det här tillfället var inte normalt. Så schampot, kammen, handduken och ombytet kläder kom till användning.
Från Askfatshamnen går man över Lotsberget till hotellbryggan. Därifrån går båtar och bussar. Jag visste redan att det inte gick någon vettig båt tillbaka, men bussarna kan man ju lita på.
Egentligen hade jag hoppats att jag just missat bussen och haft en timma på mig till nästa. Då hade jag fått en ursäkt för att sätta mig och ta ett par Stora Stark på strandkaféet. Nu rullade istället just bussen fram för avgång, så då besinnade jag mig och dåsade in i ett säte långt bak.
Summering: Det funkade. Det tog nog nästan en timma längre än jag räknat med. Svårt att säga vad som plågade mest, värmen eller att springa ensam. Att vätskan höll på att sina kändes tungt tills räddningen kom - tur att Haninge kommun är lite mer civiliserad än Tyresö i det avseendet.
Inga vurpor, inga skavsår, inte onormalt ont i ben och fötter.
Det här är annars en toppenrunda att göra i goda vänners sällskap. Kan man få det att passa in med en Vaxholmsbåt som går in till stan (det finns sådana turer) så är succén given.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar